White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 6. Jesus vid tolv Års Ålder i Jerusalem

Tidsåldrarnas Längtan

Sjätte Kapitlet: Jesus vid tolv Års Ålder i Jerusalem

Grundat på Lukasevangeliet 2:41-51.

Ibland judarna utgjorde det tolfte året gränsen mellan barndom och ungdom. Då en hebréisk gosse fyllt tolv år, kallades han för lagens son eller Guds son. Han bereddes särskilda tillfällen, att erhålla undervisning i religiösa ämnen, och man väntade sig att han skulle delta i firandet av de heliga högtiderna och iaktta gängse religionsbruk. Det var i överensstämmelse med denna sedvänja, som Jesus i Sitt tolfte år fick övervara Påskhögtiden i Jerusalem. Som fromma israeliter, for Josef och Maria årligen dit, för att bevista Påskhögtiden i den heliga staden. Och då Jesus uppnått den bestämda åldern, tog de Honom med sig.

Det var tre årliga högtider, vid vilka alla män i Israel var befallda, att träda fram inför Herren i Jerusalem, nämligen Påsken, Pingsten och Lövhyddohögtiden. Av dessa var Påsken den mest besökta. Många var samlade från alla de länder, där judarna var kringspridda. Från alla delar av Palestina kom tillbedjare i stort antal. Resan från Galiléen tog flera dagar i anspråk, och resenärerna förenade sig i stora skaror för sällskap och beskydd. Kvinnorna och de äldre männen red mestadels på oxar eller åsnor på de steniga och branta vägarna. De starkare männen och ungdomen färdades till fots.

Tiden för Påsken inföll vid slutet av Mars eller i början av April. Hela landet lyste då av blommor och genljöd av fåglarnas glada sång. Utefter hela vägen fanns minnesrika platser från Israels historia, och fäder och mödrar berättade för sina barn om de under, som Gud hade utfört för Sitt folk i flydda tider. De förkortade resan med sång och musik, och då omsider tornen i Jerusalem blev synliga, stämde alla in i denna segerglada sång:

”Våra fötter fick träda in

i dina portar, Jerusalem…

Må frid råda inom dina murar,

välgång i dina palats” (Psaltaren 122:2, 7).

Påskfirandet leder sitt ursprung från den israelitiska nationens födelse. Den sista natten av träldomsåren i Egypten, då ännu ej det minsta tecken till befrielse kunde skönjas, befallde Gud Sitt folk, att göra förberedelser för en omedelbar befrielse. Han hade varnat Farao för den slutliga straffdomen över egyptierna, och Han befallde hebréerna, att samla sina familjer i sina egna boningar. Sedan de bestrukit dörrposterna med det slaktade Påskalammets blod, skulle de tillsammans med osyrat bröd och bittra örter äta detta lamm, stekt och ostyckat. ”På detta sätt skall det ätas”, sade Han, ”Ni skall ha kläderna uppfästa med bältet kring höfterna och ha skor på fötterna och stav i handen. Och ni skall äta det snabbt. Detta är Herrens påsk” (Andra Moseboken 12:11). Vid midnattstiden slog Herren allt förstfött i Egyptens land. Då sände Farao till Israels barn detta budskap: ”’Stå upp och drag ut från mitt folk… och gå i väg och håll gudstjänst, som ni har sagt” (Andra Moseboken 12:31).

Hebréerna lämnade Egypten som en fri nation. Och Herren befallde nu Israel, att fira Påskhögtiden varje år som minne av sin underbara befrielse. ”När era barn frågar er: Vad betyder den här gudstjänsten? skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus” (Andra Moseboken 12:26-27). På detta sätt skulle berättelsen om denna underbara befrielse upprepas från släkte till släkte.

Påsken följdes av det Osyrade Brödets Högtid i sju dagar. På den andra dagen i högtiden skulle förstlingen av årets skörd, en kärve av korn, bäras fram inför Herren. Alla ceremonier vid denna högtid var bilder på Kristi verk. Israels befrielse ur den egyptiska träldomen var en bild på återlösningen, vilken Påsken var ämnad att bevara i minne. Det slaktade lammet, det osyrade brödet och förstlingskärven föreställde Frälsaren.

För de flesta ibland folket på Kristi tid hade denna högtid urartat till ren formalism. Men vilken djup betydelse hade den inte för Guds Son!

För första gången betraktade gossen Jesus helgedomen. Han såg de vitklädda prästerna förrätta sin högtidliga tjänst. Han såg det blödande lammet på offeraltaret. Med tillbedjarnas skara knäböjde Han i bön, medan rökelsen steg upp inför Gud. Han betraktade de uttrycksfulla ceremonierna. Dag efter dag förstod Han allt tydligare deras innebörd. Varje handling tycktes vara så att säga sammanlänkad med Hans eget liv. Nya impulser väcktes inom Honom. Under tystnad och försjunken i tankar, tycktes Han vara upptagen av lösningen på någon stor fråga. Hemligheten i Hans mission höll på att avslöja sig för Honom.

Hänförd över dessa syner, stannade Han ej kvar vid Sina föräldrars sida. Han sökte ensamheten. Då helgedomstjänsten var avslutad, dröjde Han Sig kvar i templet, och då gudstjänstbesökarna anträdde återresan, blev Han lämnad kvar.

En sådan dag avskildes en avdelning i templet till skola efter profetskolornas mönster. Här samlades ansedda laglärare med sina lärjungar, och hit kom gossen Jesus. Han satte Sig ned vid dessa allvarliga lärda mäns fötter, för att lyssna till deras undervisning. Som om Han sökte kunskap, ställde Han frågor till dessa lärare angående profetiorna och angående händelser, som ägde rum och som hänvisade till Messias’ ankomst.

Jesus tycktes törsta efter kunskap om Gud. Hans frågor förde tankarna till djupa sanningar, som länge varit fördunklade, men som var högst nödvändiga för människors frälsning. På samma gång som frågorna visade, hur trång och ytlig de lärda männens uppfattning var, gav de dem en gudomlig undervisning och framställde sanningen i ny belysning. De skriftlärde talade om den underbara upphöjelse, som Messias’ ankomst skulle medföra för den judiska nationen, men Jesus fäste deras uppmärksamhet på Jesajas profetia och frågade dem angående betydelsen av dessa Skriftställen, vilka hänvisar till Guds Lamm, som skulle lida och dö.

De lärda teologerna vände sig till Honom med sina frågor, och blev förvånade över Hans svar. Med ett barns ödmjukhet upprepade Han Skriftens ord och lade in i dem en så djup betydelse, att de lärda männen aldrig hade tänkt sig något dylikt. Om de hade följt de sanningens riktlinjer Han visade på, skulle det ha åstadkommit en reformation av den dåtida religiösa inställningen ibland judarna. Ett djupt intresse för andliga ting skulle då ha blivit väckt. Och då Jesus började Sin verksamhet, skulle många ha varit redo, att ta emot Honom.

De skriftlärde visste, att Jesus inte hade blivit undervisade i deras skolor, och likväl var Hans insikt rörande profetiorna vida större, än deras. Denne tankfulle galiléiske gosse ingav stora förhoppningar. De önskade, att få Honom till lärjunge, för att göra Honom till lärare i Israel. De behövde ta hand om Hans uppfostran, menade de, ty ett så originellt sinne borde formas under deras inflytande.

Jesu ord hade så gripit deras hjärtan, som ingen annan människas ord tillförne eller förut gjort. Gud ville sända Sitt ljus till dessa ledare i Israel, och Han använde det enda redskap Han kunde använda, för att nå dem. I sitt högmod skulle de ha blygts för att erkänna, att de kunde ta emot undervisning av någon. Om Jesus hade visat, att Han sökte att undervisa dem, skulle de ha vägrat, att lyssna till Hans ord. Men de smickrade sig med, att de undervisade Honom eller åtminstone prövade Hans kunskap i Skriften. Jesu ungdomliga blygsamhet och behag avväpnade deras fördomar. Omedvetet öppnades deras sinnen för Guds Ord, och den Helige Ande talade till deras hjärtan.

De kunde inte undgå att se, att deras Messiasförväntningar inte hade något stöd i profetiorna, men de ville inte överge de teorier, som smickrat deras äregirighet. De ville inte medge, att de hade missförstått de skrifter, som de gjorde anspråk på att kunna undervisa i. Från mun till mun gick frågan: ”Varifrån har denne gosse sin kunskap, då han inte fått någon undervisning?” Ljuset lyste i mörkret, men ”mörkret fattade det icke” (Johannesevangeliet 1:5).

Under tiden ängslades Josef och Maria svårt och kände själsångest. Vid avresan från Jerusalem hade de förlorat Jesus ur sikte, och de visste inte att Han hade stannat kvar. Landet var vid den tiden tätt befolkat, och karavanerna från Galiléen var väldigt stora. Det hade rått stor villervalla, då de lämnade staden. Under vägen upptog glädjen över, att resa i sällskap med vänner och bekanta så deras sinnen, att de ej observerade Hans frånvaro, förrän natten föll på.

Då de stannade för att vila, saknade de sitt barns uppmärksamma hjälp. Eftersom de hade förmodat, att Han var med i ressällskapet, hade de inte varit oroliga. Så ung Han var, litade de fullkomligt på Honom och väntade sig, att Han som vanligt skulle visa Sig redo att hjälpa dem, då de behövde Honom. Men nu väcktes deras farhågor. De sökte Honom i hela ressällskapet, men förgäves. Med en rysning kom de ihåg, hur Herodes sökt att döda Honom i Hans späda barndom. Dystra aningar fyllde deras hjärtan. Och de gjorde sig bittra förebråelser.

De återvände till Jerusalem, för att fortsätta sitt sökande. Följande dag blandade de sig med gudstjänstbesökarna i templet, och då fångades deras uppmärksamhet av en välbekant röst. De kunde ej missta sig, ingen stämma var lik Hans, så allvarlig, så ivrig och dock så melodisk.

I skriftlärarnas skola fann de Jesus. Fastän glädjen nu uppfyllde deras hjärtan, kunde de inte glömma sin sorg och ängslan. Då Han åter förenade Sig med dem, riktade Hans mor dessa förebrående ord till Honom: ”’Mitt barn, varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig.’”

”’Varför har ni letat efter mig?”, svarade Jesus. ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?’” Och eftersom de inte tycktes förstå Honom, pekade Han uppåt. De undrade över, att Hans ansikte lyste. Det gudomliga lyste genom det mänskliga. Då de fann Honom i helgedomen, lyssnade de till samtalet mellan Honom och de skriftlärde, och förundrade sig över Hans frågor och svar. Hans ord framkallade en följd av tankar, som aldrig skulle glömmas.

Det var naturligt för Jesu föräldrar, att betrakta Honom som sitt eget barn. Han var dagligen tillsammans med dem, Hans liv var i många avseenden som andra barns, och det var svårt för dem att fatta, att Han var Guds Son. De stod i fara, att ej uppskatta den välsignelse, som skänktes genom samvaron med världens Frälsare. Sorgen över skilsmässan från Honom och den milda bestraffning Hans ord innebar, var ägnade att betona heligheten i deras anförtrodda uppgift.

Om Josef och Maria hade dröjt inför Gud i betraktelse och bön, skulle de ha förstått sitt uppdrags storhet och helgd, och de skulle inte ha förlorat Jesus ur sikte. Genom en enda dags försummelse hade de förlorat Frälsaren, men det kostade dem tre dagar av ängsligt sökande, att finna Honom igen. – Det förhåller sig på samma sätt med oss: Genom fåfängligt tal, onda ord och försummad bön kan vi på en enda dag förlora Frälsarens närvaro, och det kan ta många dagar av sorgtyngt sökande, att finna Honom och återvinna den frid vi förlorat.

I vårt umgänge med andra bör vi se till, att vi ej glömmer bort Jesus och går vår egen väg, obekymrade om, huruvida Han är med oss eller ej. Om vi är så upptagna med världsliga ting, att vi ej tänker på Honom, på vilken vårt hopp om evigt liv vilar, avlägsnar vi oss från Jesus och från de himmelska änglarna. Dessa heliga väsen kan ej stanna kvar, där Hans närvaro ej åstundas eller önskas och Hans frånvaro ej märks. Detta är orsaken till, att så många av Hans bekännare ofta är ett rov för missmod och nedslagenhet.