White. Kampen mellan Kristus och Satan. Kapitel 35. Guds Folk befrias!

Kampen mellan Kristus och Satan

Av Ellen G. White

Kapitel 35. Guds Folk befrias!

När den i lagen fastställda tidpunkten närmar sig, kommer folk att sammansvärja sig, för att utrota den hatade sekten. Det kommer att fattas beslut om, att ett avgörande slag skall riktas under en natt. Detta skall fullständigt tysta den röst, som protesterar och tillrättavisar. Guds folk, somliga i fängelseceller och andra dolda på ensamma platser i berg och skogar, ber stadigt om Guds beskydd, medan skaror av beväpnade män, som eggas på av härskaror av onda änglar, överallt förbereder det dödsbringande slaget. Med segerrop, hånande ord och bespottande utbrott skall onda män precis till att störta sig över sitt byte, när det sänker sig ett mörker, som är djupare än nattens dunkel, över jorden. Därpå uppkommer det en regnbåge, som strålar av härlighet från Guds tron, tvärs över himlen, och den tycks omgärda var och en av de bedjande grupperna. De vreda människomassorna gör plötsligt halt. Deras hånande ord dör bort. De har glömt dem, som var föremål för deras mordiska raseri. Uppfyllda av onda föraningar, stirrar de på symbolen för Guds förbund och längtar efter, att finna lä för dess bländande glans.

Guds folk hör en klar och melodisk stämma, som säger: ”Se uppåt!” Och när de lyfter blicken mot himlen, ser de förbundets regnbåge. De mörka, hotande skyar, som dolt himlen, har delat på sig, och liksom Stefanus stirrar de upp mot himmelen och ser Guds härlighet och Människosonen, som sitter på Sin tron. Han har gudomlig gestalt, men de ser likväl märkena efter Hans förödmjukelse och från Hans läppar hör de det önskemål, som Han framför till Fadern och de heliga änglarna: ”Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig”. Johannesevangeliet 17:24. Nu hörs en annan röst, en melodisk och triumferande stämma, som säger: ”De kommer! De kommer! Heliga, otadliga och obesmittade. De har hållit fast vid Mitt ord om uthållighet, och de skall vandra ibland änglarna.” Och med bleka, skälvande läppar uppstämmer de, som har bevarat tron, ett segerrop.

Det är vid midnatt, som Gud visar Sin makt och befriar Sitt folk. Solen träder fram och strålar i all sin glans. Tecken och under följer i rask takt. De gudlösa tittar i rädsla och förundran på, medan de rättfärdiga med högtidlig glädje betraktar tecknen på sin befrielse. Allt i naturen tycks vara ändrat. Älvarnas lopp stannar upp. Mörka, tunga skyar stiger upp och stöter ihop. Men mitt på den mörka himlen finns det ett molnfritt ställe, som lyser med obeskrivlig härlighet, och varifrån Guds röst hörs. Den låter som bruset från många vatten och säger: ”’Det har skett.’” Uppenbarelseboken 16:17.

Stämman skakar om himlen och jorden. Det inträffar ett väldigt jordskalv. Hela himlavalvet tycks öppna och stänga sig. Härligheten från Guds tron tycks bryta igenom atmosfären. Bergen skälver som säv för vinden, och stora klippblock slungas åt alla håll. Det ljuder ett vrål som från ett kommande oväder. Havet piskas, så att böljorna häver sig. Virvelstormens vinande låter som rösten från onda andar, som är ute på ödeläggelseuppdrag. Hela jorden häver sig och sväller som havets böljor. Dess yta bryts sönder. Dess grundvalar tycks ge efter. Bergskedjor sjunker ihop till grus.

Bebodda öar försvinner i havet, med sin levande last. De kuststäder, som blivit lika syndiga som Sodom, slukas av de vreda böljorna.

Centnertunga hagel orsakar stor ödeläggelse (Uppenbarelseboken 16:19-21). Jordens stoltaste städer går under. De furstliga palats, på vilka världens stora har offrat väldiga summor, för att förhärliga sig själva, faller i ruiner inför deras ögon. Fängelsemurar störtar samman, och Guds folk, som har hållits inspärrade för sin tros skull, försätts i frihet.

Gravar öppnar sig, och många av dem, som sover i mullen, vaknar – vissa till evigt liv, andra till skam, till evig avsky (Danielsboken 12:2). Alla de, som dött i tron på den tredje ängelns budskap, kommer härliggjorda ut ur gravarna och hör Guds fridsförbund med dem, som har åtlytt Hans lag. Också de, som har genomstungit Honom (Uppenbarelseboken 1:7), och de, som hånade och bespottade Kristus i Hans dödskamp, och Hans sanning samt Hans folks bittraste fiender uppstår och skådar Honom i Hans härlighet och ser den ära, som tilldelas de trofasta och lydiga.

Himlen är fortfarande täckt av täta skyar, men nu och då tränger solen igenom och påminner om Herrens hämnande öga. Kraftiga blixtar flammar från himlen och höljer jorden i flammor. Genom tordönets förfärliga oljud förkunnar mystiska och skräckinjagande stämmor domen över de gudlösa. Det är inte alla, som förstår orden, men de förstås klart av de falska lärarna. De, som helt nyligen var så hänsynslösa, så skrytsamma, så utmanande och som i sin gruvlighet skadeglatt triumferade över Guds laglydiga folk, överväldigas nu av förfäran och ryser av skräck. Deras nödrop överröstar elementens raseri. Onda andar erkänner Kristi gudomlighet och skälver inför Hans makt, medan människor bönfaller om nåd och kryper skräckslagna omkring.

De profeter, som såg Herrens dag i heliga syner, har uttalat sig: ”Blås i horn på Sion, låt larmet ljuda på mitt heliga berg, så att alla som bor i landet darrar. Ty Herrens dag kommer, ja, den är nära”. Joel 2:1. ”Herren låter sin röst höras framför sin här. Mycket stort är hans härläger, stark är den som utför hans order. Ty stor är Herrens dag och mycket fruktansvärd. Vem kan uthärda den?” Joel 2:11. ”Jämra er, ty Herrens dag är nära. Som våld från den Allsmäktige kommer den.” Jesaja 13:6. ”Fly in i klippan och göm dig i stoftet av fruktan för Herren och hans höga majestät. Ty människornas stolta ögon skall förödmjukas, männens högmod skall bli nerböjt, och Herren ensam skall vara upphöjd på den dagen.” ”På den dagen skall människorna kasta bort till mullvadar och fladdermöss de avgudar av silver och de avgudar av guld som de har gjort åt sig för att tillbe. De skall fly in i klippskrevor och in i bergsklyftor av fruktan för Herren och hans höga majestät, när han reser sig för att förskräcka jorden.” Jesaja 2:10-12 samt 20 och 21.

Genom en glugg i skyarna skiner en stjärna, vars glans ökar fyrfaldigt i kontrast med mörkret. Den bringar bud om hopp och glädje till de trofasta, men om vrede och stränghet till dem, som har överträtt Guds lag. De, som har offrat allt för Kristus, är nu i säkerhet, som om de vore dolda i Guds hydda. De har blivit satta på prov, och för världen och för sanningens föraktare har de visat sin trofasthet mot Honom, som dog för dem. En vidunderlig förändring visar sig hos alla dem, som varit trogna, fastän hotade med döden. De har plötsligt befriats från det ohyggliga tyranni, som utövats av människor förvandlade till demoner. Deras ansikten, som förut varit bleka, ångestfyllda och pinade, lyser nu av förundran, tro och kärlek. De höjer sina röster i jublande sång: ”Gud är vår tillflykt och vår starkhet, 
en hjälp i nöden, väl beprövad. Därför skall vi inte frukta, om än jorden skakar och bergen störtar ner i havsdjupet, om än havets vågor brusar och svallar, så att bergen bävar
vid dess uppror.” Psaltaren 46:2-4.

Medan dessa ord, som uttrycker deras heliga tillit, stiger upp mot Gud, försvinner skyarna, och den stjärnbeströdda himlen blir synlig i slående kontrast till det mörka och vreda himlavalvet vid dess sidor. Den himmelska stadens härlighet strömmar ut genom de öppna portarna. Så visar det sig på himlen en hand, som håller två hoplagda stentavlor.

Handen öppnar tavlorna, och de Tio Buden blir synliga. De ser ut att vara skrivna i eld, och orden är så tydliga, att alla kan läsa dem. Minnet väcks, vidskepelsens och villfarelsens mörker jagas bort från varje sinne, och Guds lags korta, omfattande och myndiga bud framvisas för alla jordens invånare. Vilken vidunderlig upplevelse!

Det är omöjligt att beskriva den rädsla och förtvivlan, som nu uppfyller dem, som har trampat på Guds heliga föreskrifter. Gud gav dem Sin lag, och de kunde ha jämfört sin karaktär med den och ha lärt känna sina brister, medan det ännu var tid att ångra och bättra sig; men för att säkra världens gunst, åsidosatte de lagen och lärde andra att göra detsamma. De har försökt, att tvinga Guds folk att vanhelga Hans Sabbat. Nu fördöms de av den lag, de har föraktat. De ser med ohygglig klarhet, att de saknar all ursäkt. De valde själva, vilken de skulle tjäna och tillbe. ”Då skall ni åter se skillnaden mellan den rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom.” Malaki 3:18.

Guds lags fiender, från Ordets förkunnare till de lägsta, får en ny förståelse av sanning och plikt. Nu, när det är för sent, inser de, att det fjärde budets vilodag är den levande Gudens insegel. För sent inser de sin falska vilodags sanna natur och den svaga grundval, varpå de har byggt. De upptäcker, att de har kämpat emot Gud. Religiösa förkunnare har fört själar till förtappelse, fastän de påstod sig föra dem till paradisets portar. Först på den slutliga räkenskapsdagen kommer det att klarläggas, vilket stort ansvar män i heliga ämbeten har påtagit sig, och vilka fruktansvärda följder deras trolöshet har medfört. Blott i evigheten kan vi fullt ut bedöma förlusten av en enda själ. Förfärlig blir domen över den, till vilken Gud säger: ”Gå bort ifrån Mig, Du onde tjänare!”

Guds röst hörs från himmelen. Han förkunnar dagen och timmen för Jesu återkomst och Sitt eviga förbund med Sitt folk. Som väldiga tordön ljuder Hans ord över hela jorden. Guds Israel står lyssnande med uppåtvänd blick. Deras ansikten lyser upp av Hans kärlek och strålar, som Mose ansikte strålade, då han kom ned från Sinaiberget. De gudlösa uthärdar inte, att se på dem. Och när välsignelsen uttalas över dem, som har ärat Gud, genom att helighålla Hans vilodag, ljuder det ett mäktigt segerrop.

Snart visar sig i öster en liten, mörk sky, som bara är hälften så stor som en mans hand. Det är detta moln, som omger Frälsaren, och som på avstånd tycks vara höljt i mörker. Guds folk vet, att detta är Människosonens tecken. I högtidlig tystnad stirrar de på molnet, som nalkas jorden och blir ljusare och mera strålande, tills det är en stor, vit sky, som undertill glöder som förtärande eld och ovantill är omgiven av förbundets regnbåge. Jesus kommer som en mäktig erövrare.

En tallös änglaskara ledsagar Honom och sjunger lovsånger med himmelsk melodi. Himlarymden verkar vara uppfylld av strålande varelser i tiotusental och åter tiotusental gånger tiotusen. Ingen människas penna förmår att beskriva denna syn, ingen dödlig kan fatta dess härlighet.

När den levande skyn kommer närmare, ser varje öga Livets Furste. Ingen törnekrona misspryder nu detta heliga huvud, utan härlighetens krona vilar på Hans heliga panna. Hans åsyn överstiger middagssolens bländande glans. ”Och på sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: ’Konungarnas Konung och herrarnas Herre.’” Uppenbarelseboken 19:16.

I Hans närhet måste alla ansikten blekna, och de, som har förkastat Guds nåd, fylls av evig förtvivlan. Ängsliga hjärtan, darrande knän. Och alla ansikten bleknar (Jeremia 30:6; Nahum 2:11). De rättfärdiga ropar skälvande: ”Vem kan bestå?” Änglarnas sång tystnar, och det inträder en högtidlig stillhet. Så hörs Jesu röst. Han säger: ”Min nåd är Er nog.” De rättfärdigas ansikten skiner upp, deras hjärtan sväller av glädje, och änglarna stämmer in på nytt, denna gång i en högre ton, och sjunger, i det att de närmar sig jorden.

Höljd i flammande eld nedstiger konungarnas Konung på molnet. Himlen rullas samman som en bokrulle, jorden skälver för Honom, och alla berg och öar flyttas från sina platser. ”Vår Gud kommer, han skall ej tiga. Förtärande eld går framför honom och kring honom
stormar det våldsamt. Han kallar på himlen där ovan och på jorden för att döma sitt folk”. Psaltaren 50:3-4. ”’Församla till mig mina fromma, som sluter förbund med mig vid offer.’ Himlarna förkunnar hans rättfärdighet, ty Gud är den som dömer. Sela.” Psaltaren 50:5-6.

”Kungarna på jorden, stormännen och härförarna, de rika och de mäktiga, alla slavar och fria, gömde sig i hålor och bland bergsklyftor, och de sade till bergen och klipporna: ’Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?’” Uppenbarelseboken 6:15-17.

De bespottande orden har förstummats. Läppar, som vant sig vid att ljuga, tiger av fruktan. Vapenskramlet och stridslarmet har dämpats, och ”varje stövel buren under stridslarm och varje mantel vältrad i blod” skall snart brännas upp (Jesaja 9:5). Det hörs bara dämpad bön, gråt och klagan. Läppar, som förut bespottat, utbrister: ”Hans vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?” De gudlösa vill hellre begravas under bergens stenmassor, än att möta Honom, som de har föraktat och förkastat.

Där står de, som bespottade Kristus i Hans förödmjukelse. Nu minns de med ohygglig klarhet den lidande Frälsarens ord, då Han avkrävdes ed av översteprästen och högtidligt förklarade: ”Härefter skall ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.’” Matteusevangeliet 26:64. Nu ser de Honom i Hans härlighet, och de skall snart se Honom sitta på maktens högra sida.

De känner till den stämma, som genomtränger de dödas öron. Hur ofta har den inte blitt och manande uppmuntrat dem till ånger! Hur ofta har de inte hört den i en väns, en broders eller i Frälsarens rörande böner! Ingen annan kunde vara så fördömande och hotfull, som denna röst, vilken så länge har bett dem: ”Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö”? Hesekiel 33:11. De önskar intensivt, att det hade varit en främlings röst, de hört! Jesus säger: ”Ni vägrade lyssna när jag ropade och ingen brydde sig om att jag räckte ut min hand, ni förkastade alla mina råd och ville ej veta av mina varningar.” Ordspråksboken 1:24-25. Den rösten väcker minnen, som de gärna ville utplåna. Minnen om varningar, som de hånfullt avvisat, erbjudanden, som de viftat bort, och löften, som de föraktat.

De, som hånade Hans påstående om att vara Guds Son, är nu stumma. Här står den högmodige Herodes, som log åt Hans kungatitel och befallde de bespottande soldaterna att kröna Honom. Här är de män, som med grova händer lade den purpurfärgade manteln på Hans skuldror, satte törnekronan på Hans heliga panna och satte röret, som skulle föreställa en stav, i Hans motståndslösa hand, och som knäböjde inför Honom med hädande bespottelse. De män, som slog Livets Furste och spottade på Honom, vänder sig nu bort ifrån Hans genomträngande blick och försöker att fly för Hans överväldigande härlighet. De, som drev spikarna genom Hans händer och fötter och den soldat, som genomborrade Hans sida, betraktar med förfäran och samvetskval dessa märken.

Med förfärlig tydlighet minns präster och rådsherrar händelserna på Golgata. Rysande av skräck kommer de ihåg, hur de med djävulsk glädje ruskade på huvudet och utbrast: ”’Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom, om han har honom kär.” Matteusevangeliet 27:42-43.

De minns också tydligt Frälsarens liknelse om de vingårdsmän, som vägrade att ge husbonden vingårdens frukter, och som misshandlade hans tjänare och dödade hans son. De kommer även ihåg den dom, som de själva uttalade: ”’Onda som de är, skall han låta dem få en ond död”. I dessa otrogna vingårdsmäns synd och straff ser prästerna och de äldste sin egen synd och sitt eget rättfärdiga straff. Och nu ljuder det ett smärtfyllt skrik. Högre, än ropet: ”Korsfäst honom! Korsfäst honom!”, som gav genljud på Jerusalems gator, ljuder detta förfärliga, förtvivlade skrik: ”Han är Guds Son! Han är den sanne Messias!” De försöker, att fly ifrån konungarnas Konung. Förgäves försöker de, att skyla sig i djupa hålor i jorden, som sönderrivits under elementens raseri.

Alla de, som förkastar sanningen, upplever nu och då ögonblick, i vilka samvetet vaknar och de med smärta blickar tillbaka på ett liv levat i hyckleri, medan själen förgäves plågats av samvetsförebråelser. Men den ångern är inget att räkna med i jämförelse med den ånger, de känner på denna dag, när ”förskräckelse kommer över er” och ”förskräckelse kommer
som ett oväder”. Ordspråksboken 1:27. De, som ville tillintetgöra Kristus och Hans folk, ser nu den härlighet, som omger dem. Mitt i sin rädsla hör de, hur de heliga jublande säger: ”Se, här är vår Gud! Honom väntade vi på, han skall frälsa oss.” Jesaja 25:9.

Medan jorden vacklar, blixtarna ljungar och åskan brakar, kallar Guds Son fram de sovande heliga. Han ser på de rättfärdigas gravar, och så lyfter Han Sina händer mot himlen och ropar. ”Vakna, vakna, vakna, Ni, som sover i mullen, och stå upp!” Överallt på jorden hör de döda Hans röst, och de, som hör den, skall leva. Och hela jorden ger genljud, när den väldiga människohären från alla nationer, stammar, tungomål och folk träder fram. De kommer ur dödens fängelse, iklädda odödlig kärlek, och de ropar: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” Första Korintierbrevet 15:55. Och de levande rättfärdiga och de uppståndna heliga förenar sina röster i ett fullkomligt segerrop.

Alla de, som lämnar gravarna, har samma kroppsstorlek, som då de blev begravna. Adam, som står ibland de uppståndna, är hög till växten och har en majestätisk gestalt. Han är bara något mindre, än Guds Son. Han skiljer sig kraftigt åt från senare släktleds människor. Här ser man tydligt mänskosläktets stora urartning. Men alla uppstår med den eviga ungdomens friskhet och kraft. I begynnelsen skapades människan till Guds avbild, inte bara till karaktären, utan också till gestalten och ansiktsdragen. Synden förvanskade och nästan utplånade den gudomliga bilden, men Kristus kom för att återupprätta det, som hade gått förlorat. Han kommer att förvandla vår förnedringskropp, så att den liknar Hans härlighetskropp. Den dödliga, förgängliga gestalt, som är berövad sin skönhet och som en gång besmittades med synd, blir vacker, fullkomlig och odödlig. Alla skavanker och defekter lämnas i graven. De frälsta, som nu åter får tillgång till livets träd i Eden, som gick förlorat för så länge sedan, kommer att växa upp till samma kroppslängd, som människan hade i sin ursprungliga härlighet. De sista spåren av syndens förbannelse kommer att avlägsnas, och Kristi trofasta kommer, både vad gäller ande, själ och kropp, åter att bli spegelbilder av sin fullkomlige Herre. Vidunderliga frälsning! Vidunderliga frälsning, som vi så länge har talat om, som vi så länge har hoppats på och med förväntning försökt att föreställa oss, men som vi aldrig till fullo har förstått!

De levande rättfärdiga förvandlas, ”i ett nu, på ett ögonblick”. Vid ljudet från Guds röst härliggörs de. Därefter odödliggörs de och rycks samman med de uppståndna heliga bort, för att möta Herren i luften. Änglar ”samlar ihop hans utvalda ifrån de fyra väderstrecken och från himlens yttersta gränser”. Heliga änglar lägger små barn i deras mödrars famnar. Vänner, som för länge sedan skiljts genom döden, förenas åter, för att aldrig skiljas mer, och med jubelsånger färdas de tillsammans upp till Guds stad.

På ömse sidor om himmelsvagnen är det vingar, och under den förekommer det levande hjul. Och medan vagnen rör sig uppåt, ropar hjulen: ”Helig!” Och medan vingarna slår, ropar de: ”Helig!” Och den ledsagande änglaskaran ropar: ”Helig, helig, helig är Herren, Gud den Allsmäktige!” Och de frälsta ropar: ”Halleluja!”, medan vagnen kör vidare mot det Nya Jerusalem.

Innan Frälsaren träder in i Guds stad, ger Han Sina efterföljare segerns tecken och pryder dem med symbolerna på deras kungliga värdighet. De praktfulla leden ställs upp i fyrkant med sin Kung i mitten.

På de segrandes huvuden sätter Jesus med Sin egen högra hand härlighetens krona. Var och en får en krona, som bär hans nya namn (Uppenbarelseboken 2:17), och inskriften ”Helgad åt Herren”. De får också segerpalmen och en skinande harpa. I det ögonblick den ängel, som är dirigent, slår an tonen, rör sig allas händer med konstnärlig färdighet över harpsträngarna och frambringar den härligaste, mest fullkomliga musik.

Framför de lösköpta ligger nu den heliga staden. Jesus öppnar så pärleporten på vid gavel, och de, som har hållit fast vid sanningen, tillåts att gå in. Där ser de Guds paradis, Adams hem före fallet. Med en stämma skönare, än den vackraste musik, en stämma så skön, att någon människas öra aldrig har hört maken, en stämma full av oändlig kärlek, med denna stämma bjuder Frälsaren nu de frälsta välkomna, med orden: Era prövningar är nu över.

När de frälsta bjuds in i Guds stad, ljuder det ett högt och lyckligt rop genom luften. Den förste och den andre Adam skall snart mötas. Guds Son står med utsträckta armar, för att ta emot vårt släktes stamfar – det väsen, som Han skapade, och som syndade mot sin Skapare, och för vars skull Frälsaren bär korsfästelsens märken på Sin kropp. När Adam ser märkena efter de fruktansvärda spikarna, omfamnar han inte sin Herre, utan kastar sig ödmjukt för Hans fötter och ropar: ”Värdigt är Lammet, som blev slaktat!” Frälsaren hjälper honom varsamt upp och uppmanar honom än en gång, att betrakta det Edenhem, från vilket han så länge har varit utestängd.

Sedan Adam förvisats från Eden, var hans liv på jorden fyllt av sorg. Varje vissnande blad, varje offerdjur, allt, som skämde den sköna naturen, och varje fläck på människans renhet minde honom på nytt om hans synd. Han led de fruktansvärdaste samvetskval, då han såg, hur ondskan tilltog, och då han som svar på sina förmaningar måste höra förebråelsen, att han själv var syndens orsak. I nästan tusen år stod han tålmodigt och ödmjukt ut med straffet för sin överträdelse. Han ångrade uppriktigt sin synd och satte sin lit till den utlovade Frälsarens förtjänster, och han dog i hoppet om uppståndelsen. Guds Son återupprättade det, som gick förlorat i och med människans nederlag och syndafall, och tack vare Kristi försoning får Adam nu tillbaka det herravälde, han miste.

Utom sig av lycka återser han de träd, som en gång var hans glädje – samma träd, vars frukter han hade plockat i sin oskulds lyckliga dagar. Han ser de vinrankor, han med egna händer vårdade, och de blommor, som han älskade att sköta om. Han ser, att detta är verklighet, och han förstår, att detta är det återupprättade Eden, som nu blivit skönare, än då han förvisades därifrån.

Frälsaren leder honom fram till livets träd, plockar dess sköna frukt och bjuder honom, att äta därav. Han ser sig om och betraktar den stora skara av sin släkt, som frälsts och nu befinner sig i Guds paradis. Så lägger han sin strålande krona framför Jesu fötter, störtar sig mot Frälsarens bröst och omfamnar Honom. Han vidrör guldharpans strängar, och himmelens valv ger genljud av den jublande sången: ”Värdigt, värdigt, värdigt är Lammet, det slaktade, som åter lever.” Även hans släktingar stämmer in i sången, kastar sina kronor för Frälsarens fötter och böjer sig inför Honom i tillbedjan.

Deras återförening iakttas av de änglar, som grät, då Adam syndade, och som fröjdade sig, då Jesus efter Sin uppståndelse for till himmelen, efter att ha öppnat graven för envar, som tror på Hans namn. Nu ser de frälsningsverket fullbordat, och även de sjunger med i lovsången. Frälsarens utvalda har utbildats och tuktats i prövningarnas skola. De vandrade på jordens smala stigar, och de luttrades i lidandets ugn. För Jesu skull utstod de motstånd, hat och baktaleri. De följde Honom under hårda strider. De var självförnekande och led bittra besvikelser. De lärde erfarenhetsmässigt att känna synden i all dess gruvlighet och eländighet, och de betraktar den med avsky. Ett erkännande av det oändligt stora offer, som bragtes, för att utrota synden, gör dem ödmjuka, och deras hjärtan fylls med en tacksamhet, som de, vilka aldrig har fallit i synd, inte kan göra sig en föreställning om. De älskar mycket, eftersom de har fått mycket förlåtet. Då de har tagit del i Kristi lidanden, är de skickade till, att ta del med Honom i Hans härlighet.

Guds arvingar har kommit från vindskamrar, enkla stugor, fängelseceller, schavotter, berg, öknar, jordhålor och grottor vid havet. De led nöd och misshandlades på jorden. Millioner gick vanärade i graven, eftersom de hårdnackat vägrade att erkänna Satans bedrägeri. Vid jordens domstolar dömdes de skyldiga till de värsta förbrytelser. Men nu är det Gud, som dömer (Psaltaren 50:6). Nu omstörtas de domar, som fastställdes på jorden. ”{S}itt folks vanära skall han ta bort från hela jorden.” Jesaja 25:8. ”Man skall kalla dem ”det heliga folket”, ”Herrens återlösta”.” Han har beslutat, att ge dem ”huvudprydnad
i stället för aska, glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande.” Jesaja 62:12; 61:3. De är inte längre svaga, sorgtyngda, kringspridda och underkuvade. Från och med nu skall de alltid vara hos Herren. De står framför tronen i klädnader, som är dyrbarare, än de dräkter, jordens mäktigaste någonsin varit iförda. De bär kronor, som är praktfullare, än någon, som har smyckat en jordisk kungs huvud. Smärtans och sorgens dagar är för evigt förbi. Himmelens kung har torkat tårarna från alla ögon. Varje orsak till sorg har avlägsnats. Medan de svänger med palmkvistarna, sjunger de en vacker och melodiös lovsång. Alla stämmer in, tills lovsången stiger upp mot himlavalven. ”’Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” Och alla himmelens invånare svarar i kör: ”’Amen. Lovet och priset, visheten och tacksägelsen, äran, makten och väldet tillhör vår Gud i evigheternas evigheter.” Uppenbarelseboken 7:10, 12.

I detta liv kan vi bara fatta en smula av det ämne, som heter återlösningen. Med vår begränsade uppfattningsförmåga kan vi allvarligt anstränga oss, för att föreställa oss den skam och den härlighet, det liv och den död samt den rättfärdighet och barmhärtighet, som möts i korset; men även om vi anstränger oss till det yttersta, kan vi inte fatta den fullständiga innebörden härav. Den frälsande kärlekens längd, bredd, djup och höjd fattar vi bara något av. Frälsningsplanen kommer inte ens att helt förstås, när de återlösta ser, som de själva ses, och känner, som de själva känns. Dock kommer det stadigt genom evigheten att uppenbaras nya sanningar för det förundrade och tacksamma sinnet. Fastän jordens sorger, smärtor och frestelser är borta och orsaken därtill avlägsnad, kommer Guds folk att ständigt få en allt klarare och mera levande förståelse av, vad deras frälsning har kostat.

Kristi kors kommer i all evighet att vara de frälstas vetenskap och sång. I den förhärligade Kristus ser de den korsfäste Kristus. De kommer aldrig att glömma Honom, som äger makt över naturens krafter. Honom, som bara genom ett ord förmår de mäktiga änglarna att uträtta Hans vilja, och utkräva hämnd över Hans fiender. Guds älskade, himmelens Majestät, Den, som blev hånad, pinad och som dog, för att frälsa syndare. Universum kommer aldrig att upphöra att förvånas och fröjdas över, att Han, som skapade alla världar, Han, som råder över allt och alla, lade Sin härlighet ifrån Sig och ödmjukade Sig av kärlek till människorna. När de frälstas härskara ser på sin Förlösare och ser Faderns eviga härlighet stråla från Hans anlete, och när de ser Hans tron, som är från evighet till evighet, och vet, att Hans rike aldrig kommer att få ett slut, bryter de ut i jubelsång: ”Värdigt, värdigt är Lammet, som har förlossat oss till Gud med Sitt eget dyrbara blod!”

Korsets gåta förklarar alla andra gåtor. I det ljus, som strömmar ut från Golgata, blir de egenskaper hos Gud, som har fyllt oss med fruktan och helig rädsla, vackra och tilldragande. Barmhärtighet, ömhet och faderskärlek framstår korsade med helighet, rättfärdighet och makt. När vi ser Hans höga trons majestät, ser vi Hans karaktär i all dess skönhet, och som aldrig förr inser vi betydelsen av det eviga namnet: ”Vår Fader”.

Då kommer man att förstå, att Han, vars visdom är oändlig, inte kunde frälsa oss på annat sätt, än genom att offra Sin Son. Belöningen för detta offer är den glädje, Gud känner, genom att befolka jorden med frälsta, heliga, lyckliga och odödliga väsen. Utfallet av Frälsarens kamp mot mörkrets makter är de frälstas glädje, som i all evighet tjänar till Guds ära. Och så stort värde har själen, att Fadern är tillfreds med det pris, Han har måst betala. Även Kristus, som ser frukterna av Sitt gränslösa offer, är tillfreds.