White. Kampen mellan Kristus och Satan. Kapitel 31. Den förestående Striden

Kampen mellan Kristus och Satan

Av Ellen G. White

Kapitel 31. Den förestående Striden

USA är den största och mest gynnade nationen på hela jorden. Himmelen har valt att beskydda och välsigna detta land. Här fann de förföljda en fristad, här blev den kristna tron förkunnad i hela sin renhet. Dess folk har varit föremål för stort ljus och många välsignelser. Men det har besvarat dessa gåvor med själviskhet och med att glömma Gud. Dock håller den Evige räkenskap med landet och dess skuld står i förhållande till det ljus det har förkastat. Det är fruktansvärda ting, som står i himmelens böcker om detta land, men straffet utmäts över alla, som överträder Guds lag.

Den sista striden mellan sanning och villfarelse är bara den avgörande sammanstötningen under den långvariga striden om Guds lag. Nu står vi inför början på detta slag, ett slag mellan människors lagar och Herrens bud, mellan Bibelns religion och de uppdiktade historiernas och traditionernas religion. De krafter, som kommer att förena sig mot sanning och rättfärdighet i denna kamp, är nu verksamma.

Guds Heliga Ord, som nått oss och betalats så dyrt med lidanden och blod, beaktas blott föga. Alla har åtgång till Bibeln, men det är bara ett fåtal, som verkligen tar emot den som vägledare för sina liv. Det är vantron, som i förfärande grad råder inte blott i världen, utan också inom kyrkan. Många har nått därhän, att de förnekar de lärdomar, som utgör själva den kristna trons grundpelare. Skapelsens stora händelser, såsom de framställs av de inspirerade skribenterna, människans syndafall, försoningen och Guds lags eviga bestånd blir praktiskt taget förkastade, antingen helt eller delvis, av många av dem, som bekänner sig till att vara kristna. Det finns tusentals, som rosar sig av sin klokskap och frigjordhet, och som betraktar det som ett svaghetstecken, att obetingat lita på Bibeln. De menar, att det är bevis för överlägsen begåvning och lärdom, att träda fram med småaktig kritik av Skriften och att andliggöra och bortförklara dess mest betydelsefulla sanningar. Många präster lär sina församlingar, och många professorer och lärare förklarar för de studerande, att Guds lag förändrats eller upphävts, och de, som stadigt betraktar dess krav som gällande och som något, vilket skall åtlydas bokstavligt, anses enbart vara värda förlöjligande eller förakt.

Genom att förkasta sanningen, förkastar människorna också dess Skapare. Genom att trampa Guds lag i lorten, förnekar de Lagstiftarens myndighet. Det är lika lätt, att göra sig en avgud av falska lärdomar och teorier, som att dana sig en avgud av trä eller sten. Genom att teckna en falsk bild av Guds väsen, får Satan människor att uppfatta Honom på ett felaktigt sätt. För många personer har en filosofisk avgudabild upphöjts på Herrens tron, medan den levande Guden, sådan Han uppenbaras i Sitt Ord, i Kristus och i skapelseverket, endast dyrkas av få. Många gör naturen till sin gud, samtidigt som de förnekar naturens Gud. Avgudadyrkan förekommer i dag i den kristna världen lika påtagligt, som i det gamla Israel på Elias tid, om än i annan tappning. Den Gud, som dyrkas av många enligt uppgift kloka personer, av filosofer, diktare, politiker, journalister, som dyrkas i fina, sällskapligt sinnade kretsar, på många skolor och universitet, ja, även vid några teologiska institutioner, är bara litet bättre, än Baal, feniciernas solgud.

Det förekommer ingen villfarelse i den kristna världen, som mera dristigt sätter sig upp emot himmelens auktoritet, ingen, som mera direkt trotsar förnuftets röst, ingen, som är mera ödeläggande till sina verkningar, än den nutida lära, som hastigt vinner terräng: Att Guds lag inte längre är bindande för människor. Varje nation har sina egna lagar, som kräver respekt och lydnad. Utan dem kunde ingen regering bestå. Kan man då tänka sig möjligheten, att himmelens och jordens Skapare inte har någon lag, enligt vilken Han styr över de skapade varelser, Han har danat? Tänk, om framträdande präster skulle börja att offentligt hävda, att de förordningar, enligt vilka landet styrs, och som skyddar invånarnas rättigheter, inte vore bindande, att de begränsade folkets frihet och därför inte borde lydas? Hur länge skulle skulle detta slags män tillåtas att stå i predikstolen? Men är det då en allvarligare förbrytelse, att ringakta staters och nationers lagar, än att trampa ned dessa gudomliga befallningar, som är grundvalen för varje regeringsform? När måttstocken för rättfärdighet åsidosätts, ligger vägen öppen för ondskans furste, så att han kan inrätta sitt rike här på jorden.

Det vore långt rimligare för nationerna, att upphäva sina lagar och ge folken rätt att göra, vad de själva hade lust till, än för universums Härskare att upphäva Sin lag och låta världen ha sig själv som måttstock, att fördöma de skyldiga och frikänna de laglydiga med. Kunde vi tänka oss följden av, att ogiltigförklara Guds lag? Experimentet har gjorts. Det inträffade fruktansvärda händelser i Frankrike, då ateismen blev den utövande makten. Den gången blev det klarlagt för världen, att om man överträder de gränser, som Gud har satt, innebär det att man väljer den hemskaste av alla tyranner till härskare. När måttstocken för rättfärdighet åsidosätts, ligger vägen öppen för det ondas furste, att utöva sin makt här i världen.

Var som helst, där Guds bud förkastas, upphör synden att se ut som synd eller rättfärdigheten att te sig önskvärd. De, som vägrar att underkasta sig Guds herravälde, är fullständigt olämpliga att styra sig själva. Genom deras fördärvliga lära har uppstudsighetens anda ingjutits i barnens och ungdomarnas själar, och följden blir ett laglöst, tygellöst tillstånd i samhället. Medan de många gånger gör narr av lättrogenheten hos dem, som lyder Guds krav, tar de med iver emot Satans bländverk. De ger lustarna fria tyglar och begår de synder, som har nedkallat domen över hedningarna.

Om det tvång, som Guds lag ålägger oss, åsidosätts fullständigt, kommer det snart heller inte att tas hänsyn till mänskliga lagar. Eftersom Gud förbjuder ohederlighet, begär, lögnaktighet och bedrägeri, är människor redo att ringakta Hans bestämmelser som ett hinder för deras timliga välstånd. Följden av, att åsidosätta dessa föreskrifter blir en helt annan, än den väntade. Om lagen inte vore bindande, vem skulle då vara rädd för att överträda den? Ens egendom skulle inte längre vara säker. Folk skulle med våld sätta sig i besittning av sina grannars egendom, och de starkaste skulle bli de rikaste. Inte ens livet skulle man respektera. De, som åsidosätter Guds lag, sår olydnadens säd och kommer att skörda olydighet. Äktenskapliga löften skulle inte stå som ett heligt bålverk, som familjens värn. Den, som ägde makt, skulle, om det passade honom, ta sin nästas hustru med våld. Det femte budet skulle upphävas tillsammans med det fjärde. Barn skulle inte vika tillbaka, för att ta föräldrarnas liv, om de därmed kunde uppnå tillfredsställandet av sina fördärvade hjärtans begär. Den civiliserade världen skulle bli ett band av rövare och lönnmördare, och fred, vila och lycka skulle fördrivas från jorden.

Läran, att människor är fritagna från lydighet mot Guds befallningar, har redan försvagat kraften hos de moraliska förpliktelserna och öppnat slussportarna för orättfärdigheten här i världen. Laglöshet, utsvävningar och fördärv strömmar över oss som en överväldigande flodvåg. Satan verkar också inom familjerna. Hans banér vajar också i så kallade kristna hem. Där finner man missunnsamhet, ond misstänksamhet, hyckleri, kyla, strid, ofred, brist på helig tillit och njutningssjuka. Hela systemet med religiösa grundsatser och lärdomar, som skulle dana grundvalen åt och ramen kring samhällslivet, har förvandlats till en vacklande konstruktion, som står redo att störta samman. De värsta förbrytare blir, när de kastas i fängelse, ofta föremål för uppmärksamhet och gåvor, som om de hade vunnit en avundsvärd utmärkelse. Deras livsbana och förbrytelser omtalas vitt och brett. Pressen offentliggör upprörande detaljer och inviger således andra i, hur man begår bedrägerier, rov och mord, och Satan fröjdar sig över den framgång, som hans djävulska planer uppnår. Lastens blinda lidelse, den likgiltighet, varmed man betraktar människoliv, den fruktansvärda ökningen av omåttlighet och ogärningar av alla slag och grader borde väcka alla, som fruktar Gud, till att fråga om, vad som kan göras, för att hejda ondskans flodvåg.

Det finns också fördärvade domstolar. De styrande är påverkade av begär efter vinning och böjelse för sinnliga nöjen. På grund av omåttlighet och onykterhet har sinnesförmögenheterna försvagats hos många, så att Satan har dem nästan fullständigt i sitt våld. Jurister leds på avvägar, besticks och vilseleds. Dryckenskap, och utsvävningar, lidelser, missunnsamhet och ohederlighet av varje slag förekommer ibland dem, som upprätthåller lagarna. ”Rättvisan trängs tillbaka, rättfärdigheten står långt borta, ja, sanningen vacklar på torget, det som är rätt kan inte komma fram.” Jesaja 59:14.

De missgärningar och det andliga mörker, som härskade under romarkyrkans överhöghet, var den oundvikliga följden av dess undertryckande av Skriften, men var skall man söka orsaken till den utbredda vantron, förkastandet av Guds lag och det därav följande fördärvet nu, när evangeliets fulla ljus skiner i en tidsålder med religionsfrihet? Nu, när Satan inte längre kan behärska världen genom att förneka den Skriften, tar han sin tillflykt till andra medel, för att uppnå samma utfall. Det tjänar hans avsikt lika gott, att tillintetgöra tron på Bibeln, som att tillintetgöra själva Bibeln. Genom att utbreda åsikten, att Guds lag inte är bindande, lyckas det honom i lika hög grad att förmå människor att överträda den, som om de varit helt ovetande om dess krav. Och nu har han, liksom i svunna tider, haft kyrkans hjälp till att främja sina planer. Tidens religiösa organisationer har vänt dövörat till för de ogillade eller impopulära sanningar, som så tydligt visas oss i Skriften, och för att bekämpa dem, har de utnyttjat uttolkningar och intagit ståndpunkter, som vitt och brett har sått tvivlets frö. Genom att klamra sig fast vid den påvliga villfarelsen om själens odödlighet och människans medvetna tillstånd i döden, har de förkastat det enda försvaret mot spiritismens bedrägeri. Läran om den eviga pinan har kommit många att betvivla Bibelns sanning, och när det fjärde budet inpräntas hos människor, upptäcker man, att det påbjuder helighållande av Sabbaten, veckans sjunde dag. Det enda sätt, varpå många populära lärare kan befria sig från en plikt, som de är ovilliga att rätta sig efter, är att förklara, att Guds lag inte längre är giltig. Således förkastar de på samma gång både lagen och Sabbaten. Efter hand, som arbetet med vilodagens refomering fortskrider, kommer förkastandet av Guds lag, för att undgå det fjärde budets krav, att bli nästan världsomspännande. De religiösa ledarnas lära har öppnat vägen för vantro, för spiritism och för förakt för Guds heliga lag, och det vilar ett tungt ansvar på dessa ledare för den synd, som frodas inom den kristna världen.

Dock framhäver just detta slags personer, att det förhärskande fördärvet till stor del måste skyllas på vanhelgandet av den så kallade ”kristna Sabbaten” och att tvingat iakttagande av Söndagen som helgdag i hög grad skulle förbättra samhällsmoralen.

Här förenas nykterhetsrörelsen, som försvarar en av de mest framträdande och betydelsefulla moraliska reformerna, ofta med Söndagsrörelsen, och förkämparna för sistnämnda går åstad, för att främja samhällets högsta intressen, medan de, som vägrar att sluta sig samman med dem, bedöms som fiender till nykterhet och reform. Men det faktumet, att en rörelse, som stöttar villfarelse, förenar sig med ett verk, som i sig är gott, är inget sakskäl till stöd för villfarelsen. Vi kan dölja gift, genom att blanda det med nyttig mat, men därigenom förändrar vi inte giftets natur. Det blir tvärtom farligare, eftersom det är mera sannolikt, att man ovetande äter det. Det är ett av Satans påfund, att förena lögn med exakt rätt mängd sanning, för att skänka lögnen trovärdighetens prägel. De, som går i spetsen för Söndagsrörelsen, kan göra sig till talesmän för förbättringar, som folk behöver, och för grundsatser, som stämmer överens med Bibeln, men så länge som de håller fram ett krav stridande mot Guds lag, kan Hans tjänare inte göra gemensam sak med dem. Intet kan berättiga deras åsidosättande av Guds bud till förmån för människors föreskrifter.

Med hjälp av de två stora villfarelserna, själens odödlighet och Söndagens helgelse, kommer Satan att vilseleda människorna. Medan den första lägger grundvalen åt spiritismen, skapar den andra en kontaktyta med Rom. Protestanterna kommer att räcka sina händer över svalget, för att gripa spiritismens hand. De kommer också att ta sig över avgrunden, för att gripa romarmaktens händer, och under inflytandet från denna trefaldiga sammanslutning kommer detta land att följa i Roms fotspår, genom att trampa samvetsfriheten under fötterna.

Spiritisterna har nu ändrat stil, de har gett avkall på några av sina mest omoraliska och motbjudande trospunkter, för att vinna ett kristet yttre. Förr i tiden förkastade de både Bibeln och Kristus, men nu godtar de dem bägge. Bibeln tolkas på sådant sätt, att det passar det icke omvända hjärtat, och på så vis, att de stora, avgörande sanningarna inte tillmäts någon betydelse. En kärlekens Gud framhålls, men Hans rättfärdighet, fördömande av synd och heliga lags krav hålls utom synhåll. I stället lärs behagliga fabler ut, som antas av dem, som inte gör Guds Ord till grundval åt sin tro. Kristus förkastas som förr, men Satan förblindar befolkningen, så att de inte blir varse det.

Då spiritismen numera mera ingående efterliknar tidens så kallade kristendom, har den större makt att narra och snärja. Efter tingens nya ordning blir själve Satan omvänd. Han kommer att visa sig i form av en ljusets ängel. Genom spiritismens medverkan kommer det att utföras mirakel, sjuka kommer att botas, och det kommer att ske obestridliga underverk. Och då andarna kommer att hävda sig tro på Bibeln och visa aktning för Söndagen, kommer deras verk att ses som ett bevis för gudomlig kraft.

Skiljelinjen mellan bekännande kristna och gudlösa människor är nästan inte längre urskiljbar. Kyrkans medlemmar älskar detsamma, som världen älskar, och är redo att göra gemensam sak med den, och Satan har beslutat att förena dem till ett och på så sätt stärka sin sak, genom att samla dem inom spiritismens led. Katoliker, som braverar med mirakel som ett säkert kännetecken på den sanna kyrkan, kommer att snabbt låta sig bedras av denna undergörande makt, och protestanter, som har slängt sanningens sköld, kommer också att låta sig föras bakom ljuset. Katoliker, protestanter och världens barn kommer på samma sätt att anta ett sken av gudaktighet utan dess kraft, och de kommer att i denna förening se en stor rörelse hän mot världens omvändelse och ett bebådande av det länge väntade tusenårsriket.

Genom spiritismen uppträder Satan som mänskosläktets välgörare, läker människors sjukdomar och hävdar sig lägga fram ett nytt och mera upphöjt system för religiös tro, men samtidigt verkar han som ödeläggare. Hans frestelser leder många ut i tillintetgörelsen. Brist på måttfullhet och avhållsamhet berövar förnuftet makten, och sinnliga lidelser, strid och blodsutgjutelse följer. Satan älskar krig, eftersom de väcker själens värsta lidelser och därpå störtar sina offer, som är nedsölade av uselhet och blod, ut i evigheten. Det gäller för honom, att hetsa folken till att kriga mot varandra; ty på så vis kan han avleda människors tankar från beredelsen, för att kunna bestå på Herrens dag.

Satan använder sig också av elementen i sina strävanden efter, att samla sin skörd av oberedda själar i ladan. Han känner naturens hemliga och dolda krafter, och han brukar all sin makt till, så långt som Gud tillåter det, att härska över naturkrafterna. Då han fick tillåtelse att hemsöka Job, revs boskap, tjänare, hus och barn raskt undan, i det att den ena olyckan inom loppet av ett ögonblick följde på den andra. Det är Gud, som beskärmar Sina skapade väsen och beskyddar dem mot ödeläggarens makt; men den kristna världen har visat förakt för Herrens lag, och Herren kommer att göra exakt det, Han har förkunnat, att Han skulle göra: Han kommer att ta bort Sina välsignelser från jorden och Sin beskyddande omsorg från dem, som sätter sig upp emot Hans lag och lär och tvingar andra till att göra detsamma. Satan är herre över alla dem, som inte på ett särskilt sätt står under Guds beskydd. Vissa skänker han lycka och välgång, för att främja sina egna avsikter, och över andra drar han olycka och kommer människor att tro, att de hemsöks av Gud.

Samtidigt som han för människornas barn visar sig som en stor läkare, som förmår att helbrägda alla deras sjukdomar, kommer han att sprida sjukdom och olyckor, tills folkrika städer läggs öde. Han är redan igång med sitt arbete. Genom olyckor och katastrofer både till havs och till lands, genom stora eldsvådor, väldiga virvelstormar och fruktansvärda hageloväder, genom orkaner, översvämningar, cykloner, flodvågor och jordskalv, på alla sätt och tusen vis, utövar Satan sin makt. Han bringar förstörelse över säden, som mognar på åkern, och hungersnöd och elände blir följden därav. Han förpestar luften, och tusentals omkommer av sjukdom. Dessa former av hemsökelse kommer stadigt att öka och bli mera ödeläggande. Både människor och djur kommer att gå förlorade.

Ängens djur kommer att stöna, och jorden kommer att täras av.

Och därpå kommer den store lögnaren att överbevisa människor om, att dessa olyckor beror på dem, som tjänar Gud. Just de, som har framkallat himmelens vrede, kommer att lägga skulden för alla sina vedervärdigheter på dem, som Herren har sänt dem med varning och tillrättavisning. Man kommer att förklara, att människor kränker Gud, genom att inte hålla Söndagen som vilodag, att det är denna synd, som har medfört olyckor, som inte kommer att upphöra, förrän Söndagens helighållande strängt genomförs, och att de, som hävdar det fjärde budet och härigenom bryter ned aktningen för Söndagen, bringar förvirring ibland människor och hindrar dem ifrån, att återvinna Guds välbehag och timlig lycka. Alltså upprepas den beskyllning, som i gamla tider riktades mot Guds tjänare och med lika dålig verklighetsanknytning som då. ”När Ahab fick se Elia sade han till honom: ʼÄr du här, du som drar olycka över Israel?ʼ Elia svarade: ʼDet är inte jag som drar olycka över Israel, utan du och din fars hus. Ni överger ju HERRENS bud och följer efter baalerna.” Första Konungaboken 18:17-18. När folket hetsas till harm genom falska beskyllningar, kommer de mot Guds sändebud att tillgripa ett tillvägagångssätt, som i mycket liknar det, som det avfallna Israel använde mot Elia.

Den undergörande makt, som visar sig genom spiritismen, kommer att utöva sitt inflytande emot dem, som väljer att lyda Gud i stället för människor. De meddelanden, man får från andarna, kommer att förklara, att Gud har sänt dem, för att överbevisa dem, som förkastar Söndagen, om deras villfarelse, och de hävdar, att landets lagar bör åtlydas lika väl som Guds lag. De kommer att beklaga den stora ondskan i världen och stödja de religiösa förkunnarnas påståenden, att omoralen är en följd av Söndagens vanhelgande. Det kommer att väcka stor harm emot alla dem, som vägrar att erkänna riktigheten hos detta vittnesbörd.

De, som ärar Bibelns vilodag, kommer att anklagas att vara fiender av lag och ordning och som nedbrytare av samhällets moraliska gränser, som anstiftare av anarki och fördärv samt för att nedkalla Guds straffdomar över jorden. Deras samvetsbetänkligheter kommer att fördömas som halsstarrighet, tjurskallighet och förakt för myndigheterna. Man kommer att beskylla dem för att vara missnöjda med regeringen. Präster, som förnekar den gudomliga lagens förpliktelser, kommer att från predikstolen framhäva plikten, att visa lydighet mot de medborgerliga myndigheterna såsom insatta av Gud. I lagstiftande församlingar och i domstolar kommer det att ges ett falskt sken av dem, som håller buden, och de kommer att bli dömda. Man kommer att ge deras ord en felaktig uttydning och vantolka deras bevekelsegrunder å det grövsta.

När de protestantiska kyrkorna förkastar Skriftens klara grund till försvar för Guds lag, kommer de att längta efter, att tysta dem, vars tro de inte med Bibelns hjälp kan omstörta. Utan att själva vara medvetna härom, ger de sig nu in på en kurs, som kommer att leda till förföljelse av dem, som drivna av samvetet avstår från att sälla sig till den övriga kristenheten, genom att erkänna kravet på den påvliga vilodagens iakttagande.

Kyrkans och statens höga ämbetsmän kommer att förenas i, att besticka, övertala eller tvinga alla slags människor till, att ära Söndagen. Bristen på gudomlig myndighet därtill kommer att ersättas med tvångsmedel. Politiskt fördärv kommer att söndra kärleken till rättfärdighet och aktningen för sanningen, och till och med i det fria Amerika kommer myndigheter och lagstiftare att ge efter för det folkliga önskemålet om, att framtvinga Söndagens iakttagande, för att säkra sig folkets gunst. Samvetsfriheten, som har kostat så mycket, kommer inte att respekteras. Under den stundande striden kommer profetens ord att gå i uppfyllelse: ”I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot de övriga av hennes barn, mot dem som lyds Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd.” Uppenbarelseboken 12:17.

Vårt land (USA) har satt allting på spel, och tiden närmar sig, när lagstiftningen kommer att överge de protestantiska principerna till fördel för det romerska avfallet. Det folk, som Gud har gjort så många fantastiska ting för, gett dem kraft till att kasta fattigdomens ok, kommer med en rikstäckande lag att överge sig till en fördärvad, katolsk tro och återinföra ett tyranni, som bara väntar på tillfälle, att återinföra pina och bespottelse. Med raska steg närmar vi oss den tid, när protestanterna kommer att följa den fallna kyrkans exempel och bli delaktiga i en fruktansvärd förföljelse. Då kommer det att inträffa ett avfall, som endast kan sluta med nationell ödeläggelse.