White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 29. Traditioner

 Tidsåldrarnas Längtan

Tjugonionde Kapitlet: Traditioner

Grundat på Matteusevangeliet 15:1-20; Markusevangeliet 7:1-23.

Fariséerna och de skriftlärde, som väntade sig att få se Jesus vid Påskhögtiden, hade lagt försåt för Honom. Men Jesus, som visste om deras avsikter, hade hållit Sig borta från denna högtid. ”Fariseerna och några skriftlärde som hade kommit från Jerusalem samlades kring honom.”

För en tid såg det ut, som om folket i Galiléen skulle ta emot Jesus som Messias och som om prästernas makt i denna landsända skulle brytas. De tolv apostlarnas verksamhet, som visade, att Kristi verksamhet utvidgades och som hade till följd, att lärjungarna kom i mer direkt konflikt med de skriftlärde, hade återigen väckt avundsjuka hos ledarna i Jerusalem.

Spionerna, som de sänt till Kapernaum under Jesu tidigare verksamhet, hade gjorts förlägna, då de sökte, att få Honom fälld för Sabbatsbrott, men de skriftlärde var beslutna, att uppnå sina avsikter. Nu sände de en ny deputation eller grupp av ombud, för att övervaka Hans rörelser och finna något att anklaga Honom för.

Som förut, var Hans åsidosättande av de traditionella eller sedvanliga föreskrifterna, med vilka de äldste omgärdat lagen, grunden till deras klagomål. Dessa föreskrifter påstods ha till uppgift, att slå vakt om iakttagandet av lagen, men de ansågs vara heligare, än till och med lagen själv. Då de kom i strid med buden, som gavs på Sinaiberget, fick de äldstes stadgar företrädet.

Ibland de stadgar, som strängast framhävdes, var de rörande den ceremoniella renheten. Att försumma iakttagandet av vissa reningsceremonier före måltider ansågs vara en avskyvärd synd, för vilken straff skulle utkrävas inte bara i denna värld, utan även i den tillkommande, och det ansågs vara en förtjänst, att förgöra överträdaren.

Dessa reningsföreskrifter var tallösa eller oändliga. En människas livstid var knappast tillräcklig, för att lära sig dem alla. Deras liv, som sökte att iaktta de skriftlärdes fordringar, var en lång kamp mot ceremoniell orenhet och en ändlös kretsgång av tvagningar och reningar. Medan människorna var upptagna med bagatellartade kulthandlingar och värdelösa ceremonier, som Gud ej förordnat, vändes deras uppmärksamhet från Hans lags stora grundsatser.

Kristus och Hans lärjungar iakttog ej dessa tvagningar, och spionerna lade denna försummelse till grund för sina anklagelser. De gick emellertid ej till direkt attack mot Kristus, utan kom till Honom med kritik gällande lärjungarna. I folkmassans närvaro frågade de: ”’Varför följer inte dina lärjungar de äldstes stadgar utan äter med orena händer?’”

När helst sanningens budskap kommer till människorna med särskild kraft, eggar Satan sina redskap till, att inleda diskussion om någon underordnad fråga. På så sätt söker han, att dra uppmärksamheten från den verkliga frågan. När helst ett gott verk börjar, finns det klandersjuka personer, som är redo, att inleda diskussion om tillvägagångssätt och former, för att dra själarna bort från de levande verkligheterna. När det visar sig, att Gud på ett särskilt sätt verkar för Sitt folk, inlåt Dig då inte i strider, som endast kan komma att leda till själars undergång.

Den fråga, som mest angår oss alla, är denna: Har jag en levande tro på Guds Son? Är mitt liv i harmoni med den gudomliga lagen? ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet”. ”Vi vet att vi har lärt känna honom, när vi håller fast vid hans bud” (Johannesevangeliet 3:36; Första Johannesbrevet 2:3).

Jesus gjorde ej något försök, att försvara Sig och Sina lärjungar. Han berörde ej beskyllningen, som riktades mot Honom, utan fortsatte med, att påvisa den anda, som behärskade dessa ivrare för mänskliga ceremonier. Han gav dem ett exempel på, vad de upprepade gånger gjorde och hade gjort, just innan de kom, för att söka Honom.

”’Ni upphäver fullkomligt Guds bud för att hålla fast vid era egna stadgar. Mose har sagt: Hedra din far och din mor och: Den som förbannar sin far eller sin mor skall straffas med döden. Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: Vad du kunde ha fått av mig ger jag i stället som ’korban’, som offergåva, då tillåter ni honom inte längre att göra något för sin far eller mor.”

De åsidosatte det femte budet, som om det inte hade någon betydelse, men var väldigt noga med, att fullgöra de äldstes stadgar. De lärde folket, att om de offrade av sina ägodelar till templet, var det av större värde, än om de underhöll sina föräldrar. Och hur stora behoven än var, var det ett helgerån, att ge far eller mor något av det, som blivit sålunda avskilt. En pliktförgäten eller opålitlig son kunde endast uttala ordet korban över sin egendom och på så sätt avskilja den för Gud, men han kunde samtidigt behålla den för eget bruk under hela sin livstid, och först efter hans död skulle den tillfalla templet. På så sätt hade han frihet både i livet och i döden, att vanära och svekligt bedra sina föräldrar under täckmanteln av skrymtaktig eller hycklande hängivenhet för Gud.

Varken med ord eller handling beviljade Jesus några eftergifter, då det gällde människans plikt, att skänka Gud offer och gåvor. Det var Kristus, som en gång gav alla lagens föreskrifter i fråga om tionde och offer. Då Han var här på jorden, prisade Han den fattiga änkan, som gav allt hon ägde till tempelskatten. Men det skenbara nit för Gud, som skriftlärde och präster visade, var ett hyckleri, för att dölja deras åstundan, att vinna ära och berömmelse. Folket bedrogs av dem. De fick bära tunga bördor, som Gud inte lagt på dem. Inte ens Kristi lärjungar var helt fria från detta ok, som hade lagts på dem genom nedärvd fördom och rabbinsk myndighet. Genom att avslöja de skriftlärdes egentliga anda, sökte Jesus, att nu frigöra alla dem, som verkligen önskade att tjäna Gud, från träldomen under traditionerna.

”’Ni hycklare”, sade Han, ”rätt profeterade Jesaja om er: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människors bud.’”

Kristi ord var en anklagelse mot hela det fariséiska systemet. Han förklarade, att de skriftlärde satte sig själva över Gud, då de satte sina stadgar över de gudomliga föreskrifterna.

De utsända från Jerusalem fylldes av raseri. De kunde inte anklaga Kristus för överträdelse av lagen, som gavs från Sinaiberget, ty Han uppträdde som dess försvarare mot deras traditioner. Lagens stora bud, som Han framhöll, framstod i slående kontrast till de futtiga regler, som människor föreskrivit.

För folket och sedan mera ingående för Sina lärjungar förklarade Jesus, att orenhet ej kommer utifrån, utan inifrån. Renhet och godhet är något, som angår själen. Det är de onda gärningarna, de onda orden, de onda tankarna, överträdelsen av Guds lag, och icke försummandet av yttre, självuppfunna ceremonier, som orenar människan.

Lärjungarna lade märke till spionernas raseri, då deras falska lära avslöjades. De såg vredgade blickar och hörde halvkvävda yttranden av missnöje och hämndlystnad. Utan att tänka på, hur ofta Jesus gett bevis på, att Han kunde läsa människohjärtat som en öppen bok, berättade de för Honom, vilken verkan Hans ord haft. I hopp om, att Han ville söka att blidka de uppretade ämbetsmännen, sade de till Jesus: ”’Vet du att fariseerna tog illa vid sig, när de hörde detta?’”

”Jesus svarade: ’Varje planta, som min himmelske Fader inte har planterat, skall ryckas upp med roten.”

De traditioner och bruk, som de skriftlärde satte så högt, var av jordiskt och inte av himmelskt ursprung. Hur stor deras makt än var över folket, kunde de inte bestå provet inför Gud. Varje mänskligt påfund, som blivit satt i stället för Guds bud, kommer att visa sig vara värdelöst på den dag, när ”Gud skall föra alla gärningar fram i domen, med allt som är fördolt, vare sig det är gott eller ont” (Predikaren 12:14).

Att sätta mänskliga föreskrifter i stället för Guds bud, har senare upprepats. Även ibland kristna finner man seder och bruk, som inte har någon säkrare grund, än traditioner från kyrkofäderna. Sådana vanor, som vilar endast på mänsklig myndighet, har trängt undan av Gud givna förordningar. Människorna klänger sig fast vid sina traditioner, håller sina sedvänjor i vördnad och hyser hat mot dem, som söker att påvisa deras villfarelser. I denna tid, när vi är kallade att rikta uppmärksamheten på Guds bud och Jesu tro, ser vi samma hat råda som på Jesu tid. Om kvarlevan av Guds folk sägs det: ”I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot de övriga av hennes barn, mot dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd” (Uppenbarelseboken 12:17).

Men: ”’Varje planta, som min himmelske Fader inte har planterat, skall ryckas upp med roten.” I stället för de så kallade kyrkofädernas auktoritet, bjuder Gud oss, att ta emot den evige Faderns ord, Han, som är himmelens och jordens Herre. Här allena finner vi sanningen, som inte är uppblandad med villfarelse.

David säger: ”Jag är klokare än alla mina lärare, ty jag begrundar dina vittnesbörd. Jag är förståndigare än de gamla, ty jag tar dina befallningar i akt” (Psaltaren 119:99-100).

Må alla de, som godtar mänsklig auktoritet, kyrkliga bruk eller kyrkofädernas traditioner, lyssna till varningen i Kristi ord: ”Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människors bud.’”