Den Dolda Kampen. Varför finns Depression, Sjukdom och Död?

Varför finns depression, sjukdom och död?

Guds sätt att handla med synden visar hans kärlek och rättvisa.

För många är syndens ursprung och orsaken till dess existens en källa till stor förvirring. De ser det ondas verk med dess fruktansvärda resultat av lidande och förödelse och frågar hur allt detta kan existera om det finns en Gud som är oändlig i vishet, kärlek och makt. Detta är ett mysterium som de inte kan finna någon förklaring till. I sin ovisshet och sina tvivel ger de inte akt på sanningar som tydligt framställs i Bibeln och som är av stor betydelse för frälsningen.

Det är omöjligt att ge en förklaring på syndens uppkomst, så att man kan ge ett förnuftigt skäl för dess existens. Ingenting i Bibeln är tydligare framställt än detta, att Gud inte på något sätt är ansvarig för syndens uppkomst. Guds nåd drogs inte godtyckligt tillbaka. Det fanns inte någon brist i den gudomliga regeringen som gav anledning till att uppror uppstod. Synden är en inkräktare. Ingen kan ge någon tillfredsställande förklaring för dess existens. Den är mystisk och oförklarlig. Att ursäkta den vore att försvara den. Kunde man finna någon ursäkt för den eller om man kunde finna någon orsak för dess existens, skulle den upphöra att vara synd. Den enda definition av synd som finns i Bibeln är: ”Synd är överträdelse av lagen.” 1 Johannesbrevet 3:4. Synden är resultatet av en princip som strider mot kärlekens stora lag, som ligger till grund för Guds regering.

Innan det onda uppstod, rådde frid och glädje i hela universum. Kärleken till Gud var högst och alla älskade varandra lika högt. Kristus, Ordet, Guds enfödde Son var ett med den evige Fadern - ett till natur, karaktär och avsikt - den ende i hela universum som kunde få del av alla Guds rådslag och planer.

Eftersom kärlekens lag utgör grunden för Guds regering, berodde alla skapade varelsers lycka på att de levde i överensstämmelse med dess stora, rättfärdiga principer. Gud finner ingen glädje i påtvingad lydnad. Han ger alla en fri vilja så att de kan tjäna honom frivilligt.

Men det fanns en som valde att missbruka denna frihet. Synden började hos den som näst Kristus hade blivit mest ärad av Gud och som stod högst i makt och ära bland himlens invånare. Före sitt fall var Lucifer den främste av de överskuggande keruberna, helig och obesmittad: ”Så säger Herren, Herren: Du var ypperst bland härliga skapelser, full med vishet och fullkomlig i skönhet…Du var den smorde, beskyddande keruben, och jag hade satt dig på Guds heliga berg. Där gick du omkring bland gnistrande stenar. Du var fullkomlig på alla dina vägar från den dag då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig.” Hesekiel 28:12-15.

”Det var du som sade i ditt hjärta: `Jag skall stiga upp till himlen. Jag skall resa min tron ovanför Guds stjärnor…Jag skall stiga upp över molnens höjder. Jag skall bli som den Högste.`” Jesaja 14:13, 14.

Steg för steg började han hysa en önskan att upphöja sig själv. Stolthet över hans egen härlighet gav näring åt hans önskan att bli den störste. De stora hedersbetygelser som bevisades Lucifer uppskattades inte som Guds gåva och gav inte upphov till någon tacksamhet mot Skaparen. Han berömde sig av sin egen skönhet och upphöjelse och sökte bli jämlik med Gud. Men det var Guds Son som var himlens erkände härskare, likställd med Fadern i makt och auktoritet. ”Varför”, frågade denne mäktige ängel, ”skall Kristus vara den störste? Varför skall han på detta sätt hedras mer än Lucifer?”

Lucifer lämnade sin plats i Faderns omedelbara närhet och gick bort för att sprida missnöje bland änglarna. Han verkade i hemlighet och dolde en tid sina verkliga avsikter under ett sken av aktning för Gud. På detta sätt försökte han väcka missnöje med de lagar som de himmelska varelserna lydde och antydde att de var onödiga restriktioner. Han framhöll att änglarna skulle följa sin egen vilja, eftersom deras natur var helig. Han försökte vinna sympati för sig själv genom att säga, att Gud handlade oriktigt mot honom när han gav Kristus den högsta äran. Han påstod att när han strävade efter större makt och ära, så var det inte för att upphöja sig själv, utan för att han sökte tillförsäkra alla himlens invånare frihet, så att de skulle kunna uppnå en högre existensnivå.

I sin vishet tillät Gud Satan (Lucifer, Fotnot) att fortsätta med sitt verk, till dess att missnöjet utvecklade sig till öppet uppror. Det var nödvändigt att hans planer utvecklades helt och fullt, så att alla skulle kunna förstå deras sanna natur och se vart de skulle komma att leda.

Satan hade varit så högt ärad och alla hans handlingar var så inhöljda i mystik, att det var svårt för änglarna att avslöja den sanna naturen i hans gärningar. De skulle inte kunna inse hur förskräcklig synden verkligen var, förrän den var fullt utvecklad. Hittills hade den inte existerat i Guds universum. Heliga varelser hade ingen aning om dess natur och dess skadlighet. De kunde inte förstå de förskräckliga följder, som åsidosättande av Guds lag skulle medföra.

Gud kunde i sin kamp mot synden bara använda sig av rättfärdighet och sanning. Satan däremot kunde använda sig av det som Gud inte kunde - smicker och bedrägeri. Därför måste Gud göra det klart för änglarna i himlen samt för invånarna i alla skapade världar, att Guds regering var rättfärdig och att hans lag var fullkomlig. Alla måste få se upprorsmakarens sanna karaktär och verkliga avsikt. Han måste få tid att avslöja sig själv genom sina onda gärningar.

Till och med då det blev bestämt att Satan inte längre kunde få bli kvar i himmelen, så röjde Gud i sin oändliga vishet honom inte ur vägen. Eftersom Gud endast kan godta en tjänst som grundar sig på kärlek, måste alla hans skapade varelsers trohet bygga på överbevisning om hans rättvisa och godhet. Invånarna i himlen och i andra skapade världar var inte förberedda på att förstå syndens följder, och skulle vid den tidpunkten inte ha kunnat inse Guds rättvisa och barmhärtighet om han hade förgjort Satan. Hade Satan omedelbart blivit utplånad skulle de ha tjänat Gud av fruktan i stället för av kärlek.

I striden mellan Kristus och Satan, under vår Frälsares verksamhet på jorden, avslöjades den store bedragarens karaktär. Det var Satan som kom världen att förkasta Kristus. Mörkrets furste använde all sin makt och list för att förgöra Jesus, eftersom han såg att Frälsarens barmhärtighet och kärlek, hans medlidande och ömma medkänsla framställde Guds karaktär inför världen. Den undertryckta elden av avundsjuka och ondska, hat och hämnd bröt lös över Golgata mot Guds Son, medan hela himlen betraktade scenen med tyst avsky.

Nu visade det sig att Satans synd var utan ursäkt. Han hade avslöjat sitt sanna väsen som en lögnare och mördare. Satans falska anklagelser mot Guds karaktär och regering visade sig i sitt rätta ljus. Han hade anklagat Gud för att kräva underkastelse och lydnad från sina skapade varelser endast för att upphöja sig själv. Han hade förklarat att medan Skaparen fordrade självförnekelse av alla andra, tillämpade han själv ingen självförnekelse eller något offer. Men universums härskare hade utfört det största offer som kärleken kunde åstadkomma för det fallna och syndiga människosläktets frälsning ty ”det var Gud, som i Kristus försonade världen med sig själv”. 2 Korintierbrevet 5:19.

Samtidigt som Golgata kors vittnar om att lagen är oföränderlig, tillkännager det också inför universum att syndens lön är döden. Frälsarens rop i dödsögonblicket: ”Det är fullbordat”, innebar en dödsdom för Satan. Den stora strid som hade pågått så länge, var nu avgjord och syndens slutliga utrotning säkrad. Guds Son hade passerat genom dödens portar ”för att han genom sin död skulle göra den maktlös, som hade döden i sitt våld, det vill säga Djävulen”. Hebreerbrevet 2:14.

Aldrig mer skall det uppstå något ont. Guds lag, som Satan har beskyllt för att vara ett träldomsok, kommer att hedras som frihetens lag. En testad och prövad skapelse kommer aldrig mer att avvika från lydnaden mot honom. Hans karaktär har blivit fullständigt uppenbarat för dem som en gränslös kärlek och en oändlig vishet.

Universellt krig

”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och mellan din avkomma och hennes avkomma. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall hugga den i hälen.” 1 Moseboken 3:15.

När Satan hörde, att det skulle råda fiendskap mellan honom och kvinnan och mellan hans avkomma och hennes avkomma, visste han att försöket att fördärva människans natur skulle möta hinder. På ett eller annat sätt skulle människan bli i stånd att stå emot hans makt.

Det är den nåd som Kristus nedlägger i själen, som åstadkommer fiendskap mot Satan. Utan denna nåd till att omvända och förnya själen skulle människan fortfarande vara Satans fånge, en tjänare, som alltid skulle vara beredd att lyda hans befallningar. Men denna nya princip i själen ger upphov till en strid, där det förut rådde frid. Den kraft som Jesus ger, gör det möjligt för människan att motstå denne tyrann. Den som hatar synden i stället för att älska den, och motstår och övervinner de passioner som härskar i hjärtat, visar följden av en princip, som bara kan komma från himlen.

Den fiendskap som råder mellan Kristi anda och Satans anda, visade sig mycket tydligt genom det sätt världen tog emot Jesus. Kristus renhet och helighet väckte de ogudaktigas hat mot honom. Samma fiendskap som mötte Kristus visar sig också mot hans efterföljare.

Satan försöker ständigt att övervinna Guds folk genom att bryta ned de barriärer, som skiljer dem från världen. Då församlingen rättar sig efter världens seder och bruk, blir den omvänd till världen, men ett sådant handlande omvänder aldrig världen till Kristus. Ett nära umgänge med synden gör det oundvikligt att synden ser mindre frånstötande ut.

Från Adams dagar till vår egen tid har vår store fiende använt sin makt till att förtrycka och fördärva. Alla som försöker följa Jesus, skall komma att delta i striden mot denne obarmhärtige fiende. Ju noggrannare en kristen efterliknar den gudomliga förebilden, desto säkrare är det, att han blir föremål för Satans angrepp.

Satan angrep Kristus med sina intensivaste och listigaste frestelser, men han led nederlag i varje sammandrabbning. Dessa strider utkämpades för vår skull. Dessa segrar gjorde det möjligt för oss att övervinna. Kristus ger styrka åt alla som söker den. Inte någon människa kan mot sin vilja övervinnas av Satan. Frestaren har ingen makt att behärska människans vilja eller att tvinga människan till att synda. Det faktum, att Kristus har segrat, bör uppmuntra hans efterföljare till att modigt strida emot synd och Satan.

Liv efter döden?

Mitt i Edens lustgård växte livets träd. Frukten på det kunde göra livet evigt. Om Adam hade fortsatt att vara lydig mot Gud, skulle han även i fortsättningen ha haft fritt tillträde till detta träd och levt för evigt. Men när han syndade hindrades han från att äta av livets träd och underkastades döden. Eftersom odödlighet hade lovats människan under förutsättning att hon visade lydnad mot Gud, förlorade hon den på grund av sin överträdelse. Adam kunde inte föra vidare till sina efterkommande något, som han själv inte ägde. Det skulle inte ha funnits något hopp för det fallna människosläktet, om inte Gud genom att offra sin Son hade gjort det möjligt för människorna att återvinna odödligheten.

Den ende som lovade Adam liv genom olydnad var den store bedragaren. Ormens förklaring till Eva i Eden: ”Ni skall visst inte dö”, var den första predikan som någonsin hållits om själens odödlighet. Men förklaringen, som uteslutande bygger på Satans auktoritet, upprepas från kristenhetens predikstolar och godtas av de flesta människor lika lätt, som det första gången togs emot av våra första föräldrar.

Efter syndafallet befallde Satan sina änglar att särskilt bemöda sig om att inskärpa tron på människans medfödda odödlighet. Sedan de förmått människorna att ta emot denna villfarelse, skulle de förleda dem till att tro, att syndare skulle komma att leva i evigt elände. Nu arbetar mörkrets furste genom sina tjänare och framställer Gud som en hämndgirig tyrann, som störtar alla som inte behagar Honom ner i ett helvete, där han i evighet låter dem känna sin vrede. Vidare hävdar han att Skaparen belåtet iakttar dem, medan de under ångest och svåra plågor vrider sig i eviga lågor.

På detta sätt framställer ärkefienden människans Skapare och välgörare som en person med Djävulens egna egenskaper. Grymhet är satanisk.

Gud har i sitt Ord gett tydliga bevis på att han kommer att straffa dem som överträder hans lag. De som inbillar sig att han är alltför barmhärtig för att skipa rättvisa mot syndare, behöver bara se på Golgata kors. Guds Son var fri från synd. Hans död vittnar om, att ”syndens lön är döden”, och att var och en som överträder Guds lag måste få ett rättvist straff. Kristus, den syndfrie, blev gjord till synd för människornas skull. Han bar överträdelsens skuld. Hans Faders ansikte doldes för honom, tills hans hjärta brast och hans liv släcktes. Detta stora offer gjordes för att syndare skulle bli återlösta. Varje människa som vägrar att ta del av denna försoning, som har kostat så mycket, måste själv ta på sig skulden och lida straffet för sin överträdelse.

Gud har vittnat för människorna om sina egenskaper och om sitt sätt att behandla synden: ”HERREN! HERREN! – en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och rik på godhet och sanning, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter orättfärdighet och överträdelse och synd, men som inte låter någon bli ostraffad.” 2 Moseboken 34:6, 7.

Gud tvingar inte någon mot hans vilja eller övertygelse. Han finner ingen glädje i slavisk lydnad. Han vill, att hans skapade varelser skall älska honom, därför att han är värd att älskas.

De som har valt Satan till sin ledare och som styrs av hans makt, är inte beredda att infinna sig i Guds närvaro. Vilken källa till glädje skulle himlen kunna erbjuda dem som uteslutande är upptagna av jordiska och själviska intressen?

Ett liv i uppror mot Gud har gjort dem odugliga för himlen. Dess renhet, helighet och frid skulle bli en ständig plåga för dem. Guds härlighet skulle bli en förtärande eld för dem. De ogudaktigas egna val avgör deras öde. Deras uteslutning från himlen är frivillig och Gud handlar rättvist och barmhärtigt mot dem och uppfyller deras önskan.

Som en följd av Adams synd kom döden över alla människor. Alla måste dö, den ene så väl som den andre. Men enligt frälsningsplanen skall alla uppstå ur sina gravar. Men en skillnad görs mellan de två klasser som skall uppstå. ”Den stund kommer, när alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen.” Johannes 5:28, 29.

Eftersom det på grund av Guds rättvisa och barmhärtighet är omöjligt för Gud att frälsa syndaren i hans synd, tar han ifrån honom det liv som överträdelser har förverkat och som han har visat sig ovärdig för.

Läran om medvetenhet i döden vilar på den stora grundläggande villfarelsen, att människan är född med odödlighet. Precis som läran om evigt lidande strider denna lära mot Bibelns undervisning, mot förnuftet och våra mänskliga känslor. Det är en allmänt utbredd uppfattning att de återlösta i himlen vet om allt som händer på jorden och att de framför allt vet om vad som händer de vänner som de har lämnat efter sig. Men hur skulle det kunna vara en källa till lycka för de döda att känna till de levandes bekymmer, att vara vittne till de synder som deras kära begår och se dem uthärda alla livets sorger, besvikelser och kval? Hur frånstötande är inte den åsikten, att de oomvändas själar överlämnas till helvetets lågor, så snart livsanden lämnar deras kroppar? Vilken ohygglig ångest skulle inte de uppleva, som ser sina oomvända vänner begravas för att börja ett evigt liv i lidande och synd!

Vad säger Bibeln om detta? David förklarar, att människan inte har något medvetande i döden: ”Hans livsande lämnar honom, han vänder tillbaka till den jord varifrån han har kommit. Då går hans planer om intet”. Salomo säger samma sak: ”De levande vet att de skall dö, men de döda vet ingenting”. ”Det är slut med deras kärlek, deras hat och avund, aldrig mer tar de del i det som sker under solen”. ”Allt vad du kan göra skall du göra med kraft, ty i dödsriket, dit du går, kan man varken verka eller tänka, där finns ingen kunskap eller vishet.” Psaltaren 146:4; Predikaren 9:5, 6, 10.

På pingstdagen förklarade Petrus att patriarken David ”är både död och begraven, hans grav finns ju ibland oss än i dag”. ”Ty David har inte farit upp till himlen”. (Apostlagärningarna 2:29, 34). Det faktum att David blir kvar i graven till uppståndelsen bevisar att de rättfärdiga inte går till himlen när de dör. Det är endast vid uppståndelsen, och i kraft av att Kristus har uppstått, som David till slut kan sitta på Guds högra sida.

Alla skall bli dömda enligt det som står skrivet i böckerna och belönas efter sina gärningar. Denna dom inträffar inte vid döden. Lägg märke till vad Paulus säger: ”Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det. Det har han bekräftat för alla människor genom att han har uppväckt honom från de döda.” Apostlagärningarna 17:31.

Men om de döda redan njuter av himlens lycka eller vrider sig i helvetets lågor, vad finns det då för behov av en framtida dom? Skall de rättfärdiga, sedan deras sak har blivit undersökt i domen, höra de välsignade orden: ”Bra, du gode och trogne tjänare, … gå in i din herres glädje” efter det att de kanske i många hundra år har varit hos honom? Skall de ogudaktiga kallas ut ur stället för sitt lidande för att höra hela jordens domare säga: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden”? Matteus 25: 21, 41. Vilket oerhört hån! Vilken skamlig anklagelse mot Guds vishet och rättfärdighet.

Bibeln undervisar tydligt om, att de döda inte omedelbart går till himmelen. Den lär oss att de sover ända till uppståndelsen. 1 Tessalonikerbrevet 4:14, Job 14:10- 12. Välsignad vila för de trötta rättfärdiga! Oavsett om tiden blir lång eller kort blir den bara ett ögonblick för dem. De sover. De vaknar vid ljudet av Guds basun till en underbar odödlighet. När de uppstår ur graven skall deras första, glada tanke höras när de triumferande utropar: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” 1 Korintierbrevet 15:55.

Spiritismen

Läran om att människan har kvar sitt medvetande i döden, i synnerhet den åsikten att de avlidnas andar vänder tillbaka för att tjäna de levande, har berett vägen för nutidens spiritualism. Här är en kanal som betraktas som helig och som Satan använder sig av för att genomdriva sina planer.

Han har makt att framställa gestalter, som liknar deras avlidna vänner. Denna förfalskning är fullkomlig. Den välkända blicken, orden, tonen i rösten, – allt återges med häpnadsväckande noggrannhet. Många känner sig tröstade, när de får försäkran om att deras kära vänner är lyckliga i himmelen. Utan att misstänka någon fara lyssnar de på ”andar som bedrar och på onda andars läror” (1 Timoteusbrevet 4:1).

Många kommer att snärjas eftersom de tror att spiritismen bara är ett mänskligt bedrägeri. När de sedan konfronteras med uppenbarelser som de inte kan annat än erkänna som övernaturliga, blir de bedragna och tror att de är resultat av Guds stora makt. Människor blir bedragna genom de underverk som Satans redskap inte bara ger sig ut för att kunna göra, utan som de verkligen har makt att utföra.

Det är sant, att spiritualismen nu förändrar sin form, genom att den döljer några av sina mest obehagliga grunddrag och antar en kristen mask. I stället för att förtjäna mer fördragsamhet i sin nuvarande form, är den emellertid i verkligheten ett farligare och mera listigt bedrägeri än tidigare. Den förklarar Bibeln på ett sätt, som är tilltalande för den oomvände, och framställer dess allvarliga och livsviktiga sanningar som likgiltiga saker. Den talar om kärleken som Guds förnämsta egenskap, men man nedvärderar den till en svag sentimentalitet som inte skiljer mellan gott och ont.

De som motsätter sig spiritualismens läror, bekämpar inte bara människor, utan också Satan och hans änglar. Satan ger inte efter en millimeter om han inte drivs tillbaka av de himmelska sändebuden. De som skall kunna bestå i denna farliga tid måste själva förstå Bibelns vittnesbörd.

Satan har länge förberett sig för sitt sista försök att vilseleda världen. Steg för steg har han berett vägen för sitt mästerliga bedrägeri i utvecklingen av spiritualismen. Han har ännu inte fullt förverkligat sina planer, men det kommer att inträffa under den allra sista tiden. Profeten säger: ”Och jag såg tre orena andar komma ut som liknade paddor. De är onda andar som gör under, och de beger sig ut till kungarna i hela världen för att samla dem till striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”. (Uppenbarelseboken 16:13, 14). Hela världen kommer att dras med i denna villfarelse. Bara de som bevaras genom Guds makt eftersom de tror på hans Ord är undantagna. Människorna invaggas snabbt i en ödesdiger känsla av trygghet, och väcks först när Guds vrede utgjuts.

Fotnot: Lucifer (betyder ”den lysande”) fick sitt namn ändrat till Satan (betyder ”motståndaren”) när han gjorde uppror mot Gud.

Själen är inte odödlig (tillägg av översättaren)

Bibeln lär oss att ”Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse” (1 Moseboken 2:7). När en människa dör innebär det att ”stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den” (Predikaren 12:7). Livsanden, som alltså går tillbaka till Gud, kan inte tänka eller fortsätta att leva själv som något enskilt väsen.

I själva verket är det så att Bibeln undervisar oss om att det endast är Gud som är odödlig (i sig själv): ”Han som ensam är odödlig och som bor i ett ljus dit ingen kan komma” (1 Timoteusbrevet 6:16). Versen innan visar tydligt att det är Gud Paulus talar om. Gud är således den ende som är odödlig. Inte ens änglarna är odödliga (i sig själva). Och naturligtvis då inte heller någon människa. Guds Ord upprepar gång på gång att när människan är död sover hon tyst i sin grav och vet ingenting om vad som händer omkring henne. Se Job 7:9-10; Psaltaren 6:6; 30:9-10; 115:17; Predikaren 3:18-20; Daniel 12:2; Matteus 9:18, 24.

Berättelsen om Lasarus i Johannes 11:e kapitel lär oss att Jesus sade att Lasarus sov (v 11), men förtydligade det sedan för sina oförstående lärjungar när han konstaterade att Lasarus var död (v 14). Han hade varit död i fyra dygn (v 39). När Jesus kallade Lasarus ut ur graven (v 43, 44), kallade han alltså inte ner honom från himlen.

De som haft en levande tro på Jesus Kristus när de avlidit skall emellertid väckas till liv vid Jesu återkomst och därefter leva för evigt genom att äta från livets träd (Johannes 3:16, Uppenbarelseboken 22:2). Hade inte människan fallit i synd skulle hon aldrig ha dött, utan levt för evigt genom att äta från livets träd (1 Moseboken 2:9, 3:22).

De ogudaktiga skall inte plågas för evigt (tillägg av översättaren)

Eftersom människan inte har någon odödlig själ, är det lätt att förstå Bibelns klara undervisning att vi bör ”frukta…honom (Gud) som kan förgöra både själ och kropp i helvetet” (Matteus 10:28). De ogudaktiga skall alltså förgöras till både kropp och själ, så att de upphör att existera på den yttersta dagen. Men ”så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på honom inte skall förgås, utan ha evigt liv” (Johannes 3:16). ”Evigt liv” för dem som har en levande tro på Jesus Kristus står här som motsats till att de skall ”förgås” som förkastar honom (evigt lidande skulle ju också ha inneburit evigt liv).

”Syndens lön är döden, men den gåva som Gud av nåd ger är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.” (Romarbrevet 6:23). ”Evigt liv” (i Kristus Jesus) står här som motsats till ”döden”, och därför åsyftas här framför allt den andra döden, som är evig. Evigt liv är alltså motsatsen till evig död. De ogudaktiga skall drabbas av den andra döden (dvs förintelse, fullständigt utslocknande) sedan de uppväckts till dom vid tidens ände, se Uppenbarelseboken 20:13-15. ”Var och en som inte fanns skriven i livets bok kastades i eldsjön” (Uppenbarelseboken 20:15).

I Malaki 4:1, där det också talas om domen över de orättfärdiga på den yttersta dagen, står det att ”dagen kommer, och den skall brinna som en ugn. Då skall alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem, säger Herren Sebaot. Varken rot eller gren blir kvar.” De ogudaktiga skall alltså förintas i ”eldsjön” (så att ”varken rot eller gren blir kvar”). Men straffet skall variera innan de upphör att existera, eftersom de skall dömas ”efter sina gärningar” (Uppenbarelseboken 20:12, 15). Se även Hebreerbrevet 10:27.

De ogudaktiga skall alltså inte plågas i evighet, utan under en begränsad tidsperiod, som varierar beroende på var och ens gärningar. Men de som genom tron tar emot Jesus Kristus som sin personliga frälsare skall få evigt liv. ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” (1 Johannesbrevet 1:9).