Tidsåldrarnas Längtan
Sextiosjunde Kapitlet: Till Min Fader och till Er Fader
Grundat på Lukasevangeliet 24:50-53; Apostlagärningarna 1:9-12.
Tiden hade kommit för Kristus, att fara upp till Faderns tron. Som en gudomlig segrare stod Han i begrepp, att återvända med Sitt segerbyte till de himmelska salarna. Före Sin död hade Han för Sin Fader betygat och sagt: ”Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk som du har gett mig att utföra” (Johannesevangeliet 17:4). Efter Sin uppståndelse hade Han dröjt kvar på jorden en kort tid, för att Hans lärjungar skulle bli förtrogna med Honom i Hans uppståndna och förhärligade kropp. Nu var Han redo, att lämna dem. Han hade bestyrkt det sakförhållandet, att Han var en levande Frälsare. Hans lärjungar behövde inte längre tänka på Honom i förbindelse med död och grav. De kunde tänka på Honom som Den, vilken blivit förhärligad inför hela universum.
Jesus valde, att lämna jorden från den plats, som ofta blivit helgad genom Hans närvaro, medan Han vistades ibland människorna. Varken berget Sion, platsen för Davids stad, eller Moriaberget, där templet var beläget, skulle hedras på detta sätt. Där hade Kristus blivit hånad och förkastad. Där hade barmhärtighetens vågor, som än en gång skulle återvända med en än starkare ström av kärlek, slagits tillbaka mot hjärtan hårda som klippan. Dessa platser hade Jesus lämnat trött och med betryckt hjärta, för att finna vila på Oljeberget.
Den heliga shekina hade, då den lämnade det första templet, dröjt kvar på det östra berget, som om den ogärna hade övergett den utvalda staden. På samma sätt stod Kristus på Oljeberget och såg med trånande hjärta ut över Jerusalem. Skogsdungarna och gläntorna på berget hade blivit helgade genom Hans böner och tårar. Dess stup hade genljudit av jubelropen från folkskaran, som utropat Honom till kung. På dess sluttningar låg Betania, där Han funnit ett hem hos Lasarus. I Getsemane Örtagård, vid bergets fot, hade Han ensam bett och ängslats. Från detta berg skulle Han fara till himmelen. På dess höjder skall Hans fötter vila, när Han kommer för tredje gången. Men Han skall inte då stå på Oljeberget som en smärtornas man, utan som en förhärligad och segerkrönt kung, under det att judarnas hallelujarop blandas med hedningarnas hosianna, och rösterna från de återlöstas mäktiga skara skall svälla ut i jublande bifallsrop: ”Krön Honom, konungarnas Konung!”
Jesus, jämte de elva lärjungarna, ställde nu Sin färd mot berget. Då de gick genom Jerusalems gator, såg många med undrande blickar på den lilla skaran, vilken ledsagades av Den, som för några veckor sedan blivit dömd till döden och korsfäst av prästerna och rådsherrarna. Lärjungarna visste, att det skulle bli deras sista möte med Mästaren. Jesus tillbringade tiden med, att samtala med dem och upprepa Sin tidigare undervisning. Då de närmade sig Getsemane, stannade Han, för att de skulle dra sig till minnes den undervisning Han gav dem under Getsemanenattens ångest och vånda. Han kastade åter en blick på vinträdet, vilket tjänat som illustration, då Han talat om förhållandet mellan församlingen, Honom Själv och Fadern. Åter upprepade Han de sanningar Han då framställt. Allt påminde om Hans obesvarade kärlek. Även Hans lärjungar, som var Honom så kära, hade under Hans förnedring och lidande sagt emot Honom och övergett Honom.
Kristus hade vistats på vår jord i trettiotre år. Han hade uthärdat hån, skymf och begabberi, Han hade blivit förkastad och korsfäst. När Han står i begrepp, att fara upp till härlighetens tron och erinrar Sig det folks otacksamhet, som Han kommit, för att frälsa – skall Han inte nu undandra dem Sin kärlek och sympati? Skall Han inte ägna Sin kärlek och Sitt intresse åt den värld, där Han är uppskattad och där syndfria väsen väntar på, att få utföra Hans befallningar? – Nej, Hans löfte till Sina älskade, som Han lämnar kvar på jorden, lyder så: ”jag är med er alla dagar intill tidens slut’” (Matteusevangeliet 28:20).
När de nått Oljeberget, leder Jesus dem över dess krön till grannskapet av Betania. Här gjorde Han ett uppehåll och samlade lärjungarna omkring Sig. Hans ansikte lystes upp som av ett himmelskt ljus. Han förebrådde dem inte för deras misstag och felsteg. Ord uttalade med den innerligaste ömhet var de sista, som nådde deras öron från Mästarens läppar. Med händerna utsträckta, för att välsigna dem och med en försäkran om Hans beskyddande vård, lyftes Kristus sakta från dem och fördes uppåt av en kraft, som var starkare, än jordens dragningskraft. Under det, att Han lyftes uppåt, såg de bävande lärjungarna efter Honom med spanande blickar, för att uppfånga en sista skymt av sin uppfarne Herre. En sky tog Honom bort ur deras åsyn, och dessa ord bars tillbaka till dem, då en änglaskara tog emot Honom: ”se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.’” På samma gång strömmade de ljuvaste och mest jublande toner ned från änglarnas kör.
Medan lärjungarna stod och såg uppåt, tilltalade dem röster, vilka ljöd som den ljuvligaste musik. De vände sig om och fick se två änglar i människogestalt, vilka sade till dem: ”’Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen.’”
Dessa änglar hörde till den skara, som hade väntat i skyn, för att ledsaga Jesus till Hans himmelska hem. Dessa två änglar, de förnämsta i änglaskaran, var de, som hade kommit till graven vid Kristi uppståndelse, och de hade varit med Honom under hela Hans jordeliv. Med ivrig åstundan hade hela himmelen inväntat avslutningen på Hans vistelse i en värld, som bar förbannelsens märken. Nu hade tiden kommit för den himmelska världen, att ta emot sin Konung. Längtade inte de båda änglarna efter, att få förena sig med skaran, som skulle välkomna Jesus? Jo, men i kärlek och sympati för dem Han lämnade kvar, dröjde de likväl på Oljeberget, för att ge dem tröst. ”Är inte änglarna andar i helig tjänst, utsända för att tjäna dem som skall ärva frälsningen?” (Hebréerbrevet 1:14).
Kristus hade farit upp till himmelen i mänsklig gestalt. Lärjungarna hade sett en sky ta Honom bort. Samme Jesus, som hade vandrat med dem, talat med dem och bett med dem, samme Jesus, som hade brutit brödet med dem, Han, som hade varit med dem i båten och samma dag hade vandrat med dem uppför Oljeberget – samme Jesus hade nu gått, för att dela tronen med Sin Fader. Änglarna hade försäkrat, att samme Jesus, som de hade sett fara upp till himmelen, Han skulle komma tillbaka igen på samma sätt, som de sett Honom fara upp. ”Se, han kommer med molnen, och varje öga skall se honom” ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå.” ”När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron” (Uppenbarelseboken 1:7; Första Tessalonikerbrevet 4:16; Matteusevangeliet 25:31). Då skall Herrens eget löfte till lärjungarna uppfyllas: ”om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är” (Johannesevangeliet 14:3). Väl må Jesu lärjungar fröjdas i hoppet om Hans återkomst!
Då lärjungarna gick tillbaka till Jerusalem, såg folket på dem med förvåning. Efter förhöret och korsfästelsen trodde man, att de skulle se skamsna och betryckta ut. Deras fiender väntade sig, att i deras ansikten se ett uttryck för sorg och nedslagenhet. I stället såg de endast glädje och segerfröjd. Deras ansikten lyste av en lycka, som inte är av denna världen. De sörjde ej över felslagna förhoppningar, nej, de var fyllda av lov, pris och tacksägelse till Gud. Med jubel berättade de det underbara, som hade skett, hur Kristus hade uppstått och farit upp till himmelen, och deras vittnesbörd togs emot av många.
Lärjungarna misströstade inte längre om framtiden. De visste, att Jesus var i himmelen och att de fortfarande ägde Hans deltagande kärlek. De visste, att de hade en vän, som intagit Sin plats på Guds högra sida, och de var ivriga, att bära fram sina böner inför Fadern i Jesu namn. I vördnadsfull bävan böjde de sig i bön och upprepade denna försäkran: ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Hittills har ni inte bett om något i mitt namn. Bed och ni skall få, för att er glädje skall vara fullkomlig” (Johannesevangeliet 16:23-24).
De sträckte trons hand högre och högre i kraft av denna mäktiga sanning: ”Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har blivit uppväckt och som sitter på Guds högra sida och ber för oss” (Romarbrevet 8:34). Och Pingstdagen bringade dem den fullkomliga glädjen genom Hjälparens närvaro, i enlighet med Jesu löfte.
Hela himmelen hade väntat på, att få välkomna Frälsaren till de himmelska boningarna. Han for upp åtföljd av den skara, som Han vid Sin uppståndelse befriat från dödens välde. Den himmelska härskaran ledsagade det jublande tåget under segerrop och bifallsyttringar samt himmelska lovsånger.
När de närmar sig Guds stad, ger de ledsagande änglarna denna uppfordran:
”Höj, ni portar, era huvuden,
höj er, ni eviga dörrar,
så att ärans konung kan tåga in.”
Jublande svarar den väntande änglavakten:
”Vem är denne ärans konung?”
Vem Han är! – Nog vet de det, men de längtar efter, att höra svaret i den högstämda lovsången:
”Det är Herren, stark och väldig,
Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar,
så att ärans konung kan tåga in.”
Åter hörs denna fråga: ”Vem är denne ärans konung?”, ty änglarna tröttnar aldrig på, att höra Hans namn upphöjas. De ledsagande änglarna svarar:
”Det är Herren Sebaot,
han är ärans konung” {Psaltaren 24:7-10}.
Då svängs portarna till Guds stad vitt öppna, och änglaskaran brusar in genom portarna under den mest hänförande musik.
Och där är tronen, omgiven av löftenas regnbåge. Där är kerubim och serafim. Änglarnas anförare, Guds söner, representanter från de icke fallna världarna, är församlade. Det himmelska rådet, inför vilket Satan hade anklagat Gud och Hans Son, företrädare från dessa syndfria regioner, vilka Satan hade hoppats på, att få under sitt herravälde – alla är där, för att välkomna Återlösaren. De är ivriga, att få fira Hans seger och förhärliga Konungen.
Men Kristus håller dem tillbaka. Han kan ännu ej ta emot härlighetens krona och kungamanteln. Han träder fram inför Sin Fader. Han pekar på Sitt sårade huvud, Sin uppstungna sida och de märkta fötterna, och Han lyfter Sina händer, som bär märkena efter spikarna. Han pekar på Sina segertecken. Han träder fram inför Fadern med förstlingskärven, dessa, som uppstod med Honom som representanter för den stora skara, som skall komma fram ur graven vid Hans andra ankomst. Han närmar Sig Fadern, hos vilken det är glädje över varje syndare, som omvänder sig. Innan världens grundvalar var lagda, hade Fadern och Sonen ingått förbund med varandra, för att återlösa människan, därest hon skulle bli besegrad av Satan. De hade träffat en högtidlig överenskommelse om, att Kristus skulle bli människosläktets löftesman. Denna överenskommelse har Kristus uppfyllt. Då Han utropade på korset: ”Det är fullbordat!”, vände Han Sig till Fadern. Uppdraget hade blivit fullbordat. Han förklarar: Fader, det är fullbordat. Jag har gjort Din vilja, o Min Gud. Jag har fullbordat frälsningsverket. Om Din rättfärdighet är tillfredsställd, ber Jag, att de, som Du har gett Mig, måtte få vara med Mig, där Jag är (Johannesevangeliet 19:30; 17:24).
Guds röst hörs nu förklara, att rättvisans fordringar är uppfyllda. Satan är besegrad. Kristi egna, som arbetar och kämpar på jorden, är benådade i den Älskade (Efésierbrevet 1:6). Inför de himmelska änglarna och företrädare för de icke fallna världarna förklaras de vara rättfärdiga. Där Han är, där skall Hans församling vara. ”Nåd och sanning skall där mötas, rättfärdighet och frid kyssas” (Psaltaren 85:11). Faderns armar omsluter Sonen, och det ordet ljuder: ”Alla Guds änglar skall tillbe honom” (Hebréerbrevet 1:6).
Med outsäglig glädje skall alla andevärldens furstar och väldigheter och makter samt herrar erkänna Livets Furstes överhöghet. Änglaskaran faller ned inför Honom, medan glada jubelrop fyller alla himmelens salar: ”’Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen’” (Uppenbarelseboken 5:12).
Segersånger blandar sig med änglarnas harpotoner, tills hela himmelen flödar över i glädje och jubel. Kärleken har segrat. Det förlorade är återfunnet. Himmelen genljuder av röster, som i högstämda ordalag förkunnar: ”’Honom som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter’” (Uppenbarelseboken 5:13).
Från denna glädjefest i himmelen når oss härnere på jorden såsom ett eko av Kristi egna, underbara ord: ”jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud’” {Johannesevangeliet 20:17}. – Den himmelska familjen och familjen på jorden har blivit ett. För vår skull for Herren Jesus upp, och för oss lever Han. ”Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem” {Hebréerbrevet 7:25}.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.