White. Kampen mellan Kristus och Satan. Kapitel 4. Valdenserna

Kampen mellan Kristus och Satan

Av Ellen G. White

Kapitel 4. Valdenserna

Sanningens ljus kunde dock inte släckas fullständigt i det mörker, som inneslöt jorden under den långa period, då påvedömet hade makten. Gud har haft Sina vittnen i alla tidsperioder – människor, som trott på Kristus som den ende medlaren mellan Gud och människan och betraktat Bibeln som det enda rättesnöret i livet och helighållit den sanna vilodagen. Senare släkten kommer aldrig att få veta, hur mycket världen är skyldig dessa personer. De brännmärktes som kättare, deras bevekelsegrunder betvivlades, deras karaktär svartmålades, deras skrifter bekämpades, feltolkades eller förstördes. Men de var orubbliga och bevarade århundrade efter århundrade trons renhet som ett heligt arv till kommande släkter.

Guds folks historia under de mörka århundradena, som följde på Roms maktövertagande, står skriven i himmelen, men den har inte fått stort utrymme i människornas historieböcker. Det återstår få spår efter dessa människor, om man bortser från deras förföljares anklagelseskrifter. Det var romarkyrkans politik, att bekämpa den minsta avvikelse från dess lärosatser och påbud. Romarkyrkan försökte att utrota allt, som andades kätteri, och det gällde både personer och skrifter. I fall någon ens betvivlade de påvliga dogmernas giltighet, utsatte vederbörande sig för livsfara oavsett om den var rik eller fattig, hög eller låg. Romarkyrkan försökte också att tillintetgöra alla spår efter den grymhet, som den visade mot annorlunda troende. De påvliga rådsmötena bestämde, att böcker och skrifter, som innehöll upplysningar härom, skulle brännas. Före boktryckarkonstens uppfinnande fanns det bara få böcker, och de var inte särskilt lätta att bevara. Romarkyrkans ombud hade därför inga svårigheter med, att uppnå sitt mål.

Ingen av de kyrkor, som låg inom det område, där romarkyrkan hade överhögheten, fick lov att njuta samvetsfriheten särskilt länge. Påvedömet hade knappt vunnit makten, förrän det spände musklerna och krossade alla dem, som vägrade att erkänna dess herravälde, och en efter en underkastade kyrkorna sig.

Den oförfalskade kristendomen hade tidigt slagit rot i Stor-Britannien. Trofasta män hade med stor framgång förkunnat evangeliet i detta land. En av dessa evangelister höll den bibliska vilodagen, och härigenom fick folket kunskap om denna sanning.

I slutet på 500-talet satte de romerska missionärerna igång med, att omvända de hedniska saxarna.

Många tusen övertalades till, att anta romarkyrkans lära. Under sitt fortsatta arbete stötte påvens utsända och anhängare på de människor, som hade anammat den oförfalskade kristendomen. Skillnaden mellan dessa var anslående. De sistnämnda var beskedliga och ödmjuka, och deras karaktär, lära och vandel stod i överensstämmelse med Skriften. De andra, däremot, var präglade av den vidskepelse, prakt och det högmod, som utmärkte påvedömet. De romerska utsända krävde, att dessa kristna menigheter skulle erkänna påvens överhöghet. Engelsmännen svarade milt, att de gärna ville älska alla människor, men att påven saknade rätt att utöva överhöghet inom församlingen, och att de bara kunde visa honom samma underdånighet, som tillkom envar annan Kristi lärjunge. Det gjordes flera försök till, att förmå dem till att visa trofasthet mot Rom; men de ödmjuka kristna, som blev förbluffade över den stolthet, som dessa utsända gav prov på, svarade bestämt, att de inte hade någon annan herre, än Kristus. Nu visade påvedömet sitt rätta jag. Romarkyrkans företrädare sade: ”Om Ni inte vill ta emot bröder, som kommer med fred, kommer Ni att få ta emot fiender, som kommer med krig. Om Ni inte tänker ansluta Er till oss, för att visa saxarna livets väg, skall Ni få dödsstöten från dem.”

Detta var inga tomma hot. Krig, falska beskyllningar och bedrägeri var de medel, man använde, för att bekämpa de människor, som vittnade om den kristna tron, och till sist var menigheterna i Stor-Britannien antingen tillintetgjorda, eller tvungna att underkasta sig påvens myndighet.

I länder, som låg utanför romarkyrkans maktområde, levde det i flera århundraden grupper av kristna, som praktiskt taget var orörda av påvedömets fördärv. De var omgivna av hedningar på alla sidor och kom också under hedniskt inflytande; men de fortfor att betrakta Bibeln som det enda rättesnöret för tron och höll fast vid många av dess sanningar. Dessa kristna trodde på Guds lags fortsatta giltighet och höll Sabbaten i överensstämmelse med det fjärde budet. Där fanns menigheter, som hyllade denna lära och praxis, i Central-Afrika och ibland armenierna i Asien.

Ibland dem, som motsatte sig påvedömets övergrepp, stod valdenserna i främsta ledet. Påvedömets vrånglära och fördärv bemöttes med det häftigaste motståndet i just det land, där påvemakten hade upprättat sitt huvudkvarter. Menigheterna i Piemonte behöll sin oavhängighet i flera århundraden, men till sist krävde Rom, att de skulle underkasta sig. Efter att förgäves ha kämpat emot romarkyrkans tyranni, erkände dessa kyrkors ledare motvilligt, att den makt, som hela världen tycktes hylla, hade överhögheten. Det var dock ett stort antal, som vägrade att erkänna påvens eller prelaternas myndighet. De var fast beslutna, att visa Gud trofasthet och att bevara sin rena, barnsliga tro. Dessa grupper skilde sig nu ifrån varandra. De människor, som höll fast vid den gamla tron, drog sig undan. Några av dem lämnade sina hem i Alperna och satte ned sanningens banér i främmande länder; andra drog sig tillbaka till bergens fästningar och de isolerade, trånga dalar, där de hade frihet till, att tillbe Gud.

Den tro, som de kristna valdenserna höll fast vid och utbredde i århundraden, stod i skarp motsättning till de falska lärdomar, som hade sin upprinnelse i Rom. Men de beskedliga bönder, som hade slagit sig ned i naturens ensamhet långt borta från den stora världen, och som dagligen måste arbeta hårt, för att vakta sina hjordar och sköta sina vingårdar, hade inte själva funnit sanningen, som stod i motsats till den avfallna kyrkans dogmer och villfarelser. Deras tro var inte ny; den hade gått i arv från förfäderna. De kämpade för aposlaförsamlingens tro – ”den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.” Judasbrevet 3.

En av huvudorsakerna till, att den sanna församlingen skilde sig från Rom, var romarkyrkans hat mot den bibliska vilodagen. Påvedömet störtade sanningen till marken, såsom förutsagts i profetian. Guds lag trampades i smutsen, medan människors traditioner och skick upphöjdes. De kyrkor, som påvedömet hade makten över, blev tidigt tvingade till att ära Söndagen som helgdag. Mitt uppe i tidens villfarelser och vidskepelser blev många, även av Guds trofasta folk, så förvirrade, att de underlät att arbeta på Söndagen, även om de helighöll Sabbaten. Men påvedömets ledare var ännu inte tillfreds. De krävde inte blott, att Söndagen skulle helighållas, utan att Sabbaten skulle vanhelgas, och fördömde i de kraftfullaste ordalag de människor, som vågade att visa aktning för denna dag.

Man kunde bara åtlyda Guds lag ostört, genom att fly för Roms makt.

Valdenserna var några av de första européer, som fick en översättning av den Heliga Skrift. De hade Bibeln i manuskript på sitt modersmål flera hundra år före Reformationen. De ägde den oförfalskade sanningen, och det var därför, som de blev hatade och förföljda. De sade, att romarkyrkan var det fallna Babylon, som omtalas i Uppenbarelseboken och kämpade emot dess fördärv med fara för sina liv. Under de långvariga förföljelserna var det några, som kompromissade med sin tro och gradvis gav upp de särpräglade trossanningarna, men det var andra, som höll fast vid tron. I mörkrets och avfallets tid var det valdenserna, som vägrade att erkänna romarkyrkans överhöghet, och som betecknade bilddyrkan som avgudadyrkan och höll den sanna vilodagen. De höll fast vid tron under det häftigaste motstånd. Fastän romarkyrkan och savojgarden for fram emot dem med eld och svärd, fortsatte de att försvara Guds Ord och Guds ära. Med hänsyn given till sanningen, ville de inte vika en tum.

Valdenserna fann en trygg tillflyktsort i bergen, som alltid har gett de förföljda och förtryckta skydd. Här hölls sanningens ljus brinnande mitt i Medeltidens mörker, och här bevarade sanningens vittnen den gamla tron genom tusen år.

Gud hade skänkt Sitt folk en imponerande helgedom, som på ett värdigt vis stod för de upphöjda sanningar, som Han hade betrott Sina barn med. För dessa trogna flyktingar var bergen en bild på Herrens oföränderliga rättfärdighet. De visade sina barn de tinnar, som stack upp ovanför dem i oföränderligt majestät, och talade till dem om Honom, hos vilken det inte sker någon förändring eller inträder någon skugga, som kommer och går, och vars Ord är lika orubbligt som de eviga höjderna. Gud hade grundfäst bergen och skänkt dem styrka, och ingen annan än den Allsmäktige förmår att rubba på dem. Han har också gett Sin lag, som utgör grunden för Hans regering i himmelen och på jorden. Människorna kan angripa sina medmänniskor och beröva dem livet; men de förmår lika litet att förändra ett enda bud i Herrens lag, eller att utplåna ett enda av Hans löften till dem, som fullgör Hans vilja, som de förmår att riva bort bergen från deras grundval och kasta dem i havet. Guds tjänares trofasthet gentemot Guds lag borde vara lika orubblig som de eviga höjderna.

Bergen, som omgav dessa människors anspråkslösa hem i dalarna, var ett ständigt vittnesbörd om Guds skaparkraft och en orubblig försäkran om Hans beskydd och omsorg. Dessa pilgrimer lärde sig, att älska de stumma symbolerna på Herrens närvaro. De beklagade sig inte över sitt bittra öde och kände sig aldrig ensamma mellan de öde bergen. De tackade däremot Gud, för att Han hade gett dem en tillflyktsort, där de kunde söka lä för människornas vrede och grymhet. De gladde sig över, att de fritt kunde tillbe Honom. De massiva bergen blev ofta deras räddning, då fienderna förföljde dem. De sjöng Guds pris från mången upptornande klipptopp, och Roms härar kunde inte tysta deras lovsånger.

Dessa kristnas fromhet kännetecknades av renhet och innerlighet. De satte större värde på sanningens grundsatser, än på hus och land, vänner och släktingar, ja, även livet. De ansträngde sig allvarligt för, att inskärpa dessa principer hos ungdomen. Barnen och de unga undervisades i Skriften och lärde sig att visa aktning för Guds lag ända från tidig barndom. Det fanns endast ett fåtal exemplar av Bibeln, och de lärde sig därför dess dyrbara budskap utantill. Många av dem kunde citera stora delar av både Gamla och Nya Testamentet. Både den majestätiska naturen och de små, dagliga välsignelserna riktade deras tankar mot Gud. Barnen lärde sig tidigt, att tacka Gud för alla Hans gåvor och välsignelser.

De kärleksfulla föräldrarna älskade sina barn alltför högt, för att skämma bort dem. Det väntade dem ett liv med prövningar och svårigheter, ja, kanske martyrdöden. Ända från barnsben blev de vanda vid, att tåla motgång och vid att lyda, men samtidigt vid att tänka och handla självständigt. De lärde sig tidigt att ta ansvar, att vara försiktiga med, vad de sade, och förstå vikten av tystnad. I fall de sade ett obetänksamt ord, medan deras fiender hörde på, skulle det inte bara sätta deras eget, utan hundratals av deras trossyskons, liv i fara; ty sanningens fiender var som glupska vargar efter dem, som vågade att kräva religionsfrihet.

Valdenserna hade gett avkall på jordisk egendom för sanningens skull och arbetade tålmodigt och hårt, för att tjäna ihop till sitt dagliga bröd. De använde till det yttersta varenda brukbar plätt med jord mellan bergen. De odlade också upp bergssidorna, där det inte var så fruktbart, samt dalgångarna. Barnens enda arv var den förnöjsamhet och självförnekelse, som föräldrarna uppfostrade dem till. De lärde sig, att det är Guds avsikt, att livet skall vara en skola, och att man bara kan skaffa sig det man har bruk för genom personligt arbete, omtanke, tro och omsorg. Detta utgjorde en lång och trång väg, men det var nyttigt för dem. Det är precis det, som människan behöver efter syndafallet. Det är i denna skola, som Gud önskar att människan skall utbildas och utvecklas. Fastän det lades stor vikt vid, att vänja de unga vid hårt arbete, försummades ej deras intellektuella utveckling. De lärde sig, att alla deras förmågor tillhörde Gud, och att de skulle uppövas och utvecklas, för att användas i Hans tjänst.

Kyrkan i Alperna liknade med sin renhet och enkelhet det första århundradets församling. De vakade över Guds hjord och ledde den till Hans heliga Ords gröna ängar och levande vattenkällor. De möttes i bergens skugga, i Alpdalarna eller – då det var fara å färde – i en eller annan bergsfästning, för att höra Kristi tjänare framhålla sanningens ord.

Här blev de unga undervisade. Bibeln var deras viktigaste lärobok. De studerade den Heliga Skrift och lärde sig delar av den utantill. De sattes också att skriva av Bibeln. Enskilda manuskript innehöll hela Bibeln, andra blott utvalda, korta stycken, som var försedda med lättfattliga textförklaringar, som tillfogats av folk, som var i stånd till att utlägga Skriften. På så sätt kom sanningens skatter, som så länge hade varit dolda av människor, som försökte att upphöja sig själva på Guds bekostnad, fram i dagens ljus.

Genom tålmodigt, outröttligt arbete skrevs den Heliga Skrift av vers för vers och kapitel för kapitel. Arbetet försiggick stundtals i jordens djupa, mörka hålor med hjälp av ljuset från brinnande facklor. Så skred arbetet framåt, och Guds uppenbarade vilja strålade som rent guld. Blott de, som var sysselsatta med denna uppgift, vet, hur mycket klarare och kraftigare det strålade på grund av de prövningar, som dessa människor måste genomgå för Ordets skull. Dessa människor var omgivna av änglar från himmelen, som lägrade sig runt om dessa trofasta arbetare.

Satan hade tillskyndat de påvliga prästerna, att begrava sanningens ord under villfarelser, vrånglära och vidskepelse, men under hela den mörka tidsåldern blev Ordet bevarat oförfalskat på det mest vidunderliga sätt. Det bar inte människors utan Guds prägel. Människorna har kommit på de mest ihärdiga ansträngningar, för att förkunkla Skriftens klara, rättframma ord för att få Skriften att säga emot sig själv, men Guds Ord rider ut stormen, liksom arken på de svallande böljorna. Liksom det finns rika ådror dolda i guld- och silvergruvorna, så att man måste gräva för att komma åt de kostbara metallerna, innehåller den Heliga Skrift rika sanningar, som endast blir funna av den uppriktige, ödmjuke granskaren, som studerar under bön. Det var Guds tanke, att Bibeln skulle vara en lärobok för hela mänskligheten i barndomen, ungdomen och mannaåren, och att den skulle granskas under hela världens historia. Han har uppenbarat Sig Själv för människorna i Sitt Ord. Varje gång, som en människa för upp ögonen för en ny sanning, lär hon bättre känna den bibliske författarens sinnelag. Gud har beslutat, att människorna skall föras i närmare förbindelse med sin Skapare och tillägna sig en klarare förståelse av Hans vilja, genom att läsa Skriften. Denna är förbinelselänken mellan Gud och människan.

Fastän valdenserna betraktade Herrens fruktan som början till vishet, var de inte blinda för, att det hade betydelse för sinnets och uppfattningsförmågans utveckling, att de kom i förbindelse med världen och lärde känna människorna och ett praktiskt liv.

Dessa unga människor utsattes för frestelser; de blev vittnen till laster och kom i beröring med Satans listiga hantlangare, som försökte få dem till att tro på de mest utspekulerade vrångläror och de farligaste villfarelser. Men tack vare den uppfostran, som de fått sedan barndomen, var de förberedda på att bemöta allt sådant.

De fick inte anförtro sig åt någon på de skolor, där de studerade. Deras kläder var sydda på så vis, att de gick att använda som gömma för det dyrbaraste, de ägde – de ovärderliga Bibelmanuskripten. Dessa var frukten av månaders och års arbete, och då det lät sig göras utan att väcka misstanke, överlämnade de några av dessa manuskript till personer, som tycktes vara mottagliga för sanningen. De unga valdenserna hade uppfostrats just med detta för ögonen, ända sedan de satt i sina mödrars knä. De förstod sin uppgift och löste den troget. Några av eleverna vid dessa lärdomsanstalter blev vunna för den sanna tron, och det var inte ovanligt, att den sanna trons grundsatser genomsyrade hela skolan. Till trots härför, var det omöjligt för de påvliga ombuden att utröna, var den så kallade färdärvliga vrångläran hade sitt ursprung.

Valdenserna förstod, att Gud krävde mera av dem, än att bevara sanningen ren i de egna församlingarna, och att det åvilade dem ett högtidligt ansvar, att låta ljuset skina för dem, som satt i mörker. Med Guds Ords väldiga kraft sökte de att bryta de länkar, som romarkyrkan hade smitt. De valdensiska predikanterna utbildades till missionärer, och alla, som närde planer på att utbilda sig till förkunnare, skulle först genomgå en lärotid som evangelister. Man skulle arbeta tre år inom ett eller annat missionsfält, innan man blev betrodd med en menighet därhemma.

De unga män, som blev ordinerade till det heliga ämbetet, kunde inte se fram emot jordisk rikedom och ära, utan emot ett liv med slit och faror, ja, kanhända martyrdöden. Missionärerna inledde sitt arbete i dalgångarna vid foten av sitt eget berg. Härifrån drog de ut två och två, liksom Jesu lärjungar. Vanligen sändes det ut en ung och en äldre och erfaren tillsammans. Den äldre skulle vägleda den unge och ansvarade för hans utbildning, och den unge skulle låta sig läras av den äldre. De följdes inte åt hela tiden, men möttes ofta för att be och rådgöra med varandra. Därmed kunde de styrka varandras tro.

Om de hade röjt sitt uppdrag för någon, skulle det ha slagit slint. De dolde däför omsorgsfullt, vilka de var. Predikanterna var antingen utbildade till handelsmän eller hantverkare. De handlade med silke, juveler och andra saker, och där man skulle ha föraktat dem, i fall de kommit som missionärer, bjöd man dem välkomna som köpmän. Under tiden bad de Gud om visdom till att bringa människor en skatt, som var mera kostbar, än guld och ädelstenar. De hade i hemlighet med sig Biblar eller Bibeldelar, och då tillfälle uppenbarades, riktade de kundernas uppmärksamhet på de Bibelmanuskript, de hade tagit med sig. Det lyckades dem ofta, att skapa intresse för Guds Ord hos kunderna, och då dessa önskade det, överlämnade missionärerna med glädje ett exemplar därav till dem.

Med bara fötter och iförda grova och slitna kläder, liksom sin Mästare, drog de igenom stora städer och nådde fram till fjärran länder. Överallt spred de den dyrbara säden. Det inrättades församlingar, där de kom fram, och martyrernas blod vittnade om sanningen. På Herrens dag skall det bli uppenbarat, att dessa trofasta mäns arbete har burit rik frukt i form av frälsta själar. Sålunda gick Guds Ord i det fördolda sin stilla väg genom kristenheten och togs emot med glädje i människornas hem och hjärtan.

Valdenserna betraktade inte blott Skriften som en berättelse om Guds handlingssätt med människor i det förflutna och en skildring av det ansvar och de plikter, som åvilade samtidens personer, utan också som en uppenbarelse av de faror och härliga begivenheter, som väntade. De trodde, att alltings slut var väldigt nära, och då de läste i Bibeln under bön och tårar, gjorde dess dyrbara ord ett djupt intryck på dem, och det stod än mera klart för dem, att det var deras plikt att göra andra bekanta med dess frälsande sanningar. De såg en tydlig skildring av frälsningsplanen i den heliga boken och hämtade tröst, hopp och frid i tron på Jesus. Då ljuset trängde in i deras egna sinnen och gladde deras hjärtan, uppstod det en längtan hos dem efter att göra människor, som befann sig i de påvliga villfarelsernas mörker, delaktiga av dess strålar.

De såg, att skaror av människor, som stod under påvens och prästernas ledning, förgäves eftersträvade att nå syndernas förlåtelse, genom att plåga sina kroppar på grund av själens synder. De var upplärda till att tro, att deras goda gärningar kunde frälsa dem, och riktade ständigt blicken inåt, mot sig själva. Deras tankar uppehöll sig kring det egna, syndiga tillståndet; de kände, att Guds vrede var riktad mot dem, och pinade både själ och kropp, utan att alls finna frid. Alltså var samvetsgranna själar bundna av romarkyrkans lärosatser. Tusentals människor tog avsked av släkt och vänner och tillbringade resten av livet i klosterceller. Tusentals människor försökte förgäves, att uppnå frid i sinnet genom ofta förekommande fastor och gruvligt piskande, genom att övervara nattliga gudstjänster, genom att ligga i timtal på de kalla, fuktiga stenarna i sina dystra celler, genom att företa långa pilgrimsresor och genom att utföra ödmjuka botshandlingar och plåga sig till det yttersta. Nedböjda av skuldkänsla och plågade av fruktan för Guds vrede, fortsatte mångas lidande, till dess människonaturen bröt samman och de sjönk ned i graven utan en enda ljusstråle.

Valdenserna längtade efter, att bryta livets bröd för dessa hungrande själar och efter att tolka fridsbudskapet i Guds löften för dem och visa dem hän till Kristus som det enda hoppet för deras frälsning. Enligt deras uppfattning var läran om, att goda gärningar kan sona överträdandet av Guds lag, grundad på ett falsarium. Genom att lita till människans egna förtjänster, fördunklar man Kristi outgrundliga kärlek. Jesus offrades för människans skull, därför att den fallna mänskligheten intet kan göra, för att vinna Guds ynnest. Den korsfäste och uppståndne Frälsarens förtjänster utgör grundvalen för den kristna tron. Själen är lika beroende av Kristus som lemmarna av kroppen, och förbindelsen mellan själen och Kristus måste vara lika påtaglig som den mellan grenen och vinträdet.

Påvarnas och prästernas lära hade fått människorna att betrakta Gud, ja, även Kristus, som sträng, tungsint och osympatisk. Man hävdade, att Kristus var så tom på medkänsla för människan i hennes syndiga tillstånd, att det var nödvändigt att be präster och helgon om, att vara medlare. De människor, som var upplysta av Guds Ord, längtade efter att visa dessa själar hän till Jesus som deras medlidande, kärleksfulle Frälsare, som står med utsträckta armar och inbjuder alla att komma till Honom med sin synd, sina bekymmer och sin trötthet. De längtade efter, att avlägsna allt ur vägen, som Satan hade travat upp, för att hindra människorna från att se Guds löften och komma direkt till Gud, bekänna sina synder och finna förlåtelse och frid.

Den valdensiske missionären förklarade med brinnande iver evangeliets dyrbara sanningar för de sökande själarna. Med största försiktighet tog han fram de omsorgsfullt avskrivna Bibelmanuskripten ur deras gömställe. Det var hans största glädje att berätta, att det fanns hopp för den samvetsgranne, syndtyngde själen, som endast betraktade Gud som en hämnare, som stod redo att fullborda domen. Med skälvande läppar och tårfyllda ögon visade han sina bröder de dyrbara löften, som visar syndaren hans enda hopp. På detta sätt trängde sanningens ljus in i månget förmörkat sinne, den mörka skyn fördrevs, och Rättfärdighetens Sol strålade i hjärtat med läkedom under vingarna. Det hände ofta, att samma avsnitt av Skriften lästes om och om igen, eftersom lyssnaren ville förvissa sig om, att han hade hört rätt. Folk tröttnade aldrig på att höra dessa ord: ”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” Första Johannesbrevet 1:7. ”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” Johannesevangeliet 3:14, 15.

Det var många, som inte lät sig föras bakom ljuset av romarkyrkans krav. De insåg, att människor eller änglar omöjligen kan medla å syndarens vägnar. Då det sanna ljuset strålade i deras hjärtan, ropade de med glädje: ”Kristus är min präst, Hans blod är mitt offer, Hans altare är min biktstol.” De litade helt och fullt på Jesu förtjänster och upprepade orden: ”Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud.” Hebréerbrevet 11:6. ”Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.ʼ” Apostlagärningarna 4:12.

Några av dessa stackars själar, som kastats omkring som skepp på ett stormpiskat hav, var ur stånd till att tro på försäkran om en Frälsares kärlek. De betraktade detta som en så stor befrielse och var så överväldigade av allt det ljus, som sken på dem, att de kände sig som bortryckta till himmelen. De lade tillitsfullt sina händer i Kristi hand, och deras fötter fann fäste på den eviga klippan. All fruktan för döden försvann. Nu ville de med glädje välja fängelset eller bålet, om de kunde ära sin Förlösares namn därigenom.

Sålunda togs Guds Ord fram och lästes på hemliga ställen. Vissa gånger var det bara en enda själ på plats, andra gånger var det en liten grupp, som längtade efter ljus och sanning. Det var inte ovanligt, att hela nätter tillbringades på detta vis. Åhörarna var så gripna, att barmhärtighetens sändebud måste göra ett uppehåll i uppläsningen, för att skänka dem tid till, att fatta frälsningens budskap. Man kunde ofta höra ord som dessa: ”Vill Gud verkligen ta emot mitt offer? Kommer Han att le emot mig? Tänker Han tillge mig?” Som svar härpå läste missionären: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.” Matteusevangeliet 11:28.

Troende tillägnade sig löftet, och nu löd det glada svaret: ”Nu skall vi inte företa flera långa pilgrimsresor eller flera mödosamma färder till heliga platser. Jag kan komma till Jesus, syndig och ohelig som jag är, och Han kommer inte att förkasta min bön, när jag ber i ånger. Och mina synder kommer att förlåtas!”

Hjärtat svämmade över av helig glädje, och Jesu namn blev upphöjt med tack och pris. Dessa lyckliga själar reste hem, för att göra andra delaktiga i ljuset och berätta om sin nya erfarenhet, så gott de förmådde. De berättade, att de hade funnit den sanna och levande vägen. Skriftens ord rymde en märklig och högtidlig kraft, som talade direkt till de sanningssökande människornas hjärtan. Det var Guds röst, och de, som lyssnade, blev överbevisade.

Sanningens sändebud gick vidare, men folk talade ofta om hans beskedliga uppträdande, hans uppriktighet, hans allvar och äkta fromhet. Många gånger frågade åhörarna honom inte, var han kom ifrån, eller vart han gick hän. De hade blivit så överväldigade, dels av överraskning, dels av tacksamhet och glädje, att de alls icke tänkte på att fråga honom. Då de bjöd med sig honom hem, svarade han, att han skulle besöka de förlorade fåren i hjorden. Ofta frågade de sig själva, om det varit en ängel från himmelen?

Många gånger såg de aldrig sanningens sändebud mera. Han hade rest till andra länder eller tynade bort i ett okänt fängelse, eller låg hans benknotor och vitnade på den plats, där han hade vittnat om sanningen. Men de ord, som han hade talat, kunde inte gå om intet. De gjorde sin verkan i människors hjärtan, och de välsignade frukterna kommer först att bli kända i domen.

De valdensiska missionärerna trängde in i Satans rike, och mökrets makter vaknade ordentligt till liv. Ondskans furste lade märke till varje försök, att främja sanningens sak och skakade om sina redskap. Påvens företrädare betraktade det arbete, som utfördes av dessa ödmjuka handelsresande, som en fara för den egna saken. Om sanningens ljus finge lov att stråla obehindrat, skulle det fördriva villfarelsens skyar, som inneslöt folket. Följden skulle bli, att människornas tankar leddes hän till Gud allena, och så skulle det bli slut på romarkyrkans överhöghet.

Dessa människors existens var ett ständigt vittnesbörd om romarkyrkans avfall, eftersom de höll den tidiga församlingens tro i hävd. Därför blev de hatade och förföljda. Romarkyrkan beslutade således att utrota dem från jorden, och satte igång fruktansvärda korståg mot Guds folk i deras hem i bergen. Romarkyrkans bödlar sattes på deras spår, och världen upplevde än en gång, att den oskyldige Abel föll för den mordiske Kains hand.

Gång på gång ödelades deras fruktbara fält, deras boningar och bönehus jämnades med marken, så att det blott återstod en ödemark, där ett oskyldigt och flitigt folk förut hade haft sina hem. Liksom rovdjurens raseri tilltar, när de smakar blod, gjorde offrens lidanden påvekyrkans ombud än mer rasande. Många av den sanna trons vittnen blev jagade över bergen och ned i dalarna, där de fann lä i de väldiga skogarna och mellan klipporna.

Det gick inte att anklaga de fredlösa för deras vandels skull. Även deras fiender sade, att de var fredliga, stillsamma och fromma människor. Deras stora brott bestod i, att de inte ville tjäna Gud, såsom påven föreskrivit. Det var för denna förbrytelse, som de blev föremål för alla de förödmjukelser, kränkningar och plågor, som människor och djävlar kunde tänka ut.

Då romarkyrkan hade beslutat, att utrota den förhatliga sekten, författade påven ett påbud, som fördömde dem som kättare och dömde dem till döden. De anklagades inte för att vara dagdrivare, bedragare eller orosstiftare; utan anklagelsen löd, att de uppträdde med en fromhet och en helighet, som förförde fåren i den sanna hjorden. Därför befallde påven, att denna ondartade och avkyvärda sekt av ondsinta individer skulle krossas som giftormar, om de vägrade att avsäga sig sin tro. ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig”, sade Jesus. Matteusevangeliet 25:40.

Den befallning, som utställdes, uppfordrade alla kyrkans medlemmar till, att delta i korståget mot kättarna. För att sporra dem till att delta i denna fruktansvärda gärning, efterskänkte den alla kyrkliga straff, allmänna och särskilda. Den löste alla dem, som deltog i korståget, från edsavläggelse. Den lagfäste deras rätt till egendom, som de kunde ha tillägnat sig på orättmätigt vis, och lovade alla dem, som dräpte en kättare, syndaförlåtelse. Den upphävde alla avtal, som kom valdenserna tillgodo, ålade deras tjänstefolk att lämna dem, förbjöd alla personer att ge dem någon som helst hjälp och bemyndigade alla personer till, att ta deras egendom i besittning. Detta dokument visade med all önskvärd tydlighet, vilken mästerlig hjärna det var, som låg bakom. Det är drakens rytande och inte Kristi röst, som ljuder här.

Påvekyrkans ledare vägrade, att inrätta sina liv efter Guds lags stora förebild. De uppställde en norm, som passade dem, och beslöt att tvinga alla till att rätta sig efter den, eftersom romarkykan ville ha det så. Det utspelades de mest fruktansvärda tragedier, som kan tänkas. Fördärvade och hädiska präster och påvar utförde de handlingar, som Satan tilldelade dem. De saknade barmhärtighet. Den anda, som korsfäste Kristus och dödade apostlarna, och som fick den blodtörstige Nero till att mörda de trofasta på sin tid, eftersträvade att utplåna de människor, som Gud älskade, från jordens yta.

Dessa gudfruktiga människor uthärdade de förföljelser, som rasade i flera århundraden, med ett tålamod och en ståndaktighet, som skänkte ära åt deras Förlossare. Även om det utgick korståg mot dem och de blev nedsablade på det omänskligaste sätt, fortsatte de att sända ut missionärer med den dyrbara sanningen. De jagades till döds, men deras blod vattnade den säd, som hade såtts, och frukten uteblev inte. På detta sätt vittnade valdenserna om Gud flera hundra år före Luthers födelse.

Så här såddes de frön, som senare utvecklade sig till den Reformation, som inleddes på Wycliffes tid. Säden växte sig stor och stark på Luthers tid och skall fortsätta med det genom dem, som är villiga att offra allt för Guds Ord och Jesu vittnesbörds skull. Uppenbarelseboken 1:9.