Struksnæs. Bibelns längsta Tidsprofetia och Jesu Plats i den himmelska Helgedomen

Bibelns längsta Tidsprofetia och Jesu Plats i den himmelska Helgedomen

Av Abel Struksnæs

I dag råder det delade meningar om Jesu plats i den himmelska helgedomen. Vissa menar, att Jesus trädde in i det allra heligaste i den himmelska helgedomen omedelbart efter Sin himmelsfärd. Åter andra hävdar, att förhänget som skiljde det heliga från det allra heligaste hade avlägsnats innan Jesus återkom till himmelen, och att hela helgedomen därför var ett enda öppet rum. Några påstår, att den längsta [bibliska] profetian om 2 300 dagar/år inte har något att göra med stunden för Guds dom. Å andra sidan menar en del, att de 2 300 aftnarna och morgnarna i Danielsboken 8:14 är 2 300 dagar. Därför skall vi betrakta denna förutsägelse och Jesu plats i den himmelska helgedomen. Frågan är: Inledde Jesus Sin gärning i det heliga eller i det allra heligaste i den himmelska helgedomen efter Sin himmelsfärd?

Kopia eller avbildning?

För att förstå saken rätt, måste vi gå åter till den jordiska helgedomen. Den var nämligen en kopia eller avbildning av den himmelska helgedomen. Nej, säger vissa skribenter, den jordiska helgedomen var ingen miniatyrkopia av den himmelska helgedomen. De hänvisar då till Andra Moseboken 25:40, där det står: ”Se till att du gör detta efter de mönsterbilder som har visats för dig på berget.” Vilka mönsterbilder avsågs? Jo, säger en av skribenterna: ”här står det ingenting om, att han (Moses) mottog en syn av den himmelska helgedomen, såsom några har hävdat. Nej, Gud var arkitekten och Han visade Moses skisserna för byggnadsarbetet. Han skulle bygga enligt bilderna eller skisserna, som visats för honom på berget.”

Mönsterbild eller arbetsskiss?

Denne författare påstår alltså, att Moses inte fick en syn av den himmelska helgedomen, som han skulle uppföra det jordiska tabernaklet efter. Enligt hans uppfattning fick Moses en annan arbetsskiss. Vi skall nu se, om detta stämmer med Skriften. Vi läser i Hebréerbrevet 8:4-5 om prästerna, som tjänstgjorde i den jordiska helgedomen på Mose tid. Om dem står det, att: ”De tjänar i den helgedom som är en skuggbild av den himmelska helgedomen, enligt den föreskrift som Mose fick när han skulle bygga tabernaklet. Gud sade: Se till att du gör allt efter den förebild som du fick se på berget.”

Bibeln säger således, att Moses skulle göra allt efter den förebild, som visades för honom på berget, och Bibeln säger här i Hebréerbrevet att denna bild eller föreskrift var en avbild och skuggbild av det himmelska tabernaklet [norska Bibeln har alltså även ordet ”avbild”]. Den jordiska helgedomen var därför en avbild och skuggbild (en miniatyrkopia) av den himmelska helgedomen, om vi skall tro Bibeln. Och tänker vi vara kristna, godtar vi Bibelns Ord.

I Hebréerbrevet säger också Paulus detta: ”Ty Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull” (Hebréerbrevet 9:24). När man ser sin egen bild, är det så man ser ut, oavsett om man är större eller mindre, än bilden. Paulus skriver, att den jordiska helgedomen var en bild av den verkliga helgedomen. En bild av den himmelska helgedomen.

Två rum, två förhängen

Den jordiska helgedomen hade alltså en avdelning, som kallades för det heliga och en annan avdelning, som kallades för det allra heligaste. För att komma in i det heliga, måste man passera ett förhänge, det första förhänget eller tältöppningen (Andra Moseboken 26:36). Det fanns också ett förhänge eller en förlåt mellan det heliga och det allra heligaste, det andra förhänget (Hebréerbrevet 9:3; Andra Moseboken 26:33). När det här talas om en andra förlåt eller förhänge, förekommer det också ett första förhänge.

Bröd, ljusstake, rökelsealtare

I det heliga stod det ett bord med 12 bröd på, en sjuarmad ljusstake och ett rökelsealtare. I det allra heligaste (det innersta rummet) fanns det ett slags kista, benämnd förbundsarken eller vittnesbördets ark. Locket på förbundsarken kallades för nådastolen (Andra Moseboken 26:34). Nere i vittnesbördets ark låg de Tio Buden, en kruka med manna och Arons stav (Hebréerbrevet 9:1-5). [Svenska Folk-Bibeln 98 är förvirrande i Hebréerbrevet 9:4, där den talar om rökelsealtaret inne i det allra heligaste. King James Version reder ut begreppen: Ordet skall vara censer, på svenska rökelsekar. Du har väl sett präster svänga ett sådant, som det ryker ur? Sålunda svängde översteprästen helgedomens rökelsekar inne i det allra heligaste. Därmed ”offrades” rökelse även i den avdelningen. Övers. anm.] Utanför ingången till det heliga var det ett vattenbäcken [tvättkar] och ett altare, som man offrade på. Det här altaret kallades för brännofferaltaret. Utanför helgedomen, vattenbäckenet och brännofferaltaret gick det ett slags staket. Det fanns bara en öppning i staketet, och den vette österut (Andra Moseboken 27:16, 13). Området mellan helgedomen och det yttre staketet benämndes förgården (Andra Moseboken 27:9). Brännofferaltaret stod strax innanför ingången till förgården.

Den symboliska dörren till frälsning

Allting i helgedomen ägde en symbolisk eller sinnebildlig innebörd. För att komma in på förgården – in mot helgedomen – måste man alltså gå igenom en dörr eller ett förhänge. Dörren är en bild på Jesus. I Johannesevangeliet 10:9 säger Jesus: ”Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst”. Vi känner också till orden i Johannesevangeliet 14:6. Där säger Jesus: ”’Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Så det första steget på frälsningens väg är, att bli bekant med Jesus Kristus. Bara Han är Din och min Frälsare. Han har gjort allt, för att Du och jag skall få evigt liv. Tänk, att Han som var Gud, förnedrade Sig och kom hit som människa, för att frälsa Dig och mig. Han klädde Sin gudomlighet i mänsklig natur och kom som människa. Han var 100 % Gud och 100 % människa, men Han använde aldrig Sin gudomliga kraft och förmåga i kampen mot synden. Han tog aldrig i bruk några medel i kampen mot synden, som vi inte kan få del i. Han måste hämta kraft från Fadern, precis som vi måste göra genom den Helige Ande, för att segra över Satans frestelser (Filipperbrevet 2:5-8; Romarbrevet 8:3; Johannesevangeliet 1:1-3, 14). I Hebréerbrevet läser vi: ”Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid” (Hebréerbrevet 4:15-16).

Bibeln säger, att: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Romarbrevet 3:23). Därför behöver vi alla gå genom dörren. Och vi skall gå genom dörren med frimodighet, för Jesus har frestats och prövats som vi, och Han förstår oss. Ja, förutom att Han förstår oss, är Han den Ende, som kan befria oss från syndens träldom. Det var Han, som bestämde Sig för att frälsa oss. Johannes uttrycker det så här vackert: ”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder” (Första Johannesbrevet 4:10). Det är Jesus, som är Medlaren, Försonaren, Frälsaren, Stigen från människorna till den himmelske Fadern. Han är Herden, vår Försvarare och Vän. Han är dörren, som vi måste stiga in igenom, för att få förlåtelse för synd. Bibeln säger, att ”synd är brott mot lagen” (Första Johannesbrevet 3:4), och att ”syndens lön är döden” (Romarbrevet 6:23). Därför är vi i utgångsläget värda döden, men vi kan bli fria i Honom. ”Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria” (Johannesevangeliet 8:36). Pris ske Gud! Detta är betydelsen av symboliken med dörren i den jordiska helgedomen.

Brännofferaltaret

Nästa föremål vi stöter på, när vi beger oss in i den jordiska helgedomen, är brännofferaltaret. Dit kom syndaren med ett djur, en felfri tjur, lamm eller get (Tredje Moseboken 4). Han skulle där, över lammets huvud, bekänna och vidgå sin synd och be om förlåtelse och nåd. Genom denna handling överförde han synden bildligen från sig själv till det oskyldiga offret. Därpå slaktades djuret, så att blod blev utgjutet. Bibeln säger, att ”utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse” (Hebréerbrevet 9:22). Den säger också, att ”kroppens liv är i blodet” (Tredje Moseboken 17:11). Guds lag, som brutits emot, krävde överträdarens liv. Blodet framställde syndarens förspillda liv. Offerdjuret bar hans skuld. Prästen gick in i det heliga med blodet och stänkte det framför förhänget (Tredje Moseboken 4:6). Bakom detta förhänge stod arken innehållande lagen, som syndaren överträtt. Genom denna ceremoni överfördes synden genom blodet bildligt till helgedomen, och ”lagrades” där. Så skulle lammet läggas på altaret och offras. Denna handling utfördes dagligen i den jordiska helgedomen, och hade anknytning till det heliga.

Offren skulle sinnebildliga [symbolisera] Jesu offer för oss. Då Johannes [Döparen] fick se Jesus, sade han: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd” (Johannesevangeliet 1:29). Offret skulle vara felfritt och symbolisera Jesus. Han levde ett syndfritt liv. Därför skriver Paulus i Hebréerbrevet, att Jesus prövades i allting liksom vi, dock utan att synda (Hebréerbrevet 4:15). Kanske den kortaste, vackraste och mest gripande beskrivningen av Jesu liv och Hans offer för oss, finns i Jesaja 53:3-9: ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en man som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom. Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun. Genom våld och dom blev han borttagen. Vem i hans släkte besinnar att när han rycktes bort från de levandes land, blev han plågad på grund av mitt folks överträdelse? Bland de ogudaktiga fick han sin grav, men hos en rik var han i sin död, ty han hade ingen orätt gjort, och svek fanns inte i hans mun.” Offerlammet, som slaktades ute på förgården, var en bild på Jesus.

Vattenbäckenet

På väg in mot själva helgedomen stod vattenbäckenet eller kopparkaret. Där skulle prästen tvätta sig, innan han gick in i helgedomen. Detta är en bild på rening. Och prästen skulle vara ren – ren av hjärtat, andligt ren – innan han trädde in i helgedomen (Andra Moseboken 30:20-21).

Översteprästen måste alltid gå genom det heliga, för att nå in i det allra heligaste. Som redan nämnts, kallades dörren in i det heliga för det första förhänget eller tältöppningen (Andra Moseboken 26:36).

Ljusstaken och dess olja

Den sjuarmade ljusstaken var också en bild på Jesus. Jesus sade: ”’Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus’” (Johannesevangeliet 8:12). Jesus yttrade även: ”Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan [ett mått av trä för säd], utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen” (Matteusevangeliet 5:14-16). Ljusstakens olja stod för den Helige Ande, som vi behöver, för att leva i samklang med Guds vilja. Bibeln säger också, att den Helige Ande ges åt dem, som lyder Gud (Sakarja 4:1-6; Apostlagärningarna 5:32).

Skådebröden symboliserade även de Jesus. Han sade: ”’Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta” (Johannesevangeliet 6:35). Det borde vara lika självklart för oss, att inta andlig såväl som fysisk föda. Varje dag borde vi ta oss tid med Guds Ord, innan vi sätter igång med dagens sysslor. I Bibeln möter vi Jesus, som är livets bröd. Den, som sätter sin lit till Jesus, kommer att erfara detta.

Själens andedräkt

Strax hitom ingången till det allra heligaste stod rökelsealtaret (Andra Moseboken 30:6). Det skulle alltid vara välluktande kryddor och rökelse på detta altare, vilket skulle symbolisera de rättfärdigas böner. Dessa skulle stiga upp som en väldoft till Fadern (Uppenbarelseboken 5:8). Bön är själens andedräkt, och ”mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön” (Jakobsbrevet 5:16). Det är viktigt, att vi tackar Gud för allt det Han gör för oss. Vi har mer att tacka Gud för, än vi anar!

Bakom det andra förhänget

Mellan det heliga och det allra heligaste hängde det andra förhänget. Då översteprästen passerade förhänget eller förlåten/draperiet, kom han in i det allra heligaste. Där stod förbundsarken. Översteprästen gick in där endast en gång om år, på den Stora Försoningsdagen, för att rena helgedomen. Den tjänst eller handling, som utfördes där, utgjorde avslutningen på hela gudstjänstårets förrättningar i tabernaklet (Tredje Moseboken 23:27-32; 16). På den Stora Försoningsdagen fördes två getabockar fram till tabernaklets ingång. Man kastade lott om dem, ”en lott för HERREN och en lott för att skaffa bort synden” (Tredje Moseboken 16:5-10). [I den norska Bibeln lyder uttrycket: ”en lott för Herren och en lott för Asasel.” Övers. anm.] Den bock, som lottades ut åt Herren, skulle slaktas till syndoffer för folket [vers 9]. Prästen skulle föra dess blod innanför förlåten till det allra heligaste, och stänka det på nådastolen och framför denna. Blodet skulle även stänkas på rökelsealtaret, som stod framför den andra förlåten, det vill säga i det heliga.

Bekänna synder över bock

Och så läser vi vidare: ”Och Aron skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder. Han skall lägga dem på bockens huvud och sedan sända i väg honom ut i öknen genom en man som hålls redo för detta” (Tredje Moseboken 16:21-22). Denne bock representerar Satan. Satan kan aldrig vara vår försonare. Endast Jesus kan vara det. Som vi redan sett, representerades Hans försoningsoffer för våra synder genom den förste bocken. Vad var då meningen med den andre bocken? Jo, Satan är orsaken till all synd, och han måste skörda frukten av den synd, som han själv frestat och plågat Guds folk med. Sedan ”Israels barns alla missgärningar” bekänts över den andre bocken, leddes den levande ut från lägret för att dö i ödemarken. Den skulle aldrig återvända till Israels läger. Mannen, som ledde bort den, måste tvätta sig och sina kläder i vatten, innan han åter gick in i lägret (Tredje Moseboken 16:26). Ceremonin skulle visa Israels Guds helighet och Hans avsky för synd. Det krävdes av envar i folket, att vederbörande skulle ödmjuka sig, medan försoningsverket pågick. Allt arbete upphörde, och hela Israel skulle tillbringa dagen i bön och djup hjärterannsakan. Detta var en domens dag med basunklang och fasta, och: ”Var och en som inte fastar på denna dag skall utrotas ur sin släkt” (Tredje Moseboken 23:29). Detta var avgörandets dag för alla och envar i Israels folk.

Smord före tjänst

Vi läste i Hebréerbrevet 8:5, att den jordiska helgedomen var en avbild och skuggbild av den himmelska helgedomen. Det, som var symboliska handlingar i helgedomen på Jorden, pågår i verkligheten i den himmelska helgedomen. Innan tjänsten i den jordiska helgedomen inleddes, smordes Aron och hans söner till att tjäna Gud som präster i helgedomstjänsten (Andra Moseboken 30:22-30). Detta blev alltså gjort, innan den egentliga helgedomstjänsten började. Detta var en bild på det, som skulle ske i den himmelska helgedomstjänsten (Danielsboken 9:24).

Nu skall vi mera i detalj beskriva, hur Jesus invigdes till tjänst i den himmelska helgedomen.

Före Sin himmelsfärd lovade Jesus lärjungarna, att Han skulle sända dem den Helige Ande på ett särskilt sätt. Han uttryckte det så här: ”Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns’” (Apostlagärningarna 1:8). Då Jesus for upp till himmelen, var det för Hans efterföljare ett tecken på, att de snart skulle motta den Helige Ande, den utlovade välsignelsen. Det var detta de skulle invänta, innan de påbörjade sitt arbete. Sedan Jesus passerat himmelrikets portar, smordes Han för Sin tjänst i den himmelska helgedomen. Andens utgjutande vid Pingsthögtiden var himmelens sätt att visa, att Jesus helt och fullt vigts till Sitt ämbete. I enlighet med Sitt löfte, hade Jesus sänt den Helige Ande från himmelen till Sina efterföljare som tecken på att Han, som präst och konung, ägde all makt i himmelen och på Jorden, och att Han var den Smorde över Sitt folk. I det att lärjungarna fick den Helige Ande, blev de också på sätt och vis smorda för sin uppgift, precis som Jesus här på Jorden smordes för Sin gärning, då den Helige Ande kom över Honom i form av en duva. Det skedde, då Johannes Döparen döpte Jesus i Jordanfloden (Matteusevangeliet 3:13-17). Nu kom den Helige Ande över lärjungarna i form av tungor av eld. Under Pingsthögtiden var många folkslag representerade i Jerusalem. Då lärjungarna talade, hörde tillbedjarna från alla folkslag predikan på sina egna språk. Därigenom blev alla uppbyggda (Apostlagärningarna 2). På samma sätt kommer Guds Ande att utgjutas över Guds folk under ändens sista tid (Jakobsbrevet 5:7-8). Härigenom kommer budskapet för ändens tid att nå ut till alla folkslag (Uppenbarelseboken 14:6-12; 18:4).

Tjäna först i den första avdelningen!

Efter Sin himmelsfärd inledde således Kristus Sin gärning som vår Överstepräst. Aposteln Paulus skriver: ”Ty Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull” (Hebréerbrevet 9:24). Paulus skriver också: ”Detta är en huvudpunkt i vad vi säger: Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen och som tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet som Herren själv har rest och inte någon människa” (Hebréerbrevet 8:1-2). Det sanna tabernaklet i himmelen är det nya förbundets helgedom. Denna tjänst i den himmelska helgedomen inledde sålunda Jesus i den första avdelningen, i det heliga, liksom prästerna gjorde i den jordiska helgedomen. Den jordiska var ju en kopia av den himmelska.

I den jordiska tempeltjänsten började prästen sin tjänst i det heliga. Han gick innanför det första förhänget, vilket utgjorde ingångsdörren skiljande det heliga från förgården. Här utförde han en daglig tjänst. På samma sätt inledde Jesus, efter Sin himmelsfärd, Sin tjänst i himmelen, i det heliga.

I den dagliga tjänsten skulle prästen träda fram inför Gud med blodet från syndoffret och med rökelse, som steg upp tillsammans med folkets böner. På samma sätt bragte Kristus Sitt blods förtjänst inför Fadern, tillsammans med Sin egen rättfärdighet och de botfärdiga troendes böner. På så vis har tjänsten pågått i det heliga i den himmelska helgedomen. Lärjungarnas hopp stod till Kristus vid Hans himmelsfärd. Paulus skriver om detta hopp: ”I detta hopp har vi ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förlåten, dit Jesus för vår skull gick in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt” (Hebréerbrevet 6:19-20).

Då Jesus började Sin himmelska helgedomstjänst, började Han den i det heliga, precis som i den jordiska helgedomstjänsten. I den jordiska helgedomen fick syndaren bära fram ett felfritt lamm som offer för sin synd, och översteprästen måste stänka blodet på förlåten mellan det heliga och det allra heligaste (Tredje Moseboken 4:6). Eftersom Jesus gett Sitt liv som försoningsoffer för oss, behövde han inte bära fram något offerdjur. Alla Gamla Testamentets offer och ceremonier pekade ju fram mot Honom, som gav Sitt liv på Golgatas kors. Han blev orättmätigt räknad som lagöverträdare och rövare. Han blev orättmätigt dömd, pinad och plågad under ett nattligt, olagligt rättsförhör. Han spikades vid korset till händer och fötter, och sedan Han dött, stack de ett spjut i Hans sida. Därifrån kom det ut vatten och blod, ett tecken på att Han var död. Själen eller livet i blodet dog. Bibeln säger ju, att ”kött som har sin själ i sig, nämligen sitt blod, skall ni inte äta” (Första Moseboken 9:4).

Skuldebrevet fastspikat på korset

Jesu död på Golgata motsvarade offren, som gjorts före Hans död. Dessa pekade fram emot Honom, det sanna offerlammet. Paulus skriver om detta: ”Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset. Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem. Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus” (Kolosserbrevet 2:13-17). Mose lag innehöll många ceremonier och offer. Härtill hörde mat- och drickoffer, tackoffer, syndoffer samt många ceremonier. Lägg härtill sju årliga sabbater, i samband med Påsken, Pingsten, Lövhyddohögtiden och liknande. Dessa årliga sabbater skiljde sig från veckans återkommande Sabbat, vilodagen. De årliga sabbaterna inföll på bestämda datum under året. En viss sådan högtid kunde ett år infalla på en Onsdag och ett annat år på en Måndag, men veckans vilodag, Sabbatsdagen, inföll alltid på den sjunde veckodagen. Dock talar denna text i Kolosserbrevet om, att genom Jesu död på korset var det slut med alla ceremonier och offer, som hade pekat fram mot Honom. De här offren kunde inte frälsa någon. Men de frambars i tro på, att Messias skulle komma som den ytterste syndbäraren. Alltså upphörde ceremonierna och offren i och med Hans död på korset. De naglades fast vid korset. Offren var en skugga av det, som skulle komma. Och skuggan pekade fram mot Jesu död på korset.

Guds bud ännu giltiga

Flertalet judar trodde inte, att Jesus kommit som världens Frälsare. En del judar, som tagit emot tron på Jesus, fortsatte med att iaktta ceremonier och särskilda dagar, som var knutna till offertjänsten. I detta sammanhang bör vi beakta Paulus’ ord: ”Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika. Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne” (Romarbrevet 14:5). I fall någon fortsättningsvis ville ge akt på dessa bestämda dagar/ceremonier, skulle de få göra det, men det behövdes egentligen inte för frälsningens skull. Somliga menar, att detta Skriftställe talar om veckans vilodag, men den nämns inte här. Veckans vilodag har sin upprinnelse i skapelsen, då Gud danade på sex dagar och vilade på den sjunde. Dessutom ingår vilodagen i ett av Guds Tio Bud (Första Moseboken 2:1-3; Andra Moseboken 20:8-11). Vidare säger Jesus i Bergspredikan, att så länge som vi ser marken under oss och himlen över oss, är Guds bud giltiga, ja, inte så mycket som en prick eller bokstav skall förgå i lagen (Matteusevangeliet 5:17-18). Jesus ändrar Sig icke. Han ändrar heller inte på Sina bud. ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet” (Hebréerbrevet 13:8).

Den jordiska offertjänsten har upphört

Då Jesus dog på korset, hände det någonting märkligt. Förhänget i templet rämnade uppifrån och ned, som symbol på att nu hade den jordiska offertjänsten upphört. Det är ingenting som antyder, att detsamma skedde i himmelen. Det står ingenting skrivet om den saken. Endast ett fåtal personer har själva dragit den slutsatsen, och fogat något till texten här. Nej, den rämnade förlåten hängde i det jordiska templet. Därmed upphörde den jordiska helgedomstjänsten, och Jesus for upp till himmelen och inledde den himmelska helgedomstjänsten.

Vi har redan sett, att Jesus inledde Sin himmelska tjänst i det heliga. Ja, Bibeln säger bland annat så här: ”Inte med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod gick han in i helgedomen en gång för alla, och på så vis vann han en evig förlossning” (Hebréerbrevet 9:12, norska Bibeln). Det var i samband med den dagliga, jordiska tjänsten, som översteprästen hade att göra med blod från bockar och kalvar. Den ceremonin var knuten till det heliga. Men Jesus behövde inte blod från bockar och kalvar. Han gick in med sitt eget blod i helgedomen, in i den avdelning, som motsvarade den jordiska avdelning, där blodet från bockar och kalvar kom till användning – det heliga. Där påbörjade Jesus Sin tjänst i den himmelska helgedomen. [Tyvärr har Svenska Folk-Bibeln 98 översatt fel här; man använder beteckningen ”det allra heligaste”. King James Version, som bygger på den grekiska grundtexten, har uttrycket ”the holy place”, det vill säga ”den heliga platsen”, eller helt enkelt ”det heliga”. Övers. anm.]

Jesu tjänst efter Sin himmelsfärd

Då Johannes fick se Guds tempel i himmelen, beskrev han det så här: ”Jag vände mig om för att se rösten som talade med mig. Och när jag vände mig om, såg jag sju ljusstakar av guld och mitt ibland ljusstakarna en som liknade Människosonen… [Han] sade: … Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och helvetet [norska: dödsriket, dvs. graven]” (Uppenbarelseboken 1:12-18). Detta skrev Johannes omkring 100 år efter Kristi himmelsfärd. Av texten ser vi, att Jesus då var i det heliga i den himmelska helgedomen, där den sjuarmade ljusstaken står. Detta bekräftas i nästa kapitel, då Johannes beskriver den första församlingen, den i Efesus, vars tidsperiod varade ungefär 30-100 e.Kr. Det står skrivet: ”Skriv till församlingens ängel i Efesus: Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som går omkring bland de sju ljusstakarna av guld” [Uppenbarelseboken 2:1-2]. Båda dessa Skriftställen berättar, att Jesus uträttade Sin gärning i det heliga i den himmelska helgedomen, där ljusstakarna stod, då den första kristna församlingen existerade här på Jorden.

Försoningsdagens rening

Som vi redan sett, förekom det en stor försoningsdag en gång om år. Då skulle översteprästen gå in i det allra heligaste. När skedde det? Bibeln säger, att efter 2 300 aftnar och morgnar skall helgedomen blir renad (1917 Års Översättning: komma till sin rätt igen) – Danielsboken 8:14. Profetian skulle börja att gälla från ”den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp” (Danielsboken 9:25). Kung Artasasta av Persien gav tillåtelse till, att Israels folk skulle återvända hem och återuppbygga hela Jerusalem. Denna befallning trädde i kraft år 457 f.Kr. Från och med det året skulle det gå 2 300 aftnar och morgnar. Därefter skulle helgedomen renas. Vad betyder aftnar och morgnar? Ända från Första Moseboken 1 har vi denna beteckning i samband med skapelsen. Efter varje skapelsedag står det så här: ”Och det blev afton och det blev morgon. Det var den första dagen.” ”Och det blev afton och det blev morgon. Det var den andra dagen”, och så vidare. [På norska heter det: ”Det blev afton och morgon den första dagen”, och så vidare. Övers. anm.] Aftonen eller kvällen följs av natt och efter morgon kommer dag. Detta utgör ett dygn eller en dag, såsom vi känner till dygnsindelningen. Dagen slutade vid Solens nedgång. Då blev det afton. Då började också en ny dag/dygn.

Förfalskad dygnsrytm

Nutidens dygnsrytm, från midnatt till midnatt, är icke biblisk. Bibeln visar tydligt, att den stora antikristliga makten i världen (se mer om Anti-Krist på www.endtime.net), Katolska Kyrkan, skulle sätta sig i sinnet, att förändra heliga tider och lagar (Danielsboken 7:25). I detta sammanhang är det intressant att lägga märke till, att dygnets inledning och avslutning ändrats, och det är även denna makt, som ändrat [förfalskat] helig tid, det vill säga vilodagen. Katolska Kyrkan säger själv, att den överfört Sabbatens helighet och innehåll till Jesu uppståndelses dag. Dock inte i kraft av Jesu myndighet, men i kraft av sin egen.

Profetiska dagar och år

Som sagt skulle helgedomen renas efter 2 300 dagar. Nu säger Bibeln, att när vi räknar profetisk tid, skall vi räkna en dag som ett år (Hesekiel 4:6; Fjärde Moseboken 14:34). Därför blir de 2 300 dagarna 2 300 år. Detta är således Bibelns längsta tidsprofetia.

Men först skulle det gå 70 veckor (Danielsboken 9:24). En vecka består av sju dagar. Alltså måste vi gånga 70 veckor med 7 dagar, för att fastslå antalet dagar. 70 x 7 = 490 dagar. Eftersom vi skall räkna en dag för ett år i tidsprofetior, blir det 490 år. 70 veckor är avsatta (tilldelade) för Ditt folk, säger ängeln, som uppenbarade drömmen för Daniel. När ängeln säger Ditt folk, avser han judarna. Daniel var jude. Men innan vi betraktar det mera ingående, skulle det ske något efter endast 69 veckor. 69 veckor, hur många dagar är det? Jo, det är 69 x 7 = 483 dagar/år. Vad skulle inträffa efter 69 veckor? Jo, enligt samma profetia skulle då en Smord, Messias, träda fram (Danielsboken 9:25). Därmed avsågs ingen mindre, än Jesus. Och det var just då, i början på den sjuttionde veckan, efter 483 år, som Jesus blev döpt i Jordanfloden. Efter dopet kom den Helige Ande över Honom i form av en duva, och en röst från himmelen sade: ”’Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje’” (Matteusevangeliet 3:13-17). Jesus smordes för Sin gärning genom dopshandlingen. Detta skedde år 27, då Jesus var 30 år (Lukasevangeliet 3:23). Tänk, att detta var så tydligt förutsagt i Bibeln!

Mitt i veckan

Men detta var inte allt. Dessutom heter det i profetian, att mitt i veckan skulle slaktoffer och matoffer upphöra (Danielsboken 9:27). Mitt i veckan, det blir 3½ dag/år senare. Precis då dog Jesus på korset, och slaktoffer och matoffer upphörde. Förhänget mellan det heliga och det allra heligaste rämnade uppifrån och ned i den jordiska helgedomen, som tecken på att nu var den jordiska helgedomstjänsten slut. På nytt ser vi, hur exakt profetian passar in på Jesus. Fantastiskt!

Ännu skulle det gå 3½ dagar/år till de 70 veckornas slut. Eftersom Jesus dog på korset år 31 (½), plussar vi på med 3½ år till. Då kommer vi fram till 34 e.Kr. Vad hände då? Jo, ängeln sade till Daniel: ”Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk” (Danielsboken 9:24). Det, som hände år 34, var att judarna stenade Stefanus, det första kristna blodsvittnet (Apostlagärningarna 7:59). Dessförinnan berättade Jesus liknelsen om husbonden, som skickade ut sina tjänare för att han skulle få sin del av avkastningen. Men vingårdsarbetarna dödade hans tjänare. Senare sände han dit sin son, men honom slog de också ihjäl. Och så säger Jesus till översteprästen, fariséerna och folkets äldste: ”När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med dessa vingårdsarbetare?’ De sade till honom: ’Onda som de är, skall han låta dem få en ond död, och han skall arrendera ut vingården till andra vingårdsarbetare, som ger honom avkastningen i rätt tid.’ Jesus sade till dem: ’Har ni aldrig läst i Skrifterna: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon? Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt” (Matteusevangeliet 21:33-43).

Bär Du och jag Andens frukter?

En gång, då Jesus var hungrig, gick han bort till ett fikonträd. Nu förhåller det sig så, att fikonen mognar före bladen. Eftersom fikonträdet var rikt på blad, skulle det naturligt nog också ha varit rikt på fikon. Men då Jesus steg fram till trädet och letade efter fikon på det, fann Han inga. Jesus blev besviken, och förbannade trädet (Matteusevangeliet 21:18-20). Fikonträdet var en bild på judarna. De hade en fin fasad, och de hade flitigt läst Skriften, men de bar icke Andens frukter.

En annan gång karaktäriserade Jesus fariséerna och de Skriftlärde som vitkalkade gravar. Detta är ytterligare ett exempel på, att de hade fina kläder, nyputsade skor och utövade flotta ceremonier, men de bar icke Andens frukter. Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, och så vidare (Galaterbrevet 5:22). Jesus ville ge Sitt rike till ett folk, som bar Andens frukter – i sina liv. Detta är också en pekpinne riktad mot Dig och mig. Det hjälper ej, hur fin fasad vi har, hur fina titlar, hus, kläder, skor, eller bil vi har … eller om vi förkunnar ett budskap med många fina ord, om livet inte stämmer överens med läran. Andens frukt blir synlig i oss, om Anden bor i oss. Eller med andra ord: Gärningarna kommer som en frukt av tron, om Guds Ande bor i oss. Bibeln säger, att Guds Ande ges åt dem, som lyder Gud (Apostlagärningarna 5:32).

Då judarna fick välja mellan Barabbas och Jesus, valde de Barabbas. De förkastade Frälsaren. ”Alla svarade: ’Korsfäst honom!’”, och ”’Hans blod må komma över oss och över våra barn’” (Matteusevangeliet 27:22-25). Deras beslut fick allvarliga följder, alltså sade Jesus: ”Jag tänker ge mitt rike åt ett folk, som bär dess frukter.”

Tidigare läste vi, att Jesus frestades i allt liksom vi, men aldrig syndade. Därför kan Han fullständigt frälsa alla, som kommer till Honom i tro. Jesus var tjänare och medmänniska. Han bistod de sjuka och sänkte Sig ned till samhällets svaga. Hans död på korset, och Hans blod som rann för Dig och mig, säger mycket om Jesu gränslösa uppoffring, för att Du och jag skulle kunna få evigt liv. Hans blod rann för Dig och mig. Det rann för jude och grek, träl och fri. Och det är var och en, som tror på Honom – var och en, som öppnar hjärtats dörr – var och en, som ödmjukar sig och erkänner sin synd – som Jesus förlåter och renar.

Det älskade förbundsfolket

Då Jesus kom hit som människa och levde ibland judarna, försökte Gud verkligen att dra judarna till Sig som folk. Vi kan säga, att Han försökte att befästa och säkra förbundet, men judarna som nation förkastade Honom som världens Frälsare. De valde att korsfästa Honom, i stället för att erkänna Honom som sin personlige Frälsare – och världens Frälsare. Då Paulus stod upp och förkunnade Herrens ord om den uppståndne Frälsaren, sade judarna emot honom och hånade hans uttalanden. Då tog Paulus till orda och sade rakt på sak: ”’Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna” (Apostlagärningarna 13:45-46).

Alltså upphörde de 70 veckorna år 34. Judarna som nation och folk hade valts ut till att vara Guds företrädare här på Jorden, men de försatte tillfället. De bar icke Andens frukter. Den bestämda tiden som Guds företrädare hade upphört för judarna som nation, såsom ängelns profetia förutskickat i Danielsboken 9:24, och Paulus vände sig nu till hedningarna. Hedningarna prisade Gud för det, och många kom till tro på Jesus Kristus som Frälsare.

Vidare säger Paulus i Romarbrevet 2:28-29: ”Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. En sådan får sitt beröm, inte av människor utan av Gud.” Paulus fortsätter så här: ”Därför skall ni veta att de som håller sig till tron, de är Abrahams barn” (Galaterbrevet 3:7).

Paulus säger dessutom: ”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet” (Galaterbrevet 3:26-29).

Vi tycker om judarna, och önskar deras frälsning, men det hjälper inte att judarna har Abraham till fader, eller att Jesus var jude. Vi måste alla ta emot Jesus Kristus som Frälsare, för att bli räddade. Judarna äger inte klippkort till himmelen. Jesus säger ju Själv: ”’Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Johannesevangeliet 14:6). Jesus är den mellan oss och Fadern resta stegen till himmelen. Vi kan inte klättra på någon annan stege och tro oss bli frälsta bara för att vi har ett namn och en fin ställning. Detta är inte ersättningsteologi, utan biblisk teologi.

Paulus säger också litet senare, att Jesus bröt ned skiljemuren mellan judar och hedningar, och gjorde dem till ett i Kristus (Efésierbrevet 2:14). Därför står vi likvärdiga inför Gud. ”Ty genom honom”, fortsätter Paulus, ”har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj. Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden” (Efésierbrevet 2:19-22).

Judarna som enskilda personer har fortfarande lika goda möjligheter till frälsning som andra, men som nation hade de sin tid som Guds utvalda folk till slutet på de ”70 veckorna” eller 490 dagarna/åren 34 e.Kr. Då upphörde deras bestämda tid, och därefter står vi jämbördiga inför Herren. Jesus har gjort oss alla till ett i Honom, i samme Ande. Av Romarbrevet kapitel 11 att döma, tycks det bli en särskild väckelse bland judarna i den yttersta tiden, men den gäller dem, som icke klänger sig fast vid sin otro. Så är det för oss alla. Vi måste alla ta emot denna hemlighet, Jesus Kristus som Frälsare, och på så vis kommer hela Israel att bli frälst (Romarbrevet 11:23-27).

Fortfarande 1 810 år kvar

Hittills har vi betraktat de första 490 åren av profetian om de 2 300 åren. Hur många år återstår det av denna tidsperiod? Jo, 2 300 år minus 490 år = 1 810 år. Så från 34 e.Kr. skulle det gå 1 810 år, innan tidsperioden ändade. Då kommer vi fram till 1844. Vad skulle ske då? Jo, ”helgedomen skulle renas”.

I drygt 1 800 år hade Jesus utfört tjänsten i det heliga i den himmelska helgedomen. Kristi blod, som bragtes fram å botfärdiga syndares vägnar, tillförsäkrade dem Faderns förlåtelse och erkännande, även om synderna stod kvar i himmelens böcker – precis som synderna genom året symboliskt hopades i det heliga i den jordiska helgedomen.

Vi har läst, att en gång om år, på den Stora Försoningsdagen, skulle översteprästen träda in i det allra heligaste. Detta var en domens och försoningens dag. Alla, som dittills symboliskt hade överfört sina synder till det heliga i helgedomen, fick nu sina synder avlägsnade.

Liksom att den symboliska helgedomstjänsten varje år avslutades med en särskild försoningsdag, äger det rum en försoningstjänst för att avlägsna all synd från den himmelska helgedomen, innan Kristus avslutar Sin frälsargärning. Denna tjänst inleddes vid de 2 300 årens slut. Såsom det sägs i profeten Daniels bok, gick vår store Överstepräst då in i det allra heligaste, för att utföra den sista delen av Sin viktiga gärning – att rena helgedomen.

I svunnen tid lades folkets synd i tro på syndoffret, och genom offerblodet blev den symboliskt överförd till den synliga eller jordiska helgedomen. På motsvarande sätt läggs de ångerfullas synder under det nya förbundet på Kristus och i verkligheten överförs de härigenom till helgedomen i himmelen.

Vi upprepar nu denna process med litet andra ord, för det här är en viktig punkt.

Liksom den symboliska reningen av helgedomen på Jorden skedde genom att synden, som smutsat ned den, blev avlägsnad, skall den verkliga reningen av helgedomen i himmelen ske genom att synderna, som är nedtecknade där, blir avlägsnade eller utsuddade. Men för att det skall kunna ske, måste böckerna granskas för att det skall avgöras, vilka som ångrat sin synd och tagit emot Kristus i tro och därför har del i Hans försoningsverk. Reningen av helgedomen förutsätter därför en undersökning och en rättegång. Detta måste ske, innan Kristus kommer för att befria Sitt folk. Ty när Han kommer, har Han Sin lön med Sig, för att ”löna var och en efter hans gärningar” (Matteusevangeliet 16:27).

Håller Du på syndabocken?

Vi har sett, att syndabocken står för Satan, syndens upphovsman. Han kommer till sist att måsta ta straffet för den synd han lett de botfärdiga till.

Då översteprästen med syndoffrets blod avlägsnade synderna från helgedomen, lade han dem på syndabocken. När Kristus med Sitt eget blod avlägsnar Sitt folks synder från den himmelska helgedomen vid slutet på Sin medlartjänst, låter Han Satan lida det slutgiltiga straffet i och med domens verkställande. Syndabocken skickades ut i ödemarken och kom aldrig mer tillbaka. På samma sätt kommer Satan att för all framtid förvisas från Gud och Hans folk. Satan tillintetgörs när synd och syndare till sist skall utplånas i eldsjön (Uppenbarelseboken 19:19-21; 20:7-15).

Dö och därefter dömas

Vi tänker orda något mer om domen. Bibeln säger, att ”liksom det är bestämt att om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas” (Hebréerbrevet 9:27; kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98). Det sker alltså en dom mellan döden och Jesu återkomst. Människans öde är på sätt och vis avgjort när hon dör, men det sker likväl en domshandling i himmelen, innan Jesus kommer igen. Där avgörs det, huruvida personen skall få evigt liv eller gå förlorad i eldsjön (Romarbrevet 6:23; Uppenbarelseboken 20:14; 21:8).

Den vise mannen Salomo skrev angående domen: ”Gläd dig, du yngling, i din ungdom, låt ditt hjärta glädjas i din ungdoms dagar. Vandra ditt hjärtas vägar, följ det dina ögon ser. Men vet att för allt detta kommer Gud att döma dig.” Vidare: ”Detta är slutsatsen, när allt blivit hört: Frukta Gud och håll hans bud, det hör alla människor till. Ty Gud skall föra alla gärningar fram i domen, med allt som är fördolt, vare sig det är gott eller ont” (Predikaren 11:9-10; 12:13-14). Paulus skriver: ”Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont” (Andra Korintierbrevet 5:10).

Bibeln tydliggör, att Gud är väldigt noga med vår vandel. Allt det vi gör, noteras i himmelens räkenskapsbok, och vi skall dömas efter våra gärningar. Utifrån räkenskaperna kommer vi alla att gå förlorade, ty vi har läst att alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Vår enda räddning är, att vi tar emot Guds nåd, att vi erkänner vår synd och lägger vår synd på Jesus. Då kommer Han att frikänna oss i domen.

Uppfyllelsen av profetian om helgedomens rening inleddes alltså år 1844. Då gick Jesus och Fadern från det heliga till det allra heligaste. Det är därför vi skall förkunna: ”stunden för hans dom har kommit” (Uppenbarelseboken 14:7). Profeten Daniel beskriver denna händelse så här: ”Medan jag såg på djuret sattes troner fram, och den Gamle av dagar satte sig ner. Hans kläder var snövita och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var av eldslågor och hjulen på den var av flammande eld. En ström av eld flöt ut från honom. Tusen gånger tusen tjänade honom och tio tusen gånger tio tusen stod inför honom. Han satte sig ner för att döma och böcker öppnades” (Danielsboken 7:9-10). [I den norska Bibeln heter det: ”Rätten satte sig, och böcker öppnades.” Alltså satte Gud och rätten sig ned, för att döma, varvid böcker öppnades. Övers. anm.] Daniel skriver dessutom så här: ”I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar, och han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom” (Danielsboken 7:13).

Granskning för godkännande

Jesus berättar också en liknelse om kungen, som hade bjudit in till bröllop. Då bröllopsgästerna kommit, gick kungen in för att se på sina bröllopsgäster. Då såg han en, som inte hade på sig sin bröllopsdräkt. ”Han sade till honom: Min vän, hur har du kommit in utan bröllopskläder? Mannen teg. Då sade kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där skall man gråta och skära tänder. Ty många är kallade, men få är utvalda’” (Matteusevangeliet 22:11-14). Personen hade inte på sig sina bröllopskläder. Han hade inte lagt sin synd på Jesus, och därför hade han inte fått Jesu rättfärdighets klädnad. Som följd härav hade han heller inte fått kraft från Gud till att leva i samklang med Hans vilja. Han hade inte gett prov på Kristi väsen i sin vandel. Domaren kunde inte godta honom. Han blev ej friad i domen, och därför kastade man ut mannen.

Kungens undersökning av gästerna vid festen står för en rättshandling. Liknelsen berättar om den nu pågående undersökningen i himmelen. Gästerna vid evangeliefesten är de, som bekänner sig att tjäna Gud, och har namnet skrivet i Livets Bok. Men inte alla bekännande kristna är för den skull sanna lärjungar. När kungen, här representerad genom Kristus, skall avgöra vem som skall bli frälst, sker det före Kristi andra ankomst på himlens skyar. När Han kommer, har Han lönen med Sig, för ”att ge var och en efter hans gärningar” (Uppenbarelseboken 22:12). Alltså måste det före Hans ankomst stå klart, hur den enskildes gärningar varit. Och varje Kristi efterföljares lön kommer att stå i överensstämmelse med personens gärningar, när Jesus anländer.

Det är medan människorna fortfarande lever och verkar på Jorden, som den undersökande domen fälls i himmelens rättssalar. Varje bekännande kristens liv passerar revy inför Gud. Alla prövas utifrån det, som står antecknat i himmelens böcker, och i enlighet med gärningarna man utfört i sitt liv, avgörs den enskildes eviga öde.

Fläckfri karaktär

Bröllopskläderna i liknelsen är en bild på den rena, fläckfria karaktär, som Kristi sanna efterföljare kommer att äga. Bara åt trofasta Guds barn, Hans församling, ”har givits att klä sig i skinande, rent linnetyg.” Det fina linnetyget ”är de heligas rättfärdighet” (Uppenbarelseboken 19:8). De är ”utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant” (Efésierbrevet 5:27). Här talar vi om Kristi rättfärdighet, Hans helt fläckfria karaktär. Genom tro har den skänkts åt alla, som tagit emot Honom som sin personlige Frälsare.

Bristfälliga fikonlöv

Adam och Eva levde i fullkomlig samklang med Guds vilja i Edens Lustgård. De riktade hela sin hängivenhet mot sin himmelske Fader. Bibeln säger, att ”mannen och hans hustru var båda nakna utan att blygas för varandra.” På ett eller annat sätt måste Gud ha dolt deras nakenhet. Men då synden kom in i världen, bröt de sin förbindelse med Gud, och förstod att de var nakna. Nakna och fyllda av skam, försökte de att fästa ihop fikonlöv, för att skyla sig (Första Moseboken 2:25; 3:7).

Överträdarna av Guds lag har hela tiden sedan dess fortsatt att göra så här. De har sytt ihop fikonlöv, att skyla sin nakenhet med. Denna nakenhet ådrog de sig genom sina överträdelser. De har gått iförda kläder av egen tillverkning. Det vill säga: med sina egna gärningar har de försökt att dölja sina synder och göra sig godtagbara inför Gud. Men detta klarar de aldrig av. Ingen mänsklig uppfinning duger i stället för den klädnad, som Jesus ger Sina barn. Ingen dräkt av fikonlöv, ingen klädesdräkt av det slag, som präglar världens invånare, är tillfullo för dem, som sitter ned till bords med Kristus och änglarna vid den stora bröllopsmåltiden, Lammets nattvard.

Endast det täckelse, som Kristus Själv åstadkommit, låter oss träda fram inför Honom. Detta täckelse, Kristi rättfärdighets klädnad, höljer Han varje ångrande, troende själ på Jorden i. Han säger: ”Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med, så att din skamliga nakenhet inte syns” (Uppenbarelseboken 3:18).

Denna dräkt, vävd i himmelens egen vävstol, har inte i sig en endast tråd av mänskligt ursprung. I Sitt liv som människa på Jorden odlade Kristus en fullkomlig karaktär, och denna karaktär/sinnelag erbjuder Han oss att få del i. ”Alla våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel” (Jesaja 64:6). Allt det vi själva kan åstadkomma för att göra oss rättfärdiga, är sölat av synd. Men Guds Son ”uppenbarades för att ta bort synderna, och synd finns inte i honom” (Första Johannesbrevet 3:5). Synd definieras eller avgränsas som lagbrott (Första Johannesbrevet 3:4). Men Kristus efterkom eller lydde alla lagens krav. Om Sig Själv sade Han: ”Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärta’” (Psaltaren 40:9). Under Sin tid på Jorden sade Han till lärjungarna: ”jag har hållit min Faders bud” (Johannesevangeliet 15:10). Genom Sin fullkomliga lydnad har Han gjort det möjligt för varje människa, att också hålla Guds bud. När vi underkastar oss Kristus, förenas våra hjärtan med Hans hjärta. Viljan smälter samman med Hans vilja. Sinnet blir ett med Hans sinne. Tankarna tas tillfånga under lydighet mot Honom. Vi lever Hans liv. Detta är innebörden av, att bli iförd Hans rättfärdighet. När så Kristus ser på oss, ser Han inte kläderna av fikonlöv, inte nakenheten och vanskaptheten, som hör till synden. Nej, Han ser Sin egen rättfärdighets klädnad, som är lika med fullkomlig lydnad mot Herrens lag.

Evangeliets festmåltid

Gästerna vid bröllopsfesten inspekterades av kungen. Bara de, som rättat sig efter hans krav och tagit på sig bröllopsdräkten, godkändes. Likadant är det med gästerna vid evangeliets festmåltid. Alla måste utsättas för den store Konungens stränga inspektion. Och inga andra, än de som ifört sig Kristi rättfärdighets klädnad, kan bli godkända.

Rättfärdighet innefattar rätt handlande (Första Johannesbrevet 3:7). Det är efter sina handlingar (gärningar) alla kommer att värderas. Vår sinnesart [karaktär] visar sig i det vi gör. Gärningarna avgör, om tron är äkta (Jakobsbrevet 2:22).

Vi kan visst tro, att Kristi namn är det enda under himmelen givet, varigenom vi blir frälsta, och likväl inte genom tro göra Honom till vår personlige Frälsare. Det räcker inte med, att tro på sanningen rent teoretiskt. Det räcker inte med, att bekänna sig tro på Kristus. Det räcker inte med, att ha namnet inskrivet i församlingsmatrikeln. ”Den som håller fast vid hans budskap förblir i Gud och Gud i honom. Och att Gud förblir i oss, det vet vi av Anden som han gav oss.” ”Vi vet att vi har lärt känna honom, när vi håller fast vid hans bud. Den som säger: ’Jag känner honom’ och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom. Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva som han levde” (Första Johannesbrevet 3:24; 2:3-6). Detta är alltså det sanna beviset på omvändelse. Vår bekännelse må vara hur fin den vara vill. Den gagnar oss intet, med mindre Kristus uppenbaras genom rättfärdiga gärningar.

Normen i domen: Guds bud

Guds Tio Bud finner vi i Andra Moseboken 20:3-17. Det är dessa ursprungliga bud [originalbud], som finns i det allra heligaste i himmelen. Efter det att Jesus gick in där år 1844, och ”den Stora Försoningsdagen” och stunden för domen började, ser vi att buden kom i blickfånget (Uppenbarelseboken 11:19). Där ligger de i förbundsarken i det allra heligaste, och alla skall dömas enligt Guds Tio Bud, som är måttstocken [normen, rättesnöret] i domen. De, som då inte symboliskt har fått på sig Jesu rättfärdighets klädnad, kommer att dömas enligt Guds Tio Bud, i enlighet med sina gärningar.

Ett illa sett budord och dess arge konkurrent

Ett av de bud, som det syndas mycket emot, är Sabbatsbudet eller vilodagsbudet. Bibeln säger: ”På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den dagen vilade han från allt sitt verk som han hade skapat och gjort” (Första Moseboken 2:1-3). Själva vilodagsbudet finner vi i Andra Moseboken 20:8-11. Där står det så här: ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller din tjänarinna eller din boskap och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.”

I dag iakttar de flesta människor Söndagen, Bibelns första veckodag, som vilodag. Den första Söndagslagen stiftades år 321 e.Kr.

År 336 e.Kr. kom det en ny Söndagslag. Här säger Katolska Kyrkan, att den överförde Sabbatens innebörd till Jesu uppståndelses dag (se Doctrinal Cathechism, s. 174 – romersk-katolsk troslärobok – och The Convert’s Cathechism of Catholic Doctrine, tryckt 1977, s. 50).

Söndag betyder Solens dag. Kyrkoledare formade en enda stor grupp av dem, som tillbad Solen på Solens dag = Söndagen, den första dagen i veckan, och dem, som började att fira Jesu uppståndelsedag = Söndagen, den första dagen i veckan (Lukasevangeliet 24:1-6). Dessa fick en gemensam vilodag, Söndagen, Bibelns första veckodag. Eftersom människor har bestämt en dag för vila och Gud en annan, står vi inför ett val: Vilken auktoritet skall vi lyda? Bibeln säger, att denna fråga skall komma i brännpunkten under ändens sista tid, i samband med ”vilddjurets avbild” och ”vilddjurets märke” (Uppenbarelseboken 13:15-16).

Eftersom Jesus befinner Sig i det allra heligaste i den himmelska helgedomen, där Guds Tio Bud förvaras, och eftersom det pågår en dom där, kommer de Tio Buden och Sabbatsbudet att bli mer fullständigt förkunnade i tiden framför oss. Jesus sade: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud” (Johannesevangeliet 14:15). Vi bör alla inta en fast ståndpunkt för Jesus och Hans Tio Bud nu. När Jesus ser, att vi är villiga att följa Honom även på den här punkten, då kommer Han att använda oss som Sina särskilda sändebud nu, i den yttersta tiden. Då kommer vi att företräda Honom, och Han kommer att ta våra tjänster i bruk. När vi ställs inför tvånget, att ta emot ”vilddjurets avbild” eller ”vilddjurets märke”, kommer Gud att hjälpa oss att vara trofasta mot Honom. Det står skrivet beträffande dessa troende: ”I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus’” (Uppenbarelseboken 14:12).

Vi har sett, att den som blir delaktig av gudomlig natur, kommer i samklang med Guds stora rättfärdighetslag, nämligen Hans heliga bud. Detta är rättesnöret Gud begagnar, för att bedöma människornas handlingar. Hans bud kommer att utgöra prövostenen för karaktären i domen.

I vems kraft är vi lydiga?

Satan hade hävdat, att det var omöjligt för människan att åtlyda Guds bud. Och det är sant, att vi i egen kraft inte förmår att hålla dem. Men Kristus kom i mänsklig gestalt, och genom Sin fullkomliga lydnad bevisade Han, att människan i förbund med Gud visst kan lyda vartenda ett av lagens bud. Kraften till detta finns icke i personen själv, nej då, utan det är Guds kraft. När en själ tar emot Kristus, får vederbörande också kraft till att leva i samklang med Guds vilja.

Gud kräver fullkomlighet av Sina barn. Hans lag är en kopia av Hans egen sinnesart, och den är måttstocken för vars och ens karaktär. Denna oändligt upphöjda måttstock framställs klart för alla. Meningen är, att det inte skall gå att ta miste på, vad för slags människor Gud önskar, för att bygga upp Sitt rike.

Kristi liv på Jorden var ett fullkomligt uttryck för Guds lag. Även de, som gör anspråk på att vara Guds barn, måste bli lika Kristus till sinnet, och då kommer de att bli lydiga mot Guds bud. Då kommer Gud att kunna betro dem med, att vara bland dem, som utgör himmelens familj. Klädda, som de är i Kristi rättfärdighets härliga dräkt, får de sin plats vid Konungens festbord. De har rätt till, att vara bland den skara, som tvättats ren i Kristi blod.

Illa, illa, illa!

Mannen, som kom till festen utan bröllopsdräkt, är en bild på tillståndet hos många i dagens värld. De bekänner sig vara kristna. Därför gör de också anspråk på evangeliets välsignelser och förmåner. Dock tror de sig vara goda nog i sig själva. Alltså litar de till egna förtjänster, i stället för att förtrösta på Kristus. De lyssnar till Ordet. Således infinner de sig till festmåltiden. Men de har inte tagit på sig Kristi rättfärdighets kappa.

Många kristna bekännare är ej längre ett särskilt och utmärkande folk. Skiljelinjen mot världen har blivit otydlig. Troende låter sig inlemmas i världen. De följer dess livsstil, dess själviskhet. Församlingen har blivit ett med världen i sin överträdelse av Guds lag. Men egentligen skulle världen ha gått över på församlingens sida, i lydnad mot lagen. För var dag som går, omvänds församlingen allt mer till världen.

Man förväntar sig att bli frälst genom Kristi död, samtidigt som man vägrar att leva Hans liv i självförsakelse. Man lovsjunger rikedomen hos den fria nåden. Men på samma gång söker man att hölja sig i ett sken av rättfärdighet. Man hoppas på så vis värja sig mot de egna karaktärsbristerna. Emellertid kommer dylika ansträngningar att visa sig vara gagnlösa på Guds stora dag.

Tvätta bort synden nu!

Medan undersökningen pågår i himmelen, och de botfärdiga troendes synder avlägsnas från helgedomen, behöver det ske en särskild rening bland Guds folk på Jorden, ett avlägsnande av synd. Detta framgår än tydligare av budskapen i Uppenbarelseboken 14. Även profeten Malaki beskriver reningsförloppet, som behövs i våra kretsar. Han säger: ”Men vem kan uthärda den dag då den kommer, och vem kan bestå när han uppenbarar sig? Ty han är som en guldsmeds eld och som en tvättares såpa. Likt en guldsmed skall han sätta sig ner och rena silvret. Han skall rena Levi söner, luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram åt HERREN en offergåva i rättfärdighet” (Malaki 3:2-3).

Denna rening eller luttring måste nu ske i varje troendes liv. När guldsmeden skall rena silvret, håller han det över värmen, en ganska intensiv värme. Dock får inte värmen vara för stark. Då smälter också silvret. Men när silvret hålls över elden, lossnar slaggen och orenheterna från silvret. De faller i elden och förtärs. Till sist återstår det en ren bit silver. Likaså måste synden förtäras i våra liv.

När vi förkunnar det sista nådes- och varningsbudskapet, såsom vi finner det i Uppenbarelseboken 14:6-12, kommer vi att möta vanskligheter. Dessa kommer att pröva vår tro. Men i denna prövningens stund behöver vi hålla oss nära Gud. Han kommer att skänka oss kraft till att vara Honom trofasta, både i liv och lära. Under denna process kommer den Helige Ande att påminna oss om synd, rättfärdighet och dom, och i fall vi har någon synd, som vi inte lagt fram inför Jesus, kommer vi att få kraft till att ordna upp det hela med Gud och våra medmänniskor. Vi måste lägga synden på Jesus, så att Han kan sona vår synd. Johannes beskriver processen så här fint: ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet” (Första Johannesbrevet 1:9). Det är denna luttring, som Du och jag behöver gå igenom nu, om vi skall stå redo att följa med Jesus, när Han snart kommer för att hämta de Sina. Jesus säger nämligen: ”Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud” (Matteusevangeliet 5:8). Och David uttrycker det så här: ”Vem får gå upp på HERRENS berg? Vem får träda in i hans helgedom? Den som har oskyldiga händer och rent hjärta, den som inte vänder sin själ till lögn och inte svär falskt” (Psaltaren 24:3-4).

Så det är inte bara att ta emot Kristi rättfärdighet, oförskyllt av nåd genom tro, utan vi måste också be om kraft till att utöva rättfärdighet. På så sätt kan vi vara Jesu vittnen. Johannes skriver om den saken så här: ”Om ni vet att han är rättfärdig, då inser ni också att var och en som gör det som är rätt är född av honom” (Första Johannesbrevet 2:29). Och vidare: ”Kära barn, låt ingen föra er vilse. Den som gör det rätta är rättfärdig liksom han är rättfärdig” (Första Johannesbrevet 3:7). Paulus skriver: ”Liksom ni tog emot Kristus Jesus som Herren, så lev i honom” (Kolosserbrevet 2:6).

Jesu efterföljare kommer, med den Helige Andes inneboende kraft i sina liv, att rena samvetet i lydnad mot sanningen. Deras karaktär kommer, med den Helige Andes bistånd, då att vara i samklang med Guds vilja (Första Petrusbrevet 1:22).

När detta har ägt rum, när vi har tagit emot Jesu rättfärdighet och fått kraft till att göra det rätt är – icke i egen kraft, utan genom att den Helige Ande verkar goda gärningar i oss (Filipperbrevet 2:13) – då kommer Kristi efterföljare att stå redo inför Hans ankomst. Måtte Du och jag vara ibland dem!

Med vänlig hälsning,

Abel och Bente Struksnæs

Vestrumsbygda 26

N-2879 Odnes

NORGE

www.endtime.net

Mellanrubriker tillfogade av översättaren.