Kendall, Lärdomar från Helgedomen. Del 9: Den tvåfaldiga Reningen

Lärdomar från Helgedomen

Del 9: Den tvåfaldiga Reningen

Av Jack Kendall

Slutet på de 2 300 dagarna i Danielsboken 8 markerade början av den process, som beskrivits som den himmelska helgedomens rening. När vi studerar den avbildande tempeltjänsten leds vi till den slutsatsen, att reningen var tvåfaldig. Tredje Moseboken 16:16-19. En del av reningen gällde tillbehören hos de båda avdelningarna i helgedomen och altaret; den andra var för folket. Dessa två syftemål är väldigt nära förbundna och beroende av varandra, men ändå skilda åt.

Denna rening av helgedomen var nödvändig, inte på grund av någon inneboende synd på själva platsen, utan på grund av folkets synd och orenhet. Under den dagliga tjänsten för folket hade offerdjurens blod sinnebildligt [symboliskt] överförts dit, och syndaregistret fanns kvar där. Denna ceremoni väcker den passande frågan, varför folket behövde renas? Hade de inte fått förlåtelse genom frambärandet av offren under året? Behövde man få förlåtelse två gånger?

Vi bör komma ihåg, att frälsningen alltid beror på förlåtelse och uthållighet. Gud förlåter inte utan villkor, utan det beror på den enskildes kurs i framtiden. Hesekiel 18:24. Denna grundsats kommer också fram i liknelsen i Matteusevangeliet 18:22-35. Gud förlåter alltid människor, som ångrar sig av uppriktigt hjärta, men deras levnadsbana i framtiden visar stundom att omvändelsen inte varit bestående. I stället för att förlåta fullständigt och slutgiltigt skriver Gud förlåtet vid personens namn och väntar och ger honom tid att överväga sitt beslut. Om han varit ståndaktig och trogen när han slutar sitt jordeliv räknar också Gud honom som trofast, och i domen blir han friad och fullständigt renad. Samtidigt blir synden utplånad och borttagen ur arkiven.

Försoningsdagen var för Israel en bild på domens dag. Det var inte nog, att de tidigare ångrat sig och bett om förlåtelse för personliga synder. På Försoningsdagen blev de uppmanade att träda fram inför Herren under hjärterannsakan och ånger. Tredje Moseboken 23:26-29. Denna ånger gällde inte enskilda och bestämda synder (dessa måste ha bekänts tidigare) utan för själva synden. ”I det andra rummet går endast översteprästen in en gång om året, och då aldrig utan blod, som han frambär för sina och för folkets oavsiktliga synder.” Hebréerbrevet 9:7. Bokstavligt talat också för det som folket var ovetande om. Inte endast bekända synder fördes fram inför Gud, som påminnelse om synden, utan det krävdes av varje israelit, att förnya sin överlåtelse till Gud och bekräfta sin omvändelse. Både förlåtelse och rening var nödvändiga. ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” Första Johannesbrevet 1:9.

En uppteckning gjordes trots att inga böcker fanns i den jordiska helgedomen. ”Juda synd är skriven med järnstift, med diamantspets är den inristad på deras hjärtas tavla och på deras altares horn.” Jeremia 17:1. Varje droppe blod vittnade om de synder, som i tro blivit bekända och överflyttade från syndaren till helgedomen. På den Stora Försoningsdagen blev den uppriktigt ångerfulles synder borttagna, medan den obotfärdige som inte ville delta i stället utestängdes från sitt folk. På detta sätt renades helgedomen, och inget syndaregister fanns kvar att vittna mot folket. En försoning hade gjorts, och inte en enda anteckning fanns kvar som vittne mot syndaren.

Den förste ängelns budskap förkunnar slutet på de 2 300 dygnen 1844. Det uppmanar oss att tillbedja Gud som Skapare, liksom att förhärliga Honom. Uppenbarelseboken 14:6-7. Detta budskap är betydelsefullt. Genom att förverkliga sin ursprungliga roll – att återspegla Guds avbild – kan människan i sanning reflektera härlighet åter till Gud.

Reningen av helgedomen och uppfyllelsen av Guds hemliga rådslut är så nära sammanknutna att de är nästan helt lika. Ändå är de åtskilda men ömsesidigt beroende. Detta skall påvisas senare.

Människans natur förändrades i och med syndens inträde i världen. Hon fick den store upprorsmakarens sinnelag och samarbetar med honom i upproret mot sin Skapare. Mot detta oheliga förbund grep Kristus in och inplanterade fiendskap mot Satan i människan. Första Moseboken 3:15. Människan blev åter fri att välja sin framtid men hennes natur förblev förvänd, sinnet försvagat och viljekraften ringa. Hon var fortfarande en besegrad varelse och hade inom sig ingen kraft att motstå sin nye herre. Romarbrevet 7:18-19.

Förlåtelsen som Kristus ger människan kan befria henne från skuldkänsla och samvetskval, men den lämnar hennes natur oförändrad. Människan kan äga sinnesfrid, men om hon skall uppfylla det ändamål hon skapades för måste hon bli fullständigt återupprättad. Denna förnyelseprocess kallas för helgelse och innefattar både ande, själ och kropp. Första Tessalonikerbrevet 5:23. När verket fullbordats, är människan ”helig”, fullt helgad och helt återskapad till Guds avbild. Detta blir ett bevis på vad evangeliet kan utföra för en människa. Romarbrevet 1:16-17.

I Skriften är både processen och slutprodukten betecknade som helgelse. Därför kan den troende beskrivas såsom helig och helgad, om han ännu inte nått fram till fullkomlighet. Helgelsen är ej ett verk som fullbordas på en dag eller ett år utan varar hela livet. Varje seger påskyndar förloppet som fortsätter tills den vunnits på varje punkt. Den troende är då fullkomlig i Kristus och står utan fläck inför tronen. Kristus sätter Sitt insegel eller sigill på honom och han kan utan risk inta sin plats som en del av den himmelska familjen. Så länge som syndaren håller fast vid sin avgörelse för Kristus och förlitar sig på Hans kraft betraktar Gud det som ett fullbordat verk i stället för ett fortgående förlopp.

Gud har alltid haft Sina trogna efterföljare. De har utstått lidanden och svåra prövningar; många har också fått offra sina liv för sanningen. Hebréerbrevet 11:32-40. Jämte denna stora skara av trogna vittnen kommer Gud att ha en trofast kvarleva i det sista släktet. Genom dem kommer Han att inför hela världsalltet visa evangeliets kraft till fullständig helgelse. Genom denna demonstration av Sin makt blir Gud frikänd från alla anklagelser som Satan riktat mot Honom. Under det sista släktets tid blir Gud återupprättad och Satan besegrad.

Upproret hade sitt ursprung i Lucifers hjärta. Han blev ärad mer än någon annan skapad varelse i himmelen. Som den allt överskuggande keruben hade han sin plats närmast Guds tron, men efter en tid fick han begär till än större upphöjelse – att sitta på alltets tron. Upprorets verk i hjärtat var ett nytt och oförklarligt inslag i universum. Till att börja med förstod ej ens Lucifer vart det skulle leda, men eftersom han undvek att vända om befäste han sitt uppror mot Guds regering. Först smygande och i hemlighet spred han det vidare och sådde upprorets frön i hjärtat på andra änglar.

Denna oheliga ärelystnad som Lucifer omhuldade ledde honom till att så småningom försöka upprätta sin egen regering i himmelen. ”Hur har du inte fallit från himlen, du strålande stjärna, du gryningens son! Hur har du inte blivit fälld till jorden, du som slog ner folken till marken! Du sade i ditt hjärta: ’Jag skall stiga upp till himlen, ovanför Guds stjärnor skall jag upprätta min tron. Jag skall sätta mig på mötesberget längst upp i norr. Jag skall stiga upp över molnens höjder, jag skall göra mig lik den Högste.’” Jesaja 14:12-14. Detta tillkännagivande var liktydigt med ett försök att avsätta Gud, och då tvistefrågan blev klarlagd, måste alla ta ställning för eller emot Satan. I den kraftmätning som följde anslöt sig en tredjedel av himmelens änglar till upproret, som slutade i öppet krig. Satan och hans änglar besegrades och kastades ut från himmelen. Uppenbarelseboken 12:7-9, 4.

Eftersom Guds lag är grundvalen för Hans tron och styrelse, måste Satans anklagelser förvisso också gälla lagen. Anklagelserna mot den måste bli bemötta. Det var inte tillräckligt att Kristus, Guds-människan, i Sitt liv uppfyllt lagen. Skulle människan vilja och vara i stånd till det? Guds lags inflytande är vidsträckt och innefattar även våra tankar och bevekelsegrunder [motiv]. Endast genom att visa fram sådana människor kunde Satans utmaning mötas och Gud rättfärdigas. Det är just för att möta denna utmaning som Gud kallar det sista släktet. Bevarade genom tron på Jesus, kommer de att till fullo för alltet visa, att när Kristus bor i en människa kan och vill hon helt och fullt lyda Guds lag. ”I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.’” Uppenbarelseboken 14:12.

Allt som sker bland människor nedtecknas i himmelens böcker. Under århundradenas gång då Guds folk bekänt sina synder för sin store Överstepräst har böckerna vittnat om att alla synder som uppriktigt ångrats är förlåtna. Förlåtelsen är given men de finns ändå kvar i arkivet. I domen blir böckerna öppnade och granskade för att avgöra vilka som förblivit trogna. De tillräknas då rätten till full försoning och deras syndaregister utplånas helt.

_________________________________________________________________

Endast genom att förverkliga sin ursprungliga roll – att återspegla Guds avbild – kan människan i sanning reflektera härlighet åter till Gud.

_________________________________________________________________

Det är inte så att Gud inte vet vilka som är Hans, men domen innefattar mycket mer än personers frälsning. Ängeln i Uppenbarelseboken 14:6 förkunnar att ”stunden för Guds dom har kommit.” Alltför ofta har vi trott att denna vers hänvisar till Guds bedömning av människor. Indirekt är detta sant. Men när vi talar om att någon ställs inför rätta är det denne som prövas av domstolen. Avsikten med domen är framför allt att försvara Guds karaktär. ”Nej, aldrig! Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare. Det står ju skrivet: För att du skall få rätt i dina ord och vinna, när man går till rätta med dig.” Romarbrevet 3:4 [Svenska Folk-Bibeln 98:s egen kursivering. Övers. anm.]. Genom sin livshistoria utgör varje människa ett vittne för eller emot Gud. Varje levnadsbeskrivning måste ses över så att Satans anklagelser öppet kan bemötas.

Frågan om varför Kristi ankomst så länge fördröjts kan vi också ställa. Den Stora Försoningsdagen, då förebilden blev verklighet, började för nästan 150 år sedan [2012: för 168 år sedan]. Förseningen beror helt enkelt på att Guds folk inte har förstått evangeliets verklighet och ej tillämpat det i sina liv. ”Herren dröjer inte att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” Andra Petrusbrevet 3:9.

Människan förstår inte att rätt uppskatta betydelsen av den slutliga domen. Det är en sak att ombesörja en slutgiltig försoning för en som redan slutat sitt liv och vars uppgifter gått före honom till doms, men en helt annan att leva sedan vår Överstepräst slutat Sin medlartjänst för oss i helgedomen där ovan.

_________________________________________________________________

De, som lever på Jorden på den tiden när ingen medlare finns mellan Gud och människan, måste redan då ha fattat det oåterkalleliga beslutet att hellre dö än synda.

_________________________________________________________________

De, som lever på Jorden på den tiden när ingen medlare finns mellan Gud och människan, måste redan då ha fattat det oåterkalleliga beslutet att hellre dö än synda, annars kommer de att gå evigt förlorade.

Genom förkunnandet av den tredje ängelns budskap kommer betydelsen av Guds lag som måttstock i domen tydligt att påvisas. Vikten av Sabbaten som en del av lagen och som ett tydligt tecken på Guds helgande kraft i den troendes liv understryks därmed.

Att endast ha en teoretisk förståelse av sanningen även om den skulle vara rätt på varje punkt är otillräckligt. En praktisk förståelse av hur man skall omsätta dessa grundsatser i livet måste finnas. Bekymret med att man litar på sig själv är en del av den förvända naturen och är alltid redo att komma i dagen. Judarna var inte ensamma om att förkasta Kristi rättfärdighet till förmån för sina egna uppfattningar. Paulus mötte denna svårighet i den första kristna församlingen. När aposteln Johannes ser framåt till den sista av de sju församlingarna, beskriver han dess tydligaste karaktärsdrag som en läggning åt självtillfredsställelse och självbelåtenhet. Den saknar i själva verket den sanna rättfärdighet som alla måste ha för att bli frälsta. Uppenbarelseboken 3:15-17. Det allra värsta med Laodiceas innevånare är att de är blinda inför sitt verkliga tillstånd.

Om vi inte lär något annat från Israels historia, låt oss vara uppmärksamma på att dröjsmålet med att få det utlovade landet ej berodde på Gud eller var en del av Hans plan. Det var icke heller Hans vilja att många tusen skulle dö i öknen och läggas i sina gravar utan att någonsin nå fram till sin arvedel. Det var deras egen upproriska och uppstudsiga inställning till Guds ledning som lade grunden till den stora missräkningen. Det var inte uppfyllandet av en högre avsikt, utan snarare förhindrandet därav, som ledde till nederlagets bitterhet och ett helt släktes gäckade hopp.

Tillståndet för det nutida andliga Israel är inte annorlunda. Reningen av den himmelska helgedomen är detsamma som syndaregistrets borttagande. Arkivet som förvaras i helgedomen är emellertid endast en återspegling av livet hos människor på Jorden. Det kan därför inte avskaffas medan folket fortsätter att leva i synd utan att folket först utplånas. Gud vill ej att så många av Hans bekännande barn skall gå förlorade, och i Sin stora kärlek har Han därför överseende med dem och ger åt dem beständigt mer av Kristi rättfärdighet, som vinns genom lydnad för alla budorden, i Hans kraft.

Källa: Our Firm Foundation, Januari, 1990, sid. 25-27. Införd i Vor Faste Grundvold, 2. Årg., Nr. 2, 1990, sid. 13-16. Här med smärre förbättringar, såsom utskrifter av hela namnen på citerade Bibelböcker (i stället för deras förkortningar, vilka kan vara svårbegripliga för en nutidsmänniska).

Huvudrubrik tillfogad av översättaren.