Standish. Kristi Prästtjänst. Baksidestext till och med Inledning

 

Kristi Prästtjänst

Colin D. och Russell R. Standish

Baksidestext

Moses, Paulus och Johannes såg alla den himmelska helgedomens prakt och majestät. Men bortsett från själva helgedomen, vittnade Paulus och Johannes om den uppståndne Frälsarens tvåtusenåriga tjänst i denna helgedom.

Det avgörande hos Kristi offer på Golgata har för alla kristna varit själva grundvalen för deras hopp om frälsning. Men förhållandevis få kristna har förstått Kristi lika väsentliga tjänst i den himmelska helgedomen. Liksom att människans frälsning inte kunde ha säkrats utan Kristi offer i vårt ställe, kunde ej heller denna frälsning fullbordas utan Kristi översteprästerliga tjänande i den himmelska helgedomen.

Författarna tillhandahåller en fängslande, biblisk förklaring till denna föga granskade Kristi tjänst. De lägger fram oemotsägliga belägg för Jesu tjänst i två avdelningar, och visar upp tvingande skäl för studiet av detta storslagna ämne, när nu Solen sänker sig över denna världs historia.

Förord

Det är ett nöje, att ha författarna till Kristi Prästtjänst som mina vänner.

Colin och Russell Standish är bröder av hög, kristen halt och rättskaffenhet. Deras djupa kärlek till evangeliets budskap och deras iver för dess renhet – något de besjälats av sedan barnsben – har skänkt dem den hänförelse, varmed de försvarar denna sanning med röst och penna.

Detta noggrant framtagna manuskript kommer att hjälpa oss med att få råmärkena klart i sikte, under denna bekymmersamma tid för församlingen. Vid en tidpunkt, när helgedomen och den förundersökande domen angrips inifrån, när hela världen är en enda stor kris, tar bröderna Standish bladet från munnen i Kristi Prästtjänst. Måtte Guds folk ingående skärskåda sanningen för vår tid!

Ron Spear

Verkställande direktör

Hope International

Eatonville, WA {sedermera Knoxville, IL. Övers. anm.}

Tack

Författarna uttrycker sin tacksamma erkänsla för många enskildas bistånd vid tillkomsten av denna bok. Häribland ingår Flo Smith och Marilyn Upchurch, som svarade för det huvudsakliga maskinskrivandet och alla de, som tog sig tid till att nogsamt läsa manuskriptet. Härvidlag riktas ett särskilt tack till dr. Jack Blanco, dr. Leroy Moore och dr. David Pennington. Vi frambär också vårt varma tack till Franklin och Jane Crider, Steve Standish och Jane Buchanan, som troget kontrollerade varje Bibelvers vi använde i manuskriptet. Vi står också i tacksamhetsskuld till vår far, Darcy Standish, för bokens titel.

Texterna, som använts i den här boken, kommer samtliga från King James Version, om inte annat sägs. Bruket av andra versioner innefattar följande:

NEB – ur New English Bible.  The Delegates of the Oxford University Press and The Syndics of the Cambridge University Press 1961, 1970. Reprinted by permission.

Moffatt – ur James Moffatts översättning. Reprinted by permission.

Jerusalem Bible – ur The Jerusalem Bible. Reprinted by permission.

RSV – ur Revised Standard Version of the Bible, copyrighted 1946, 1952, 1971, 1973. Reprinted by permission.

{Om inget annat anges, har Svenska Folk-Bibeln 98 använts. Övers. anm.}

Tillägnan

En av pojkårens stora förmåner för författarna var, att regelbundet bevista varje stor, evangelisk väckelseserie, som hölls i deras hemstad Newcastle, Australien. Båda föräldrarna brukade delta aktivt vid dessa satsningar. Moderns roll var inom det musikaliska, och fadern ställde upp som anvisare {till sistplatserna}, m.m. Industristaden Newcastle tycktes erbjuda även den modigaste evangelist mer, än de vanliga utmaningarna. Utfallet av serierna var aldrig dramatiskt; likväl leddes, år efter år, några trofasta män och kvinnor till Herren och Hans underbara evangelium.

Året 1951 skulle inte visa sig bli annorlunda. Då var författarna inskrivna vid högskolan, men det var tydligt att något särskilt höll på att hända i deras industristad. Ett stort tält, upprest på stadens huvudgata, i närheten av det administrativa centrumet, kunde inte undgå att väcka förbipasserandes intresse.      Varje infart till staden vaktades av stora, runda anslag, som uppmärksammade alla på de stundande mötena. Newcastle sjöd av förväntan och nyfikenhet.

Ändå förmådde många församlingsmedlemmar inte att dölja sitt tvivel. De hade sett evangelister komma och gå, och menade att ytterligare en misslyckad väckelseserie stod för dörren. Det var väl känt, att den här evangelisten rönt framgång i Brisbane, Adelaide, Auckland, Christchurch och andra, stora städer, men icke i Newcastle. Misstron fortplantades snart nog till evangelisten, som höll på att förbereda sig. Författarna minns väl hans inledande anrop till församlingens medlemmar. Med sin utmärkande tro och förtröstan på sin Herre, började han: ”För resten, jag har hört att en del av Er tror, att Burnside kommer att möta sitt Waterloo i Newcastle. Burnside kan visst komma att möta sitt Waterloo, men jag tror inte att Gud kommer att möta Sitt. Vår text den här förmiddagen är…”

De dryga 130 män och kvinnor, som tog emot Herren Jesus tack vare väckelsemötena, kunde vittna om förhållandet, att Gud inte mötte Sitt Waterloo i Newcastle, och detsamma kunde de 3 500 personer göra, som förts till Herren med hjälp av denne av Anden fyllde förkunnares verksamhet. Guds Ord har alltid varit kärt för denne förkunnare av rättfärdighet; därför tillägnas detta verk med högaktning evangelisten George Burnside.

Råmärken

Fordomdags användes i Israel stenar, för att markera gränsen mellan två personers mark. Stundom tillgreps oärliga metoder, genom att någon flyttade på dessa landmarkörers position, för att gynna sig själv. Moses inskärpte strängt, att dessa råmärken inte skulle flyttas.

Du skall inte flytta din nästas råmärke, som förfäderna satt upp i den arvedel du får i det land som HERREN, din Gud, ger dig till besittning (Femte Moseboken 19:14).

En förbannelse uttalades över den, som flyttade sin nästas råmärke.

Förbannad är den som flyttar sin nästas råmärke (Femte Moseboken 27:17).

Det är från denna gamla praxis, som det vardagliga ordet råmärken stammar. Andra använder detta fackord ofta tillsammans med grund, pelare, bultar, fästen, osv., för att peka på de grundläggande, orubbliga sanningar inom församlingen, som befästes genom allvarligt studium av Guds Ord, och som bekräftades genom gudomlig uppenbarelse.

Även de, som har detaljstuderat evangeliet och som äger en välgrundad, teoretisk kännedom om Skrifterna, men som inte blivit omvända ända ned i hjärteroten, kommer att falla offer för Satans bedrägerier.

Alltför ofta lär pastorer ut ett lögnaktigt evangelium. Eftersom vissa personer satt sin lit till människors ord i stället för att själva granska Skrifterna och personligen avgöra, vad som är sant, faller dessa tyvärr ofta för falska herdar.

I takt med att Guds församling närmar sig tidens slut, och eftersom vår tros råmärken utsätts för allt ettrigare angrepp, är det nu dags att studera dem på djupet och att stärka vår tro på dem.

 Under vår historias gång har det gjorts flerfaldiga försök, att ändra på Guds Ords grundläggande lärdomar, och dessa ansträngningar kommer att bli allt ihärdigare, när vi kommer allt närmare tidens slutpunkt.

Föreliggande verk går igenom grundvalarna hos vår Överstepräst Jesu Kristi helgedomstjänst, vilken är så betydelsefull för Guds verks avslutning på Jorden. Vi förutsätter, att läsaren äger drivkraft nog, till att ingående studera denna storslagna sanning. Den har förbigåtts av många kristna efterforskare.

När vi studerar den livsviktiga sanningen om den himmelska helgedomen, bör ingen låta försvinna ur sikte det faktumet, att Kristus och Hans tjänst är själva kärnan hos denna avgörande lärosats, eftersom ”hörnstenen är Kristus Jesus själv” (Efésierbrevet 2:20).

Guds maning till Sitt folk i dag är densamma som till det forntida Israel.

Ställ er vid vägarna och spana, fråga efter de urgamla stigarna. Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så skall ni finna ro för era själar (Jeremia 6:16).

Inledning

Det gradvisa uppenbarandet av sanningen om vår Överstepräst Jesu Kristi tjänst i den himmelska helgedomen framhävdes under det stora andliga uppvaknandet under första hälften av 1800-talet. Många hade förvisso redan funderat på betydelsen av Hebréerbrevet, kapitel 8 och 9, men få hade upptäckt någon bestämd länk till förutskickelsen i Danielsboken, och då i synnerhet vers 14.

Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas och återställas (Danielsboken 8:14).

Då den baptistiske lekmannen William Miller, från norra delen av staten New York, studerade denna vers, kände han på sig, att den ägde stor betydelse för den yttersta tidens händelser. Han räknade korrekt ut, att dagarna i profetian åsyftade år, vilket varit fallet med tidigare förutsägelser.

Så som ni under fyrtio dagar har bespejat landet, skall ni under fyrtio dagar – ett år för varje dag – bära på era synder (Fjärde Moseboken 14:34).

… och bära Juda folks missgärning under fyrtio dagar, en dag för varje år (Hesekiel 4:6).

Miller fördjupade sig metodiskt häri tillsammans med en grupp Bibelstudenter, som insåg att detta uttolkningssätt av Skriftens profetior hade använts sedan Athanasius’ tid, biskopen i Alexandria, på 300-talet e.Kr.

Genom att tillämpa det på förutskickelsen om de 2 300 dagarna, begick Miller två misstag, det första ganska obetydligt, det andra jättestort.

1.     Att profetian löpte ut omkring 1843.

2.     Att profetian förutsade tidpunkten för Jesu återkomst.

Det första felet låg i ett förbiseende vid uträkningen, som berodde på att han ej insåg att det inte förekom något år 0 mellan 1 f.Kr. och 1 e.Kr. Det andra felet kom sig av, att han ej förstod att han skulle sätta likhetstecken mellan helgedomen i Danielsboken 8:14 och den himmelska helgedomen. Alltså drog Miller och hans efterföljare felaktigt slutsatsen, att helgedomens rening innebar Jordens rening och Guds heligas förlossning. Millers åsikt stämde överens med Johann Petris (1768) upptäckt, att profetian om de 2 300 dagarna i Danielsboken 8 inleddes samtidigt som förutsägelsen om de 70 veckorna i Danielsboken 9. Andra, till exempel Hans Wood (Irland), John Brown (England) och W.C. Davis (USA), drog oberoende av varandra liknande slutsatser (Mervyn Maxwell, Tell It to the World, sid. 37, 38). Så småningom fastställdes datumet för Artasastas påbud om att återställa och bygga upp Jerusalem (457 f.Kr.) som det inledande året för profetian om de 2 300 dagarna.

Man byggde och avslutade det så som Israels Gud hade befallt och som Koresh och Darejaves och Artasasta, den persiske kungen, hade befallt (Esra 6:14).

William Miller blev övertygad om, att Kristus skulle återvända för att förlossa Sina heliga vid slutet på den förutskickade perioden.

Då 1843 kom, ökade det milleritiska predikandet, och väldiga ansträngningar gjordes för att varna människorna beträffande Jesu omedelbart förestående återkomst. Samuel Snow, en anhängare till Miller, var först med att dra slutsatsen, att Jesu återkomst skulle äga rum den 22. Oktober, 1844. Det hade noterats, att Kristus korsfästs under vårens stora högtid, Påsken; ja, Han var mänskosläktets Påskalamm. Snow slöt sig till, att Kristus – som människans store överstepräst – skulle återkomma vid höstens mest allvarsmättade högtid, Försoningsdagen. Det var på den dagen, som översteprästen stänkte blodet framför nådastolen på förbundsarken. Således väntades Kristus, vår Överstepräst, anlända för att befria Guds folk och ta dem med Sig hem.¹

Efter Besvikelsen, då Kristus inte återvände såsom väntat, tappade många intresset för denna viktiga bibliska profetia och avsvor sig kristendomen, medan andra fortsatte sitt Bibelstudium under bön. De, som på nytt granskade saken, enades om, att årtalet 1844 var riktigt. Nu lades tyngdpunkten på, att återupptäcka den händelse, som uppfyllde löftet om helgedomens rening. På förmiddagen efter Besvikelsen insåg plötsligt en bonde i {delstaten} New York, Hiram Edson, medan han strövade genom ett majsfält nära sitt hem, att den i Danielsboken 8:14 förutsagda händelsen inte var Jesu återvändande till denna Jord. I stället var det Kristi förflyttning från den första avdelningen i den himmelska helgedomen – där Han utverkat nåd och förlåtelse sedan Sin himmelsfärd – till den andra, det allra heligaste, där Han hade ett särskilt arbete att uträtta.

Senare skrev O.R.L. Crosier om dessa nya insikter i Day-Star Extra för den 7. Februari, 1846. Han, jämte Hiram Edson och dr. F.B. Hahn, hade studerat det hela ytterligare. Och Crosiers artikel var frukten av deras noggranna genomgång.

Gud hade, under deras omsorgsfulla studium, för dessa gäckade troende avslöjat, att ehuru deras beräkningar stämde, förstods med helgedomens rening klart och tydligt Kristi översteprästerliga tjänst i det allra heligaste i den himmelska helgedomen. Då de troende fortsatte sitt detaljgranskande, framstod Kristi särskilda verk för människan. Domens innebörd, dess anknytning till de tre änglarnas budskap i Uppenbarelseboken 14:6-12, syndens utplåning, beseglingen, särlaregnet, det högljudda ropet och prövningstidens utgång för mänskosläktet klarnade nu: De ingick i mänsklighetens Medlare Jesu Kristi tjänst i det allra heligaste i himmelens helgedom.

Många kristna har undrat över, att Jesu himmelska helgedomstjänst och sanningen om domen vid tidens slut skulle förbises och motarbetas av kristna. Utan tvivel talade apostlarna mycket om den här domen, vilket även de tidiga kristna kyrkofäderna gjorde. Men då kyrkan förlorade visionen om Jesu snara återkomst, var det bekvämt att ta till sig den hedniska lögnen om nytt liv i dödsögonblicket. Snart nog hade denna tro tillbakavisat Kristi översteprästerliga tjänst, och fått domen i ändens tid att framstå som överflödig. En sådan dom tycktes onödig, i fall de heliga redan var i himmelen och de förtappade i helvetet.

En riktig förståelse av Bibelns sanningar om människans tillstånd i döden och Jesu andra ankomst är nödvändig, för att kunna ta till sig Kristi himmelska helgedomstjänst och domen. Om kristna förlorar Kristi himmelska helgedomstjänst ur sikte, då lämnas helt säkert dörren öppen för ifrågasättande av människans tillstånd i döden – en sömn.

Slutnot

¹ Den 22. Oktober sammanträffade med den tionde dagen i den sjunde månaden i den judiska kalendern (Försoningsdagen) för året 1844. Ett uttömmande studium förde Samuel Snow till datumet den 22. Oktober. Snow lade märke till, att den rabbinska judekalendern angav 1844 års Försoningsdag som den 23. September. Emellertid upptäckte Snow, att karaitjudarnas äldre, mera skriftenliga beräkning förlade Försoningsdagen till den 22. Oktober, 1844.