Kristi Prästtjänst
Colin D. och Russell R. Standish
Avdelning B
Kristus och Helgedomen
Kapitel 8
Golgata Kors
Liksom djuroffren utgjorde grundvalen för prästtjänsten i den jordiska helgedomen, utgör Jesu offer grundvalen för Hans prästtjänst i den himmelska helgedomen.
Han skall stadfästa förbundet med de många under en vecka, och mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer (Danielsboken 9:27).
Då Daniel förutskickade det här, kunde han knappast ha anat fulla vidden av dessa profetiska ord. Förutsägelsen i Danielsboken 9 hade detaljerat en 490 år lång period, som började med kung Artasastas påbud om, att återställa och bygga upp Jerusalem år 457 f.Kr.1 och slutade år 34 e.Kr., det år då budskapet om Förlossaren fördes ut till den hedniska världen. Profetians sista sjuårsperiod, känd som en vecka (sju dagar), omfattade den händelserikaste perioden under den fallna människans historia. Denna inleddes, år 27 e.Kr., med början på Kristi jordiska verksamhet, och avslutades år 34 e.Kr., då det första kristna blodsvittnet, diakonen Stefanus, stenades till döds för sin tro. Detta förkunnade slutet för judarnas ställning som Guds utvalda folk och inledningen av utbredandet av evangeliet till den hedniska världen. Från tidpunkten för Artasastas påbud skänkte Gud den judiska nationen 490 år (70 veckor, eller 490 profetiska dagar), att fullständigt återvända till Gud på, och erkänna sin Förlossare.
Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste (Danielsboken 9:24).
Då det judiska folket förkastade sin Messias, förkastade inte Gud dem. De har alltid kunnat bli frälsta, men Han kunde ej längre anförtro dem uppdraget att evangelisera världen; alltså blev icke-judarna (hedningarna) evangelii budbärare. Gud hade gett judarna tre och ett halvt år, sedan Hans Sons uppståndelse var ett känt faktum, för att ta emot Hans nåd; i stället förföljde och dödade de Kristi tjänare.
I Daniels profetia framträder särskilt förutsägelsen om Kristi offer.
och mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer (Danielsboken 9:27).2
Denna storslagna händelse, som utgör själva kärnan hos evangeliet, är offrandet av Guds Son, för att försvara Guds karaktär och frälsa Hans folk. På korset mötte de avbildande tjänsterna i den jordiska helgedomen sina förebilder i form av offrandet av Guds Lamm, Jesus Kristus. De dagliga och de årliga uppgifterna i den jordiska helgedomen var inte längre nödvändiga. Dessa hade pekat hän till Jesu död och tjänande. De hade varit en ständig påminnelse om den, som ”tar bort världens synd” (Johannesevangeliet 1:29).
Då Jesus dog på Golgatas kors, hade skuggbilden mött verkligheten. Beviset för Guds kärlek och frälsning, genom Hans Son, var inte längre något att bara hoppas på, utan lades otvetydigt fram genom Jesu, vår Herres, frivilliga offer. In i minsta detalj besannades Daniels profetia: Slakt- och matoffer upphörde mitt i den sjuåriga perioden mellan inledningen av Kristi jordiska tjänst och början på förkunnandet av evangelium till hedningarna. Kristi död visade tydligt, att de avbildande offren i helgedomstjänsten var över och förbi.
Och se, då brast förlåten i templet i två delar, uppifrån och ända ner (Matteusevangeliet 27:51).
Förlåten var det väldiga, tjocka förhänge, som delade det första och det andra heliga rummet i Herodes’ Tempel. Endast Guds egen hand kunde ha rivit draperiet itu, uppifrån och ända ned. Detta skedde vid kulmen under Påskhögtiden. Prästen stod precis i begrepp, att döda Påskalammet – något som skett i fjortonhundra år efter Israels befrielse ur Egypten. Men den fruktan och förvirring, som inträffat vid jordbävningen, ackompanjerade sönderrivandet av förlåten och lät lammet undslippa. Avbild hade mött förebild; Guds Lamm hade dött för världens synd, för att befria Guds folk från träldomen i denna syndinfekterade värld.
Danielsboken, kapitel 7, tar i korthet upp de stora världsrikena Babylon, Medien-Persien, Grekland och Rom, vilka framställs genom vilddjur. Sedan beskriver han den stora, antikristna makten, det lilla hornet, innan han målar upp den skräckinjagande domsscen, som föregår Jesu återkomst.
Danielsboken, kapitel 8, koncentreras på Medien-Persien och Grekland, samt beskriver på nytt Anti-Krist, dvs. makten det lilla hornet. Därefter talar Daniel helt kort om Kristi tjänst i den himmelska helgedomen. I Danielsboken, kapitel 9, besvarades Daniels inträngande bön om insikt genom Gabriels uttydning. Denne himmelske ängel tillfredsställde Daniels intensiva längtan efter att förstå de profetior, som han inte fått grepp om. I Danielsboken, kapitel 8, gav Gabriel Daniel förklaringen beträffande Kristi tjänande och död. Det låter sig icke göras, att skilja Kristi offer, som mänsklighetens Påskalamm, från Kristi tjänande (som mänsklighetens Överstepräst). Dessa kan heller inte skiljas från den förundersökande domen eller Jesu andra ankomst, vilken för alltid fullbordar Kristi förening med Sitt folk, återställer den eviga rättfärdighetens herravälde, och rensar för all framtid bort syndens utsäde från universum.
Kristi offer är den röda tråden i helgedomsbudskapet i Hebréerbrevet.
Och med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt (Hebréerbrevet 9:12, Bibel 2000).
hur mycket mer skall då inte Kristi blod rena våra samveten från döda gärningar, så att vi tjänar den levande Guden (Hebréerbrevet 9:14).
Så renas enligt lagen nästan allt med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse. Alltså måste avbilderna av de himmelska tingen själva renas med bättre offer än de medlen (Hebréerbrevet 9:22, 23).
så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom (Hebréerbrevet 9:28, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm.).
Här lägger Paulus3, kanske bättre än någon annan av Bibelböckernas författare, fram för den Bibelstuderande det odelbara förhållandet mellan offret Kristus och den himmelske Översteprästen Kristus. Korsets fullkomlighet går ej att fatta utan dess obrytbara länk till Kristi tjänst i den himmelska helgedomen. Korset, på vilket Lammet offrades, avbildade brännofferaltaret, på vilket felfria djur och fåglar offrades. Dessa offer pekade fram mot Kristi felfria offer för Sitt folks synder. Ändå fullbordade inte offrandet under de avbildande ceremonierna, oavsett om de var dagliga eller årliga, detta tjänande. Försoningen genom offrandet var ett faktum först då djurets blod stänktes på altaret.
Prästen skall ta något av blodet [som vid ett offer] på sitt finger och stryka det på brännoffersaltarets horn (Tredje Moseboken 4:30).
och han skall stänka något av syndoffrets blod på altarets sida (Tredje Moseboken 5:9).
Sedan skall han gå ut [på Försoningsdagen] till altaret som står inför HERRENS ansikte och bringa försoning för det. Han skall ta av tjurens blod och av bockens blod och stryka på altarets horn runt omkring, och han skall stänka av blodet på altaret med sitt finger sju gånger och rena och helga det (Tredje Moseboken 16:18, 19).
Detsamma gäller Jesu dyrbara offer. Försoningen för Guds folk kunde inte fullbordas, utan att blodet från Frälsarens eget offer stänktes. Liksom prästen förde blodet från offret, som dödats på förgården, in i helgedomen, förde Kristus blodet från Sitt offer, vilket också göts utanför helgedomen, för att åberopa det i den himmelska helgedomen.
För att förstå avsikten med försoningen, måste vi förstå vad synden är. Synden har skiljt människan från Gud.
Nej, det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er (Jesaja 59:2).
Denna åtskillnad var mer, än en tillfällig, fysisk åtskillnad. Den var en evig, fysisk och andlig skiljsmässa, som kom till uttryck genom döden.
Ty syndens lön är döden (Romarbrevet 6:23).
Efterskänkande av syndens skuld – förlåtelse – och försoning med Gud går endast att uppnå genom Kristi blod, som göts på Golgata.
utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse (Hebréerbrevet 9:22).
Judarna före Kristi tid uttryckte sin tro genom att medverka i de avbildande ceremonierna; på så sätt kunde de lita på, att Kristus skulle komma att ombesörja försoningen. Vi, å vår sida, kan förtrösta på den korsfäste Kristi förtjänster. Vi äger förvissningen om frälsning och återställandet av allt det, som gick förlorat i och med Adams syndafall, i Eden; dock begår många misstaget att förmoda, att den slutgiltiga försoningen åstadkoms, av Kristus, på korset. Detta skulle inte stämma överens med avbilden; vid de jordiska ceremonierna fullbordades nämligen inte försoningen, förrän översteprästen gjorde bruk av blodet i det allra heligaste. Likadant förhåller det sig med förebilden, den himmelska verkligheten: Kristus, vår himmelske Överstepräst, säkrar den slutliga försoningen, genom att åberopa Sitt eget blod i den himmelska helgedomen. Förvisso bringade Kristus ett fullödigt offer på Golgata, men slutförsoningen utförs i det allra heligaste i den himmelska helgedomen.4
På Golgata åstadkom Kristus en fullständig försoning för våra synder (dåtida, nutida och framtida). Men det vore att missförstå evangeliet att säga, att våra synder (dåtida, nutida och framtida) blev förlåtna på Golgata. Detta skulle förbigå villkoret för förlåtelse, vilket tydligt framgår av Johannes’ ord.
Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet (Första Johannesbrevet 1:9).
Vi behöver upptäcka korsets väldiga betydelse i försvarandet av Guds karaktär och Guds folks frälsning. Efter korsfästelsen omtalas korset elva gånger, samtliga hos Paulus. Innebörden av Kristi offer gås inte igenom i alla dessa texter. Somliga tar upp frågan om omskärelse och ceremoniallagen, andra förhållandet att korset utgör en stötesten för den icke troende. Fyra texter kastar dock ljus över korsets vikt för frälsningen:
För min del vill jag aldrig berömma mig av något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen (Galaterbrevet 6:14).
Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. . . . för att i Jesu namn alla knän skall böja sig. . . . och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren (Filipperbrevet 2:7-11).
och genom honom försona allt med sig, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors (Kolosserbrevet 1:20).
låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron (Hebréerbrevet 12:1, 2).
Följande punkter placerar Jesu kors i centrum:
1. Genom korset har Gud och människan försonats. Denna förening upplöstes på grund av människans synd. Och det krävde Guds Sons omätliga offer för att försona människan med hennes himmelske Fader.
2. Himmelens osjälviska, omätbara gåva visar, att människans skryt läggs i gruset och gör det för evigt klart, att det på alla sätt är omöjligt för människan att förtjäna frälsningen.
3. Korset bevisade, att Gud allena har laglig rätt till människans kärlek och trofasthet.
4. Jesu korsfästelse bekräftade, att Gud allena skall förhärligas i universum.
5. Jesu död var det yttersta exemplet på osjälviskhet i mänsklighetens åsyn.
Jesu kors måste stå i främsta rummet vid predikandet av evangelium. Korset har uppenbarat sinnelaget hos en kärleksfull, barmhärtig och rättvis Gud, som är mer än värdig samtliga universums invånares oreserverade trohet. Korset har tillhandahållit liv åt människor, som varit döda i överträdelser och synder samt evigt förlorade. Korset har möjliggjort människans fullständiga förlåtelse och kraft till, att vandra längs helgelsens väg; vidare har det visat på den osjälviska kärlekens goda föredöme, för att människan skall återge Guds härlighet (sinnesart) inför andra.
Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen (Matteusevangeliet 5:16).
Kristus var det fullkomliga offret. Han är nu vår Överstepräst, som åberopar Sitt försoningsblod. Därmed uppfylls det stora förbundslöftet om evigt liv för människan. Utan Jesu offerdöd skulle människan vara utan hopp, och Satans påståenden om Gud skulle ha besannats. Universum skulle för all framtid ha svävat i tvivelsmål angående sin Upphovsmans karaktär. Dock har alla tvivel sopats undan.
Kristi offer och översteprästerliga tjänst är oskiljaktiga. Kristi förlikning mellan människan och Fadern, och hennes förlossning, omfattar alla delar hos helgedomstjänsten. Häri ingår Kristi offerdöd och tjänst som överstepräst.
Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder (Hebréerbrevet 2:17).
Slutnoter
1 För en mera utförlig utläggning om detta årtal, se kapitlet med titeln ”Helgedomens Rening”.
2 En del har menat, att de tre och ett halvt åren (1 260 bokstavliga dygn) av Jesu verksamhet åtminstone delvis uppfyllde profetian om de 1 260 dagarna i Danielsboken 7:25 och 12:7. En dylik tolkning är felaktig på grund av detta faktum: Sex årtionden efter Kristi verksamhet förlägger Johannes uppfyllelsen av samma profetia till framtiden (Uppenbarelseboken 11:2, 3; 12:6, 14; 13:5). Andra har hävdat, att perioden på tre och ett halvt år, från Kristi död till slutet på de 70 förutsagda årsveckorna, uppfyller profetian om de 1 260 dagarna. Enligt denna syn, planerade Jesus att återvända år 34 e.Kr.; men eftersom judarna förkastade Messias, påstås det att tidtabellen för Kristi andra ankomst lades om. Johannes sägs därför ha omtolkat de 1 260 dagarna till år i Uppenbarelseboken. Detta synsätt måste avvisas som ren spekulation, ty det finns belägg för att Uppenbarelseboken är en omtolkning av Danielsboken.
Ytterligare belägg för, att Kristus inte kunde ha anlänt år 34 e.Kr., ser vi i profetian i Danielsboken 7:8. Där skulle det lilla hornet dra upp tre kungadömen med rötterna. Det skedde också: År 493, 534 och 538 e.Kr. Tolkningen stöds även av Danielsboken 7:23-25, som förutsade att makten det lilla hornet skulle komma att ”ansätta den Högstes heliga”. Detta hände under den Mörka Medeltiden. Förföljelserna upphörde inte, förrän det lilla hornet blev dödligt sårat (Uppenbarelseboken 13:3). Då tillfångatog Berthier påven, avskaffade påvedömets makt att styra politiskt och övertog Kyrkostaten. Alltså säger profetian tydligt, att Kristi återkomst skulle ske efter år 34 e.Kr.
3 Även om Paulus ifrågasatts som författare till Hebréerbrevet, har författarna inte funnit några övertygande bevis för att vifta bort faktumet, att Paulus är upphovsmannen till bokens {brevets} innehåll.
4 Se kapitlet betitlat ”Försoningen”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.