Standish. Kristi Prästtjänst. Kapitel 7. Syndabocken

Kristi Prästtjänst

Colin D. och Russell R. Standish

Avdelning A

De jordiska Helgedomstjänsterna, ett Mönster för Kristi återlösande Verk

Kapitel 7

Syndabocken

I Gamla Testamentets berättelse om Försoningsdagen får vi för första gången läsa om syndabocken. Förebilden till syndabocken framställs inte genast, men dess betydelse under de årliga ceremonierna går inte att frånkomma.

Själva fackordet syndabocken används endast fyra gånger i Skriften, och det i Tredje Moseboken, kapitel 16, som detaljerar händelserna under Försoningsdagen. Det hebréiska ord, som King James Version översatt med Azazel, betyder ordagrant avlägsnandets get. Härmed avsågs förstås budet om, att leda bort syndabocken från Israels läger och lämna den i ödemarken.

På grund av den omfattande symboliken hos varje del av ceremonierna under Försoningsdagen, är identiteten åt den avbildande syndabocken av yttersta vikt. Somliga har framkastat tanken, att de två getterna – Herrens bock och syndabocken¹ – står för två skeden hos Kristi tjänst, men det är omöjligt beroende på följande orsaker:

1.     Syndabockens roll skiljer sig tydligt från Herrens gets roll.

Den bock som lotten faller på ska offras av Aron som syndoffer. Den andra bocken ska få leva och ställas fram inför Herren. Försoningsceremonin ska utföras över den, och sedan ska den skickas ut i öknen som syndabock (Tredje Moseboken 16:9, 10, Levande Bibeln. I LB:s fotnot här står det: Eller ’till Asasel’ eller ’och röjas ur vägen’. Övers. anm.).

2.     Herrens bock, som står för Frälsaren, blir avlivad som offer;² medan syndabocken i stället omnämns som den levande bocken.

3.     Det var först sedan översteprästen fullgjort sin tjänst i det allra heligaste, och sedan han ”fullbordat försoningen för helgedomen, uppenbarelsetältet och altaret” (Tredje Moseboken 16:20), som översteprästen utförde sina ceremoniella åtaganden över syndabockens huvud.

4.     Överträdelserna lades så, symboliskt, på syndabockens huvud, varpå denne leddes ut i ödemarken. I fall syndabocken varit en andra bild på Kristus, då skulle det tyda på att Jesu utgjutna och stänkta blod inte räckte till för ångrande människors försoning. Vidare förekommer det ingen motsvarande vistelse i ödemarken för Kristus efter Hans tjänst som offer.

En del väsentliga likheter går att se, i Skriften, mellan syndabocken och Satan:

1.     Syndabocken förblev vid liv under hela tiden, då Herrens bock ceremoniellt offrades och översteprästen verkade i helgedomen. Likadant har Satan fortsatt med sitt bedrägliga förfarande under tiden, som Kristus lät offra Sig och därefter verkat som Överstepräst.

2.     Det var först efter det att blodet från Herrens getabock stänkts i det allra heligaste, som syndabocken leddes ut i ödemarken. Likaså sker det efter Kristi förebildliga tjänst, i det allra heligaste, att Satan slungas ned i den bottenlösa avgrunden vid inledningen på de tusen åren.

Och jag såg en ängel komma ner från himlen med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen. Och han grep draken, den gamle ormen, det är Djävulen och Satan, och band honom för tusen år. Sedan kastade ängeln honom i avgrunden, stängde till den och förseglade den över honom, för att han inte längre skulle bedra folken, förrän de tusen åren har nått sitt slut. Därefter skall han släppas lös för en kort tid (Uppenbarelseboken 20:1-3).

3.     Syndabocken sändes ”i väg ut i öknen genom en man som hålls redo för detta” (Tredje Moseboken 16:21).

[Ängeln] grep draken, den gamle ormen, det är Djävulen och Satan, och band honom för tusen år. Sedan kastade ängeln honom i avgrunden, stängde till den och förseglade den över honom, för att han inte längre skulle bedra folken, förrän de tusen åren har nått sitt slut. Därefter skall han släppas lös för en kort tid (Uppenbarelseboken 20:1-3).

Sedan äldsta tid har hebréer och kristna förknippat syndabocken med Djävulen. Charles Becker³ påpekar, att Septuagintan översätter syndabocken med apopompaios, en ondskefull gudom. Enoks bok talar om Azalzel (en förvrängning av Azazel) som en fallen ängel; och på arabiska är Azazel en ond ande.

 Somliga ibland Guds folk har blivit förbryllade av faktumet, att en försoning sades bli bringad genom syndabocken. För många är detta ett säkert bevis för, att Kristus måste avses med syndabocken, förutom att Han framställs genom Herrens getabock.

Men den bock som lotten bestämmer för att skaffa bort synden skall ställas levande inför HERRENS ansikte, för att försoning skall bringas genom honom. Och sedan skall han sändas i väg ut i öknen för att skaffa bort synden (Tredje Moseboken 16:10).

I den avbildande gudstjänsten skulle översteprästen bekänna ”Israels folks alla synder. Han skall lägga all deras synd på [synda]bockens huvud” (Tredje Moseboken 16:21, Levande Bibeln).

I likhet härmed, måste Satan lida straffet för de synder, som han har förlett Guds folk till att begå. Det finns de, som felaktigt dragit slutsatsen, att detta gör Satan till människans Frälsare. Men såsom i avbilden, fullbordas genom Kristi tjänst i det allra heligaste försoningen för Guds folk, innan Satan måste ansvara för de synder som begåtts av alla, som bekänt och ångrat dem.

De, som funderar över denna text, har vanligtvis en begränsad uppfattning om försoningen – de inskränker den till att gälla händelserna vid Golgata, i stället för att omfatta frälsningens hela förlopp, som framgår av Skriften. Kristi tjänst är icke fullbordad, förrän synden oåterkalleligen utplånats från Guds väldiga skapelse; sedan är vår frälsning fullständig. Genom att lägga de lösköptas synder på Satan, förintas varje spår av synden tillsammans med honom. Detta är lika mycket en handling från vår Förlossare, som alla andra handlingar ingående i frälsningsplanen. Utan Kristi ojämförliga handling på Golgata ginge aldrig den slutgiltiga handlingen – att överföra och utrota synden – att utföra, och då kunde Gud heller aldrig ha gett oss detta löfte:

Nöden skall inte komma två gånger (Nahum 1:9).

Tjänsteförrättningarna på Försoningsdagen både undervisade om Jesu storartade översteprästerliga tjänst och förebådade slutet för ärkebedragaren; i den årliga, avbildande tjänsten ser man därför, hur den stora striden når sin kulmen. Den himmelske Översteprästen bringar den slutliga försoningen för Guds folk. Detta föregår den tidpunkt, då Hans heliga träder in i det eviga riket. Enligt förebilden skulle synden och dess upphovsman nå sitt slut; alltså medför konfrontationen seger för Kristus och Hans frälsta i slutändan, liksom syndens och Satans förintande.

Slutnoter

¹ Se Tredje Moseboken 16:7, 8.

² Se Tredje Moseboken 16:25.

³ Anförd i Uriah Smith, The Prophecies of Daniel and the Revelation, s. 740 (Southern Publishing Association). {Jämför s. 708 i Daniels Profetia och Uppenbarelsen, av Uriah Smith. Utgivare: Pacific Press Publishing Company. Övers. anm.}