Standish. Kristi Prästtjänst. Kapitel 6. De årliga Uppgifterna i den jordiska Helgedomen

Kristi Prästtjänst

Colin D. och Russell R. Standish

Avdelning A

De jordiska Helgedomstjänsterna, ett Mönster för Kristi återlösande Verk

Kapitel 6

De årliga Uppgifterna i den jordiska Helgedomen

Det förekom åtta årliga tempelförrättningar i judarnas kalender. Sju av dem benämns vanligen de stora, religiösa högtiderna. Den åttonde festen, Purim, varmed firades befrielsen från dödsdomen under Ahasveros, kung av Persien vid tiden för drottning Ester, kom att bli en allt mer världslig högtid. Den firades på fjortonde dagen i månaden Adar och motsvarade senvintern. Högtiden inträffade antingen i Februari eller  i Mars.

De sju stora religiösa högtiderna innefattade Påsken, det Osyrade Brödets Högtid, Förstlingsfruktens Högtid, Basunhögtiden, Försoningsdagen, Lövhyddohögtiden och sommarhögtiden vid Pingsten.

Påsken

Påsken inleddes den fjortonde dagen i den första månaden (Abib) i den judiska kalendern, vilket motsvarar slutet på Mars eller början av April. Den första Påsken firades omedelbart innan Gud befriade folket ur Egypten. Det engelska ordet för Påsk, Passover, åsyftar faktumet att dödsängeln gick förbi, passed over, de hem, där blodet från Påskalammet strukits på dörrposterna; härigenom försäkrades att den förstfödde inte dödades. {Svenskans Påsk kommer över lågtyskan av det medeltida latinets pascha. Ytterst är det taget från hebréiskans pesach. Se Elias Wesséns Våra Ord. Enligt Strong’s Exhaustive Concordance of the Bible, hebréiskt ord nr. 6453, betyder pesach undantag. Grundordet, nr. 6452, har innebörden hoppa. Mordängeln ”hoppade över”, gick förbi, passerade hemmen, där Påskalammets blod var struket på dörrposterna. Gud gjorde ett undantag för dem, som trodde på och lydde Honom. Övers. anm.}

  Välvillighetstjänsten krävde, att ett felfritt lamm dödades samt tillreddes och åts. I högre grad än något annat offer, sågs detta som en bild på Jesu offer. Det var av omfattande betydelse, att Kristus, vårt stora Påskalamm, offrades vid tidpunkten för Påsken.

Det var påskens tillredelsedag, omkring sjätte timmen (Johannesevangeliet 19:14).

Påsken visade både bakåt till befrielsen ur den egyptiska träldomen och, vilket var viktigare, framåt till Kristi offer. Högtiden stod för urbilden på ”Lammet som är slaktat från världens grundläggning” (Uppenbarelseboken 13:8).

Det Osyrade Brödets Högtid

Fastän de stundom talats om som åtskilda högtider, var det Osyrade Brödets Högtid och Förstlingsgrödans Högtid oskiljaktigt bundna till Påsken, eftersom de firades under Påskveckan. Det Osyrade Brödets Högtid inleddes den andra dagen under Påsken, och Förstlingsfruktens Högtid den tredje dagen (den femtonde, respektive sextonde, dagen i Abib).

I första månaden, vid aftontiden på fjortonde dagen i månaden, är HERRENS påsk. Och på femtonde dagen i samma månad är HERRENS osyrade bröds högtid. Då skall ni äta osyrat bröd i sju dagar (Tredje Moseboken 23:5, 6).

Det är av stor vikt, att Kristus kallades för Förstlingsfrukten {i King James Version av Bibeln. Övers. anm.}, ty Han återuppstod på den tredje dagen, efter att ha dött som vårt Påskalamm.

Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade (Första Korintierbrevet 15:20).

Kristus kallas också för vår Påsk {i King James Version}, och med Påsken avsågs ofta det Osyrade Brödets Högtid.

Låt oss därför hålla högtid… med renhetens och sanningens osyrade deg (Första Korintierbrevet 5:8).

Det osyrade brödet åts tillsammans med Påskalammet. Båda var en bild på syndfriheten hos Guds Lamm, som skulle komma att dö för mänskligheten.

Förstlingsfruktens Högtid

Den första delen av skörden sinnebildliggjorde Kristus, som var Förstlingsfrukten ibland de uppståndna, och den första inbärgningen av människor, som Kristus tog med Sig till himmelen som en bild på den större skörden vid tidens slut.

gravarna öppnades, och många heliga som hade insomnat fick liv i sina kroppar. De gick efter hans uppståndelse ut ur gravarna och kom in i den heliga staden och visade sig för många (Matteusevangeliet 27:52, 53).

Pingsten

Pingsthögtiden hölls femtio dagar efter Förstlingsfruktens Högtid, och innebar slutet på skörden. Högtiden hölls tidigt under sommaren.

Femtio dagar skall ni räkna, fram till dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett nytt matoffer åt HERREN (Tredje Moseboken 23:16).

I motsats till vid Påsken, var det tillåtet att använda surdeg i brödet under högtiden. Måhända detta avspeglade den synd, som Kristus lösköpt människan ifrån. På Nya Testamentets tid förknippades Pingsten med den Helige Andes utgjutande.

När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. {…} Och de uppfylldes alla av den helige Ande (Apostlagärningarna 2:1, 4).

Guds Ande kommer att utgjutas över Hans folk i än större utsträckning vid tidens slut. Härigenom kommer skördens avslutning att inledas, varvid Guds vete kommer att föras till Hans rike.

Och en annan ängel kom ut från templet och ropade med hög röst till honom som satt på molnet: ’Räck ut din skära och skörda! Skördetiden har kommit, ty jordens gröda är mogen’ (Uppenbarelseboken 14:15).

Försoningsdagen

Liksom vårens högtider skockades kring Påsken, flockades höstens högtider kring Försoningsdagen (Yom Kippur). Försoningsdagen inföll på tionde dagen i sjunde månaden. Ingen dag var mera allvarsmättad eller helig på judarnas kalenderblad. Inte ens den varje vecka återkommande vilodagen, Sabbaten, ägde samma strålglans, trots sin egen betydelse. Försoningsdagen krävde stor förberedelse i anden för Guds folk.

En vilosabbat skall den vara för er, och ni skall fasta (Tredje Moseboken 16:31).

Den här dagen bortfördes symboliskt Israels synder från helgedomen och folket. Den var en domens dag. Den sista veckan tillbringade översteprästen inne i helgedomen, i förberedelse, bön och djup begrundan. Han fick inte sova natten före, i fall han skulle bli befläckad. På Försoningsdagen utförde översteprästen morgonoffret. Han offrade en tjur å sina egna vägnar och en bagge som brännoffer. Valet av Herrens get och Azazels get skedde genom lottdragning. Herrens get avlivades. Och dess blod, liksom tjurens, togs innanför den andra förlåten och stänktes på och framför nådastolen, vilket avbildade Guds kärlek till alla syndare. Det här var enda gången under året, som någon människa trädde innanför det andra förhänget, och bara översteprästen fick göra det.

Sedan skall han slakta folkets syndoffersbock och bära in dess blod innanför förlåten… Han skall stänka det på nådastolen och framför nådastolen (Tredje Moseboken 16:15).

Den andra geten, syndabocken, spelade också en viktig, symbolisk roll.

Och Aron skall lägga båda händerna på den levande bockens huvud och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar och överträdelser, ja, alla deras synder. Han skall lägga dem på bockens huvud och sedan sända i väg honom ut i öknen genom en man som hålls redo för detta (Tredje Moseboken 16:21).

Detta betyder alls inte, att Satan – framställd genom syndabocken – skulle ha någon del i bärandet av människans synder för hennes rättfärdiggörelse. Kristus har erlagt hela kostnaden för hennes försoning; emellertid spelar syndabocken rollen som Satan, den store förledaren till människans syndande. Satan (syndabocken) måste bära ansvaret och betala priset för de ångrandes synder. Försoningsdagen pekade inte bara fram emot Kristi offer, utan också fram emot Kristi översteprästerliga verk i den himmelska helgedomen.

Basunhögtiden och Lövhyddohögtiden

Basunhögtiden hölls första dagen i sjunde månaden. Den förebådade Försoningsdagen, tillkännagivande att en reningens dag var för handen. Årets sista högtid var Lövhyddohögtiden, vilken vanligen inföll i Oktober, efter Försoningsdagen. All frukt och gröda hade bärgats. Glädjen var stor över Guds fulla matkorgar och andliga välsignelser, vilket framgick av Försoningsdagen.

och ni skall glädja er i sju dagar inför HERRENS, er Guds, ansikte (Tredje Moseboken 23:40).

En panoramabild över de dagliga och de årliga tjänsterna betonar det centrala hos Jesu död och verksamhet å människornas vägnar. Tjänsterna låter oss se en Gud, som har tillhandahållit alla medel för täckandet av människans samtliga behov, såväl fysiska som andliga; dessutom har Han, genom de mest ingående detaljer, även visat Sitt intresse för de små, men betydelsefulla, enskildheterna i förhållandet till Sina barn. Guds kärlek, Hans frälsande nåd och resurserna Han ställer till mänsklighetens förfogande åskådliggörs på ett vackert sätt i dessa tjänster. Detsamma går att säga om det nära och oskiljaktiga förhållandet mellan Kristi offer, på Golgata, och Hans tjänande, i dag, i den himmelska helgedomen.