Standish. Kristi Prästtjänst. Kapitel 5. De dagliga Uppgifterna i den jordiska Helgedomen

Kristi Prästtjänst

Colin D. och Russell R. Standish

Avdelning A

De jordiska Helgedomstjänsterna, ett Mönster för Kristi återlösande Verk

Kapitel 5

De dagliga Uppgifterna i den jordiska Helgedomen

Under ett och ett halvt årtusende utgjorde den jordiska helgedomen och templet grundbulten i judarnas fosterlandskärlek och andliga liv. Templet blev det nav, kring vilket den judiska vardagen kretsade. På Kristi tid, då de kringspritts till olika delar av den grekisk-romerska världen, betraktade judarna det fortsatt som sin plikt, att besöka Jerusalem och då i synnerhet under en av de stora vårliga eller höstliga högtiderna. Många besökare, som var i Jerusalem under tempelhögtiderna där, hörde och svarade på Johannes Döparens predikande. Lukas redogör för den upplevelse, som ett dussin personer hade. Paulus träffade dem många år senare i Efesus.

Då frågade han: ’Vilket dop blev ni döpta med?’ De svarade: ’Med Johannes dop’ (Apostlagärningarna 19:3).

Ett stort antal dylika pilgrimer dog under tragiska omständigheter vid Jerusalems Förstöring år 70 e.Kr.

Varje bildad jude visste, att tjänsterna i helgedomen var uppdelade på de dagliga och de årliga förrättningarna. Alla dagliga uppgifter sköttes inte nödvändigtvis varje dag. I motsats till de årliga högtiderna, var de inte begränsade tidsmässigt till en gång om år; dock frambars morgon- och aftonoffren dagligen under hela året, och även på Försoningsdagen. De dagliga förrättningarna hölls på avgränsade platser, såsom utanför förgården, inne på förgården, och inom den första avdelningen av helgedomen.

Brännoffer

Det förekom fem huvudsakliga offer per dag – brännoffret, syndoffret, skuldoffret, gemenskapsoffret och matoffret. På flera sätt och vis var brännoffret huvudpunkten vid var dags offerförrättningar. Detta var det offer, som föregick Israels uttåg ur Egyptens fångenskap och inlemmades i tabernakeltjänsterna. Brännoffret går att datera ända tillbaka till Adams dagar, då Abel bar fram sitt lamm som offer.

Även Abel bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offer (Första Moseboken 4:4).

Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret (Första Moseboken 8:20).

Man kan förstå, att det i Tredje Moseboken först omnämnda offret är brännoffret.

Om han vill bära fram ett brännoffer från nötboskapen, skall han ta ett felfritt djur av hankön och föra fram det till uppenbarelsetältets ingång för att han skall räknas som välbehaglig inför HERRENS ansikte (Tredje Moseboken 1:3. ”Tält” är här detsamma som tabernakel. Övers. anm.).

Brännoffret användes i många sammanhang:

1.     För att tacka Gud (Första Moseboken 8:20).

2.     Vid prästvigningen (Andra Moseboken 29:15-28).

3.     För ceremoniell rening efter en kroppslig åkomma (Tredje Moseboken 15:1-15).

4.     Då en leprasjuk tillfrisknat från sin spetälska (Tredje Moseboken 14:1-32).

5.     En kvinnas rening efter barnafödande (Tredje Moseboken 12:1-8).

Offret berodde på personens välstånd. De rika kunde unna sig, att föra fram en tjur. De fattiga bar fram turturduvor. Nästan varje slags rent djur eller fågel gick att offra, dock måste djuret vara av hankön och felfritt. Offret tvättades omsorgsfullt, även de inre organen tvåddes. På en fågel plockades fjädrarna. Brännoffret skiljde sig från synd- eller skuldoffret; likväl förebådade det Kristi försoning på Golgata.

Han skall föra fram tjuren inför HERRENS ansikte till uppenbarelsetältets ingång och han skall lägga sin hand på tjurens huvud och sedan slakta tjuren inför HERREN (Tredje Moseboken 4:4).

Före Sinai förekom det inga synd- eller skuldoffer; därför visade de som bar fram {andra slags} offer på den tiden sin förtröstan på Guds Lamm, som skulle komma att ta bort världens synd.

Ty syndens lön är döden (Romarbrevet 6:23).

Så renas enligt lagen nästan allt med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse (Hebréerbrevet 9:22).

Brännoffret gjordes alltid med stor omsorg, varvid veden och offret lades noga på plats. Renandet och offret avbildade folkets tacksamhet för förlossning, helande, eller för särskilda välsignelser, som tagits emot.

Salomo offrade ettusen brännoffer på altaret där (Första Konungaboken 3:4).

Brännoffret, vilket stod för Kristus – som frivilligt offrade Sig för människan – var navet, kring vilket allt lov och tacksägelse till Gud kretsade.

Syndoffer

Syndoffren var offer, som bars fram för synder begångna av misstag samt utan vett och vilje och som personen senare insåg sig ha gjort. De bars aldrig fram för avsiktliga eller planerade synder. Det förekom inget offer för avsiktlig, planerad synd.

Men den som begår något med berått mod, vare sig han är infödd eller främling, han hånar HERREN och skall utrotas ur sitt folk. Eftersom han har föraktat HERRENS ord och brutit mot hans bud, måste han utrotas. Hans missgärning vilar på honom’ (Fjärde Moseboken 15:30, 31).

Om någon syndar av misstag mot något av HERRENS bud och gör något som inte får göras, skall den smorde prästen, om det är han som har syndat och därmed dragit skuld över folket, offra en felfri ungtjur åt HERREN till syndoffer för den synd han har begått (Tredje Moseboken 4:2, 3).

Detaljbestämmelserna var olika beroende på, om det var en präst, en ledare, en vanlig invånare eller menigheten som helhet som hade syndat. Syndoffret förefaller ha varit förknippat med en direkt överträdelse av de tio buden. Gud höll Sitt folk ansvarigt för att det kände till lagen och lydde den.

Medan ett syndoffer normalt sett innefattade ett djur eller en fågel, kunde de riktigt fattiga bära fram mjöl som syndoffer. Detta tycks vara det undantag, som Paulus nämner.

Så renas enligt lagen nästan allt med blod (Hebréerbrevet 9:22, betoning tillfogad).

Men även ett offer utan blodsutgjutelse föreställde Kristi fulländade offer för Guds folks synder. Det pekade också fram mot Guds Lamm, som skulle komma att ta bort världens synd.

Skuldoffer

Skuldoffret var främst avsett gällande synder mot medmänniskor eller de fall, där Gud fråntagits det, som man varit skyldig Honom. Detta offer gällde synder, som begåtts ovetande. Emellertid tycks det, vid en del tillfällen, också ha gällt avsiktliga synder mot medmänniskor. Skuldoffret bars fram för oärlighet gällande egendom och djur. Fullständig gottgörelse för oärligheten, plus 20 procent av värdet i tillägg, krävdes, innan den skyldige fick bära fram sitt skuldoffer.

Om någon av misstag begår en trolös handling genom att undanhålla något som är helgat åt HERREN, skall han som skuldoffer föra fram åt HERREN en felfri bagge av småboskapen efter det värde du bestämmer i silver, ett visst antal siklar efter helgedomssikelns vikt. Han skall ersätta det han har undanhållit av det helgade och lägga till en femtedel. Detta skall han ge åt prästen, och när prästen bringar försoning för honom genom skuldoffersbaggen, får han förlåtelse (Tredje Moseboken 5:15, 16).

Skuldoffret gick till botten med människans själviskhet. Gud fordrar, att människan skall vara genomärlig i alla sina förehavanden. Endast då kan hon bli en glad givare.

Gemenskapsoffer

Gemenskapsoffret var en fråga om människans förhållande till Gud. Det vanligaste gemenskapsoffret var tackoffret. Gud gick visserligen med på något defekta offer som frivilliga offer. Men då gemenskapsoffret beseglade ett löfte till Gud, måste djuret vara utan fläck och lyte.

Ett djur av nötboskapen eller småboskapen, som har någon lem för stor eller för liten, kan du offra som frivilligt offer, men som löftesoffer blir det inte välbehagligt (Tredje Moseboken 22:23).

 Genom gemenskapsoffret sökte Gud att, hos folket, grundmura regeln om tacksamhet. Här fick en person ett tillfälle, att skänka Gud ett frivilligt offer, i enlighet med Guds överflödande välsignelser till honom.

Matoffer

Vid matoffret frambars grovt eller fint mjöl, som ett erkännande av människans beroende av Gud för sitt dagliga bröd. Även detta offer var frivilligt. Det bars ofta fram jämte brännoffret eller gemenskapsoffret, fast aldrig tillsammans med synd- eller skuldoffret. I likhet med brännoffret och gemenskapsoffret, var det ett uttryck för tacksamhet.

Skådebrödet, i tabernaklets första avdelning, utgjorde ett matoffer. Det hörde ihop med drickoffret; likaså var det en bild på Guds rundhänta lekamliga försörjning för Sina barn.

Matoffret tillreddes med fint mjöl i panna och blandades med olja. Det skulle kryddas med salt, men fick inte innehålla surdeg eller honung.

Om ditt offer är ett matoffer som tillreds i panna, skall det tillredas av fint mjöl och olja (Tredje Moseboken 2:7).

Alla dina matoffer skall du beströ med salt (Tredje Moseboken 2:13).

Inget matoffer som ni bär fram åt HERREN skall vara syrat, ty varken av surdeg eller honung skall ni bränna något som eldsoffer åt HERREN (Tredje Moseboken 2:11).

Saltet avbildade den konserverande eller bevarande kraft, som Gud tillhandahöll åt mänskligheten. Skälet till att surdeg uteslöts från matoffret var, att den stod för synd.

Låt oss därför hålla högtid, inte med gammal surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade deg (Första Korintierbrevet 5:8).

I likhet med alla offer, sade Gud till om även de minsta detaljer hos helgedomen, så att Hans folk skulle kunna betänka de storslagna sanningar, som det var meningen att offren skulle lära ut.