Standish. Kristi Prästtjänst. Kapitel 3. Den jordiska Helgedomen

Kristi Prästtjänst

Colin D. och Russell R. Standish

Avdelning A

De jordiska Helgedomstjänsterna, ett Mönster för Kristi återlösande Verk

Kapitel 3

Den jordiska Helgedomen

Från och med tiden för Israels vandringar i ödemarken användes fyra bestämda medel minnande om den himmelska helgedomen under de ceremonier, som pekade hän mot Kristi stora offer och tjänst samt var en bild på Guds förbund med Sitt folk. Det första, ett flyttbart tabernakel, eller tält, som uppförts exakt enligt de anvisningar som Gud hade gett Moses uppe på berget, skulle så småningom komma att följas av tre bestående byggnader. Fastän detta tabernakel var utformat för att flyttas från plats till plats under Israels barns vandrande i ödemarken, dröjde det till flera hundra år efter intagandet av deras hemland, i Kanaans land, att en beständig byggnad, Salomos stora tempel, uppfördes. Detta skedde omkring fem hundra år efter israeliternas egyptiska uttåg (på 1400-talet f.Kr.).

Detta utsökta tempel, vilket förvisso var ett av forntidsmänniskans stora underverk, skulle komma att tjäna som navet för judarnas gudstjänst, tills babylonierna, under Nebukadnessar, ödelade Jerusalem.

Med Judas invånare i babylonisk fångenskap, var det först omkring år 536 f.Kr. som Koresh, kung av Medien-Persien, utfärdade ett påbud om att återuppbygga templet i Jerusalem.

’Så säger Koresh, kungen i Persien: HERREN, himmelens Gud, har givit mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk må bege sig upp till Jerusalem i Juda för att bygga upp HERRENS, Israels Guds, hus, och hans Gud skall vara med honom. Han är den Gud som bor i Jerusalem (Esra 1:2, 3).

  Detta andra tempel var andligen förhärskande i Judas invånares liv före Kristi jordiska tjänst.

Templet var vanligen känt som Serubbabels Tempel, eftersom Serubbabel ledde bygget. Helgedomen ersattes, strax före Jesu födelse, av Herodes’ Tempel. Herodes blev kung år 37 f.Kr., och ville uppföra ett mer strålande tempel än något, som tidigare förekommit. För att undanröja judarnas misstro, hopade Herodes allt material åt det nya templet, innan judarna hade gått med på förstörandet av den gamla byggnaden. Präster lärdes upp i byggnadskonsten. De uppförde ensamma de två heliga avdelningarna, samtidigt som många andra arbetare bistod vid övriga delar av verket.

Det var det här underbara marmortemplet, vilket var täckt med guld, som den 12-årige Jesus besökte och kom till vid andra tillfällen under Sin verksamhet. Det slutfördes inte förrän ett fåtal år före Jerusalems ödeläggelse, då även templet förstördes, för att sedan aldrig mera byggas upp igen. Därefter har inget jordiskt tempel byggts, av judarna, för gudstillbedjan.

Det är viktigt att hålla i minnet, att tre engelska {och svenska} ord i Bibeln (tabernacle/tabernakel, sanctuary/helgedom och temple/tempel) åsyftar den byggnad, där judarna offrade under sin gudstjänst. Dessa tre engelska {och svenska} ord används, för att översätta elva hebréiska och åtta grekiska ord.

Den jordiska helgedomen uppfördes av judarna, för att de där skulle frambära offren under det gamla förbundet. Israeliterna hade letts av Gud genom Röda Havet. Han hade tillfredsställt deras fysiska behov. Vid Mara gjorde Han otjänligt vatten drickbart. I ödemarken Sin började Gud, ungefär sex veckor efter deras avfärd från Egypten, att tillhandahålla dem med manna sex dagar i veckan. I tillägg avvärjde Herren amalekiternas angrepp mot Israel med sitt gudomliga beskydd.

Men nu försökte den Allsmäktige, på det mest anslående sätt, att länka Israels andliga öde till Sig Själv. Med mindre israeliterna förnam Guds sinnelag, Hans helighet och kärlek, skulle de inte förnimma eller komma underfund om sin egen himmelska destination, sitt tänkta öde.

Medan israeliterna var lägrade vid Sinai Berg, tillkännagav Gud Sitt förbund för dem. Detta var det gamla förbundet. Förbundet vid Sinai, liksom det med Adam, grundades på regeln lyd-och-lev, men bekräftades genom djurblod. De två förbunden avbildade Kristi evigt giltiga offer. Blodet från offren skulle komma till nytta i en jordisk helgedom, som formats efter den stora helgedomen i himmelen. Det hela skulle hänvisa Guds folk till Kristi väldiga uppoffring på Golgata och nyttogörandet av Hans blod i himmelens tempel.

Gud gav Moses anvisningen för helgedomens byggande, ”så att jag kan bo mitt ibland dem” (Andra Moseboken 25:8). Med ingående noggrannhet detaljerade Moses varje steg i bygget av tabernaklet, innefattande de mått och material, som skulle användas. Det var Guds avsikt, att tabernaklet skulle framkalla uppoffrande givande från Hans folk. Alla inbjöds till, att frivilligt skänka de för tabernaklets uppförande behövliga materialen.¹

Innan arbetet på tabernaklet kunde inledas, sökte Satan att omkullkasta Guds planer. Mycket av det värdefulla guld, som kunde ha använts i helgedomen, skänktes ivrigt, av ett vrångt folk, till sammansättandet av en guldkalv att tillbedja, medan Moses samtalade med Gud uppe på berget. Kort tid före dess hade israeliterna beseglat förbundet med Gud med dessa ord:

’Allt vad HERREN har sagt vill vi göra och lyda’ (Andra Moseboken 24:7).

Men omedvetna om sin egen svaghet eller sitt behov av, att i allt lita på Guds kraft, återgick de snart nog till de hednabruk, som de lärt sig i Egypten. Därför tog det ett tag, innan Moses kunde fortsätta med helgedomens uppförande. På nytt överlade Moses med Gud på berget. På nytt ingick Gud förbund med folket. Den här gången nämndes avguderi uttryckligen i förbundets formuleringar.

Tag dig till vara för att sluta förbund med invånarna i det land dit du kommer, så att de inte blir till en snara för dig. I stället skall ni bryta ner deras altaren, krossa deras stoder och hugga ner deras aseror. Du skall inte tillbe någon annan gud, ty HERREN heter Nitälskare. En nitälskande Gud är han (Andra Moseboken 34:12-14).

Gud betonade för folket, att Han vägrade att dela deras tillgivenhet med någon av människa gjord gudom. Förbundet med Honom krävde fullständig trohet och lydnad. Först efter förbundets förnyande kunde Moses gå vidare med tillämpningen av Guds instruktioner, för att bygga helgedomen.

Jämförd med den uppenbara väldigheten och outtryckbara storslagenheten hos den himmelska helgedomen, tedde sig den jordiska helgedomen förstås obetydlig i högsta grad; likväl detaljerades dess mått precist. Om det stämmer, att en aln är ungefär 46 cm lång, mätte förgården bara 23 gånger 46 meter {avrundat uppåt. Övers. anm.}. Helgedomen var bara drygt 4,5 gånger drygt 13,7 meter. Den första avdelningen, det heliga, omfattade 4,5 gånger 9,1 meter. Och den andra avdelningen, det allra heligaste, var 4,5 meter i fyrkant.

Tabernaklet var ett vackert tält, väl lämpat för ett omkringströvande folk. Det var formgivet för enkel förflyttning av både själva tabernaklet och dess föremål närhelst en flytt bedömdes vara nödvändig. Detta stora tält stöttades av en trästomme, men ingen spik användes. Varje del av stommen var fäst med silversocklar, medan förhängena framför öppningen åt både den första och den andra avdelningen bars upp med hjälp av mässingssocklar.

Då Herren nogsamt gick igenom tillbehören i tabernaklet, började Han med det allra heligaste. Viktigast under den stora, avbildande Försoningsdagen var förbundsarken, eller vittnesbördets ark, som innehöll de tio budorden. Den här vackra, av guld överdragna, kistan stod centralt placerad bakom det andra förhänget. Överdelen kallades för nådastolen, och överskuggades av vingarna på två gyllene keruber. Under en tid förvarades också i arken Arons stav, som blommat, och en guldkruka innehållande Guds manna till folket.

Det heliga, dubbelt så stort som det allra heligaste, innehöll tre föremål – skådebrödsbordet till höger, den sjuarmade ljusstaken i guld till vänster, och rökelsealtaret i mitten (omedelbart före förhänget, som skiljde de två avdelningarna åt).

På skådebrödsbordet, i två staplar, låg tolv brödstycken av fint mjöl. Nya bröd lades på plats varje Sabbat av de präster, som bytte av de tjänstgörande. De avlösta prästerna, i sin tur, tog bort de gamla bröden varje vecka.

Tydligen inneslöts drickoffren i form av vin, som placerades i det heliga, i skålar på skådebrödsbordet.

Som drickoffer till det skall du offra en fjärdedels hin för varje lamm. I helgedomen skall drickoffer av stark dryck utgjutas åt HERREN (Fjärde Moseboken 28:7).

Vinets utgjutande avbildade Jesu blod, som utgöts, på Golgata, för Guds folks synder. Under Påskhögtiden var brödet och vinet, som pekade fram emot Kristi död, av särskild betydelse och förebådade sinnebilderna vid Herrens Nattvard.

Den sjuarmade ljusstaken var gjord i rent guld. Varje gren hade en skål formad som en mandelblomma. Denna innehöll oljan. I tillägg till ljusstaken, var också lamptängerna och brickorna gjorda i guld.

Ljusstaken var den enda källan till belysning i tabernaklet, och skulle lysa dag som natt. Alla ljuspunkterna fick inte släckas samtidigt.

Rökelsealtaret intog mittpunkten i det heliga. Altaret, omkring 90 cm högt och 15 cm i fyrkant samt överdraget med rent guld, spelade en avgörande roll under morgonens och aftonens ceremonier. Glödande kol, tagna från brännofferaltaret ute på förgården, lades på rökelsealtaret. Röken, som kom från den på de glödande kolen hällda rökelsen, genomträngde de två avdelningarna i tabernaklet, eftersom förhänget skiljande det heliga från det allra heligaste inte nådde upp till innertaket i tabernaklet. Dessutom vidrörde prästen hornen på altaret för hela Israels församling. På Försoningsdagen stänktes blod på rökelsealtaret.

Två föremål, vattenbäckenet och brännofferaltaret, fanns utanför tabernaklet, på förgården. Båda stod i nära förbindelse med de dagliga ceremonierna. Brännofferaltaret, antagligen 1,5 m högt och 2,25 m i fyrkant, var gjort i koppar. På det lades offerdjuren, och hornen på altaret bestänktes med blodet från offret.

Vattenbäckenet var ett stort kar, som innehöll vatten. Prästerna var skyldiga att två sina händer och fötter, innan de trädde in i tabernaklet.

Samtliga de detaljer, som Gud gav Moses rörande materialen till tabernaklet, hade betydelse för Guds folk. De hade nu återgått till att tillbedja Gud efter episoden med guldkalven och skänkte sådana frikostiga gåvor, att ingen behövde ”ge {mer} till helgedomen” (Andra Moseboken 36:6).

Herren gav också precis akt på prästernas och översteprästens kläder; exempelvis ingraverades Israels tolv stammars namn på de tolv stenarna på översteprästens bröstsköld.²

Då tabernaklet var färdigt, ställdes det mitt i Israels läger för att framhäva vikten av Guds tillbedjan ibland folket. På varje sida om tabernaklet samlades de enskilda stammarna, med sina tält inom bestämda gränser.

Slutnoter

¹ Se Andra Moseboken 25:2.

² Dessa enskildheter framgår av Andra Moseboken 28.