onsdag 14 oktober 2020

Standish. Kristi Prästtjänst. Kapitel 28. Nådatidens Utgång

Kristi Prästtjänst
Colin D. och Russell R. Standish

Avdelning C
Det profetiska Budskapet om den himmelska Helgedomen

Kapitel 28
Nådatidens Utgång

Världens mest allvarsmättade ögonblick inträffar, när den allmänna inbjudan till mänskligheten har slutförts.
Den dagen, efter det att de fem tusen bespisats, samlades folkskaror på motsatta stranden av Galiléiska Sjön, och där sökte de Jesus. Många infann sig bara därför att Han visat Sig kunna tillfredsställa deras timliga behov. Men Jesus hade mera djupgående sanningar åt dessa självcentrerade människor. Han delgav dem en sanning, som är långt dyrbarare, än Hans omsorg om våra kroppsliga krav.
Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut (Johannesevangeliet 6:37).
Detta osvikliga löfte ur vår Frälsares mun har skänkt tröst och hugsvalelse åt generationer av pånyttfödda kristna, som i tro har gjort anspråk på det.
Skriften vittnar klart och tydligt om faktumet, att den dag stundar, när den här garantin inte längre äger giltighet. Profeten Mika talar om en tid, när människor kommer att söka Gud, men Han inte kommer att besvara deras rop.
När de då ropar till HERREN skall han inte svara dem. För det onda de gjort skall han då dölja sitt ansikte för dem (Mika 3:4).
Jesaja bekräftade, att Gud skulle sätta en tidsgräns för sitt förbarmande mot mänskligheten.
Sök HERREN medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Den ogudaktige må överge sin väg, den orättfärdige sina tankar och vända om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall ge mycken förlåtelse (Jesaja 55:6, 7).
Det kommer en tidpunkt i den här världens historia, när en helt och hållet barmhärtig Gud ej längre bryr Sig om människors vädjanden. Då har vårt släktes jordiska prövningstid tagit slut. Nådatidens utgång måste inträffa för människan före Kristi andra ankomst, ty när Han kommer, skall Gud ”döda [de onda] med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst” (Andra Tessalonikerbrevet 2:8).
Efter Frälsarens återvändo kommer det inte att återstå någon, som ropar på barmhärtighet. Världen vid tiden för syndafloden var en tragisk bild på tidens slut. Även för dessa personer nådde prövningstiden sitt slut. I samband därmed yttrade Gud dessa skickelsedigra ord.
 Min Ande skall inte bli kvar i {fotnot: Annan översättning: ’kämpa med’} i människorna för alltid (Första Moseboken 6:3).
I båda de avbildade fallen löpte nådatiden ut före världens slut.
HERREN sade till Noa: ’Gå in i arken med hela din familj (Första Moseboken 7:1).
Ty om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter (Första Moseboken 7:4).
Väl Noa och hans levande last befann sig bakom den förseglade porten i arken, var det ej längre möjligt att ångra sina synder och slå följe med den frälsta skaran, ehuru sju ytterligare dygn skulle gå, innan de oerhörda straffdomarna skulle utgjutas över en ondskefull värld.
Jesus talade ofta om nådatidens utgång som stängningen av barmhärtighetens dörr. Det påminner oss förstås om stängningen av trygghetens dörr i Noas ark. Det mest kända exemplet härpå beskrivs i liknelsen om de tio jungfrurna.
Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes (Matteusevangeliet 25:10).
Hur markant kommer inte den tiden att skilja sig från innevarande och svunna åldrar i världshistorien! Nu lovar Gud, såsom tillkännagavs till församlingen i Filadelfia:
Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga (Uppenbarelseboken 3:8).
Den skräckinjagande och fruktansvärda tid, som förutsades av Mika, återspeglas i allt i Kristi liknelse.
Sedan kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! Men han svarade: Amen {sannerligen} säger jag er: Jag känner er inte (Matteusevangeliet 25:11, 12).
Eftersom denna tilldragelse leder fram till, såsom vi har sett, Kristi återkomst, menar man att följande verser avbildar nådatidens utgång.
Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer (Matteusevangeliet 25:13).
När husets Herre har stigit upp och stängt porten och ni står utanför och bultar och säger: Herre, öppna för oss, då skall han svara er: Jag vet inte varifrån ni är (Lukasevangeliet 13:25).
En annan gammaltestamentlig profet blickade in i den tid, när Guds kärleksfulla vädjanden till en förlorad värld ej längre kommer att ljuda från gårdarna ovan där, och en skyldig värld för sista gången har uppfattat maningarna till, att följa Hans väg.
Se, dagar skall komma, säger Herren, HERREN, då jag skall sända hunger i landet, inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS ord.  De skall driva omkring från hav till hav och springa hit och dit från norr till öster 
för att söka efter H
ERRENS ord, men de skall inte finna det (Amos 8:11, 12).
Som människor levande i prövningens tid, är det knappast möjligt att föreställa oss vårt släktes ytterliga förtvivlan och oavbrutna hopplöshet, när det inser att nådens dörr oåterkalleligen har tillslutits. Det, som man fullständigt föraktade, då det var fritt tillgängligt, kommer man att leta efter med en intensitet, som inte setts maken till i tidigare åldrar. Men vid den tidpunkten skall det inte stå att finna. Känslan av fruktan låter sig inte omvandlas i ord! Måhända Jesu beskrivning av dem, som står där utan bröllopsklädnad, ger en tydligare bild av deras ånger, än någon annan avbildning.
Där skall man gråta och skära tänder (Matteusevangeliet 22:13).
 De, som har begåvats med mycket ljus, genom en förståelse av helgedomssanningen, innehar betydligt större ansvar, liksom gynnsamma tillfällen.
Måhända inget annat avsnitt av det inspirerade Ordet tecknar en tydligare bild av nådatidens utgång, än det ödesdigra tillkännagivande, som vår Herre gjorde vid prövningstidens slut. Tillkännagivandet, nedtecknat i det allra sista kapitlet i Bibeln, ger vid handen, att då har varje människas eviga öde avgjorts. Vid den tidpunkten kommer Frälsaren inte längre att vädja för dem, som fortsätter att synda. Då kommer Jesus att tillkännage, att Hans verk som överstepräst är över.
Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig.’
’Se, jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar (Uppenbarelseboken 22:11, 12).
Å ena sidan kommer det att finnas de, som inte har sökt Herren helhjärtat. De har inte låtit Anden bo i sig och skänka kraft till, att gå såsom Jesus gjorde. De har inte vunnit seger över varje skötesynd. Ibland dem kommer det att vara otaliga millioner människor, som räknat Kristus som sin Frälsare. De kommer att ha åberopat Guds vidunderliga löften, men har inte uppfyllt villkoren, som gäller för varje individ. Dessa kommer att mena sig äga rättfärdigheten; dock äger de rättfärdighet genom förmätenhet, i stället för rättfärdighet genom tro. Johannes talar om dem, som vid den tiden kommer att förklaras vara förlorade.
Men utanför är hundarna och trollkarlarna, de otuktiga och mördarna, avgudadyrkarna och alla som älskar lögn och far med osanning (Uppenbarelseboken 22:15).
Å andra sidan kommer de, som både är rättfärdiga och helgade (och en människa kan inte besitta ett av dessa utmärkande drag, utan att också besitta det andra), att vara beseglade i sina segerrika liv. Dessa personer beskrivs på ett träffande sätt av psalmisten i början på denna mäktiga hymn, som går igenom Guds lag.
Saliga är de som vandrar i fullkomlighet, de som lever efter HERRENS undervisning {eng. King James: lag}.  Saliga är de som tar hans vittnesbörd i akt, de som av allt hjärta söker honom, de som inte gör det som är orätt utan vandrar på hans vägar (Psaltaren 119:1-3).
Sex stycken till varandra knutna egenskaper finns hos dem, som är både rättfärdiga och helgade.
1. De är obefläckade eller vandrar i fullkomlighet.
2. De lever enligt Herrens undervisning eller lag.
3. De tar Hans vittnesbörd i akt.
4. De söker Honom helhjärtat.
5. De gör inte det, som är orätt.
6. De vandrar på Hans vägar.
Sådana individer har fallit på Klippan, Kristus Jesus. I ödmjukhet, och med största tacksamhet, har de godtagit Kristi försoningsverk på Golgata och i salarna där ovan. De har förnekat jaget. Den Helige Ande har styrt över deras liv. De kommer att vara de, som har tillåtit Jesus att fullborda Sitt verk i deras liv.
han må fullkomna er i allt gott, så att ni gör hans vilja. Och må han verka i oss det som behagar honom, genom Jesus Kristus (Hebréerbrevet 13:21).
Petrus’ skildring av dessa män och kvinnor, i sin maning till alla kristna, belyser Guds målsättning för Sitt folk, vilket vida övergår allting, som människor kan få ett grepp om. Därför måste Ni vara mentalt förberedda för handling, fullständigt självbehärskade. Fäst hoppets blick vid nådens gåva, som blir Er, när Jesus uppenbaras. Låt inte, som lydiga barn, Era sinnelag längre gestaltas av de önskningar Ni hade som ovetande. Den, som har kallat Er, är helig; var, i likhet med Honom, heliga i all Er vandel, ty Skriften säger: ”Ni skall vara heliga, ty jag är helig” (Första Petrusbrevet 1:13-16, NEB + Folk-Bibeln)!
Skriften vittnar helt enkelt om det faktumet, att när Gud kräver helgelse hos Sitt folk, handlar det om att de skall äga Guds sinnelag. Hans karaktär säkras inte genom egen ansträngning, ändå krävs egen ansträngning, för att erhålla den. Helgelse är i allt en gåva från Gud, men den skänks endast till dem, som söker den med all iver. I sitt brev till de troende i Makedonien redde Paulus ut den synbara motsättningen.
Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara som när jag var hos er, utan ännu mycket mer nu när jag inte är hos er. Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske (Filipperbrevet 2:12, 13).
Det är rätt, att använda fackorden rättfärdiggjord och helgad som liktydingar eller synonymer till rättfärdig och helig, när man talar om det stora tillkännagivandet om ens eviga öde vid nådatidens utgång. Det grekiska ordet för rättfärdig (dikaios) kommer från samma grekiska rot som för rättfärdiggjord (dikaioo); och ordet för helig (hagios) är från samma rot som för helgelse (hagiosmos). De, som menar att helgelse inte ingår i frälsningens evangelium, har helt och hållet missat vikten hos helgedomssanningen, ty det är ett rättfärdiggjort, helgat folk, som kommer att bli frälst.
Varje läsare har förmånen, att leva under den skräckinjagande tiden för den förundersökande domen. I dag äger var och en omfattande ljus. Gud väntar på ett folk, som både är rättfärdigt och heligt; som har åberopat Jesu Kristi blod som källa till sin helt och hållet oförtjänta rättfärdiggörelse och som kraft till sin helgelse. Enkelt uttryckt, kommer de att i sanning älska Jesus. När de älskar Honom, kan de inte avstå från att älska nästan. Himmelen kommer att vara verklig för dessa människor. Det jordiska kommer förvisso att inta andra platsen för dem. De kommer att ha blicken riktad mot himmelen; ändå kommer de inte att försumma sina världsliga förpliktelser. I samband härmed kommer de inte att besparas lidande, ej heller kommer de att ge avkall på dyrbara sanningar, eller himmelska förpliktelser, för att undvika lidandet. För dem kommer Jesus att vara allt, i likhet med hur det var för Paulus.
Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår (Romarbrevet 8:18).
Större och allt praktfullare hem, lyxiga motorfordon, hopandet av rikedomar och förverkligandet av ohelgad ärelystnad (oavsett vilka ädla motiv den må klädas i) kommer inte att vara drivkraften åt dem, som Gud tillkännager vara både rättfärdiga och helgade på den ödesdigra dagen.
Det skulle vara underbart att veta, att Guds folk står enat kring ett stort syfte, nämligen att sprida Guds sista budskap till en av synd sjuk värld. Tyvärr vore det mera riktigt att säga, att många är förenade i jakt på materiella tillgångar och uppnåendet av ohelgade målsättningar, vilka ej går att skilja från deras, som inte ens har ett sken av gudaktighet; således beskrivs många i Guds församling som ägande ”ett sken av gudsfruktan men förneka[nde] dess kraft” (Andra Timoteusbrevet 3:5).
Om detta inte stämde, skulle Guds budskap till församlingen försatt i Laodiceatillståndet i denna värld klinga falskt. Det är på tiden, att var och en medger sig vara ”eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken” (Uppenbarelseboken 3:17).
Hur fjärran vi är från Guds ideal för Sitt folk – en församling, som är ”utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant” (Efésierbrevet 5:27).
 Hemma hos sådana ersätter inte TV-skärmen eller romaner samlingen kring familjealtaret. Studiet av det världsliga går inte före studiet av livets ord. Våra barns målsättningar borde först och främst vara kärlek till Jesus och beredelse inför evigheten, än samlandet av rikedom eller världslig ära. En timme skulle hellre satsas i tankar på Kristi liv, än på att planera nästa, stora affärsframgång eller lättsinniga bruk av ens fritid. I hemmen hos de oförvitliga har man satsat sina medel på att få ut Kristi evangelium, snarare än på aktier och obligationer, på guldtackor, eller på affärsuppgörelser, som inte bär himmelsk prägel.
Att bli varse Guds helgedomsbudskap är, att börja att förstå Guds avsikt för Sitt folk. Gud har välsignat personer på Jorden med ljus rörande det, som Han vill att Hans folk skall vara. Inga andra, som påstår sig äga kunskap om den kristna tron, har den minsta aning om, vad det verkligen innebär att bli förklarad evigt frälst, när världens nådatid slutligen löper ut. Ingen, som blivit välsignad genom att ha tagit emot helgedomssanningen, kommer att klappa sig själv på axeln med den försåtliga lögnen, att han kommer att fortsätta att synda, tills Jesus anländer. Han kommer heller inte att omhulda lögnen, att Gud inte skänker kraft till fullständig seger.
Helgedomssanningen vilar stadigt på Skriftens grund. Om den inte gjorde det, funnes det god anledning till att uttrycka åsikten, att den här lärosättningen inte står att finna i den Heliga Skrift. En sådan hållning skulle göra det forntida Israels helgedomsförrättningar en skugga av ingenting eller åtminstone föga mer, än en ogenomtränglig hemlighet.
Somliga menar, att helgedomsbudskapet är för vagt, för att förmedlas till andra. Att torgföra en dylik uppfattning är, att ignorera det sista, storslagna budskap, som skall ges åt våra vänner.
stunden för hans dom har kommit (Uppenbarelseboken 14:7).
När vi nu träder in i den yttersta tiden, hur viktigt är det då inte, att vi nalkas Herren! Herren längtar efter, att avsluta Sitt verk genom en demonstration och ett vittnesbörd från Sitt folk. En gång för alla skall Han avslöja Satans sista, lögnaktiga bedrägeri, att det är omöjligt för den fallna människan att hålla Guds bud. Snart är nådatiden historia. Gud manar författarna, jämte varje läsare, att förbereda sig för evigheten. Guds kärleksfulla vädjan till varenda en av oss lyder
Vänd om, vänd om från era onda vägar! Inte vill ni väl dö, ni av Israels hus (Hesekiel 33:11)?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.