Standish. Kristi Prästtjänst. Kapitel 27. Evangeliet till hela Världen

Kristi Prästtjänst

Colin D. och Russell R. Standish

Avdelning C

Det profetiska Budskapet om den himmelska Helgedomen

Kapitel 27

Evangeliet till hela Världen

I och med att det högljudda ropet stäms upp i världen, avslutas Guds vädjanden till dess invånare.

Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma (Matteusevangeliet 24:14).

Uttalandet föregås icke av prepositionen om. Gud har lovat, att Hans budskap till mänskosläktet skall komma att förkunnas i hela världen, och detta kommer att föregå Kristi andra ankomst. Många troende betraktar världens befolkning, som uppgår till åtskilliga milliarder och undrar, om ett dylikt företag går att genomföra. Men då Gud upplyste Johannes om det sista, stora budskap som skulle komma att predikas för syndare, uttalade Han att det eviga evangeliet skulle förkunnas ”för dem som bor på jorden, för alla folk och stammar och språk och folkslag” (Uppenbarelseboken 14:6).

Här förutsågs den obegränsade förkunnelsen av det eviga evangeliet. Ingen man, eller kvinna, eller barn kommer att kunna undgå att höra Guds sista kärleksbudskap.

Kristi sista befallning till Sina lärjungar var ett genljud av samma kommando.

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn (Matteusevangeliet 28:19).

Då Jesus profeterade angående förkunnandet av evangeliet till den samlade världen, besvarade Han en tudelad fråga från lärjungarna.

När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut (Matteusevangeliet 24:3)?

Här framställde Kristus de nödvändiga omständigheterna föregående både Sin andra ankomst och ödeläggelsen av staden Jerusalem, som inträffade 70 e.Kr. I backspegeln kan vi, till skillnad från lärjungarna, förnimma den del av profetian, som hade att göra med deras tid, såsom Jerusalems fall, medan andra förutsägelser bara gällde Kristi andra ankomst; ett tredje slags förutskickelser handlade dock om båda händelserna.

Uttalandet om, att ”då måste de som är i Judeen fly bort till bergen” (Matteusevangeliet 24:16), åsyftade förstås Jerusalems Förstöring. Detta gäller specifikt Jerusalem; å andra sidan avses med profetian, som upplyser oss om att ”Strax efter de dagarnas nöd skall solen förmörkas och månen inte ge sitt sken. Stjärnorna skall fall från himlen, och himlens krafter skall skakas” (Matteusevangeliet 24:29) ändens tid föregående Kristi återkomst. Historien bekräftar i allt det förhållandet.

 Eftersom profetian i Uppenbarelseboken 14:6 nedtecknades omkring två årtionden efter Jerusalems ödeläggelse, är det tydligt att den här profetian – som beskriver evangeliets utbredning till varje person i världen – handlar om den yttersta tiden. Detta faktum betonas av sammanhanget i de tre änglarnas budskap. Var detta emellertid profetians enda tillämpning? Eller ägde just denna förutsägelse två tillämpningar, nämligen tiden före Jerusalems Förstöring och perioden föregående Kristi andra ankomst?

Staden Kolosse låg i hjärtat av det, som nu heter Turkiet. På apostlatiden var den belägen i den romerska provinsen Mysien. Fastän självaste Paulus skrev ett brev till de troende i staden, är den omnämnd endast en gång i Skriften, och det sker i inledningen till denna epistel.

till de heliga i Kolosse, de troende bröderna i Kristus (Kolosserbrevet 1:2).

Förutom Paulus’ brev, kastar Skriften inget ljus över staden eller denna gudaktiga församling. Ändå innehåller brevet, som skrevs i Rom bara några få år före Jerusalems fall, ett av Bibelns mest överraskande påståenden. Uttalandet görs parentetiskt; likväl äger det Guds sannings insegel i Skriftens kanon. Skärskåda nu denna häpnadsväckande vers från Inspirationen:

om ni verkligen står fasta och väl grundade i tron och inte låter er rubbas från hoppet i det evangelium som ni har hört och som har predikats för allt skapat under himlen och som jag, Paulus, har blivit satt att tjäna… (Kolosserbrevet 1:23, vår betoning).

Här ser vi att Paulus, som skrev strax före Jerusalems Förstöring genom Roms härar, gör det fantastiska påståendet, att allt skapat under himlen hade hört evangeliet vid den tidpunkt, då han författade sitt budskap. Somliga har tolkat Paulus’ uttalande som att det skulle avse den då kända världen. Bara uppgiften, att föra ut sanningen att Jesus hade betalat priset för våra synder till samtliga invånare i Nord-Afrika, Europa och stordelen av Asien, skulle ha varit monumental. Men Paulus’ uttalande omfattar mer, än så. Han gör gällande, att evangeliet spritts till varje person bosatt under skyn. Skriften vittnar om, att detta var precis det uppdrag, som Kristus med Sina sista ord till lärjungarna före Sin himmelsfärd gav det första århundradets kristna.  

 skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns (Apostlagärningarna 1:8, vår betoning).

Jesu ord lämnade ingen med intrycket, att vittnandet endast skulle vara något man frivilligt kunde sysselsätta sig med. Nej, Han lade vikt vid, att dessa personer skulle breda ut Hans budskap i hela världen.

Många tvivlar på, att budskapets utbredande kan ha varit så omfattande. De, som tänker så, förbiser förhållandet att européerna gick igenom ett drygt årtusende med stort ovetande och minskande kunskap under det, som lämpligt nog kallats för den Mörka Tidsåldern. Det föreligger klara bevis för, att européer hade upptäckt sjövägen till Amerika före Kristi tid. Vad, som är förkristna keltiska inskriptioner, har uppdagats i den Nya Världen.¹

Under en period härskade kelterna över ett omfattande område i centrala och norra Europa. Till folkslaget, var galaterna på Paulus’ tid kelter. Numera huserar, som bekant, detta stolta släkte blott i Irland, Skottland, Wales och Cornwall på Brittiska Öarna, liksom i Bretagne i Frankrike. Sjörutterna till Amerika var flitigt brukade långt före Columbus’ färd, liksom före vikingarnas resor på 900- och 1000-talen e.Kr. Om maorierna kunde tillryggalägga tusentals kilometer över det då icke kartlagda Stilla Havet i öppna båtar, för att upptäcka Nya Zeeland på 1300-talet, skulle långt mer drivna seglare ha beretts mycket mindre svårighet. Thor Heyerdahl (den store skandinaviske navigatören, som visade på det rimliga hos ett flertal av de tidiga vägarna över haven) är av den uppfattningen, att samtliga större oceaniska rutter mellan världsdelarna var väl kända före Kristi tid.

Genom att förbise faktumet, att en stor kunskapsskatt gick förlorad för européerna, i och med att de störtade sig in i en lång tid med läromässigt avfall, brukar många begränsa förkristna mäns och kvinnors prestationer. I världen finns det många stammar, som har förlorat vetskapen om den omgivande världen, trots att förfäderna var väl medvetna om den. Förfäderna till stammarna måste ursprungligen ha färdats långa sträckor från Mellersta Östern. Detta till trots, har några stammar i Nya Guinea trott, att hela världen utgjorts av deras lilla dalgång. De tordes inte bestiga de omgivande höjderna, eftersom dessa troddes vara andarnas hemvist. Himmelen betraktades som taket över deras värld. Det har hänt, att australiska urinvånare förlorat kunskapen om sambandet mellan sexuellt umgänge och havandeskap. Således bör vi inte bedöma kunskapen om världen (med de upplysta folken under de grekiska och romerska tidsåldrarna) utifrån européernas bedrövliga okunnighet på 1300-talet.

Nu inställer sig frågan: Hur kunde dessa tidiga kristna, som var få till antalet, mestadels utan särskild skolgång, med små ekonomiska medel, och i avsaknad av nutida kommunikationstekniker, fullborda en sådan jättelik uppgift på tre ynka årtionden?

Lukas ger oss en ledtråd beträffande Pingstdagen:

Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla folk under himlen (Apostlagärningarna 2:5).

Företrädare för judarna, som Gud hade spritt vida omkring i världen, närvarade vid denna viktigaste Påsk av alla för att bli vittnen till det faktum, att Guds storartade löften om frälsning genom Jesu försoningsdöd i allt hade uppfyllts. Dessa var gudfruktiga män och kvinnor, som dröjt sig kvar i Jerusalem till Pingst. Utan tvivel utgjorde de den grundläggande angreppsstyrka, som spred de glada nyheterna om Kristi omätbara död för hela världens skull. Det är historiskt belagt, att det kristna budskapet nådde Kina under det första århundradet av den kristna tideräkningen.² Judarna hade kolonier i de här länderna under lång tid.

Det verkliga tecknet på att det till synes omöjliga uppdraget lyckats, på så kort tid, står emellertid att finna i Kristi löfte till Sina barn.

Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft (Apostlagärningarna 1:8).

Lukas bekräftade, att Jesu löfte gått i uppfyllelse.

Och de uppfylldes alla av den helige Ande (Apostlagärningarna 2:4).

  Dessa män och kvinnor hade kommit sin Herre så nära, att de uppfylldes helt och hållet av Hans Ande. Sådana personer återspeglade Kristi sinnelag fullkomligt.

När pingstdagen var inne var de alla endräktigt tillsammans (Apostlagärningarna 2:1, Reformations-Bibeln).

Endast sådan enhet förbereder en människa för den Helige Ande, och Petrus var inte sen i notera, att dessa Kristuslika efterföljare till Jesus uppfyllde den noggranna förutsägelsen i Joel 2. Eftersom dessa kristna under det första århundradet levde ett liv i samklang med Guds lag, genom den inneboende Anden, förmådde de att på 30 korta år uppfylla det uppdrag, som Gud hade gett dem.

Profetian i Joel genljuder klart och tydligt i våra öron i dag. Eftersom profetian entydigt går att koppla till tecknen på den yttersta tidens händelser, kommer den att upprepas i våra dagar.

Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda (Joel 2:31).

I dag kan kristna åberopa följande löfte:

Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött (Joel 2:28).

 När Guds folk låter sig genomsyras av löftet, kommer uppgiften som Gud ålagt dem, att raskt fullgöras.

Ty han skall fullborda verket och förkorta det i rättfärdighet, för Herren skall snart avsluta verket på jorden (Romarbrevet 9:28, Reformations-Bibeln).

Den här uppgiften har reserverats för Guds återstående folk.

Och det skall ske att var och en som åkallar HERRENS namn skall bli frälst. Ty på Sions berg och i Jerusalem skall det finnas en räddad skara så som HERREN har sagt, bland kvarlevan som HERREN kallar (Joel 2:32).

Kvarlevans skara kommer att kännetecknas av sin lydnad mot Guds lag. De kommer att ha vunnit seger över synden tack vare den inneboende Andens kraft. I helgedomen kommer Kristus att ha medlat å deras vägnar, och renat dem från all orättfärdighet.

Kvarlevan av Israel skall inte längre göra orätt, inte tala lögn, och i deras mun skall inte finnas en falsk tunga (Sefanja 3:13).

I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot de övriga av hennes barn, mot dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd (Uppenbarelseboken 12:17).

Profeten Jesaja beskriver Guds kvarleva eller återstod och rest som helig, eftersom den blivit fullständigt renad under domen.

Och den som förblir i Sion och lämnas kvar i Jerusalem skall kallas helig, var och en som är upptecknad bland de levande i Jerusalem, när HERREN har tvättat bort orenheten från Sions döttrar och sköljt bort blodskulderna från Jerusalem genom domens och reningens ande. Och det skall finnas en hydda, som ger skugga om dagen undan hettan och tillflykt och skydd undan storm och regn (Jesaja 4:3, 4, 6).

Här förutskickar Jesaja angående Guds återstående folk – dem, som är kvar i Sion och dem, som är kvar i Jerusalem. Detta kvarlevans folk kommer att vara fritt från all synd. Deras smuts kommer att sköljas bort, eftersom de har renats i samband med domen. Deras skydd kommer att vara Kristus, den Överstepräst, som tjänar i det himmelska templet. Det är denna återstod, som kommer att avsluta Guds verk.

Det eviga evangeliet kommer att spridas till varje man, kvinna och barn på planeten. Huruvida vi kommer att ha någon del i spridandet, beror på vårt förhållande till Gud. Om vi har bekänt och övergett våra synder; om vi är fyllda av den Helige Ande och återspeglar Jesu sinnelag; då kommer vi, liksom de tidiga kristna, att uppnå det omöjliga. Om vi förnekar Jesu renande makt; om vi försummar att ta till oss styrkan hos helgedomsbudskapet; då kommer Gud att använda andra, för att avlägga detta, det viktigaste vittnesbördet för världen. Det råder inget tvivel om, att uppgiften kommer att förverkligas. Huruvida vi blir kallade av Gud till att delta i varnandet av världen angående synd och dom, beror på vårt förhållande till Gud. En sak är säker: Endast kristna, som tror på helgedomsläran, kommer att vara kvalificerade till att förkunna de tre änglarnas budskap. Endast de skulle kunna predika med övertygelse, att ”stunden för hans dom har kommit” (Uppenbarelseboken 14:7).

I dag, såsom aldrig förut, borde Guds folk rannsaka sina själar, försöka att ta efter Kristi karaktär och vädja om den Helige Andes uppfyllelse i form av senregnets kraft; då, och endast då, kommer det eviga evangeliet att spridas över hela världen, och det välsignade hoppet om Kristi återkomst att bli en verklighet. Endast ett folk, som återspeglar Guds kärlek, förbarmande och renhet skulle kunna förmedla ett dylikt budskap. Endast ett sådant folk kommer att vara redo, när Guds Ande slutligen upphör att vädja till mänskosläktet.

Slutnoter

¹ Thomas Fleming, ”Who Really Discovered America?”, Reader’s Digest, Feb. 1977, sid. 69-73.

² ”Vad beträffar [lärjungen Tomas’] sydliga resa och martyrskap i Mylapur, skänker samstämmigheten mellan den sydindiska traditionen och Edessaförsamlingens en hög grad av sannolikhet åt påståendet, att Tomas den Helige predikade i södra Indien, led martyrdöden där och först begravdes på platsen” (Encyclopedia Britannica, 1963 års upplaga, Band 22, s. 144).