Kristi Prästtjänst
Colin D. och Russell R. Standish
Avdelning C
Det profetiska Budskapet om den himmelska Helgedomen
Kapitel 24
Beseglingen av Guds Folk
Guds folks beredelse på sin Kungs återkomst tecknas i klara färger i Skriften som ett förebud om, att deras liv och sinnelag skall beseglas inför evigheten. Bruket av ett sigill eller insegel är av stor vikt med tanke på evigheten. Bruket av ett sigill var av stor betydelse för gamla tiders folk. Väsentliga handlingar beseglades, vanligen med ett särskilt vax, för att bevisa avsändarens myndighet och för att garantera, att ingenting i dokumentet blev ändrat, innan det nådde den avsedde mottagaren. Ett brutet sigill tyder på, att någon fifflat med eller rent av ändrat på dokumentets innehåll. I fall en annan person, än adressaten bröt ett kungligt sigill, kunde den felande parten straffas med döden.
Gud använde Sig av den välkända betydelsen av ett sigill, för att uttrycka Sin viljas entydighet och oföränderlighet.
Bind ihop vittnesbördet och försegla undervisningen bland mina lärjungar (Jesaja 8:16).
Den som har tagit emot hans vittnesbörd har bekräftat att Gud är sann (Johannesevangeliet 3:33. King James Version: ”har med sitt sigill bekräftat, att Gud är sann”).
Guds fasta grund består och har detta sigill (Andra Timoteusbrevet 2:19).
Johannes betonade, i Uppenbarelseboken, vikten av ett sigill och betydelsen av öppnandet härav i sin förutskickelse om de sju sigillen.1 Emellertid förekommer det viktigaste bruket av ett sigill i Skriften i samband med människans förhållande till Gud. Paulus säger, att de heliga redan är beseglade. Å andra sidan uttalar Hesekiel och Johannes, att våra karaktärer beseglas först vid tidens slut.
Den besegling, som Paulus tar upp, är garantin för att alla, som överlämnat sig själva fullt och fast till Kristus, kommer att möta Honom, när Han återvänder för att ta dem till Sig. Detta har förvisso utgjort Guds barns hopp och förtröstan genom alla åldrar, och säkerställdes genom Jesu dyrbara blod på Golgata.
Arbeta inte för den mat som tar slut utan för den mat som varar och ger evigt liv och som Människosonen skall ge er. På honom har Gud, hans Fader, satt sitt sigill (Johannesevangeliet 6:27).
Detta är det sigill, som Gud sätter på Sitt förbundsfolk. Jesu blod, som bekräftades eller beseglades genom förbundet, säkrar evigt liv åt alla, som godtar och uppfyller villkoren hos offret. Det är det här beseglandet, som Paulus åsyftar i sina brev till församlingarna i Korint och Efesus.
Han har även satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en handpenning i våra hjärtan (Andra Korintierbrevet 1:22).
I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill (Efésierbrevet 1:13).
Bibeln bekräftar, att den Helige Ande beseglade Guds folk och gav dem kraft till att sprida sanningens evangelium med aldrig tidigare skådad framgång.
I en än viktigare parallell, kommer denna besegling av Guds folk att äga rum vid tiden för utgjutandet av senregnet.2 Liksom fallet var med manifestationerna på Pingsten, kommer de beseglade att få kraft till att föra ut Kristi budskap till Jordens avlägsnaste hörn. Emellertid betecknar den av Hesekiel åsyftade och av Johannes omtalade beseglingen en bestämd besegling vid tidens slut.
Hesekiel beskriver, hur beseglingen (eller markeringen) inträffar inom Israels hus (Kristi församling), innan de otrogna i Israel förgörs. Varningen består i faktumet, att blott en av männen ges i uppdrag att sätta ett märke på de trofasta i Israel, medan fem andra får i uppgift att döda de otrogna.
Då kom sex män från övre porten, den som vetter mot norr, och var och en hade sin stridshammare i handen. Bland dem fanns en man som var klädd i linnekläder och hade ett skrivdon vid sin höft. De kom och ställde sig vid sidan av kopparaltaret. Härligheten från Israels Gud hade lyft sig från keruben som den vilade på och flyttat sig till tempelhusets tröskel och ropade nu till mannen som var klädd i linnekläderna och som hade skrivdonet vid sin höft. HERREN sade till honom: ’Gå mitt igenom Jerusalems stad och sätt ett tecken på pannan på de män som suckar och jämrar sig över alla de vidrigheter som bedrivs därinne.’ Till de andra hörde jag honom säga: ’Följ honom in i staden och slå folket. Visa ingen skonsamhet och ha inget förbarmande! Döda åldringar, unga män, unga kvinnor, späda barn och vuxna kvinnor. Ni skall döda för att förgöra, men inte röra någon som har tecknet på sig. Börja vid min helgedom (Hesekiel 9:2-6).
Guds trognas markering eller besegling står för godkännandet och evig frälsning för Hans budlydiga folk. Ehuru märket inte är synligt för mänskliga ögon, upptäcks det osvikligt av de himmelska änglarna, så vare sig människor eller demoner kan skada dem. Men något sådant skydd tilldelas inte dem, som har sagt sig vara Kristi tjänare, men som inte har överlåtit allt åt Honom.
Det är viktigt att förstå, att beseglingen inleds med dem i Jerusalem, en symbol på Guds bekännande församling. Här ser vi tydligt, att bara ett fåtal i församlingen är redo att beseglas. Hesekiel fastställer de riktlinjer, som ängeln måste rätta sig efter, för att avgöra, vilka som skall beseglas.
sätt ett tecken på pannan på de män som suckar och jämrar sig över alla de vidrigheter som bedrivs därinne [i Jerusalem] (Hesekiel 9:4).
Jerusalem, här en bild på Kristi församling, är inte fritt från andligt avfall och förfall. Javisst är församlingen världens hopp och det redskap, genom vilket Kristus väljer att visa Sin kärlek och sanning för världen, och församlingen härbärgerar också Guds sanna efterföljare. Dessa har både bevittnat Guds kärlek och reagerat på denna, genom att låta Kristus förvandla deras liv, så att de kunnat framställa Honom som en kärleksfull och nåderik Vän åt alla Sina skapade varelser. De kan bara inte förstå församlingssyskonens felaktiga framställning av sanningen. Enligt Hesekiel suckar och jämrar de sig över de vidrigheter, som de icke omvända medlemmarna lever ut. De sannhjärtade inser, att Gud och Hans sanning har svärtats ned, och att många har skrämts bort från Guds rike på grund av denna skevbild.
De sanna helgonen har genom sitt konsekventa leverne, råd och uppmuntran vittnat för sina otrogna trossyskon, men det har inte kunnat förmå dessa ohörsamma individer att bättra sig. Att Gud blivit utskämd, river och sliter i de heliga. Gud har inte sparat någon möda, för att få de ljumma, icke omvända att ta steget över på Hans sida. När nu de levande heliga blir beseglade, lämnar Guds änglar de slarviga utan skyddsmärke. På så sätt drar Gud Sin beskyddande hand bort ifrån dem, och Guds Ande vädjar inte längre till dem. Vilken ohygglig följdverkan för dem, som ägt så många tillfällen och ljus i överflöd!
Guds Ord kontrasterar dem, som är ovärdiga att beseglas för Guds rike. Alla kommer att få ett igenkänningsmärke, som visar, huruvida vederbörande beseglats för evigt liv eller för evig förtappelse. Uppenbararen Johannes talar på flera ställen om det märke, som sätts på dem, som förkastar Guds sista, stora inbjudan till att slå följe med de frälstas skara. Detta benämns vilddjurets märke i motsats till Guds märke, eller insegel/sigill. Johannes pekar nogsamt ut vilddjuret som den stora, avfallna makten.
och man tillbad draken, därför att han hade gett sin makt åt vilddjuret (Uppenbarelseboken 13:4).
Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner (Uppenbarelseboken 12:9).
Ovanstående texter visar, att vilddjuret fått sin makt från draken, vilken Johannes identifierar som Satan; alltså är vilddjuret den stora, avfallna makt, som utför Satans verk, med Satans kraft, samtidigt som den säger sig tillhöra Gud. Johannes identifierar dem, som kommer att motta vilddjurets märke – tecknet på andligt avfall – som de, vilka tillber vilddjuret och dess avbild.
’Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand… (Uppenbarelseboken14:9).
Fastän de kanske inte inser det, tillber vilddjurets anhängare också Satan, som skänker makt åt vilddjuret. Eftersom det inte går att tjäna två herrar, utan bara en, är de som inte tjänar Gud automatiskt Satans tjänare, oavsett sin bekännelse; alltså kommer de som inte tar emot tecknet på trofasthet och seger – Guds insegel – att erhålla tecknet på otro och nederlag. Detta går under beteckningen vilddjurets märke. Till den gruppen kommer att höra avfallna, liksom icke-bekännare – alla, som har vägrat att säga ja till Guds älskvärda, sista inbjudan att ansluta sig till de förlossades familj. De, som tar emot Guds sigill, blir försäkrade om evigt liv; de, som tar emot vilddjurets märke, drabbas ovillkorligt av evigt gällande undergång.
’Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han skall själv få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare. Han kommer att plågas i eld och svavel (Uppenbarelseboken 14:9, 10).
De, som tar emot Guds insegel, kommer att, genom den i dem boende Kristus, ha vunnit seger över vilddjuret och dess sataniska förvillelser, och kommer att åtnjuta Kristi och Hans änglars sällskap under all evighet.
Och jag såg liksom ett glashav blandat med eld, och på glashavet såg jag dem stå som hade vunnit seger över vilddjuret och dess bild och dess namns tal. De har Guds harpor i händerna (Uppenbarelseboken 15:2).
Och jag såg troner, och de som satt på dem fick rätt att döma… och inte hade tillbett vilddjuret och dess bild och inte tagit emot dess märke på pannan eller handen. De levde och regerade med Kristus i tusen år (Uppenbarelseboken 20:4).
Det är uppenbart, att mottagandet av Guds sigill inte sker, förrän Guds folk har satts på väldigt svåra prov. Satan försöker att bedra, fresta och förfölja dem, i en ansträngning att vinna deras gunst. Men dessa är hängivna och står envist kvar på Guds sida, ty de har satt hela sin lit till Kristus; och tack vare Hans kraft i deras liv, har de vunnit segern. Än underbarare, de framställer sin Förlossare som den Ende värdig tillbedjan och pris. Genom prövningar, vanskligheter och förföljelse bevisar de sin värdighet, lämplighet och beredskap för himmelen. Den Gud, som de förtröstar på, vågar låta dem leva ibland icke fallna änglar. Gud utlovar, att Hans trogna är beseglade och därigenom skyddade.
’Skada inte jorden eller havet eller träden, förrän vi har satt sigill på vår Guds tjänare, på deras pannor (Uppenbarelseboken 7:3).
Vidare beskriver Johannes på ett vackert sätt de beseglade heligas renhet och fullkomning.
Det är de som inte har befläckat sig med kvinnor. De är jungfrur, dessa som följer Lammet vart det än går. De är friköpta från människorna som en förstlingsfrukt åt Gud och Lammet. I deras mun har det inte funnits någon lögn. De är fläckfria (Uppenbarelseboken 14:4, 5).
Vilken skillnad! De förlorade har levat själviskt, har jämkat eller kompromissat, har trott på lögnen och har struntat i, att hedra Gud med sitt leverne. Det ginge aldrig att anförtro sådana med evigheten. Liksom på alla andra punkter hos Kristi tjänst, har Satan en bluffbesegling. Medan Kristus kärleksfullt sätter Sitt eviga insegel på samtliga, som har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod, identifierar Satan ivrigt samtliga, som en gång för alla har stött ifrån sig himmelens inbjudan och sätter på dem sitt blufftecken – vilddjurets märke. Både Guds insegel och vilddjurets märke bestämmer ens eviga öde. Guds insegel garanterar evig frälsning. Vilddjurets märke utmynnar i evig utplåning. De, som blir beseglade av Gud, tillåts att ingå i den skara trofasta personer, som har gått till vila, men som kommer att få uppstå till evigt liv vid Jesu återkomst. Alla kommer de att vara ett i blod rentvättat folk; alla kommer de att ha syndat och allvarligt skämt ut sin Herre, men de har friköpts med hjälp av Jesu offer och har, i tro, tagit emot Hans tillgivelse och kraft, så att de står felfria inför Guds tron.
Kvarlevan av Israel skall inte längre göra orätt, inte tala lögn, och i deras mun skall inte finnas en falsk tunga (Sefanja 3:13).
Jag har trolovat er med en enda man, för att föra fram en ren jungfru inför Kristus (Andra Korintierbrevet 11:2).
Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar (Titusbrevet 2:14).
Denna besegling inträffar vid tidens slut, och skall inte förväxlas med den besegling, som Paulus talar om.3 Som vi har sett, beskriver Paulus den Helige Andes beseglande av Kristi förbund. Gud har lovat, att Han aldrig skall bryta det sigillet. Endast människan kan, genom sin olydnad och sitt avfall från sanningen, bryta det. Men inseglet, som kommer att sättas på dem som lever vid Jesu återkomst, är ett sigill, som varken Gud eller människor kommer att bryta. Varje helgon har bestått lojalitets- och lydnadsprovet. Satan har ansatt dem med allt slags bedrägeri och prövning, men de har surrat fast sig själva vid Kristus; alltså förmår ej världens eller Satans krafter och makter att rubba dem.
När varje trofast helgon blivit beseglat; när Kristus har åberopat Sitt blod för varje ångerfull syndare; när Hans arbete i det allra heligaste i den himmelska helgedomen har fullbordats; då kommer Hans skickelsedigra uttalande; då är Kristi gärning för människan avslutad.
den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig (Uppenbarelseboken 22:11).
Försoningen har avklarats. Hans folk är säkra för alltid. Ingenting och ingen kan ta dem ur Hans hand.
Slutnoter
1 Se Uppenbarelseboken, kapitel 5-8.
2 Se kapitlet med titeln ”Senregnet”.
3 Vi beseglar vårt eget öde, när vi överlåter viljan till Gud. Dock fäster Gud Sitt oåterkalleliga sigill på oss före nådatidens utgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.