Kristi Prästtjänst
Colin D. och Russell R. Standish
Avdelning C
Det profetiska Budskapet om den himmelska Helgedomen
Kapitel 21
De tre Änglarnas Budskap i Uppenbarelseboken 14:6-12
I Sin kärlek till människan har Gud sänt flerfaldiga budskap till oss under de sex tusen år som gått, sedan synden först trängde in i denna värld. Då budskapen åtlytts, har de lett till att deras trofasta mottagare blivit frälsta. De, som förkastat den nådiga varningen i budskapen, har gått förlorade. De tre änglarnas budskap är Guds sista maning till syndare! Dessa avslutande budskap är ensamma i sitt slag, ty de når ut i hela världen.
I grund och botten skiljer sig inte de tre änglarnas budskap från de övriga, eftersom de innehåller det eviga evangeliet. De framställer inget nytt evangelium. Det, som Gud kommenderat Sitt folk att bära ut vid tidens slut, är kärlekens eviga evangelium. Detta skall presenteras inom ramen för domen och Jesu nära förestående återkomst.
Det eviga evangeliet är tvåfaldigt till sin natur. Det erbjuder ett välsignat hopp åt dem, som godtar Guds barmhärtighet; å andra sidan har Gud, i Sin omsorg om vårt släkte, varnat för de fatala följderna av att strunta i varningen, som omsorgsfullt predikas av Hans tjänare. Den klass, som godtar evangeliets budskap, avbildas genom Noa.
Noa var en rättfärdig man och moraliskt fullmogen ibland sina medmänniskor.
Han vandrade med Gud (Första Moseboken 6:9).
Den klass, som föraktar det eviga evangeliet, innefattar alla dem,
som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar (Första Petrusbrevet 3:20).
De, som tar emot evangeliets budskap, erhåller både rättfärdiggörelse och helgelse, medan de likgiltiga försmår denna stora välsignelse och blir utan dessa gudaingivna förmåner.
Man skulle vänta sig, att brännpunkten hos de yttersta dagarnas framställning av det eviga evangeliet skulle ligga på samma tvåfaldiga glada budskap om frälsning och dom, liksom fallet var under Noas dagar.
Den mest storslagna proklamationen av det eviga evangeliet är sammanfattad i sju korta verser. Detta är den mest storslagna proklamationen någonsin, eftersom den kommer att åtföljas av ett exempellöst utgjutande av den Helige Andes kraft, och kommer att uppfattas av ett långt större antal människor. Presentationen kommer att understryka skillnaden mellan lydnad och olydnad. Budskapet avrundas med hållandet av Guds bud och ägandet av Jesu tro, som möjliggör för människor att lyda buden.
I några enkla, men betydelsefulla, ord får vi således denna försäkran.
I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus’ (Uppenbarelseboken 14:12).
Själva grunden för frälsningen utgörs av kraften hos Faderns, Sonens och den Helige Andes samlade intresse för Kristi offer och medlartjänst för människan. Villkoret för frälsning är ett liv i lydnad i Andens kraft. Liksom Adam och Eva svek, då det gällde att uppfylla lydnadsvillkoret, kommer också de som inte tar emot Guds för intet erbjudna kraft, att misslyckas med att uppfylla Guds villkor för evigt liv.
han må fullkomna er i allt gott, så att ni gör hans vilja. Och må han verka i oss det som behagar honom, genom Jesus Kristus (Hebréerbrevet 13:21).
Detta framgår tydligt av den allvarstyngda varning, som förkunnas av den tredje ängeln.
En annan ängel, den tredje, följde dem och sade med stark röst: ’Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han skall själv få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare (Uppenbarelseboken 14:9, 10).
Det säger sig självt, att den tredje ängeln i sitt budskap förkunnar, att de som håller buden och äger Jesu tro (det är omöjligt, att rätta sig efter dekalogen, utan att vara besjälad av samma anda som Jesus), kommer att vinna Guds godkännande och frälsning. De, å andra sidan, som förkastar budskapet, kommer att gå under. Det eviga evangeliet är det frälsande budskapet för dem, som tar emot förlossningen genom Jesu Kristi offer och kraft. Det ohyggliga alternativet är förtappelse för alltid.
När vi nu har fastställt det här dubbla budskapet, bör vi noga ge akt på den förste ängelns maning.
’Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit (Uppenbarelseboken 14:7).
Många har framkastat sina teorier gällande tidpunkten för domens inledning, ty genom denna skickelsedigra eller ödesmättade tilldragelse kommer hela mänsklighetens öde att beseglas.
Somliga har förlagt domen till efter Kristi andra kommelse. En dylik tolkning gör våld på sammanhanget i Uppenbarelseboken, kapitel 14. Den tredje ängelns budskap varnar för tillbedjan av vilddjuret; alltså finns fortfarande makten vilddjuret, när domen äger rum. Dock säger Skrifterna, att vilddjuret kommer att förintas vid Kristi ankomst.
Sedan fortsatte jag att se, för de skrytsamma ords skull som hornet talade. Medan jag såg blev djuret dödat, och kroppen förstördes och kastades i den brinnande elden (Danielsboken 7:11).
Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst (Andra Tessalonikerbrevet 2:8).
Det låter sig inte göra, att förlägga domen, i Uppenbarelseboken 14:7, till efter Kristi andra ankomst, eller ens till slutet på de tusen åren.
Tidpunkten för domen betonas ytterligare genom sambandet mellan den andre ängelns budskap och budskapet i Uppenbarelseboken, kapitel 18.
Och han ropade med stark röst och sade: ’Fallet, fallet är det stora Babylon! Det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för alla orena andar och ett näste för alla orena och avskyvärda fåglar (Uppenbarelseboken 18:2).
Ty av hennes otukts vredesvin har alla folk druckit (Uppenbarelseboken 18:3).
Guds kärleksfulla vädjan till Sitt folk förstärks ytterligare av den andre ängelns budskap.
’Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder (Uppenbarelseboken 18:4).
Den andre ängelns budskap och maningen, att söndra banden till Babylon, skulle vara meningslösa, därest budskapet inte framfördes före nådatidens utgång; dessutom belägger Skriften detta själv i versen efter proklamationen av de här budskapen. Denna vers har varit en stor tröst åt tusentals, vars nära och kära har dött i tron på den tredje ängelns budskap.
Och jag hörde en röst från himlen säga: ’Skriv! Saliga är de döda som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de skall vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följer dem’ (Uppenbarelseboken 14:13).
Självfallet kommer ingen att dö i Herren efter Kristi andra ankomst.
Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet (Första Korintierbrevet 15:54).
Att förlägga tidpunkten för Hans dom, som påtalas i den förste ängelns budskap, till efter Kristi återkomst, är obibliskt.
Det finns inget bibliskt stöd för försöken, att förlägga tidpunkten för Guds dom till efter Kristi andra ankomst, eller påståendet att den inleddes vid korsfästelsen.1
Det eviga evangeliet varskor om en kommande dom, med frälsning åt dem som lyder Guds bud och besitter Jesu tro, och med evig förgängelse åt dem som tillber vilddjuret och dess bild. Beslutet om, vilka som blir frälsta och vilka som går förtappade, fattas före Kristi ankomst.
Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som är rätt och den helige att helga sig.’ ’Se, jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar (Uppenbarelseboken 22:11, 12).
I dag försiggår denna dom. Vi får inte förbise de två befallningar, som är förknippade med budskapet om tidpunkten för domen.
’Frukta Gud och ge honom äran (Uppenbarelseboken 14:7).
Dessa är livsviktiga krav för den, som står inför domen. Vad innebär det, att frukta Gud? Jo, det innebär, att lyda Gud. En av de första gångerna, då uttrycket att frukta Gud användes, var då Isak skulle offras på Morias Berg. Ingen mera storslagen handling, vad gäller en människas uttryckliga lydnad av Guds befallning, står att finna i Skriften.
’Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Gud (Första Moseboken 22:12).
Tillkännagivandet, att Abraham fruktade Gud, grundades på beviset för, att Abraham lydde Gud.
I en av sina många hymner betonade kung David, att gudsfruktan är lika med gudslydnad. Det är på det här villkoret, som Guds fria nåd beviljas och medges.
Men HERRENS nåd varar från evighet till evighet över dem som fruktar honom och hans rättfärdighet intill barnbarn, när man håller hans förbund och tänker på hans befallningar och följer dem (Psaltaren 103:17, 18).
Likaså förhärligar vi Gud, genom att ta efter Hans sinnelag: Renhet och lydnad. Skriften tillkännager, med omisskännliga ord, att syndare icke förhärligar Gud.
Alla har syndat och saknar härligheten från Gud (Romarbrevet 3:23).
De, som är fyllda av Guds Ande och lyder Hans bud och befallningar, är de som förhärligar eller ärar Gud.
Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp (Första Korintierbrevet 6:20)!
Daniel, som talade om kung Belsassars exempel på synd och olydnad, tillkännagav:
Men du Belsassar, hans son, som har vetat allt detta, har ändå inte ödmjukat dig utan upphöjt dig mot himmelens Gud och låtit bära fram kärlen från hans hus inför dig. Du och dina stormän, dina gemåler och bihustrur har druckit vin ur dem, och samtidigt har du prisat dina gudar av silver och guld, av koppar, järn, trä och sten, gudar som varken ser eller hör eller vet något. Men den Gud som har din ande och alla dina vägar i sin hand, honom har du inte ärat (Danielsboken 5:22, 23).
Forntidens Babylon var urbilden, som åter framträder i och med den sista tidens Babylon. Detta är en makt, som hädar Gud – precis som Belsassar gjorde. Nutidens babyloniska vin berusar ett avfälligt folk med världslighet och självtillbedjan.
Den starka vädjan, till mänskligheten, att frukta Gud och ge Honom äran, utgör en intensiv maning till lydnad.
Den förste ängeln tillkännager ävenledes:
Tillbe honom som har skapat himlen och jorden, havet och vattenkällorna’ (Uppenbarelseboken 14:7).
Här har vi det tredje kravet från budskapet: Tillbe Gud som Skapare. Orden i det fjärde budet går hand i hand med kallet i Uppenbarelseboken. Gud är värdig att tillbes på Sin Sabbatsdag, eftersom Han är vår Skapare.
Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem (Andra Moseboken 20:11).
Vad innebär det, att tillbe Gud på Hans dag? Strax efter att ha förkunnat dekalogen, på Sinai Berg, kommenderade Gud israeliterna:
Ni skall vara mina heliga (Andra Moseboken 22:31).
Ohelgade personer kan inte helighålla ett enda av de tio buden. De helighåller förvisso inte vilodagen, Sabbaten. David betonade i en psalm – vilken var så viktig, att den upprepas i Krönikeboken – det oskiljaktiga förhållandet mellan helgelse och sann tillbedjan.
Tillbed HERREN i helig skrud (Första Krönikeboken 16:30; Psaltaren 96:9).
Psalmen i fråga förebådade den förste ängelns budskaps tal om det eviga evangeliet ett tusen år före Kristi första ankomst. De tre buden från den förste ängeln – att frukta Gud, ära Honom och tillbe Honom – är entydigt nedlagda i följande hymn:
Ge åt HERREN hans namns ära, bär fram gåvor och kom till hans gårdar! Tillbed HERREN i helig skrud, bäva inför honom, alla länder (Psaltaren 96:8, 9, våra betoningar)!
Sant helgande av vilodagen, Sabbaten, är ett tecken på helgelse. Detta faktum understryker med dubbla streck det fåfänga i, att försöka att tillbe Honom på Hans heliga dag, samtidigt som man inte är helt och hållet överlåten åt Honom.
Jag gav dem mina stadgar och kungjorde för dem mina föreskrifter. Den människa som följer dem skall också leva genom dem. Jag gav dem också mina sabbater som ett tecken mellan mig och dem, för att de skulle inse att jag är HERREN som helgar dem (Hesekiel 20:11, 12).
Många kan inte förstå, att Sabbaten skulle utgöra det stora stridsämnet vid tidens slut. En fullständigare förståelse av Sabbaten, såsom ett tecken på lydnad, ett tecken på helgelse, ett tecken på helighet, begripliggör Sabbatens verkliga vikt. I de yttersta dagarna, vid nådatidens slutliga utgång, kommer det att bara finnas två klasser: De lydiga och de olydiga; de helgade och de ohelgade; de heliga och de oheliga; iakttagare av Sabbaten och överträdare av Sabbaten. Sant iakttagande av Sabbaten är ett tecken på ett levande förhållande till Jesus varje dag under veckan.
Budskapet om tidpunkten för domen är en mäktig maning om, att godta Kristi död i ens eget ställe på Golgata, och att åberopa Hans kraft för att hålla buden genom Hans tro, vilken ingjuts i livet åt dem, som har kapitulerat inför Hans vilja. Budskapet om det eviga evangeliet ger störst verkan i dag, ty vi lever i världshistoriens betydelsefullaste tid. Under vår tid vädjar Kristus å alla Sina efterföljares vägnar i samband med den förundersökande domen. Alla, som älskar sin Skapare och Frälsare, kommer att ge akt på det eviga budskapet om evangelium, som ligger förankrat i hjärtat av den pågående, förundersökande domen. Snart är denna dom över, och då är nådatiden för evigt ute för mänskosläktet. Den dagen kommer Gud att rikta Sin ömsinta nåd blott till en grupp människor:
men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud (Andra Moseboken 20:6).
Slutnot
1 Se kapitlet med titeln ”Domen under Ändens Tid”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.