Kristi Prästtjänst
Colin D. och Russell R. Standish
Avdelning C
Det profetiska Budskapet om den himmelska Helgedomen
Kapitel 16
Kristus inleder Sin Tjänst i det Allra Heligaste
Nästa fråga rör inledningen på Kristi verk i det allra heligaste. Profetian säger specifikt, att detta arbete började efter 2 300 dagar. Det är inte avsikten med denna bok, att dryfta, i detalj, principen om ett år för en dag i tolkningen av profetior. Den exakta detaljuppfyllelsen av profetian om de 70 veckorna i Danielsboken 9 är tillräckligt stöd i sig för den grundregeln. Det är uppenbart, att 2 300 år skulle gå, innan den förebildande reningen av helgedomen1 skulle inledas. Början på denna period utgör ett bryderi, ty det åttonde kapitlet hos Daniel tillhandahåller ingen antydan om, när denna långa räcka år tog sin början. Själva synen härom fick Daniel i ”kung Belsassars tredje regeringsår” (Danielsboken 8:1). Det var inte förrän en tid därefter, i ”Ahasveros son Darejaves första regeringsår” (Danielsboken 9:1), som utgångspunkten för den profetiska perioden yppades för Daniel.
ty synen syftar på ändens tid’ (Danielsboken 8:17).
Dröjsmålet med upplysningens frambärande var inte särskilt viktigt; icke desto mindre var det en ytterligare orsak till, att Gabriel inte kunde förklara den här delen av förutskickelsen just då för Daniel.
Men jag, Daniel, blev kraftlös och låg sjuk en tid (Danielsboken 8:27).
Ehuru den exakta orsaken till Daniels allvarliga opasslighet, efter det att profetian framställts för honom, inte är känd, tycks Daniel ha ivrigt väntat på uppfyllelsen av Jeremias förutsägelse om Judas återställande efter sjuttio år. Han kände väl till Jeremias profetia.
kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år som enligt HERRENS ord till profeten Jeremia skulle fullbordas angående Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år (Danielsboken 9:2).
Förvisso hade Jeremia förkunnat ett sådant budskap.
Hela detta land skall ödeläggas och förstöras, och dessa länder skall tjäna Babels kung i sjuttio år. Men när sjuttio år har gått, skall jag straffa kungen i Babel och folket där för deras missgärning, säger HERREN, och även kaldeernas land skall jag göra till en ödemark för all framtid. (Jeremia 25:11, 12).
Ty så säger HERREN: När sjuttio år har gått för Babel skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats (Jeremia 29:10).
Det verkar som om Daniel, som insåg att de sjuttio åren närmade sig sitt slut, missförstod innebörden av Gabriels budskap. Måhända han fruktade, att Juda inte uppfyllt villkoren för sitt återställande och trodde, att först måste Medien-Persien, sedan Grekland – båda nämnda vid namn i Danielsboken 8 – passera revy, följda av makten det lilla hornet, innan återställandet av helgedomen i Jerusalem kunde äga rum. Detta blev helt enkelt för mycket för Daniel. Modet svek honom, varpå han försjönk i ett sådant tillstånd av förfäran, att det blev omöjligt för Gabriel, att uttyda profetian klart. Gabriel hade ingående förklarat innebörden av väduren (Medien-Persien) och getabocken (Grekland) med det framträdande hornet (den förste kungen) och de fyra hornen (fyra rikena). Men Daniels sjukdom förhindrade, att ytterligare ljus spreds över året för inledningen av profetian om de 2 300 dagarna. Tyvärr står det inte skrivet, varför Gabriel dröjde så länge med, att återkomma med den fulla förklaringen.
Med denna väsentliga fråga åter väckt till liv i sinnet2, bad Daniel enträget till Gud om, att Han skulle förlåta Juda, och inte dröja med deras återställande till hemlandet.
O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja – för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn’ (Danielsboken 9:19).
Som svar på hans bön, sändes Gabriel för att förklara återstoden av Danielsboken 8.
Så ge akt på ordet och förstå synen (Danielsboken 9:23, betoning tillfogad).
Skriften talar inte om någon annan syn, som skulle ha getts, innan Gabriel förklarade synen i kapitel 9. Eftersom Daniels förbön kom sig av, att han missförstått synen i Danielsboken, kapitel 8, och eftersom denna var den senaste syn, som Daniel erhållit, är det följdriktigt att tänka sig, att ängeln kom till Daniel för att skänka honom insikt om den icke förklarade delen av den synen, detta trots tidsutdräkten sedan synen först givits. Hur lättad måste inte Daniel ha känt sig, då han blev upplyst härom!
Vet därför och förstå: Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar skall på nytt byggas upp, trots tider av svårigheter (Danielsboken 9:25).
Här gavs Daniel nyckeln till inledningen på den långa perioden om 2 300 år, ty Gabriel hade sagt honom, att byggandet av Jerusalem endast skulle uppta en pytteliten del – strax över 2 procent – av tiden, som skulle gå före återställandet av helgedomssanningen drygt 2 000 år senare.
Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad (Danielsboken 9:24).
Varianter av ordet bestämda är avstyckade, avkortade och avskurna.
Eftersom Gabriel kommit för att förklara profetian om de 2 300 dagarna, skulle de 70 veckorna utan tvivel avstyckas från den sammanlagda perioden om 2 300 år. För att bestämma tidpunkten för utfärdandet av påbudet om Jerusalems återställelse och uppbyggnad, vänder vi oss till Guds Ord, vilket upplyser oss inte bara om ett påbud, utan om fyra persiska påbud, som inverkade på Judas återvändo:
1. Påbudet från Koresh år 536 f.Kr. (Esra 1:1-4).
Detta hände i den persiske kungen Koresh första regeringsår. För att HERRENS ord genom Jeremia skulle uppfyllas, påverkade HERREN den persiske kungen Koresh sinne, så att han över hela sitt rike lät utropa följande som också skriftligt kungjordes (Esra 1:1).
2. Påbudet från Darejaves I år 519 f.Kr. (Esra 6:1-12).
Då gav kung Darejaves befallning (Esra 6:1).
3. Påbudet från Artasasta år 457 f.Kr. (Esra 7:1-26).
’Artasasta, konungarnas konung… Jag befaller att var och en av Israels folk och av dess präster och leviter som bor i mitt rike och som vill fara till Jerusalem, skall resa med dig. Konungen och hans sju rådgivare sänder i väg dig för att undersöka om förhållandena i Juda och Jerusalem är efter din Guds lag, som är i din hand. Du skall föra dit silver och guld som konungen och hans rådgivare frivilligt har givit till Israels Gud, han som bor i Jerusalem. Likaså skall du ta med dig allt det silver och guld som du kan få i hela Babel tillsammans med de frivilliga gåvor som folket och prästerna ger till sin Guds hus i Jerusalem. För dessa pengar skall du samvetsgrant köpa tjurar, baggar, lamm och sådant som behövs till de matoffer och drickoffer som hör till. Detta skall du offra på altaret i er Guds hus i Jerusalem. Gör vad du och dina bröder finner lämpligt att göra, enligt er Guds vilja, med det silver och guld som blir över. Alla de kärl du får till tempeltjänsten i din Guds hus skall du lämna inför Jerusalems Gud (Esra 7:12-19).
4. Det andra påbudet från Artasasta år 444 f.Kr. (Nehemja 2:1-8).
Då frågade kungen mig, medan drottningen satt vid hans sida: ’Hur länge varar din resa, och när kommer du tillbaka?’ Eftersom jag funnit nåd inför kungen och han ville sända iväg mig, nämnde jag en bestämd tid för honom. Jag sade till honom: ’Om konungen finner för gott, så må man ge mig brev till ståthållarna i landet på andra sidan floden, så att de låter mig fara igenom sitt land till dess jag kommer till Juda, och ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken, så att han låter mig få virke till att bygga upp portarna till borgen som hör till templet, och virke till stadsmuren och till det hus där jag själv skall bo.’ Kungen gav mig detta, eftersom min Guds goda hand var över mig (Nehemja 2:6-8).
Genom påbuden från Koresh och Darejaves förunnades judarna religiösa rättigheter, men bara påbudet från Artasasta återställde deras självstyre som folk.
Och du, Esra, skall efter den vishet du fått av Gud, utse domare och lagkloka som skall skipa rätt bland allt folket i landet på andra sidan floden, alla dem som känner din Guds lagar. Om någon inte känner dessa, skall ni lära honom dem. Den som inte följer din Guds lag och konungens lag, skall omgående dömas, antingen till döden eller till förvisning eller till indragning av egendom eller till fängelse’ (Esra 7:25, 26).
Endast det första påbudet från Artasasta uppfyllde kravet för att utgöra inledningen på den profetiska perioden. Alla tre påbuden behandlas som ett av Esra.
Judarnas äldste byggde vidare och gjorde stora framsteg i arbetet genom profeterna Haggais och Sakarjas, Iddos sons, profetiska tal. Man byggde och avslutade det så som Israels Gud hade befallt och som Koresh och Darejaves och Artasasta, den persiske kungen, hade befallt (Esra 6:14).
Årtalet 457 f.Kr. bekräftas av den världsliga arkeologin. En kilskriftstavla, upptäckt vid Ur, och en papyrusrulle funnen i Elephantine, förlade Artasastas första regeringsår till 465-464 f.Kr. Sjunde året under hans regeringstid, då påbudet kom (se Esra 7:8), skulle alltså ha inträffat 458-457 f.Kr. Årtalet 457 f.Kr. är fast belagt som inledningsåret för den 2 300-åriga profetian; således var 1844 det år, då den himmelska helgedomen skulle renas.
Somliga har framkastat, att minst två orsaker gör att Artasastas påbud 457 f.Kr. inte kan ha varit det påbud, som Daniel 9:25 avser:
1. Esra nämner bara ett påbud om, att återuppföra templet.
2. Enligt Danielsboken 8:14, måste påbudet träda i kraft efter Greklands storhetstid.
Det stämmer, att Artasastas påbud, av Esra, tecknas som gällande templets bygge; men vi behöver förstå att templet utgjorde Jerusalems hjärta och själ. I det judiska sinnet var tempelbygget lika med återställandet av deras rätt till, att tillbedja enligt det egna samvetet. Det var kring templet, som livet i Juda kretsade och blomstrade. Det förhåller sig också så, att templet och Jerusalem återställdes samtidigt som invånarna återvände till förfädernas hem. Påbudet om, att återuppföra templet var också ett påbud om, att på nytt grundfästa Jerusalem. Medan Artasastas första påbud, 457 f.Kr., tillät att man påbörjade Jerusalems byggande, var hans andra påbud, 444 f.Kr., nödvändigt för att slutföra restaureringen.
Det föreligger inget skäl till att förmoda, att profetian om de 2 300 åren skulle ha inletts vid någon annan tidpunkt, än under återställandet av Jerusalem. Förnekarna härav brukar göra gällande, att Danielsboken skall ha författats under det andra århundradet före Kristus. Därmed skulle bokens författare ha varit en bedragare. När en helig frågar ”’Hur lång tid avser synen rörande det dagliga offret” (Danielsboken 8:13), frågar han nämligen om synen i dess helhet. Här används det hebréiska ordet chazown. I Skriften brukas det ordet, när en fullständig syn åsyftas; således kunde de 2 300 dagarna börja när som helst från och med inledningen på synen. Året 457 f.Kr. är det årtal, som finner mest stöd i de historiska källorna. I tillägg bekräftar den exakta uppfyllelsen av profetian om de 70 veckorna genom årtalen för Kristi dop och korsfästelse grundligt inledningsåret för profetian om de 2 300 åren.
Frågan om den himmelska helgedomens återställande, eller renande, omfattar återställandet av helgedomssanningen och Kristi renande av Guds folk, såsom förebildades i den jordiska helgedomens ceremonier på Försoningsdagen.
Kristi tjänst i det allra heligaste kommer att få ett slut på den tragiska, falska efterapning av de dagliga ceremonierna i form av felande, dödliga människors medling. Kristus trädde, år 1844, in i det allra heligaste, för att inleda Sin tjänst.
Genom att upphöja Guds kraft och makt, till att skänka de troende Sin kärlek och vidgå den bibliska sanningen, att Jesus lydde såsom vi kan lyda, förstods med ens Jesu roll som vår Medlare i helgedomen.
En del må undra över, varför profetian i Danielsboken blev förstådd så sent under den kristna tidsåldern. Detta förhållande hade redan förutsetts i profetian.
synen syftar på ändens tid (Danielsboken 8:17).
Synen om kvällar och morgnar3, som det talas om här, är sann. Men göm du synen, för den syftar på en avlägsen framtid’ (Danielsboken 8:26).
Först efter det påvliga herraväldets tid kunde någon förstå synen. Gud inväntade ett folk, som var villigt att ge Jesus Hans rättmätiga ställning som vår Medlare, ett folk, som Han tordes anförtro förkunnandet av Sina budskap.
stunden för hans dom har kommit (Uppenbarelseboken 14:7).
Ett sådant folk skulle komma att vilja renas genom Guds kraft.
Många skall bli renade och tvagna och luttrade (Danielsboken 12:10).
Två grundläggande trospunkter skulle stämma överens med helgedomsläran. För det första var det ett måste, att de skulle tro på Kristi löfte om ett folk, som skulle visa lydnad.
de håller Guds bud (Uppenbarelseboken 14:12, King James Version; betoning tillfogad).
Och väl de gått med på, att få Guds kraft till lydnad som fallna människor, var de beredda att erkänna faktumet, att Jesus lydde i vår natur.
evangeliet om hans Son, som till sin mänskliga natur föddes av Davids släkt (Romarbrevet 1:3).
Ty endast en dylik Frälsare ”kan {…} hjälpa dem som frestas” (Hebréerbrevet 2:18).
Det finns bara en, som mött våra prövningar såsom vi måste möta dem, och som kunde vara vår Medlare och Domare.
Tidpunkten, då Daniel skulle träda fram inför den evige Domaren, förutsades omsorgsfullt i bokens sista vers.
Men gå du bort till dess änden kommer. Sedan du har vilat skall du uppstå till din del vid dagarnas ände’ (Danielsboken 12:13).
Det är högst troligt, att de här omtalade dagarna syftar på slutet på de 2 300 dagarna, snarare än dem omtalade i kapitel 12; alltså brukas de fyra sista kapitlen i Danielsboken till att förklara den omfattande perioden på 2 300 dagar.
Tidpunkten för helgedomens rening för fram i ljuset ett folk, som kommer att utgöra Guds församling – den skall stå där ”i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant” (Efésierbrevet 5:27).
Slutnoter
1 Somliga har tolkat det hebréiska ord, vilket översatts med dagar i Danielsboken 8:14 {King James Version}, som en tidsräcka på 1 150 år, eftersom de hebréiska orden går att översätta med aftnar och morgnar {jämför Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm.}. En sådan period skulle föra oss ned till 694 e.Kr., vid vilken tidpunkt helgedomssanningen inte blev återställd. Vidare inträffar den mitt i perioden med påvlig överhöghet och inte därefter, såsom skulle ha skett, för att det hela skulle stämma överens med profetian. Andra har försökt att få profetian att rimma med bokstavliga dagar, antingen som 6 år och 140 dagar eller som 3 år och 70 dagar; dock har inga anmärkningsvärda historiska tilldragelser gått att upptäcka då. Detta är inte det minsta förvånande, eftersom ett dylikt letande går på tvärs med all profetisk tolkning, därför att då görs det avkall på principen om ett kalenderår för en profetisk dag. Dessutom måste perioden sträcka sig bortom tiden, då den förhärskande makten det lilla hornet vanhelgade den dagliga tjänsten, genom att strunta i Jesu medlarverk. Således passar inte någon tolkning om bokstavliga dagar in.
2 Eftersom förutsägelserna i Danielsboken 2 och 7 delvis besannades genom Medien-Persiens störtande av Babylon, vände utan tvivel Daniel sina tankar till de icke uttolkade delarna av profetian i Danielsboken, kapitel 8.
3 Daniel hade använt uttrycket aftnar och morgnar för dagar i Danielsboken 8:14. {Svenska Folk-Bibeln 98 använder det synonyma eller likabetydande uttrycket kvällar och morgnar här. Övers. anm.}
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.