Standish. Kristi Prästtjänst. Kapitel 14. Tidpunkten för Kristi Inträde däri

Kristi Prästtjänst

Colin D. och Russell R. Standish

Avdelning B

Kristus och Helgedomen

Kapitel 14

Tidpunkten för Kristi Inträde däri

En förståelse av Kristi tjänstgöring i de två helgedomsavdelningarna medför en klarare insikt om den kristnes väg till frälsningen. Ett ingående studium av Guds Ord, innefattande en djupgående förståelse av den förebildliga helgedomstjänsten, leder till slutsatsen att Jesus först inledde Sin medlartjänst i det heliga år 31 e.Kr. Den dömande fasen hos den judiska gudstjänsten, som var en del av Försoningsdagen, inleddes av Jesus först då Han påbörjade Sitt verk i det allra heligaste år 1844, som uppfyllelse av profetian om de 2 300 dagarna i Danielsboken 8:14.¹

Missförståndet rörande vilken avdelning, i den himmelska helgedomen, som Kristus började Sin tjänst i, beror först och främst på två feltolkningar. Den första feltolkningen utgörs av en svagt underbyggd slutledning utifrån kända bibliska fakta. Den andra feltolkningen utgörs av en för snålt tilltagen tolkning av vissa avsnitt i Hebréerbrevet.

I det första fallet resonerar man, att den plats där Gud befinner Sig, måste vara den heligaste platsen i universum. Eftersom det tydligt står skrivet, att Kristus återvände för att sitta på Sin tron bredvid Faderns, drar man slutsatsen att Han genast måste ha trätt in i det allra heligaste vid Sin himmelsfärd. Själva faktumet, att Jesus förvisso for till himmelen för att sitta på Faderns högra sida, är väl belagt.

Detta är en huvudpunkt i vad vi säger: Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen (Hebréerbrevet 8:1).

Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron (Hebréerbrevet 12:2).

Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron (Uppenbarelseboken 3:21).

Ett studium av dessa avsnitt stödjer icke åsikten, att Guds tron måste stå i det allra heligaste. Avsnitten bekräftar bara, att Jesus trätt in i himmelen, för att härska med Sin Fader. De besvarar ej frågan om, var Kristus inledde Sin helgedomstjänst.

Många, som medger att Kristus, enligt Skriften, satte Sig ned till höger om Fadern, efter Sin himmelsfärd, tar för givet att Han omgående inledde Sitt tjänande i den andra avdelningen. Emellertid innebär detta, att man tolkar uttalandet alltför bokstavligt. För judarna handlade detta om personernas inbördes förhållande, inte deras fysiska placering. Högra handen innebar den person, som stod närmast i myndighet eller makt; det var därför, som Jakobs och Johannes’ mor ville ha sina båda söner på ömse sidor om Kristus. Med uttrycket ”sitter på högra sidan om Guds tron” menar Skriften, att Kristus återvänt till Sin rättmätiga roll som härskare i himmelen.²

Även om det inte finns något precist uttalande, i Skriften, som säger att Jesus började att tjäna i det heliga i den himmelska helgedomen efter Sin himmelsfärd, förekommer det underförstådda uttalanden om, att så visst skedde.³

För det första, för att vara trogen mot symbolerna hos israeliternas djuroffer, måste Jesus tjäna i det heliga för att säkra syndernas förlåtelse, innan Han uppfyller symboliken genom att utplåna synderna, på Försoningsdagen. Kristus kunde inte ha tjänat i det heliga före Sin död, eftersom Han vid den tidpunkten inte skulle ha haft något blod att åberopa. Johannes såg Kristus i det heliga i himmelen.

framför tronen brann sju facklor (Uppenbarelseboken 4:5). 

Helt klart saknas det skriftliga belägg för, att Jesus inledde Sin tjänst i det allra heligaste efter Sin himmelsfärd, såsom vissa annars trott.

Jesu tjänst i den första avdelningen i den himmelska helgedomen har ifrågasatts.

1.     Jesus återvände till himmelen, för att sitta på högra sidan om Guds tron. Men i avbilden förekom Guds närvaro i det allra heligaste.

Och HERREN sade till Mose: Säg till din bror Aron att han inte när som helst får gå in i helgedomen innanför förlåten framför nådastolen som är ovanpå arken, för att han inte skall dö. Ty jag skall uppenbara mig i molnet över nådastolen (Tredje Moseboken 16:2).

Förvisso är inte det väsentliga med Kristi plats till höger om Gud Hans fysiska placering, utan Hans myndighet eller ställning inom himmelens ordning.⁴

2.     I den jordiska helgedomen fyllde Guds närvaro, emellanåt, hela tabernaklet, varvid förrättningarna upphörde. Utan tvivel var sådana avbrott nödvändiga, därför att den fallna människan inte kunde betrakta Guds härlighet och överleva.

Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, eftersom molnskyn vilade över det och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet (Andra Moseboken 40:34, 35).

Närvaron av Faderns härlighet, i den himmelska helgedomen, begränsas inte till det allra heligaste, och kan icke på något vis hindra Kristi tjänstgöring.

Hebréerbrevet utgör en detaljerad beskrivning av Kristi himmelska tjänstgöring som vår Överstepräst. Inskränkta uttolkningar av denna epistel har lett till falska slutledningar. Två textavsnitt (Hebréerbrevet, kapitel 6 och 9) i det här brevet har anförts som avgörande stöd för teorin att Jesus, efter Sin himmelsfärd, trädde in i det allra heligaste. Det första avsnittet finner vi i Hebréerbrevet 6.⁵

  I detta hopp har vi ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förlåten, dit Jesus för vår skull gick in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek (Hebréerbrevet 6:19, 20. Här hänvisar Folk-Bibeln till sin not åt Matteusevangeliet 27:51. Matteus talar om sönderrivningen av förlåten mellan de två heliga avdelningarna och Folk-Bibeln tar för givet, att Paulus, i Hebréerbrevet ovan, menar samma förlåt. Man förbiser här förekomsten av en förlåt även in i själva helgedomen och en in i det heliga. Detta förklaras strax! Övers. anm.).

Uttrycket innanför förlåten är nyckeln till avsnittet. Det är allmänt erkänt, att uttrycket, i Gamla Testamentet, åsyftar förhänget, som skilde det heliga från det allra heligaste; alltså skulle allting, som var innanför förlåten, finnas i det allra heligaste. Två exempel på uttryckets användning följer nedan.

Du skall hänga upp förlåten i hakarna och föra dit vittnesbördets ark och ställa den innanför förlåten. Förlåten skall för er skilja det heliga från det allra heligaste (Andra Moseboken 26:33).

Och HERREN sade till Mose: Säg till din bror Aron att han inte när som helst får gå in i helgedomen innan förlåten framför nådastolen som är ovanpå arken, för att han inte skall dö. Ty jag skall uppenbara mig i molnet över nådastolen (Tredje Moseboken 16:2).

  Bruket av uttrycket innanför förlåten, i Fjärde Moseboken, åsyftar stundom samtliga förrättningar i helgedomen. Där används uttrycket om prästerna och leviterna, som aldrig gick in i det allra heligaste.

Men du och dina söner skall sköta vad som hör till ert prästämbete, i allt som avser altaret och det som är innanför förlåten. Så skall ni göra tjänst. Jag ger er prästämbetet som en gåva. Om en obehörig inkräktar på det skall han dödas’ (Fjärde Moseboken 18:7).

Det är möjligt, att Gud här avser Arons arbete i det allra heligaste.

HERREN sade till Aron . . . (Fjärde Moseboken 18:1).

Hela kapitlet beskriver både Arons och övriga prästers uppgifter.

Men också dina bröder av Levi stam, din fars stam, skall du låta få tillträde dit tillsammans med dig, och de skall hålla sig till dig, medan du och dina söner med dig gör tjänst vid vittnesbördets tält (Fjärde Moseboken 18:2).

Uttrycket innanför förlåten, såsom det används i nämnda avsnitt, tycks ha en vid innebörd, och omfattar både förgården och helgedomen. Även om det inte betecknas som så i den hebréiska Skriften, verkar Septuagintan (den grekiska översättning, som Paulus var väl bekant med) använda uttrycket innanför förlåten på ett annat ställe i dess vida betydelse (dvs. inom helgedomen). Följande text har översatts från grekiskan.

Och du skall ge leviterna till Aron och hans söner, för att de skall sköta vittnesbördets tält, förrätta prästtjänsten och se till allt som har med altaret att göra, samt det som är innanför förlåten (Fjärde Moseboken 3:10, översatt från Septuagintan).

Paulus, som skrev omkring ett och ett halvt tusen år efter Fjärde Mosebokens tillblivelse, använder det grekiska ordet katapetasma om förlåt. Då Gamla Testamentet översattes till grekiska språket från ursprungstextens hebréiska och araméiska, användes katapetasma, för att beskriva alla tre stora förhängen i helgedomen.

1.     Förhänget, som skilde förgården från det omgivande tältlägret.

Förhänget för porten till förgården gjordes i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och tvinnat fint lingarn, tjugo alnar långt och fem alnar högt, efter tygets bredd, i likhet med förgårdens omhängen (Andra Moseboken 38:18).     

2.     Förhänget, som skilde förgården från det heliga.

För ingången till tältet gjorde man ett förhänge i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn samt tvinnat fint lingarn (Andra Moseboken 36:37).

om förgårdens omhängen och förhänget framför ingången till förgården som omgav tabernaklet och altaret, vidare om alla tältlinor, ja, allt arbete som hörde till detta (Fjärde Moseboken 3:26).

3.     Förhänget, som skilde det heliga från det allra heligaste.

Du skall hänga upp förlåten i hakarna och föra dit vittnesbördets ark och ställa den innanför förlåten. Förlåten skall för er skilja det heliga från det allra heligaste (Andra Moseboken 26:33).

Av sammanhanget framgår det, att Paulus’ bruk av ordet katapetasma i uttrycket innanför förlåten inte på något avgörande sätt visar, vilket förhänge han menade. Säkerligen tänkte Paulus på Septuagintan och kunde välja mellan två betydelser av uttrycket innanför förlåten – antingen inne i det allra heligaste (såsom i Andra Moseboken 26:33; Tredje Moseboken 16:2, 12, 15), eller inne i det heliga (såsom i Fjärde Moseboken 18:7).⁸ Första gången som Paulus nämner förlåten, i alla sina skrivelser, är i Hebréerbrevet 6:19; sedan talar han på nytt, i kapitel 9, om en förlåt i helgedomen.

Bakom den andra förlåten fanns ett rum som kallades det allra heligaste . . . (Hebréerbrevet 9:3, betoning tillfogad).

Paulus kallar den förlåt, som fanns mellan det heliga och det allra heligaste för den andra förlåten. Den här förlåten skall inte blandas ihop med förhänget, som han talade om i kapitel 6, vilken alltså hängde i öppningen till den första avdelningen. I Hebréerbrevet 6:19 säger alltså inte Paulus, att Jesus, vid Sin himmelsfärd, trädde in i det allra heligaste, därför att Han trädde ”innanför förlåten”. I stället säger han, att Jesus trädde in i den första avdelningen genom den första förlåten. Därmed läggs grunden för en logisk eller tankeriktig förståelse av Paulus’ avsikt med sitt uttryck i Hebréerbrevet, kapitel 9.⁹

 En annan sak, som hänger ihop med ett missförstånd rörande Kristi himmelska tjänst, är tiden för början på ändens tid. Ett flertal avsnitt i Nya Testamentet anförs ofta som belägg för, att den apostoliska tiden är de sista dagarna eller ändens tid. Därmed menas, att hela Kristi helgedomstjänst fullbordades på korset.

Och det skall ske i de sista dagarna, säger Gud: Jag skall utgjuta av min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era unga män skall se syner, och era gamla män skall ha drömmar (Apostlagärningarna 2:17, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm.).

har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen (Hebréerbrevet 1:2).

Han var utsedd redan före världens skapelse men har i dessa sista tider uppenbarats för er skull (Första Petrusbrevet 1:20).

I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger alltsedan världens grund blev lagd. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden (Hebréerbrevet 9:26).

Det framstår också tydligt, att Daniel betraktade ändens tid som en period efter fullbordandet av profetian om de 1 260 åren.

Då sade han: ’Gå, Daniel, för dessa ord skall förbli gömda och förseglade till ändens tid. Många skall bli renade och tvagna och luttrade, men de ogudaktiga skall bedriva sin ogudaktighet och ingen ogudaktig skall förstå detta, men de förståndiga skall förstå det. Från den tid då det dagliga offret blir avskaffat och förödelsens styggelse uppställd skall det gå 1 290 dagar (Danielsboken 12:9-11).

Det tycks också vara säkert, att Paulus, i sitt sista bevarade brev, såg den yttersta tiden ännu ligga i framtiden, från sin egen period räknad.

Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider (Andra Timoteusbrevet 3:1).

Denna synbara motstridighet klaras ut genom ett ingående studium av Matteusevangeliet, kapitel 24, där slutet för Jerusalem och världens ände länkas samman. Förvisso var apostlatiden ändens tid för Guds utvalda folk och för Jerusalem, Guds utvalda stad. Men Bibelns författare blickade också fram genom tiden till en sista ändens tid, som föregår Kristi ankomst, av vilken Jerusalems Förstöring var en bild. När Kristi medlarverk är avslutat i den himmelska helgedomen, skall änden stunda alldeles som den gjorde det för Jerusalem, då Kristus avslutade Sitt offerverk på Golgata.

Slutnoter

¹ Somliga har framkastat, att uttrycket aftnar och morgnar i Danielsboken 8:14 som översatts med dagar i King James Version, betyder brännoffren varje afton och morgon; alltså skulle de 2 300 aftnarna och morgnarna stå för 1 150 dygn. En dylik åsikt är helt ohållbar, därför att brännoffren aldrig kallas för afton- och morgonoffer. Skriften sätter alltid morgonen före aftonen, när den talar om de här dagliga offren. Tre exempel på detta följer nedan:

De offrar åt HERREN varje morgon och varje kväll brännoffer och väldoftande rökelse (Andra Krönikeboken 13:11).

Kungen gav en del av det han ägde till brännoffren, nämligen till brännoffer morgon och kväll (Andra Krönikeboken 31:3).

På altaret offrade de brännoffer åt HERREN, morgonens och aftonens brännoffer (Esra 3:3).

I Skriften tillämpas uttrycket afton och morgon på ett helt dygn.

Och det blev afton och det blev morgon. Det var den första dagen (Första Moseboken 1:5).

Genom att jämföra en Bibelvers med en annan, framgår det att aftnar och morgnar inte kan tolkas in i frågan om brännoffren. Översättarna av Authorized Version {King James Version. Övers. anm.} gjorde rätt i, att översätta uttrycket med det engelska ordet för dagar. Detta faktum bestrider påståendet, att de två tusen tre hundra aftnarna och morgnarna endast skulle stå för elva hundra femtio dagar.

² För en fördjupad förståelse av uttrycket högra hand, se Psaltaren 45:10; 109:31; 110:1; Matteusevangeliet 20:21, 23; 26:64; Markusevangeliet 16:19; Apostlagärningarna 2:34; Kolosserbrevet 3:1.

³ Vår himmelske Fader är allestädes närvarande. Han kan vara på vilken som helst plats och på alla platser samtidigt; alltså är det oväsentligt, var Han exakt befinner Sig. Johannes såg Guds tron i det heliga.

Och från tronen kom det ut blixtar, dån och åska, och framför tronen brann sju facklor, det är Guds sju andar (Uppenbarelseboken 4:5).

Då kom en annan ängel, som hade ett rökelsekar av guld, och ställde sig vid altaret. Åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på guldaltaret framför tronen (Uppenbarelseboken 8:3).

Det bör också ihågkommas, att Moses såg ryggen på Gud på Sinaiberget; emellertid vore det orimligt att hävda, att Sinaiberget var det allra heligaste i den himmelska helgedomen, därför att Gud befann Sig på Sinaiberget.

När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i klippan och jag skall låta min hand vara över dig till dess jag har gått förbi. Sedan skall jag ta bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen. Men mitt ansikte kan ingen se’ (Andra Moseboken 33:22, 23).

Gud, som är ett personligt Väsen i rymden, är också allestädes närvarande. Fastän detta är ett faktum, är det ett för oss ofattbart förhållande. En annan viktig sak är, att Johannes såg de tjugofyra äldste, som satt runt omkring Guds tron.

Runt omkring tronen stod tjugofyra troner, och på dessa troner satt tjugofyra äldste, klädda i vita kläder (Uppenbarelseboken 4:4).

Det råder inget nämnvärt tvivel om, att de tjugofyra uppställningarna med präster i helgedomen avbildade de tjugofyra äldste.

Då Eleasars söner visade sig ha fler huvudmän än Itamars söner, indelade man dem så att Eleasars söner fick sexton huvudmän för sina familjer och Itamars söner åtta huvudmän för sina familjer (Första Krönikeboken 24:4).

Detta blev den ordning, i vilken de skulle tjänstgöra, när de gick in i HERRENS hus, som det var föreskrivet för dem genom deras fader Aron efter den befallning HERREN, Israels Gud, hade gett honom (Första Krönikeboken 24:19).

Detta faktum understryker ytterligare slutsatsen, att Guds tron stod i det heliga, eftersom dessa präster endast gjorde tjänst i den avdelningen.

⁴ Se kapitlet med titeln ”Kristus i det Heliga”.

⁵ Hebréerbrevet, kapitel 9, gås noggrannare igenom i Tillägg A, B och C.

⁶ Den, som önskar att närmare studera andra bruk av denna fras i Gamla Testamentet, finner sådana i Tredje Moseboken 16:12, 15 och i Fjärde Moseboken 18:7.

⁷ Det händer att fackordet det heliga används om den andra avdelningen i Tredje Moseboken, vilket framgår av sammanhanget.

⁸ Sammanhanget i Fjärde Moseboken 18:8-10 gör den saken klar.

9 Det är viktigt att lägga märke till, att när Paulus skriver om just det allra heligaste, i Hebréerbrevet 9:3, då är han noga med att bruka uttrycket den andra förlåten, precis som han använde hagia hagion, för att beteckna den andra avdelningen. I bruket av innanför förlåten menade Paulus inne i helgedomen, inte ute på förgården, där Kristi offer föreskuggades. Många, som med kraft hävdar att uttrycket innanför förlåten endast åsyftar det allra heligaste, förfäktar tanken att det inte skulle finnas någon verklig himmelsk helgedom. Om himmelen inte har någon helgedom med tvenne avdelningar, då skiljer heller ej något förhänge de två icke-existerande avdelningarna åt.