Standish. Kristi Prästtjänst. Kapitel 13. Kristus i det Heliga

Kristi Prästtjänst

Colin D. och Russell R. Standish

Avdelning B

Kristus och Helgedomen

Kapitel 13

Kristus i det Heliga

En klar identifiering av makten det lilla hornet är ett måste, för att kunna förstå helgedomens rening (i åttonde kapitlet av Daniel). Den här makten är Rom, i både sin hedniska och påvliga yttring.¹

Flera grunder för identifikationen uppenbaras, och tillhandahåller ytterligare bekräftelse på detta.

Till och med härskarans furste företog det sig stora ting och tog bort ifrån honom det dagliga offret, och platsen där hans helgedom stod förstördes. Tillsammans med det dagliga offret blev en härskara prisgiven för överträdelsens skull. Och hornet slog ner sanningen till jorden och hade framgång i vad det företog sig (Danielsboken 8:11, 12).

Den bärande punkten i avsnittet är det dagligas avlägsnande genom det lilla hornet. Dessa ceremonier förebådade Jesu tjänst i det heliga i den himmelska helgedomen.² Det lilla hornet står för den avfälliga kristenheten, och i synnerhet påvedömet; alltså förutsäger profetian korrekt påvedömets hädiska anspråk.

Eftersom profetian, i Daniel 7, skisserar faktumet, att makten det lilla hornet verkar på höjden av sin förmåga efter Romarrikets sammanbrott, kan inte borttagandet av de dagliga ceremonierna syfta på de dagliga ceremonier, som utfördes i den jordiska helgedomen. Dessa hade upphört under de romerska kejsarnas styre.

han {skall} avskaffa slaktoffer och matoffer (Danielsboken 9:27).

 Dessutom avslöjade Daniel den tidsperiod, då den påvliga makten särskilt skulle förstöra de dagliga förrättningarna.

Från den tid då det dagliga offret blir avskaffat och förödelsens styggelse uppställd skall det gå 1 290 dagar (Danielsboken 12:11).

Här identifieras särskilt tiden för påvligt herravälde som en period, under vilken betydelsen av Kristi tjänst i den första avdelningen skulle undanröjas.³ Tidpunkten medger inga hållbara tvivel härvidlag.

Under perioden med påvlig överhöghet fanns den enda helgedomen i himmelriket. Hur kunde då detta falska system ta bort de dagliga tjänsterna i den himmelska helgedomen? Skriften lär, att efter Sin himmelsfärd har Jesus tjänat som vår Medlare.

Ty Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull (Hebréerbrevet 9:24).

Frälsaren återvände till himmelen, och trädde fram där, för vår skull, inför Gud. På grund av Kristi tjänande i den himmelska helgedomen kunde Johannes ge alla kristna följande garanti:

Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern – Jesus Kristus som är rättfärdig (Första Johannesbrevet 2:1).

Paulus underströk detta faktum ytterligare.

Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe. Detta vittnesbörd skulle framföras när tiden var inne (Första Timoteusbrevet 2:5, 6).

Kristna har länge fått vederkvickelse och tröst genom nästa försäkran.

Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas (Hebréerbrevet 2:18).

Hela vårt hopp står till Jesus, vårt Offerlamm och vår Överstepräst. Omkring Honom kretsar helgedomstjänsterna i båda avdelningarna i tabernaklet.

Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem (Hebréerbrevet 7:25).

Ingen bör sväva i okunnighet rörande Kristi verk och tjänande i salarna där ovan. Vårt hopp, vår förtröstan, vår försäkran, allt hänger ihop med Kristi himmelska tjänst, som gjordes möjlig genom Hans makalösa offer på Golgata.

Jesus uppfyller villkoren för att vara vår Medlare, eftersom Han iförde Sig vår mänskliga natur och gjorde alla de erfarenheter, som varje människa måste genomgå.

Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid (Hebréerbrevet 4:14-16).

Guds Ord lär de troende, att frimodigt gå fram inför nådens tron, och att hysa förtroende för vår Medlare, som har medlidande med våra svagheter. Genom att godta Augustinus’ fellära att Kristi natur skiljde sig från vår, underminerade påvedömet mångas förtröstan på Jesu medlarverk. Denna villolära grundades på en annan missuppfattning från Augustinus, nämligen att även om människan får kraft från Guds Ande, kan hon ändå inte lyda Guds lag. Eftersom Augustinus inte kunde förneka att Jesus i allt lydde Sin Faders lag, resonerade han som så att Han måste ha ägt en natur annorlunda än vår. Härigenom förnekade han att Kristus besegrade frestelsen i samma natur som människan hade efter Eden.⁴

  Jesus sågs inte som människans Medlare. Somliga kristna menade, att Han inte fullt ut kunde förstå människans vedermödor. Följden blev, att kyrkan vände sig till medlare som själva ägde människans natur och kände medlidande med hennes svagheter. Dessa medlare var prästerna och ”helgonen”. Till sist vände sig påvedömet helt och hållet till dessa syndfulla personer som medlare i den syndfrie Jesu ställe.

Till och med mot härskarornas furste företog det sig stora ting (Danielsboken 8:11).

 Samtidigt som Jesus tjänade i den första avdelningen i den himmelska helgedomen, underminerade Satan, efter Hans himmelsfärd, Kristi medlartjänst och satte in syndfulla människor i Frälsarens ställe. Detta gjordes för att skymma Kristi förebildstjänst i det heliga. Ödeläggandet av insikten om Jesu medlarverksamhet dolde verkningsfullt insikten om frälsningsplanen. En korrekt förståelse av rättfärdighet genom tro bygger på en riktig förståelse av Kristi tjänst i den himmelska helgedomen. De dubbla sanningarna om Kristi mänskliga natur och människans seger genom den Helige Andes kraft utgör de dubbla grundvalarna åt Jesu verk i helgedomen, och utgör själva läran om rättfärdighet genom tro. Som skydd mot villolära, angav Herren att kännetecknet på Anti-Krist var ett förnekande av Kristi mänskliga natur.⁵

Ty många bedragare har kommit till världen, de som inte bekänner att Jesus Kristus har kommit i köttet. Denne är bedragaren och Antikrist (Andra Johannesbrevet 7, Reformations-Bibeln).⁶

Katolicismen var inte ensam om, att ge en felaktig framställning av Kristi himmelska tjänst. Protestantismen har också skymt Kristi dagliga tjänande, genom att påstå att Kristus trädde in i det allra heligaste i den himmelska helgedomen vid Sin himmelsfärd. På så vis glömdes den bestämda avsikten med Kristi verk, i det heliga och det allra heligaste, bort. Samtidigt förlorade protestantismen Kristi renande verk ur sikte, varigenom ett folk skulle beredas för förhärligande. Härigenom svalnade mångas intresse för Kristi andra ankomst.⁷

Jesu inträde i den himmelska helgedomen, vid Sin himmelsfärd, bekräftas i allt av Skriften.

Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen och som tjänar i helgedomen, det sanna tabernaklet som Herren själv har rest och inte någon människa (Hebréerbrevet 8:1, 2).

Paulus angav närmare detta tempel, då han tog upp byggandet av den jordiska helgedomen.

De tjänar i den helgedom som är en skuggbild av den himmelska helgedomen, enligt den föreskrift som Mose fick när han skulle bygga tabernaklet. Gud sade: Se till att du gör allt efter den förebild som du fick se på berget (Hebréerbrevet 8:5, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm.).⁸

Då aposteln Johannes betraktade det heliga i den himmelska helgedomen, berättade han att han såg både den gyllene ljusstaken och rökelsealtaret.

Och från tronen kom det ut blixtar, dån och åska, och framför tronen brann sju facklor, det är Guds sju andar (Uppenbarelseboken 4:5).

Då kom en annan ängel, som hade ett rökelsekar av guld, och ställde sig vid altaret. Åt honom gavs mycket rökelse, som han skulle lägga till alla de heligas böner på guldaltaret framför tronen (Uppenbarelseboken 8:3).

Även om vi inte känner till de exakta detaljerna hos den himmelska helgedomen, kan vi vara säkra på att Kristus trädde in i den, vid Sin himmelsfärd, för att utföra Sitt medlarverk för dem, som älskar Honom.

Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen (Matteusevangeliet 10:32).

Skrifterna intygar, att alla som bekänner Kristus, kommer att åtnjuta förmånerna av Hans medlarverk. Trots att det lilla hornet förnekar det, innebär det storartade löfte som är inbyggt i Kristi medlarverksamhet, att varje ödmjuk, segerrik själs frälsning är säkrad tack vare Golgatas anspråk. Förståelsen av de två faserna hos Kristi tjänst är ett måste, för att tydligt skönja uppenbarandet av Jesu väsen i den troendes liv.

Slutnoter

¹ Se kapitlet betitlat ”Profetian i Daniel 8”.

² Som stöd för detta faktum, bör det tilläggas att ordet tamid, som översatts med daglig, kopplas alltid ihop med föremålen i den första avdelningen, men aldrig med den andra. Exempel på detta ges här:

a. Rökelsealtaret

Du skall göra ett altare att tända rökelse på. Av akacieträ skall du göra det (Andra Moseboken 30:1).

Aron skall också tända rökelse när han sätter upp lamporna i skymningen. Detta skall vara det dagliga [tamid] rökelseoffret inför HERRENS ansikte från släkte till släkte (Andra Moseboken 30:8).

b. Den sjuarmade Ljusstaken

Befall Israels barn att bära till dig ren olja av krossade oliver till ljusstaken, så att lamporna kan sättas upp dagligen [tamid]. Utanför den förlåt som hänger framför vittnesbördet i uppenbarelsetältet, skall Aron ständigt [tamid] sköta den inför HERRENS ansikte, från kväll till morgon. Det skall vara en evig stadga för er från släkte till släkte (Tredje Moseboken 24:2-4).

c. Skådebrödsbordet

Över skådebrödsbordet skall de breda en mörkblå vävnad, och på den skall de ställa faten, skålarna och bägarna samt kannorna till drickoffren. ’Det beständiga [tamid] brödet’ skall också läggas på det (Fjärde Moseboken 4:7).

Se, nu vill jag bygga ett hus åt HERRENS, min Guds, namn och helga det åt honom, för att man där skall tända väldoftande rökelse inför hans ansikte och alltid [tamid] ha skådebröden upplagda (Andra Krönikeboken 2:4).

Här bekräftar Bibeln entydigt, att med ordet daglig menas de dagliga görandena i den första avdelningen i den himmelska helgedomen.

³ Liksom profetian om de 1 260 dagarna, slutade profetian om de 1 290 dagarna år 1798. Den började år 508, året då Klodvig (frankerkungen och den ende furste, som var trogen mot Katolska Kyrkan vid den tiden) fick titlarna romersk ädling och konsul.

⁴ Man behöver inse, att de två samverkande villolärorna människans oförmåga att lyda Guds lag och Kristi ”misslyckande” att iföra Sig vår natur utgör grundvalen för de flesta irrläror i dagens kristendom. Tillsammans underminerar de här två lärorna människans förtröstan på Kristi renande kraft.

⁵ Augustinus hävdade att Kristus fullständigt var människa, men att Hans natur var densamma som Adams före dennes syndafall. Denna obibliska tanke kom människor att godta föreställningen, att Kristus hade en stor fördel gentemot dem i kampen mot synden; alltså hade de inget hopp om seger i livet som kristna.

⁶ Det är troligt att Johannes stötte på docetismen, alltså åsikten att Kristus inte hade en riktig kropp. Dock utgjorde den här åsikten, som vilade på uppfattningen att Kristus inte kunde ha varit fullkomlig i en ofullkomlig kropp, grunden till Augustinus’ felaktiga uppfattning om Kristi natur.

⁷ Det föreligger en annan förklaring, av Danielsboken 8:11-13, som finner starkt och tankeriktigt stöd.

En sann förståelse av nyckelorden helgedom, daglig och förödelsens styggelse krävs, om man rätt skall förstå den precisa profetiska innebörden hos denna utomordentligt betydelsefulla förutskickelse. Det lilla hornet i Danielsboken 8 framträder efter Romarrikets söndring. Alltså hör det till Romarrikets båda former, både dess hedniska och dess påvliga skepnad.

Textens innebörd klarnar, när vi inser att Rom existerade i båda dessa former. Fram till sitt slutliga fall omkring 476 e.Kr., var dess form hednisk (Danielsboken 7:8). Det återuppstod i andlig skepnad som kyrka, nämligen den Romersk-katolska Kyrkan. Danielsboken 7:8 säger, att det lilla hornet framträdde ur det fjärde vilddjurets kropp (det hedniska Rom). Uppenbarligen är påvedömet enbart en annan fas av Rom, det fjärde vilddjuret.

Om vi jämför Danielsboken 8:11-12 med Danielsboken 11:31 och 12:11 – där det dagliga offret också förekommer – ser vi en annan, möjlig tolkning: Det hedniska Rom framställs genom den dagliga eller ständiga ”överträdelsen”. Och dess andra form, det påvliga Rom, framställs genom ”förödelsens styggelse”. Både hedendomen och påveväldet är förödande krafter. Hedendomen innebär ständig ”överträdelse”. Påvedömet är en än dödligare fiende till Gud. Hedendomen bedrog millioner, och lämnade ett smärtsamt tomrum i människors hjärtan. Påvekyrkans lärosatser föröder mänskohjärtats naturliga hunger efter Gud. De skänker ett falskt hopp, som får den bedragne att känna sig tillfredsställd, trots att vederbörande egentligen inte känner Gud personligen. Medan den bekänner sig vara kristen, vidmakthåller påvekyrkan den gamla hedendomen.

Paulus berörde det stora avfallet i Andra Tessalonikerbrevet 2:3-4: ”Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud..., så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” Detta förhållande omöjliggör fullständigt varje tillämpning av det lilla hornet på Antiokus Ephiphanes, och låser säkert fast tillämpningen av profetian om de 2 300 dagarna på reningen av den himmelska helgedomen 1844.

⁸ De, som hävdar att helgedomstjänsten endast pekade fram mot Golgata, förbiser det bestämda faktumet, att denna tjänst utgjorde en skuggbild av den himmelska verksamheten. Härvidlag föreligger det oomtvistliga bevis för, att prästtjänsten, i tabernaklet, avbildade Jesu prästtjänst, i himmelen.

Flera hebréiska ord är särskilt viktiga i Daniels omtalande av det dagliga offret och helgedomen, som skulle renas:

1. Ha tamid förekommer fem gånger som substantiv i Danielsboken, vilket annars aldrig sker i Gamla Testamentet. Bokstavligen betyder uttrycket det ständigt återkommande, eller det dagliga. ”Offret” är förstås ett ord, som översättarna lade till – på grund av sin feltolkning av det dagliga, trodde de att ordet hörde hemma här. Uttrycket skall förstås som en judisk språkegenhet under den babyloniska fångenskapen – kanske som ett förskönande uttryckssätt. Judarna i Babylon betraktade hedendomen som en ständigt pågående förolämpning mot Herrens överhöghet. Ha tamid (såsom det används i Jesaja 51:12-14; 52:4-6; 65:1-3, med det ständiga utropet ”Hur länge?”) åsyftade detta dagliga plågoris – den politiskt mäktiga hedendomen.

2. Det hebréiska verbet ruwn, vilket i Danielsboken 8:11 översatts med ”tog bort ifrån”, betyder ta upp, lyfta upp, eller införliva. Här omtalas ha tamid för första gången. Denna syn kräver, att man är särskilt observant på verbet. Historien är entydig: Fastän påvedömet undanröjde hedendomen rent politiskt, införlivade det den i det religiösa system, som blev Medeltidens katolicism.

3. I kapitel 8 brukar Daniel två icke synonyma {likabetydande} ord för ”helgedomen”. I vers 11 använder han miqdash, vilket bokstavligen betyder ”en helgad plats”, och kan åsyfta Satans helgedom (se Jesaja 16:12; Hesekiel 28:18). Med miqdash i vers 11 förstås den politiska hedendomens starka fäste. Så länge som detta ägde härskande bestånd, förhindrades framväxandet av ”förödelsens styggelse”. Det andra ordet för helgedom är qodesh, vilket begagnas i Danielsboken 8:13-14. Detta åsyftar uteslutande Herrens helgedom i Gamla Testamentet, och kräver aldrig någon förklaring. När, å andra sidan, miqdash begagnas om Herrens helgedom, måste det alltid åtföljas av en tydlig identifiering, såsom ”helgat till HERRENS hus” {se Andra Krönikeboken 24:7}. I Danielsboken 11:31 görs tydligt denna åtskillnad: ”Härar [militärmakt] från honom skall komma, och de skall orena helgedomen [miqdash], tillflyktsorten [maoz, försvarsfästning], avskaffa det dagliga offret [ha tamid] och ställa upp förödelsens styggelse.” Vidare studier torde åstadkomma enighet mellan granskare av Bibeln.