Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 6. Bibeln och Din Framtid. 22. Det kommande Världsriket

Sektion 6

Bibeln och Din Framtid

 

22. Det kommande Världsriket

Den mest dramatiska profetian i hela Bibeln är säkert den, som står nedtecknad i andra kapitlet av Danielsboken. Inte bara gavs den på ett märkligt ställe – i tronsalen i det gamla Babylon – utan den beskriver i stora drag det, som skulle ske till dags dato. Den berättar om fem stora världsriken, som skulle framträda. De fyra första hör i dag till forntiden, det femte har ännu inte kommit.

 

I fall Du har funderat på, om nästa världsrike skall bli Sovjet-Ryssland, Kina eller USA, kommer denna profetia att intressera Dig. Och den är helt pålitlig, ty den har getts av Gud Själv.

 

För att få ett rätt intryck av det, som hände, försök att tänka Dig situationen, där berättelsen börjar i kung Nebukadnessars sovrum.

 

Det är morgon. Den unge kungen har precis vaknat och ser klart bekymrad och upprörd ut. Han har haft en märklig och betydelsefull dröm, men minns ingenting av den. Han kallar därför på sina vise män, för att de skall hjälpa honom. Ibland dessa vise män finns det astrologer, andebesvärjare och trollkarlar, och de ger sig alla ut för, att känna till magisk visdom.

 

Nebukadnessar kräver nu något högst märkligt av dessa Babels vise män. Han säger till dem: ”Berätta för mig, vad jag drömde i natt.”

 

Det kan dock ingen av dem göra. Några av dem erbjuder sig förvisso, att tyda drömmen, men hävdar, att de först måste få veta, vad den handlade om.

 

Kungen blir efterhand väldigt harmsen och utbrister: ”Om Ni inte berättar för mig drömmen och uttydningen, kommer Ni alla att dödas.”

 

De står där fortfarande lika hjälplösa och stumma, men då blir kungen alldeles rasande och befaller, att samtliga skall avrättas.

 

När kungens livvakt så drar genom staden och griper alla vise män i Babylon, kommer de också till Daniel, den unge mannen av judisk kungabörd. Genom sitt skarpa förstånd och sin personlighet har han lyckats, att skaffa sig en plats i den utvalda gruppen. Han söker nu audiens hos kungen och lovar, att meddela honom både drömmen och uttydningen, bara han ger honom en frist.

 

Hans anhållan beviljas genast, varpå Daniel och hans tre vänner söker Gud i innerlig bön.

 

Daniel får nu i en syn uppleva samma dröm, som hade gjort ett så starkt intryck på Nebukadnessar natten förut. Så förs Daniel i all hast in till kungen och står ansikte mot ansikte med den mäktigaste härskaren i forntiden. Kungen har väntat på honom och är utan tvivel skeptisk till, vad utgången av deras sammankomst skall bli. Kanhända han rent av beklagar, att en så lovande ung man måste dö på grund av kungens överilade befallning. Så börjar profeten att tala.

 

”’Den hemlighet som konungen vill veta, kan inga vise män, besvärjare, spåmän eller stjärntydare meddela konungen. Men det finns en Gud i himlen som kan uppenbara hemligheter, och han har låtit konung Nebukadnessar veta vad som skall ske i kommande dagar.” Danielsboken 2:27-28.

 

Den unge mannens förvissning, som beror på övertygelsen om, att budskapet är från Gud, väcker konungens intresse.

 

Vi kan nästan se, hur han ivrigt lutar sig framåt, för att inte gå miste om ett enda ord av det, som Daniel nu har att säga.

 

”När du, o konung, låg på din bädd, började du tänka på vad som kommer att ske i framtiden, och han som uppenbarar hemligheter lät dig veta vad som skall ske.” Vers 29.  

 

Daniel återger så själva drömmen.

 

”Du, o konung, såg i din syn en stor staty framför dig, och den var hög och dess glans överväldigande. Den var förskräcklig att se på. Huvudet på statyn var av fint guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar. Benen var av järn, och fötterna delvis av järn och delvis av lera. Medan du såg på den revs en sten loss, men inte genom människohänder, och den träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järnet, leran, kopparn, silvret och guldet, och allt blev som agnar på en tröskloge om sommaren, och vinden förde bort det så att man inte längre kunde finna något spår av det. Men av stenen som hade träffat statyn blev det ett stort berg som uppfyllde hela jorden.” Vers 31-35.

 

Detta är precis drömmen, som kungen har haft, men sedan glömt. Varenda liten detalj stämmer, och ingenting är utelämnat. Hans hemligaste tankar har blivit lästa av en annan människa. Det är ett rent mirakel.

 

Andlöst väntar nu Nebukadnessar på uttydningen, som Daniel också har utlovat.

 

”Detta var drömmen”, säger Daniel, ”och nu vill vi säga konungen vad den betyder:

 

Du, o konung, konungarnas konung, som himmelens Gud har givit rike, väldighet, makt och ära, i din hand har han gett människorna, djuren på marken och fåglarna under himlen, var de än bor, och han har satt dig till herre över alltsammans. Du är det gyllene huvudet.” Verserna 36-38.

 

Ett nöjt leende har gått över kungens ansikte, men uttrycket förändras, när den unge mannen fortsätter.

 

”Men efter dig skall det uppstå ett annat rike, obetydligare än ditt, och därefter ett tredje rike av koppar, och det skall regera över hela jorden. Det fjärde riket skall vara starkt som järn…

 

Och att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera och delvis av järn, det betyder att det skall vara ett splittrat rike, men med något av järnets fasthet. Du såg ju att där var järn blandat med lerjord.

 

Att tårna på fötterna delvis var av järn och delvis av lera betyder att riket skall vara delvis starkt och delvis svagt.

 

Att du såg järnet vara blandat med lerjord betyder att människor skall blanda sig med varandra genom giftermål men att de inte skall hålla samman, lika lite som järn kan förenas med lera. Men i de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras”. Verserna 39-44.

 

Med dessa få profetiska ord berättade Daniel om, hur världsriken skulle uppstå och förgå under de kommande århundradena. Det skall bli, hävdar han, fyra dylika stormakter, fyra och ej flera. Det fjärde riket skall delas upp i flera mindre områden, som kommer att ligga i ständig strid med varandra, och den perioden kommer att avslutas med, att Gud griper in och upprättar Sitt eviga rike.

 

Hur har historien motsvarat den djärva förutsägelsen?

 

Vad angår det första världsriket, kan det inte råda några tvivel. Profeten talade klartext, då han sade till Nebukadnessar: ”Du är det gyllene huvudet.” Den store konungen var själva förkroppsligandet av Babylons makt, forntidens betydelsefullaste statsbildning. Babylon ägde full självständighet från omkring 605 före Kristus – då Assyriens makt blev bruten – tills det gick under mindre, än 68 år senare. Då ingick Medien och Persien förbund och krossade Babylon, som det femte kapitlet i Danielsboken så levande berättar om.

 

Persien blev på så sätt det andra världsomspännande riket och behöll sin makt i omkring två hundra år. Det följdes tidligt under det fjärde århundradet före Kristus av det grekiska riket efter Alexander den Stores snabba erövringar. Med otroligt mod och dristighet förde den unge härföraren sina förhållandevis små styrkor över Hellesponten och mot perserkungen Darius’ enorma härstyrkor. Han slog dem fullständigt både vid Granikus, Issus och i det avgörande slaget vid Arbela år 331 före Kristus.

 

Det grekiska riket bestod i ungefär ett hundra femtio år, men ansattes under den sista tiden av sitt herravälde av sin granne i väster, som stadigt växte i styrka. Och den 22. Juni, 168 före Kristus, i slaget vid Pydna, krossade Roms legioner fullständigt de makedoniska arméerna. På den dagen, säger den tyske historikern Theodor Mommsen, ”föll Alexander den Stores rike sönder, det som hade helleniserat och hållit Österlandet i träldom i ett hundra fyrtiofyra år efter hans död.”

 

Från detta berömda slag dateras Roms fullständiga överhöghet, det fjärde världsomspännande riket i profetian, och med sin järnvilja behärskade det världen under de följande sex hundra åren.

 

Men fastän Rom med sina oövervinneliga härar krossade allt motstånd och gjorde hela nationer till slavar, fastän dess fanor vajade stolt från Persiska Viken till Brittiska Öarna och från Östersjön till Nord-Afrika, fastän dess kejsare kallade sig för gudar och krävde, att alla skulle underkasta sig dem, likväl föll även detta rike, precis som profeten så många hundra år förut hade utlovat. Under hela 300- och 400-talen plågades imperiets gränstrakter av germanska stammar, som angrep med ständigt stigande dristighet och styrka, och slutligen föll imperiets huvudstad, Rom, år 476 för herulernas angrepp under deras kung Odoaker.

 

Således störtades det fjärde riket, järnriket, och det följdes, inte av ett nytt världsrike, utan av en brokig samling kungadömen, som segerherrarna upprättade. Det medförde en märklig blandning av styrka och svaghet, av ”järn” och ”lera”, ett tillstånd, som varar ännu i vår tid.

 

Förunderlig var i sanning denna av Daniel nedtecknade profetia, och ju noggrannare man studerar dess detaljer, desto mer förvånad blir man. Lägg märke till den klara och tydliga förutsägelsen om, att det fjärde riket aldrig skulle följas av ett nytt rike med samma världsliga utsträckning och makt, utan att dess territorium skulle delas upp i en räcka mindre stater.

 

Detta viktiga faktum upprepas och betonas med tre olika betydelsefulla uttryck:

 

”Och att du såg fötterna och tårna vara delvis av krukmakarlera och delvis av järn, det betyder att det skall vara ett splittrat rike, men med något av järnets fasthet. Du såg ju att där var järn blandat med lerjord.

 

Att tårna på fötterna delvis var av järn och delvis av lera betyder att riket skall vara delvis starkt och delvis svagt.

Att du såg järnet vara blandat med lerjord betyder att människor skall blanda sig med varandra genom giftermål men att de inte skall hålla samman, lika lite som järn kan förenas med lera.” Danielsboken 2:41-43.

 

Det är ett av historiens mest intressanta och anmärkningsvärda faktum, att då det av inre sönderfall försvagade Romarriket stormades av krigiska folkslag från nord och öst, blev det uppdelat i tio skilda riken. Då den siste kejsaren, Romulus, blev avsatt och Odoaker utropades till kung över Italien år 476, var det fjärde världsväldet, som hade varit starkt som järn och hade krossat och slagit sönder alla andra riken, självt slaget i spillror.

 

Under den oreda, som folkvandringarna och Romarrikets upplösning förde med sig, växte det undan för undan fram tio mer beständiga mindre riken: Anglosaxernas, frankernas, alemannernas, lombardernas, västgoternas, östgoternas, vandalernas, burgundernas, svevernas och herulernas riken. Dessa kom sedan att lägga grunden till staterna i det Europa vi känner från vår egen tids historia.

 

På de femton hundra år, som har gått efter Romarrikets sönderfall, har det gjorts många och energiska försök, att åter para ihop de skilda delarna till ett stort rike, men alla sådana försök har misslyckats.

 

Förvisso har de olika staternas gränser inte varit stabila, men profetian säger inget om gränser, eller om de härjningar ett land skulle komma att företa i ett grannland. Vissa länder har vuxit sig stora och starka, medan andra länder har försvagats. Dock har leran fortsatt att existera och har hela tiden klarat av, att hindra det starka järnet från att smälta samman igen.

 

Sett i historiens ljus, ljuset från de tusen slagfälten, där människor har stupat i millioner i de fruktansvärdaste blodbad, blir den gamla förutsägelsen ”de inte skall hålla samman” till ett av alla tiders största profetiska uttalanden.

 

Det är förbluffande, hur många försök det har gjorts, att förena Europas stater. Det har ingåtts överenskommelser till den grad, att nästan alla nationer har haft förpliktelser mot samtliga andra stater. Mellan den 19. Maj, 1920 och den 19. Maj, 1939 anmäldes inte mindre, än 4 568 olika ”traktater och internationella överkommelser” för registrering hos Nationernas Förbund. De har försökt, att blanda sig med varandra genom giftermål, tills alla kungahus är släkt med varandra, och det har ansetts vara opassande för en av kungligt blod, att gifta sig med en ofrälse. Men alla planer har slagit fel. Varje band, hur än starkt det har tett sig, har brustit inför nationalismens hänförelse. Medan det alltid har förekommit något av ”järnets styrka” hos dessa planer, har lerans katastrofala svaghet aldrig varit långt borta.

 

Igen och igen under årens lopp har starka, äregiriga härskare bestämt sig för, att avskaffa dessa gränser, som har varit en källa till ständig strid, och att härska över ett förenat rike. De har förargat sig över alla dessa olika språk och skick samt alla dessa meningslösa tullstationer. De har föresatt sig, att feja undan allt dylikt en gång för alla. Men det har aldrig lyckats. {Jämför Brexit! Övers. anm.}

 

Emellanåt har det sett ut, som om en eller annan skulle mäkta med det. En seger till, eller ett års planläggning till, och målet kunde ha nåtts. Men det skulle aldrig bli så. Varje gång har det av en eller annan oförklarlig orsak misslyckats.

 

Så långt tillbaka som på 800-talet gjorde Karl den Store sina försök, att förena Europa. Han lät sig till och med krönas i Rom. Men vid hans död föll järnet och leran, som han hade försökt att förena, ifrån varandra. Som en historiker har sagt: ”Hans spira var ett Oddysseusvalv, som inte gick att bygga av en svagare hand.”

 

På 1500-talet blev Karl V efterhand kung över det mesta av Europa och hade som målsättning, att lägga under sig resten. Det sades om honom, att först på Napoleons tid härskade en kung igen över så stora områden både i Europa och i Afrika. Men missmodig och nedstämd samt nedbruten av gikt måste han 1555 överlåta styret av sina stora besittningar till andra.

 

Litet över hundra år senare blev Ludvig XIV av Frankrike den ledande personligheten på kontinenten. Han försökte med alla medel, att skaffa sig större makt. Han besatte Spanska Nederländerna, härjade Palatinen och tillkännagav: ”Pyrenéerna existerar inte längre.” Men de andra staterna förenade sig mot honom, och fransmännen led nederlag överallt. Vid freden i Utrecht år 1713 miste han allt, som tidigare hade vunnits.

 

Så ett hundra femtio år senare kom Napoleon, kanske den störste av alla dem, som har velat skaffa sig herravälde över ett samlat Europa och erövra världen. Efter att ha bringat ordning i Frankrike, blev han utropad till kejsare 1804. Under åtta fruktansvärda och ödesdigra år erövrade han land efter land. Han lät kröna sig till kung av Italien, satte brodern Ludvig på tronen i Nederländerna och sin bror Jerome i det nya riket Westfalen, som han skapade av erövrade områden. Han gjorde svågern Murat till storhertig över det nyupprättade storhertigdömet Cleve-Berg och gav brodern Josef den spanska tronen.

 

Ingen annan erövrare har vidtagit så omfattande förberedelser för upprättandet av ett varaktigt förenat Europa. Men redan innan alla hans planer hade fullföljts, syntes tecken på den kommande upplösningen.

 

År 1805 led franska flottan nederlag i slaget vid Trafalgar. År 1812 företogs Napoleons ryska fälttåg, hans återtåg från Moskva och det därpå följande nederlaget i slaget vid Leipzig i Oktober 1813, följt av det slutliga avgörandet vid Waterloo år 1815.

 

År 1914 gjorde kejsar Wilhelm ett liknande försök, att skaffa sig herraväldet över Europa. Hans arméer sopade banan med Belgien, Frankrike, Italien och Balkan. De trängde fram med sådan kraft, att slutsegern verkade ligga som i en liten ask. Dock visade det sig vara ett misstag. Plötsligt ändrades händelsernas gång, och innan världen riktigt hade insett vidden av det inträffade, slutade det hela med Versailles och Doorn.

 

År 1939 försökte Hitler, att genomföra det, som hade misslyckats för kejsaren. Med sin arsenal av ubåtar, stridsvagnar, flyg och raketer nådde han nästan sitt mål. I många månader var det bara en liten ö, som spärrade vägen för honom till slutsegern. Sedan trädde Förenta Staterna in i kriget, situationen blev den motsatta, och inom kort var Hitler död – genom självmord. {Eller upprättades det ”råttlinjer” i Europa, genom vilka Hitler och flera andra höga nationalsocialister flydde, främst till Argentina? Se den förunderliga boken Grey Wolf. The Escape of Adolf Hitler, av Simon Dunstan and Gerrard Williams. Går att köpa i nätbokhandeln. Den har filmatiserats och finns på YouTube under titeln Grey Wolf: The Escape of Adolf Hitler (2014). Arga kommentarer talar om mängder av annonser i filmen, så satsa på en annonsblockerare, om Du tänker se den! Boken räcker då annars. Övers. anm.}

 

Så har det gått hittills, och så lär det gå även i framtiden. Oavsett, vem angriparen är, hur stora hans arméer är och skräckinjagande hans vapen, är han på förhand dömd till att misslyckas.

 

Det kan under en tid verka, som om händelserna skall göra profetian om intet, men i slutänden kommer den tilltänkte härskaren att lida ett skamligt nederlag. Han kan för en tid vinna stora segrar. Han kan rent av erövra det mesta av världsdelen. Men till slut kommer krafter att samla sig mot honom, hejda hans frammarsch och tillfoga honom ett slutgiltigt nederlag. {Och EU spricka! Övers. anm.}

 

De stater, som formades i och med Romarrikets delning, kommer att fortsätta att finnas till intill änden, ty det femte världsväldet skall upprättas ”i de kungarnas dagar”. Och det kommer inte att vara ett rike, som starka människor säkrar genom strömmar av blod. Det är himmelens Gud, som skall upprätta detta välde, och det kommer att vila på rättfärdighet, sanning och kärlek. En sten skall rivas ”loss… men inte genom människohänder”, eftersom detta välde kommer att vara Guds verk och inte ett mänskoverk. Det skall upprättas genom Guds nåd och genom Guds kärlek, när Gud griper in i historiens gång.

 

Detta är en överväldigande profetia. Som ett mäktigt fyrtorn lyser den ned genom århundradena och kastar himmelens ljus över historiens största begivenheter. Ljuset från den glittrar i Babylons guld, gnistrar i Medien-Persiens silver, skiner på Greklands koppar och Roms järn, belyser de förvirrande motsättningarna och jättelika konflikterna i vår egen tid och kommer till sist att stråla på konungarnas Konungs anlete, när Han i härlighet vänder åter till jorden.

 

Han är nämligen stenen, som skall ramma bildstoden och krossa ”järnet, kopparn, leran, silvret och guldet.” Och det är Hans rike, som skall ”göra slut på alla dessa andra riken, men själv{t} skall det bestå för evigt.”

 

Vi gör väl i, att fråga oss själva, om vi är redo för denna epokgörande ändring i ledning och regering, som nu snart kommer att äga rum. Har vi överlåtit oss själva fullständigt till Gud för tid och evighet? Går våra framtidsplaner och drömmar ut på, att bli trogna och hängivna medborgare i Hans rike?