Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 6. Bibeln och Din Framtid. 21. Uppfyllda Profetior

Sektion 6

Bibeln och Din Framtid

 

21. Uppfyllda Profetior

En av de mest spännande upptäckterna Du kommer att göra, när Du läser Bibeln, är att den uppenbarar framtida händelser. Dess förutsägelser om, vad som komma skall, är ett av de starkaste bevisen för dess gudomliga inspiration.

 

Människan saknar förmågan, att skåda in i framtiden. Du och jag kan i viss mån se från orsak till verkan, men vi kan aldrig vara helt säkra på våra slutledningars riktighet. Kommentatorer kan rosa sig över sin förmåga, att bedöma situationen rätt, men de nämner aldrig de talrika tillfällen, då de har tagit mer eller mindre miste. Även meteorologen, väl försedd, som han nu efterhand har blivit med vetenskapliga apparater, vågar sig sällan på flerdygnsprognoser.

 

I motsats härtill hävdar Gud, att Han känner framtiden lika väl som forntiden.

 

”Jag är HERREN”, säger Han, ”det är mitt namn. Jag ger inte min ära åt någon annan eller mitt lov åt avgudabilder. Se, vad jag förut förkunnade har kommit. Nu förkunnar jag nya ting, innan de visar sig låter jag er höra om dem.” Jesaja 42:8-9.

 

Och vidare: ”Kom ihåg det som har hänt i det förgångna, ty jag är Gud, och det finns ingen annan Gud, ingen som jag. Jag förkunnar från början vad som skall komma och långt i förväg det som inte har skett. Jag säger: Mitt beslut skall gå i fullbordan, allt vad jag vill kommer jag att göra.” Jesaja 46:9-10.

 

Han fordrar följande av alla falska gudar och deras lika falska profeter: ”För fram er sak, säger HERREN, kom med era bevis, säger Jakobs Konung. Låt dem komma och förkunna för oss vad som skall ske. Var finns era tidigare utsagor? Lägg fram dem, så skall vi ge akt på dem och se efter hur de har gått i fullbordan. Eller låt oss höra vad som skall komma. Tala om vad som skall hända i framtiden, så att vi kan se att ni är gudar.” Jesaja 41:21-23.

 

Gud tillkännager alltså utan förbehåll, att Han vet allt om framtiden. Men går ett dylikt påstående att rättfärdiga? Vilket bevis kan anföras till stöd för ett sådant yttrande?

 

Det finns många bevis för detta. Bibeln är full av dem.

 

Låt oss först ta berättelsen om Noa och Syndafloden. Gud sade till patriarken: ”’Jag har beslutat att förgöra alla levande varelser, ty för deras skull är jorden full av våld. Se, jag skall fördärva dem tillsammans med jorden. Gör dig en ark av goferträ”. Första Moseboken 6:13-14.

 

Senare, då arken var färdigställd, sade Han: ”Ty om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort.’” Första Moseboken 7:4.

 

Exakt detta hände, vilket resten av kapitlet berättar om för oss. ”… floden kom och gjorde slut på dem alla.” Lukasevangeliet 17:27. Och i Hebréerbrevet läser vi: ”I tron byggde Noa i helig fruktan en ark för att rädda de sina, sedan Gud hade varnat för det som ingen ännu hade sett.” Hebréerbrevet 11:7.

 

Lägg sedan märke till Nahum och hans profetia om den gamla huvudstaden Nineve. Då staden ännu stod på höjden av sin makt och storhet, skrev han: ”Ve dig, du blodstad, full av lögn, uppfylld av våld, du som aldrig upphör att plundra! … Se, jag skall vända mig mot dig, säger HERREN Sebaot… Jag skall kasta avskyvärda ting på dig, låta dig bli föraktad och göra dig till ett skådespel. Och det skall ske att var och en som ser dig skall fly från dig och säga: ”Nineve är ödelagt, vem har medlidande med henne?”” Nahum 3:1-7.

 

Den gång, då Nahum uttalade detta, måste åhörarna ha betraktat det här som fria fantasier. Nineve var så starkt, så fullständigt oövervinneligt. Hur skulle någonsin en så mäktig stad bli ”Tom, tömd, förödd”? Nahum 2:10. Likväl var det precis, vad som inträffade. Knappa femtio år senare erövrades Nineve av babylonierna, och från den stunden började den, att försvinna från historiens blad.

 

På 600-talet efter Kristus utkämpades ett slag mellan romarna och perserna på själva platsen, där Nineve en gång stod. När historikern Gibbon beskriver området, där slaget stod, säger han: ”Öster om Tigris låg förr i tiden den stora staden Nineve precis mittemot den plats, där staden Mosul nu ligger, men staden och själva dess ruiner har för länge sedan försvunnit. Det stora, tomma området gav gott om utrymme åt de två härarna att manövrera på.”   

 

Om Babylon skrev profeten Jeremia: ”Förkunna bland hednafolken… Babel är intaget”. Jeremia 50:2. ”Ty se, jag skall uppväcka från nordlandet en mängd stora hednafolk och föra dem upp mot Babel.” Vers 9. ”Hur sönderbruten och krossad är den inte, den hammare som slog hela jorden! Hur har inte Babel kommit hednafolken att häpna!” Vers 23.

 

”Babel skall bli en stenhög, ett tillhåll för schakaler, till häpnad och förakt. Ingen skall bo där.” Jeremia 51:37.

 

Detta skrev Jeremia omkring år 595 före Kristus, då Babylon ännu stod på höjden av sin makt, och Nebukadnessar, dess störste kung, faktiskt härskade över hela världen. På den tiden måste Jeremias förutskickelser ha tett sig löjliga. Ingen kunde ha tänkt sig, att de skulle uppfyllas. Men de uppfylldes.

 

Förvisso inte med en gång. Tjugo, fyrtio, femtio år gick. Jeremia dog, och det gjorde även Nebukadnessar. Men Babylon tycktes lika starkt, som någonsin.

 

Så kommer vi till året 539 före Kristus. Belsassar var då kung. En natt, medan han festade tillsammans med ett tusen av sina stormän, syntes det plötsligt fingrar likande en människohand, som skrev på den kalkade väggen i kungens palats. Och detta är budskapet, som skrevs där: ”Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det. … Du är vägd på en våg och funnen vara för lätt. … Ditt rike är delat och givet åt meder och perser.’” Danielsboken 5:26-28, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

 

Gud hade således inte glömt den profetia Han hade gett genom Jeremia nästan sextio år tidigare – och heller inte en liknande förutsägelse skriven av Jesaja nästan två hundra år tidigare. Se Jesaja 13:19-22. Hela denna tid hade Han uppmärksamt följt utvecklingen i Babylon och med osviklig precision vägt dess handlingar i rättfärdighetens vågskål. Nu hade domens timme kommit för det. ”Samma natt dödades Belsassar, kaldeernas kung. Och medern Darejaves tog emot riket”. Danielsboken 5:30-31.

 

Staden bytte emellertid inte bara härskare. Under århundradenas gång förföll den allt mer. De väldiga murarna jämnades med marken, och de stolta palatsen och templen ödelades. Till slut började ökensanden, som ständigt rör sig, att täcka över den, och den var faktiskt en bortglömd stad, tills den återupptäcktes av arkeologerna på 1800-talet.

 

Sedan Austen Layard år 1845 och 1850 hade företagit utgrävningar på området, där staden en gång legat, skrev han: ”Oformliga högar av rester av hus och inventarier täcker stora delar av landet här. … Överallt finns det skärvor av glas, marmor, lerkrukor och tegelsten med inskrifter, allt blandat med den egendomliga salpeterhaltiga och blekta jorden, som uppkommit på grund av de förmultnande resterna av gamla bostäder. Föga eller intet växer i denna jord, och området, där Babylon låg, är därför ohyggligt naket och bart. Ugglor flyger upp ur de få buskar, som finns här, och den vämjeliga schakalen smyger omkring på platsen.”

 

Nyare utgrävningar har avtäckt ruiner av storslagna tempel, palats och fästningsverk i den berömda staden, och vart och ett av dem bekräftar, hur precis den gudomliga profetian om stadens fall var.

 

Låt oss se litet på Hesekiels profetia om Tyrus, den berömda staden öster om Medelhavet. Den var på grund av sin stora flotta en betydande maktfaktor inom ett utsträckt område. Strax efter Jerusalems ödeläggelse genom Nebukadnessar gratulerade Tyrus sig självt åt, att en sådan medtävlare hade lagts i aska. Men då skrev Hesekiel: ”kom HERRENS ord till mig. Han sade: Du människobarn, eftersom Tyrus har sagt om Jerusalem: ’Ha, ha, folkens port har brutits ner. Då vänder man sig till mig, jag blir rik när hon ligger i ruiner.’ Därför säger Herren, HERREN så: Se, jag är emot dig, Tyrus. Jag skall få många hednafolk att resa sig mot dig, liksom havet låter sina böljor resa sig. De skall förstöra Tyrus murar och riva ner hennes torn. Jag skall skrapa bort allt grus från henne och förvandla henne till en kal klippa. En torkplats för fisknät skall hon bli… Aldrig mer skall du byggas upp igen”. Hesekiel 26:1-14.

 

Det var antagligen ingen, som lade någon vikt vid en sådan profetia, då den gavs. De menade väl, att det var något överspänt trams från en fanatiker. Hur skulle det mäktiga Tyrus någon gång kunna bli så förödmjukat?

 

Men inte länge efter stod Nebukadnessar också vid Tyrus’ portar. I tretton år belägrade han staden. Så länge och hårt slet hans soldater med murbräckor, att ”varje skuldra [blev] sönderskavd.” Hesekiel 29:18. Slutligen erövrades så den del av staden, som låg på fastlandet, erövrad, men Nebukadnessar lurades på stordelen av bytet, ty folket i staden hade flyttat de flesta av sina tillhörigheter ut till resten av staden, som låg på en ö ett kort stycke från fastlandet. För somliga måste det ha sett ut, som om Hesekiels profetia hade slagit fel. Förvisso hade Tyrus delvis ödelagts, men det hade inte alls förvandlats till en naken klippa.

 

Många år gick, och så dog Hesekiel. Generation följde på generation i Tyrus. Så, år 332 före Kristus, anlände Alexander den Store och fordrade, att staden skulle överlämna sig. Invånarna avslog kravet, varpå en av historiens mest kända belägringar började. Åter igen såg det ut, som om fästningen på ön skulle vara ointaglig. Till slut kom Alexander i ren förtvivlan på en ovanlig utväg. Han lät rasera husen i staden på fastlandet och kasta deras beståndsdelar ut i sjön mellan fastlandet och ön. Eftersom husen bestod av sten, hade han nog mycket material till, att anlägga en bred vågbrytare ända till öfästningen. På den tågade hans soldater ut och intog ön.

 

Resten av vågbrytaren ligger kvar i den dag, som nu är. Och fiskare från byn Sur, som har vuxit upp kring det gamla stadsområdet, breder ut sina nät på tork på de bara klippor, där det forna Tyrus låg. De har varit bara i nästan 2 300 år, sedan Alexander lät sina soldater skrapa dem rena från jord, vilken också blev använd, då vågbrytaren anlades.

 

På detta sätt uppfylldes ytterligare en biblisk profetia. Och det är värt att lägga märke till, hur exakt varje detalj stämde. Hur skulle en människa på förhand kunna veta, att en stad som Tyrus skulle bli så fullständigt ödelagd? Det kunde vederbörande bara därför, att han drevs av den Helige Ande.

 

Och lägg märke till de många förutsägelserna om judarna. Det tjugoåttonde kapitlet i Femte Moseboken anger alla de välsignelser, som skulle bli deras vid lydnad. Men häri anges också det straff, som skulle bli deras vid olydnad. ”HERREN skall låta dig bli slagen inför dina fiender”, sade Gud. ”På en väg skall du dra ut mot dem, men på sju vägar skall du fly för dem, och du skall bli ett avskräckande exempel för alla riken på jorden.”

 

”Du skall bli till häpnad och ett ordspråk och en nidvisa”.

 

”HERREN skall sprida ut dig bland alla folk, från jordens ena ände till den andra…

 

Bland de folken skall du inte få någon ro. …

 

Du skall sväva i största livsfara, du skall darra både natt och dag och inte vara säker för ditt liv.” Verserna 24, 37, 64-66.

 

De fruktansvärda lidanden, som Israels barn har måst genomgå under förföljelse efter förföljelse ned genom tiderna till våra dagar, har bevisat sanningshalten hos denna profetia. Och fastän många tusen nu har återvänt till Palestina, är merparten av Abrahams efterkommande fortfarande kringspridda ibland alla folk, ”från jordens ena ände till den andra”.

 

En intressant förutsägelse angående judarna finner i Jeremia 29:10.

 

Strax innan de fördes bort i fångenskap till Babylon, yttrade Herren genom Jeremia: ”När sjuttio år har gått för Babel skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats.”

 

Många år senare läste profeten Daniel förutskickelsen och skrev: ”i hans [Darejaves’] första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år som enligt HERRENS ord till profeten Jeremia skulle fullbordas angående Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år.” Danielsboken 9:1-2.

 

Då Daniel fann denna förutsägelse, började han att innerligt be om, att han och hans folk måtte bli funna värdiga, så att Gud kunde uppfylla Sitt löfte om, att föra dem tillbaka. Inte lång tid därefter utfärdades det en kunglig kungörelse tillåtande judarna, att återvända till Jerusalem. Många tusen tillvaratog erbjudandet, och igen uppfylldes en profetia. Se Esra 1:1-11.

 

Ytterligare en förutsägelse om Jerusalem gjordes, denna gång av Jesus Själv. Då lärjungarna kom till Honom, för att visa Honom, hur solitt templet var byggt, sade Han: ”Här skall inte lämnas sten på sten.” Matteusevangeliet 24:2.

 

Det här var en modig profetia, och den kom som en chock för åhörarna. Men innan fyrtio år hade gått, var också den uppfylld. År 70 erövrade de romerska arméerna under Titus’ ledning staden och ödelade templet fullständigt. Så ivrigt letade de efter dolda skatter, att de rev ned varenda mur och rent av bröt upp själva fundamentet. Till slut plöjde de upp området.

 

Så började den långa träldomstid, som Kristus förutsagt: ”Jerusalem kommer att trampas ner av hedningarna, tills hedningarnas tider är fullbordade.” Lukasevangeliet 21:24. Århundrade efter århundrade har främmande erövrare härskat över staden. Först trampades den av romarna, sedan av muhammedanerna, turkarna och araberna. I dag härskar hedningarna fortsatt där, och en muhammedansk moské står på platsen för Salomos tempel, en påminnelse om Jesu profetias sanningshalt. {Sedan boken skrevs, har judarna återtagit Jerusalem, ehuru strid och oro fortsatt utmärker orten. Övers. anm.}

 

En författare har med rätta sagt: ”Så länge som Babylon ligger i ruiner och Nineve ligger tomt och öde, så länge som Egypten är det ringaste av rikena och Tyrus är en plats, där de breder ut fisknät på tork, så länge som Israel är spritt ibland folken och Jerusalem ligger nedtrampat av hedningarna, så länge som de stora världsrikena drar fram på sina förutsagda banor – så länge har vi bevis för, att ett allvetande sinne inspirerade förutsägelserna i denna bok, och att de gamla profetiorna inte ’har burits fram genom någon människas vilja’.” {Andra Petrusbrevet 1:21.}

 

Men framför allt annat stadfäster och förklarar profetiorna om Kristus Själv alla andra givna profetior. Genom hela Gamla Testamentet finns det mängder av dem. Platsen för Hans födelse är förutsagd i Mika 5:2, och hur Han skulle födas i Jesaja 9:6 {+ 7:14}. Jesaja 61:1-3 tecknar en skiss över Hans verksamhet, medan Hans förkastelse och lidande förutsades i Jesaja 53:3-6. Händelserna kring korsfästelsen förutskickades med många detaljer i Psaltaren 22:16-18 och Jesaja 53:9.

 

”Inget av hans mirakel satte så tydligt Guds stämpel på honom, som de tusentals profetior, som uppfylldes i hans liv. Han var det härliga centrumet för dem alla. Varje framburet offer, från den tid, då eld kom ned och förtärde offret på Abels altare och ända till den sista Påsken, då allt blev uppfyllt, pekar med eldskrift mot korset på Golgata. Ja, alla föregående århundraden rörde sig som i en högtidlig procession, för att lägga sina vittnesbörd vid korsets fot”, säger en annan författare.

 

Petrus sade: ”Om honom vittnar alla profeterna”. Apostlagärningarna 10:43. Han var Fridsfursten (Jesaja 9:6), Herren vår rättfärdighet (Jeremia 23:6), den Starke i Jakob (Jesaja 60:16), vår Återlösare (Job 19:25 och Jesaja 59:20), Överherden (Jesaja 40:11 och Första Petrusbrevet 5:4), den Klara Morgonstjärnan (Fjärde Moseboken 24:17 och Uppenbarelseboken 22:16). Som den naturliga mittpunkten för alla profetior strålar Han fram över alla andra, Israels evige konung.

 

Och eftersom alla dessa profetior har uppfyllts så exakt, kan vi fullt ut lita på alla förutsägelser i den Heliga Skrift och säga med Petrus: ”Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.” Andra Petrusbrevet 1:19.