Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 5. Bibeln och Dina Bekymmer. 20. Vilka är Kännetecknen på Guds sanna Församling?

Sektion 5

Bibeln och Dina Bekymmer

 

20. Vilka är Kännetecknen på Guds sanna Församling?

Det finns i världen så många kristna kyrkosamfund, och deras trosbekännelser varierar från det mest liberala till det mest ortodoxa. Vissa av dem är stora organisationer med milliontals medlemmar, medan andra bara är små grupper med förhållandevis få anhängare. Något har de dock gemensamt. Varje enskild grupp menar sig ensam äga hela sanningen och därför ha ett kall från Gud, att fortsätta sin verksamhet. Några av dem gör öppet anspråk på, att vara Jesu Kristi sanna menighet och hävdar, att Guds välsignelse i särskild grad vilar över dem.

 

Eftersom det råder så stor förvirring, är det inte att undra på, att många, både inom och utom dessa kyrkosamfund, frågar sig själva och andra, vilket av samfunden, som utgör den äkta församlingen, eller om något sådant alls finns. Det kan tänkas, att Du själv har ställt frågan.

 

Allt emellanåt hävdas Guds sanna församling vara en osynlig gemenskap, som utgörs av de kristna från alla trosinriktningar, som uppriktigt älskar sin Frälsare och försöker, att tjäna Honom enligt det ljus de har. Något kan säkert ligga i det. Det finns dock ingen verklig grund till att tro, att den sanna församlingen skulle vara en osynlig menighet. Bibeln visar klart, att den tid stundar, när de uppriktiga inom alla kyrkosamfund kommer att skilja sig från de samfund de nu hör till, och ansluta sig till den menighet, som närmast liknar det mönster Gud har gett Sina barn i denna onda värld. Se Uppenbarelseboken 18:4.

 

Om Du en dag skulle känna Dig lockad av, att finna en sådan församling, vad kunde Du då vänta Dig att finna? Hur skulle dess lära och dess regler för livsföringen vara? Vilket slags verksamhet skulle den syssla med?

 

Här kan åter Bibeln vara en lykta för Din fot och ett ljus på Din stig. I den finner Du nämligen alla specifikationer Du behöver, för att lätt känna igen Guds sanna församling.

 

1. Den strålar av Guds kärlek. Jesus sade: ”Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.’” Johannesevangeliet 13:35. Kärlek är viktigare, än allt annat. En församling, som är klandrande, dömande och fariséisk, kan omöjligt vara den sanna församlingen. ”Den som inte älskar har inte lärt känna Gud”, säger aposteln Johannes, ”ty Gud är kärlek.” Första Johannesbrevet 4:8. ”Mina älskade”, tillägger han, ”låt oss älska varandra, ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud.” Vers 7. Och vidare säger han i vers 16: ”Gud är kärlek och den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom.”

 

I sitt stora kapitel om kärlek antyder aposteln Paulus, att även om en menighet hävdar sig ha apostlar, profeter, lärare och rent av någon, som utför mirakel, är den bara en ”ljudande malm eller en skrällande cymbal”, om den saknar kärlekens gåva. Se Första Korintierbrevet 12:28; 13:1.

 

Med andra ord, kärlek uttryckt i vänlighet, hövlighet, fördragsamhet och medlidande, är det mest iögonenfallande tecknet på den sanna församlingen.

 

2. Den betonar, att Jesus Kristus är Guds Son. Jesus bad en gång lärjungarna, att säga Honom, vem de trodde Han egentligen var. ”Simon Petrus svarade: ’Du är Messias, den levande Gudens Son.’” På det svarade Jesus: ”Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.” Matteusevangeliet 16:16-18.

 

”På denna klippa” byggde Kristus Sin församling. Inte på Petrus, naturligtvis, men på Petrus’ frimodiga vittnesbörd och fasta tro på, att Jesus Kristus var Guds Son. Som Paulus säger: ”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst.” Romarbrevet 10:9. ”Hos ingen annan finns frälsningen”, säger Petrus. ”Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.’” Apostlagärningarna 4:12.

 

Johannes tillkännager: ”Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förblir Gud och han själv förblir i Gud.” Första Johannesbrevet 4:15. Och det, som gäller för en enskild person, gäller också för en hel församling. Om den inte upphöjer Jesus Kristus som Guds Son och bekänner inför människorna, att Han är sann Gud, är den inte och kan den inte vara Guds sanna gemenskap. Se Matteusevangeliet 10:32-33.

 

3. Den ärar Bibeln som Guds Ord. I sitt andra brev till Timoteus säger aposteln Paulus: ”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.” Kapitel 3, verserna 16-17.

 

Då han tog farväl av de kristna i Efesus, sade han: ”Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som blivit helgade.” Apostlagärningarna 20:32.

 

Han berättar för församlingen i Rom, att ”allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp.” Romarbrevet 15:4.

 

Petrus säger, att ”Herrens ord förblir i evighet” (Första Petrusbrevet 1:25, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98) och att ”ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud.” Andra Petrusbrevet 1:21.

 

Så ställde sig den första kristna församlingen till den Heliga Skrift. De ärade den som Guds inspirerade ord. Den sanna menigheten intar samma ståndpunkt i dag.

 

4. Den beaktar de Tio Buden som Guds heliga lag. ”Vi vet att vi har lärt känna honom”, säger aposteln Johannes, ”när vi håller fast vid hans bud. Den som säger: ”Jag känner honom” och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom. Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom. Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.” Första Johannesbrevet 2:3-6. Så för att veta, att vi ”känner honom” och att vi ”är i honom”, måste vi hålla Hans bud och vandra, som Han vandrade.

 

Hur vandrade då Jesus? Han vandrade på Guds väg, de Tio Budens väg. ”… jag har hållit min Faders bud”, säger Han, ”och förblir i hans kärlek.” Johannesevangeliet 15:10. Och: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda.” Matteusevangeliet 5:17.

 

En av avsikterna med Hans första ankomst var, ”att låta sin undervisning komma till makt och ära.” Jesaja 42:21 {att göra lagen stor och härlig. Norska Bibeln}. Och samma mål har alltid Guds församling haft. Det sägs därför också om Hans menighet under de sista dagarna av världens historia, att ”de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.’” Uppenbarelseboken 14:12.

 

5. De helighåller den sjunde dagen som Guds Sabbat. Det är otänkbart, att Guds sanna menighet skulle kunna helga någon annan dag, än Hans dag. Och Hans dag är, som Bibeln klart visar, den sjunde dagen.

 

Helighållandet av den sjunde dagen är i själva verket ett av de viktigaste tecknen på den sanna menigheten. ”… de{n} är ett tecken”, säger Herren, ”mellan mig och er från släkte till släkte, för att ni skall veta att jag är HERREN som helgar er.” Andra Moseboken 31:13.

 

Den äkta vilodagen är således ett minnesmärke inte bara över skapelsen, utan också över helgelsen. Den blev given, för att påminna Guds barn om Hans makt både, att skapa och att återskapa. Den är därför ett säkert kännetecken på den äkta församlingen under alla tider.

 

6. Den använder det bibliska dopsättet. Detta är i linje med Jesu befallning till Sina lärjungar: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. Matteusevangeliet 28:19.

 

På apostlarnas tid utfördes inte dopet, genom att stänka vatten på dopkandidaterna, utan genom nedsänkning {under vattenytan}. Vi finner ett exempel på det i Apostlagärningarna 8:38-39, där Filippus och den etiopiske hovmannen bägge hade stigit ned i vattnet, och därpå ”stigit upp ur vattnet”. Och att det var en bestämd mening med just denna dopmetod, visar Paulus oss i Romarbrevet.

 

”Eller vet ni inte”, säger han, ”att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet”. Romarbrevet 6:3-4.

 

Genom att låta sig doppas ned i vattnet, tillkännagav den nye medlemmen av församlingen sin villighet, att dö bort från sitt gamla, syndiga liv. Genom att stå upp ur vattnet, gav han uttryck för sitt beslut om, att leva ett nytt liv i Kristus.

 

Detta var ett bra sätt, att på den tiden ansluta sig till den sanna församlingen, och är lika värdefullt i dag.

 

7. Den intar Herrens nattvard i all enkelhet. Aposteln Paulus sade till församlingen i Korint: ”Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ’Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.’ På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.’ Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer.” Första Korintierbrevet 11:23-26.

 

Detta är något, som den sanna församlingen kommer att utöva, tills Herren anländer igen. Det var ingen stor och pompös ceremoni, utan medlemmarna åt brödet och drack vinet till minne av Jesu lidande och död.

 

Hur enkel den ursprungliga nattvardsgudstjänsten var, ser vi av berättelserna vi finner i Matteus 26:20-29, Markus 14:17-25 och Lukas 22:7-20. Johannes tar också med den vackra redogörelsen om fottvagningen. Han berättar om, hur Jesus i Sin stora kärlek ställde Sig på knä och tvättade lärjungarnas fötter som förberedelse för den högtidliga handling, som följde. ”Om nu jag, er Herre och Mästare”, säger Han, ”har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er. … När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.” Johannesevangeliet 13:14-17.

 

8. Den måste ha Andens gåvor. Då den Helige Ande kom över apostlaförsamlingen, skänkte Han olika nådegåvor. Se Första Korintierbrevet 12:4. Den ene medlemmen erhöll ”ord av vishet, den andre ord av kunskap genom samme Ande. En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att utföra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål.” Verserna 8-10. Församlingen tilldelades var och en av dessa nådegåvor till hjälp och välsignelse. Mottagarna skulle samarbeta och stärka församlingen var och en, utan att upphöja sig över varandra.

 

Paulus skrev också till församlingen i Efesus om detta och säger: Han ”gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.” Efésierbrevet 4:11-13.

 

Eftersom han nämner, att dessa gåvor skulle finnas kvar i menigheten, tills medlemmarna blir ”helt uppfyllda av Kristus”, är det rimligt att anta, att vissa av dem, eller alla, fortsatt är tillgängliga för den sanna församlingen. Den församling, där dessa nådegåvor är mest framträdande, måste följaktligen vara den sanna.

 

9. Den är en enkel och anspråkslös församling. Man kan svårligen tänka sig, att den enkle galiléns församling skulle uppträda med prakt, intrycksfulla ceremonier och stor slösaktighet. Något sådant skulle vara raka motsatsen till Hans anspråkslösa och heliga liv samt Hans oegennyttiga tjänst för andra.

 

När aposteln Petrus minns de lyckliga dagar de tillbringade tillsammans med Mästaren i Galiléen, säger han: ”Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv.” Och så förmanar han kvinnorna till, att ta av sig alla onödiga smycken och i stället kläda sig i ”den oförgängliga skönheten hos en mild och stilla ande. Det är mycket dyrbart i Guds ögon.” Till männen säger han: ”älska bröderna, var barmhärtiga och ödmjuka. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf. Tvärtom skall ni välsigna”. Första Petrusbrevet {1:15;} 3:1-9.

 

Det är en sådan församling Gud önskar Sig i dag. Medlemmarna kommer i sina privata liv och i församlingen att vara sådana individer, som Petrus här beskriver.

 

10. Den är en ren församling, rättskaffens och ivrig, att bistå de behövande. Guds nåd, säger aposteln Paulus, tuktar oss till, ”att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är”. Och det så mycket mer, som Han ”har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.” Titusbrevet 2:12-14.

 

Petrus beskriver likaledes Jesu efterföljare som ”ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk”. Första Petrusbrevet 2:9, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

 

”… som främlingar och gäster”, förmanar han dem, att hålla sig ”borta från de köttsliga begären som för krig mot själen. Uppför er väl bland hedningarna, så att de… ser alla goda gärningar ni gör och prisar Gud den dag han uppsöker dem.” Första Petrusbrevet 2:11-12.

 

Medlemmarna av den sanna församlingen kommer, genom Guds nåd, att stadigt försöka, att bli mer lika sin älskade Frälsare och Herre. Man kommer därför att kunna känna igen dem på deras rättskaffens, rena och enkla liv och deras iver efter, att hjälpa människor i andlig eller timlig nöd. När olyckan är framme, vad den än består i, står de i främsta ledet ibland dem, som kommer nödställda personer till undsättning.

 

11. Den äger ett levande hopp om Kristi snara återkomst. Denna villighet till, att göra något för andra, vilar på en fast överbevisning om, att Jesus väldigt snart personligt skall komma tillbaka hit till jorden. Denna församling, som är ”ett föredöme i goda gärningar”, kommer längtansfyllt att se fram emot förverkligandet av ”det saliga hoppet”, ”att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet.” Titusbrevet 2:7, 13.

 

Den kommer att glädja sig åt detta löfte från Mästaren: ”Och om jag än går och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.” Johannesevangeliet 14:1-3.

 

Den kommer att ivrigt speja efter de tecken Kristus lovade skulle visa sig före Hans återkomst. Lukasevangeliet 21:25-27.

 

Den kommer att ta på allvar Hans högtidliga förmaning om, att fortgående visa större vaksamhet ju mer dagen närmar sig. Matteusevangeliet 24:42. Den kommer att vaka och be, och dess ständiga bön kommer att vara: ”kom, Herre Jesus!” Uppenbarelseboken 22:20.

 

Tron på Kristi andra ankomst kommer att vara ett väsentligt kännetecken på den sanna församlingen.

 

12. Den kommer att bedriva världsomfattande missionsverksamhet. Annat kan det inte vara, ty i dess öron ringer fortfarande Mästarens befallning: ”’Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen.” Markusevangeliet 16:15. Den kommer heller aldrig att glömma Hans förutsägelse: ”detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.” Matteusevangeliet 24:14.

 

En gemenskap, som har dessa betydelsefulla Skriftställen som grundval för sin missionsverksamhet, kommer inte att begränsa sin verksamhet till ett enskilt område eller ett visst land. Den måste omfatta hela världen. Den kommer att känna, att Gud har gett den ett budskap, som måste förkunnas ”för alla folk och stammar och språk och folkslag.” Uppenbarelseboken 14:6.

 

Med ett sådant program för världsomspännande missionsverksamhet, kommer medlemmarna att helga sig själva och alla sina ägodelar åt ändamålet, att fullfölja förkunnelsen av ”ett evigt evangelium”, för att den Herre och Mästare, som de älskar och tjänar, snart skall kunna komma i härlighet.

 

Skulle Du någon gång höra detta budskap förkunnas, lägg då noga märke till dessa budbärare och deras livsföring. Se, om den stämmer överens med Bibeln. Se, om de uppfyller de tolv krav, som är uppställda i det här kapitlet. Om de gör det, gläd Dig. För då kan Du gå ut ifrån, att Du har hittat fram till Guds sanna församling, det andliga hem Du längtar efter.