Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 5. Bibeln och Dina Bekymmer. 19. En Dag för Vila

Sektion 5

Bibeln och Dina Bekymmer

 

19. En Dag för Vila

Detta är också en svårighet för många i dag. I sitt hjärtas innersta känner de, att de bör hålla en av veckans dagar helig, men eftersom skick och bruk förändras med tiden, är de inte säkra på, vilken dag är Guds helgdag, eller om det budet alls gäller nu.

 

Det ökar riskerna för en allmän, fem dagars arbetsvecka. Därmed ges nämligen nya möjligheter för allt slags lockande avkoppling, såsom fisketurer, båtfärder och möjlighet till deltagande i idrottstävlingar både när och fjärran. Tiden från Fredag eftermiddag till Måndag morgon har för tiotusentals personer blivit en tid med hektiska förberedelser, följda av en händelserik utflykt, och till sist skall allt ställas i ordning igen. De har inte ens tid till en kort gudstjänst.

 

Många av dem, som fortfarande går i kyrkan på Söndagen, tycks mena, att väl denna fromma handling är utförd, kan de disponera resten av dagen som de önskar, utan en tanke till på Guds rikes angelägenheter.

 

En annan källa till osäkerhet är faktumet, att tusentals troende nu börjar, att helga Lördagen, den sjunde dagen i veckan, som vilodag och arbetar på Söndagen, den första dagen i veckan. Tar de fel, eller har de rätt? {I almanackorna ändrades veckodagarnas inbördes ordning 1973, på mänskligt bevåg, inte på gudomlig tillskyndan. Därefter har Måndagen räknats som första veckodag och Söndagen som sista. Eftersom Gudomen inte införde denna ändring, eller förfalskning, gäller fortsatt Skaparens ordning. Övers. anm.}

 

Det är därför inte så konstigt, att många uppriktiga kristna har börjat att oroa sig. Du är kanske själv en av dem. Du säger måhända: Jag skulle önska, att Gud ville göra det alldeles klart för mig, vad Han egentligen vill, att jag skall göra.

 

Om så är, behöver Du inte längre vara osäker. Du kommer att finna svaret på denna fråga i Guds Ord, klart som dagen.

 

Sabbaten är den nästa äldsta av alla institutioner, som människorna känner till. Den infördes av Gud Själv kort efter det, att Han hade vigt Adam och Eva i Edens Lustgård.

 

För dessa två fullkomliga väsen blev den första solnedgången inledningen till den första Sabbaten, och den första soluppgången början på den första Sabbatsmorgonen.

 

”På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. Han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, ty på den dagen vilade han från allt sitt verk som han hade skapat och gjort.” Första Moseboken 2:2-3.

 

Lägg märke till, vilken dag Han välsignade. Det var den sjunde. Inte den första eller den fjärde eller den sjätte, utan den sjunde. Denna särskilda dag helgade Han, eller reserverade för heligt bruk.

 

Från och med då tillbad alla, som älskade Gud, Honom på denna heliga dag. Vecka för vecka, då den sjunde dagen inföll, tänkte de på Gud, umgicks med Honom och prisade Honom.

 

Under århundradenas gång glömde många bort Sabbaten, eftersom synden tog överhanden. Men Gud glömde den aldrig, ej heller förändrade Han dagen.

 

Sedan Han hade fört Israel ut ur Egypten, påminde Han dem på ett iögonenfallande sätt om Sabbatens stora betydelse för människan.

 

I fyrtio år levde de i ödemarken av mannat, som Gud gav dem. Sex dagar i veckan gjorde Gud ett mirakel och lät mannat falla på marken, där det sedan låg som ett rimfrostlager. Den sjätte dagen i veckan föll det en dubbel portion, men den sjunde dagen fann de inget manna. Andra Moseboken 16:26-27.

 

Detta fortsatte i omkring två tusen veckor. Så i fall någon israel, vid uttåget ur Egypten, var i tvivel om, vilken dag var Herrens dag, var han i vart fall inte längre osäker, då de fyrtio åren i ödemarken var till ända.

 

Det var på den tid, då mannat fortfarande föll, som Gud förkunnade Sin vilja för Israel och för alla människor i de Tio Buden. Och i själva hjärtat av denna okränkbara lag säger Han: ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat.” Andra Moseboken 20:8-10.

 

Från och med då visste varenda israelit precis, vilken dag, som var den rätta. Det var den sjunde dagen och ingen annan. De helighöll den inte alltid, som de borde, men de var utan ursäkt, för de kände till Guds vilja.

 

Under de därpå följande åren, avföll Israel ofta från Gud. Men Herren gav dem gudfruktiga ledare, som förde dem åter in på rättfärdighetens stigar, och det innefattade också alltid, att de skulle hålla Herrens vilodag på den sjunde dagen i veckan.

 

Omkring 700 år före Kristus bad profeten Jesaja dem innerligt om, att hålla sin fot borta från Sabbaten och inte längre gå sina egna vägar på Guds heliga dag. Se Jesaja 58:13.

 

Två hundra år senare påminde Nehemja återvändarna från Babylon om, att Gud hade talat till dem från Sinaiberget och gett dem ”rättfärdiga föreskrifter och sanna lagar, goda stadgar och bud” och ”gav… dem kunskap” om sin ”heliga sabbat”. Nehemja 9:13-14.

 

Således ser vi, att fram till mitten på 600-talet före Kristus rådde det aldrig något tvivel om, vilken dag som gällde, fastän många glömde bort vilodagen och överträdde Herrens heliga bud.

 

Inte heller på Jesu tid rådde det något tvivel härvidlag. Han levde ibland människor, som omsorgsfullt höll Sabbaten. De religiösa ledarna var till den grad noga med dagen, att de inte ens ville lyfta ett finger, för att bistå de sjuka. Då de såg en man bära sin bädd på Sabbatsdagen, uppförde de sig, som om han hade begått den oförlåtliga synden.

 

Men fastän deras helgande av vilodagen var fel, var det inget fel på dagen. Den var fortsatt samma sjunde veckodag, som Gud hade instiftat i begynnelsen. Hade den inte varit det, skulle Jesus utan tvivel ha upplyst dem om det.

 

Och hur var nu Hans personliga förhållande till detta dygn, Sabbaten, som Han ju faktiskt Själv hade helgat som ett evigt minnesmärke över skapelsen? Se Kolosserbrevet 1:16-17.

 

Han helighöll dagen. Lukas berättar för oss, att vid inledningen på Sin offentliga verksamhet och strax efter frestelsen i öknen, kom Han ”till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften”. Lukasevangeliet 4:16.

 

Ingen blev överraskad över, att se Honom där. Det var ju vanligt för Honom, att vara på plats och delta i gudstjänsten. Han hade besökt denna synagoga varje Sabbat sedan barnsben. Hans mor brukade utan tvivel ta med Honom dit. Han torde ha känt till vägen dit så väl, att Han kunde ha gått den i blindo. Lika säkert måste Han, som Guds Son, ha vetat, vilken dag Han borde gå dit.

 

Det är otänkbart, att Jesus skulle ha tagit miste på dag. En gång sade Han till fariséerna: ”Så är Människosonen Herre också över sabbaten.’” Markusevangeliet 2:28. Här gjorde Han anspråk på, att vara den, som hade instiftat Sabbaten och som därför kände till avsikten med dagen och hur den borde helgas, liksom vilken dag det var, som skulle helighållas.

 

Detta tydliggör också, att trots alla omvälvningar under fyra tusen års mänsklig historia, och trots alla Israels prövningar och svårigheter i Egypten, i ödemarken, i Palestina och i Babylon, bevarades den sjunde dagens vila genom Guds försyn, till dess Messias kom och godkände den genom det exempel på vilodagshelgande, som Han gav. Slöhet hade stundtals lett till dagens missbruk, men den hade aldrig helt gått förlorad, och nu stadfästes eller bekräftades den av Honom, som var Sabbatens Herre.

 

Men har då inte Jesus förändrat dagen? Nej, Bibeln nämner inte med ett ord någon dylik förändring. Vad Jesus gjorde, var att ge dagen dess rätta innehåll och mening tillbaka.

 

”En sabbat gick Jesus genom ett sädesfält, och hans lärjungar började rycka av ax där de gick. Då sade fariseerna till honom: ’Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?’ Han svarade: ’Har ni aldrig läst vad David gjorde, när han och hans följeslagare var hungriga och inte hade något att äta: hur han gick in i Guds hus, då Abjatar var överstepräst, och åt skådebröden, som endast prästerna fick äta, och hur han även gav till dem som var med honom?’ Och Jesus sade till dem: ’Sabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten.” Markusevangeliet 2:23-27.

 

Det Han här sade, gjorde inte Sabbaten mindre helig och betydelsefull. Tvärt emot, Han gjorde den stor och härlig. Sabbaten blev gjord för människans skull – för människans lycka, välfärd och andliga framsteg. Ju mera noggrant dagen iakttogs, desto större välsignelse skulle människan få av den. Men att göra den till en dag för botövningar och att hålla den, för att uppnå frälsning genom laglydnad, är att fullständigt missa poängen med den.

 

”En annan gång gick Jesus in i en synagoga, och där fanns en man som hade en förtvinad hand. Spänt iakttog de Jesus för att se om han skulle bota honom på sabbaten. De ville få något att anklaga honom för. Han sade till mannen med den förtvinade handen: ’Stig fram.’ Sedan frågade han dem: ’Är det på sabbaten mera tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda?’ Men de teg. Då såg han sig omkring med vrede, bedrövad över att deras hjärtan var så förstockade. Och till mannen sade han: ’Räck ut din hand.’ Han räckte ut handen, och den var nu frisk.” Markusevangeliet 3:1-5.

 

Det var vid samma tillfälle, berättar Matteus för oss, som Han frågade fariséerna: ”’Vem av er skulle inte gripa tag i sitt får och dra upp det om det faller i en grop, och det också på sabbaten? Hur mycket mer är inte en människa värd än ett får! Alltså är det tillåtet att göra gott på sabbaten.’” Matteusevangeliet 12:11-12.

 

Igen och igen betonade Han under Sin korta vistelse här på jorden denna grundsats i lära och i liv. Många av Hans största helanden utfördes på vilodagen. Han försökte på alla sätt, att visa folket, hur kärlekens Gud önskade, att människorna skulle helighålla Herrens dag. Dock förändrade Han aldrig dagen.

 

”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna”, sade Han till lärjungarna. ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. Amen {Sannerligen} säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett. Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket. Men den som håller dem och lär människorna dem, han skall kallas stor i himmelriket.” Matteusevangeliet 5:17-19.

 

Alltså upphävde Jesus icke det fjärde budet, ej heller överförde han det till ett annat dygn eller förändrade det på något annat vis. Och om inte Han gjorde det, vem annars skulle då kunna göra något sådant?

 

Men kanske Han gav lärjungarna besked om, att en dylik ändring skulle företas efter Hans död? Nej, tvärt om. Bibeln säger, att även då Han låg i Josefs grav, och vissa kvinnor planerade, att balsamera Hans kropp, höll de sig i stillhet ”på sabbaten… efter lagens bud.” Lukasevangeliet 23:56.

 

Nå, var inte lärjungarna församlade nästa dag, för att hälsa Honom välkommen efter uppståndelsen och samtidigt införa en ny vilodag? Nej, de var riktigt nog församlade den dagen bakom lyckta eller låsta dörrar, men det var på grund ”av rädsla för judarna.” Johannesevangeliet 20:19. Då Jesus plötsligt stod mitt ibland dem, blev de ”förskräckta {och} trodde… att de såg en ande.” Lukasevangeliet 24:37. Det dröjde ganska länge, innan de trodde, att Han verkligen hade stått upp ifrån de döda.

 

Tre andra Skriftställen (Matteus 28:1, Lukas 24:1 och Johannes 20:1) nämner alla den första veckodagen i förbindelse med Jesu uppståndelse, men ingen av dem antyder något om, att dagen hade förvandlats till ny vilodag. Då återstår det bara två texter i Nya Testamentet angående den första veckodagen, nämligen Första Korintierbrevet 16:1-2 och Apostlagärningarna 20:6-7. Den första av dessa texter gäller gåvor, som de kristna skulle lägga åt sidan den dagen ”hemma”, och den andra ett möte, som måste ha hållits på Lördag kväll, enligt den då gällande angivelsen av tid.

 

Men vad hände senare? Måhända ändrade det första stora kyrkomötet på dagen? Nej. Berättelsen om mötet finner vi i Apostlagärningarna, kapitel 15, men den innehåller inte ett ord om detta ämne. I fall något av ombuden hade föreslagit något så långtgående, som att ändra på vilodagen från veckans sjunde till första dag, skulle detta utan tvivel ha omtalats.

 

Paulus närvarade vid mötet, och det är tydligt, att han i varje fall inte kände till någon förändring av vilodagen. Ty då han efter kyrkomötet kom till Filippi, säger Guds Ord:

 

”På sabbaten tog vi vägen ut genom stadsporten och längs en flod, där vi antog att det fanns ett böneställe. Vi satte oss ner och började tala till de kvinnor som hade kommit dit.” Apostlagärningarna 16:13.

 

Nästa kapitel redogör för, att då Paulus kom till Tessalonika, gick han ”som han brukade” in i synagogan, och ”under tre sabbater samtalade han med dem utifrån Skrifterna”. Apostlagärningarna 17:1-2. Hans fiender påstod, att han hade ”vänt upp och ner på hela världen”, detta enligt vers 6, men ingen av dem anklagade honom för försök till, att ändra vilodag.

 

Hur förhöll det sig med de andra apostlarna – föreslog de en dylik förändring? Inte heller hos dem finns det en antydan om något sådant. Förvisso talar aposteln Johannes om, att han på ”Herrens dag kom… i Anden” {Uppenbarelseboken 1:10}, men det måste ha inträffat på Sabbatsdagen, den sjunde dagen, för den kallar Herren för ”min heliga dag” i Jesaja 58:13, och Han tillkännager Sig vara ”Herre också över sabbaten.’” Markusevangeliet 2:28.

 

Skulle Du ännu vara osäker rörande den här frågan, ta då själv en Bibelordbok och slå upp alla hänvisningar till Sabbaten, den sjunde dagen, Herrens dag, den första dagen och liknande ämnen. Det kan ta litet tid, att gå igenom dem alla, men det är värt omaket. Det kommer att en gång för alla tydliggöra för Dig, vad Bibeln säger – och inte säger – om detta viktiga spörsmål. Och det kommer att hjälpa Dig med, att avgöra, hur Du skall ställa Dig till denna sak.

 

Ty hur än mycket Du letar, kommer Du inte att finna en enda text, som ens antyder, att Gud någonsin haft planer på, att vidta förändringar gällande vilodagen, och heller inte ett enda Skriftställe, som andas om, att en dylik förändring har ägt rum. Du kommer därför att ställas ansikte mot ansikte med det enkla och oomtvistliga faktumet, att den sjunde dagen fortsatt är ”HERRENS, din Guds, sabbat.”

 

Hur är det med de förändringar, som har skett i tidsräkningen? Har det företagits sådana förändringar, att vi inte längre bestämt vet, vilken dag är den sjunde? Nej, även om tidsräkningen har korrigerats, har detta aldrig berört veckodagarnas inbördes ordning. Både Julius Cæsar och påve Gregorius VIII företog sådana korrigeringar av tidsräkningen, men ingendera vidrörde veckodagarnas inbördes följdordning. Den sjunde dagen i veckan är fortfarande den samma, som den var, då Kristus var här på jorden, och längre tillbaka behöver ingen då. Vi kan tryggt hålla den dag Han iakttog.

 

Om Du i Ditt hjärta känner, att Du borde helighålla en dag, men inte är helt säker på, vad Du skall göra, har Du svaret här – i Din egen Bibel. Men när Du bestämmer Dig för, att lyda Guds kallelse och hålla Hans dag helig, blanda aldrig samman Dina egna angelägenheter med Din tjänst för Gud. Du kan inte skänka Honom en del av Din tid på Sabbaten, och själv behålla resten. Du måste ge Honom hela dygnet, från solnedgång till solnedgång. Tredje Moseboken 23:32 och Markusevangeliet 1:32. Du skall hålla den dagen helig, lägga Ditt eget åt sidan och ge Gud Dina tankar. Låt den vara en bönens, lovprisningens och Bibelstudiets dag.

 

Och Du skall inte göra detta bara för att Guds lag fordrar det, utan för att Kristi kärlek fyller hjärtat och driver Dig härtill. Tillbringa dagen tillsammans med Gud, eftersom Du älskar Honom över allt annat och för att Han har vunnit Dig för himmelens rike genom Sin kärlek. Då blir den sannerligen veckans lyckligaste dag, och de välsignelser Sabbaten bringar, kommer Du att få uppleva. Se Jesaja 58:13-14.