Kendall, Lärdomar från Helgedomen. Del 8: Meningen med Lagen

Lärdomar från Helgedomen

Del 8: Meningen med Lagen

Av Jack Kendall

Den första lögn som Satan sade åt Eva, nämligen att hon ägde icke lånat och ej härlett liv (skulle aldrig dö), var en återspegling av Satans sinne – kärnan hos självupphöjelsen. På grund av syndafallet fick människan detta sinne vilket blev en del av hennes natur. Denna natur märktes snart nog i människans försök att dölja sin nakenhet med ett egenhändigt tillverkat täckelse.

”Oskuldsfullhetens plagg, en mantel given av Gud, som omgav dem, försvann; och de ersatte denna himmelska dräkt genom att sy ihop fikonlöv som förkläde.

Detta är det hölje som överträdarna av Guds lag har använt sedan Adam och Evas olydnad. De har sytt samman fikonlöv till att dölja sin nakenhet med, vilken orsakats av förseelse.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, Band 1, s. 1084.

Samma inställning märktes i Kains offer – han frambar sina händers verk för att vinna Guds favör och godtagande. Hans offergåva visade ej på tro, återspeglade inget behov och krävde ingen ödmjukhet, samt var utmärkande för den oomvändes sinne. Detta gjorde hans offer helt oantagligt [oacceptabelt].

”Genom varje gåva till Gud skall vi erkänna den enda storartade Gåvan; blott detta förmår att göra vår tjänst godtagbar för Honom. Då Abel erbjöd det förstfödda av sin hjord, erkände han Gud, ej bara som Givaren av hans timliga välsignelser, utan även som Givaren av Frälsaren. Abels gåva var den mest utsökta han kunde uppbringa; ty den gällde Herrens uttalade anspråk. Men Kain offrade endast av markens frukt, och hans erbjudande antogs icke av Herren. Det uttryckte inte tro på Kristus. Alla våra gåvor måste vara bestänkta med försoningsblodet.” Samma, s. 1086.

Om den skapade varelsen förvisso är oberoende av Gud, lyder den uppenbara slutledningen att han ej behöver göra som Gud säger. Denna Satans andra lögn blev en del av människans förvända natur vid syndafallet. Inom människan fanns det nu en anda som verkade emot Guds styres grundsatser. Även om Kristus gick emellan och bröt Satans fullständiga makt över mänskosinnet, befriande hennes vilja och skänkande henne valfrihet, återspeglar alltjämt hennes natur Satans sinne. Lydnad tycks ej mera nödvändig eller önskvärd.

För att människan klarare skulle inse följden av så bara en liten avvikelse från Guds vilja och erhålla en medvetenhet om syndens ytterliga syndfullhet, skänkte Gud henne ett offersystem. Genom att frambära dessa offergåvor, skulle hon visa sin tro på det framtida, stora offret, detta i kärlek till Honom för att Han skulle komma att köpa henne en andra nådatid.

”Synd är överträdelse av lagen, och det är icke betydelsen hos handlingen som stämplar den som synd.... Synd är synd, och det är en Satans villfarelse att den borde betraktas i något annat ljus och sägas vara ofarlig.” Review and Herald, Band 3, s. 70.

Satan lyckades att så förvränga innebörden att offret blev ett ändamål i och genom sig självt – ett sätt att uppnå ynnest eller blidkande på. Ju värdefullare offergåva, desto större favör skulle vinnas. Det återstod blott ett steg till mänskooffer.

”Felaktigheter kan ej stå för sig själva, och skulle snart utrotas om de icke likt parasiter klamrade sig fast vid sanningens träd. Felaktigheter suger åt sig liv från Guds sanning.” Review and Herald, Band 3, s. 301.

Satan ville icke att människan skulle förstå Guds kärlek av fruktan att hon skulle dras till Honom och motta den rättfärdighet Kristus gratis erbjöd – den som alla de slutligen förlossade måste besitta. Satan förstod bättre än människan att, åtskiljd från Gud, saknade människan förmåga att uträtta några som helst rättskaffens gärningar. Till och med hennes naturs bevekelsegrunder är så genomruttna och hennes ansträngningar så genomsyrade av jaget att de, likt Kains offergåva, är alltigenom förkastliga.

”Herren framhåller Sin överhöghet. Men Satan är väl medveten om att dyrkan av den levande Guden upphöjer, förädlar och förhärligar ett folk. Han vet att avguderi icke upphöjer, utan att det kommer ens uppfattningar att förfalla, detta genom att man tillber det låga och usla. Han verkar ständigt för att locka tankarna bort ifrån den ende sanne och levande Guden.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, Band 4, s. 1145.

”Men ingen må tro att det är möjligt för människor att i egen kraft uppnå det ideal som Gud hänvisar dem till. Våra hjärtan är onda, och vi förmår icke att ändra på dem.... En kraft måste verka inifrån, nytt liv komma från ovan, innan personen går att förändra från syndare till helgad. Den kraften är Kristus. Enbart Hans nåd mäktar att vederkvicka själens livlösa förmågor, och dra den till Gud, till helighet.” Signs of the Times, Band 4, s. 242.

Därför sökte Satan med utsökt skicklighet att från människors sinnen bortta allt som påminde dem om deras Danare, för att i stället få kasta sin egen skugga mellan människor och Gud. Sin egen karaktär tillskrev han Gud tills människor tjänade Gud av fruktan. Även judarnas drivkraft var för det mesta fruktan.

”Satan hade för människan framställt Honom [Gud] som godtycklig, barsk och oförlåtande. Allt det elände och lidande han förorsakat människan, skyllde han på Gud. Han förkunnade att människan icke kunde lyda lagen, och att Gud var godtycklig och grym i att kräva av henne något hon ej mäktade med.” The Youth’s Instructor, s. 446.

Då Gud förde Israel till Sinai skänkte Han dem Sin lag. Det vore oriktigt att sluta sig till att de förut saknade lag, ty vi vet att deras befrielse ur Egypten skedde i enlighet med förbundet upprättat med Abraham 400 år tidigare. Gud hade ingått Sitt förbund med Abraham därför att Abraham hållit Hans lagar och stadgar. Sex veckor efter att de lämnat Egypten och före ankomsten till Sinai beslöt Gud att, genom utdelandet av mannat, undersöka huruvida de tänkte hålla Hans lag. Senare hänvisade Han till deras vägran härvidlag, och frågade hur länge de tänkte strunta i att lyda Honom.

Vad var då meningen med att utge lagen från Sinai? Den var tvåfaldig. Mitt i dundret och mörkret talade Gud för att hos folket inpränta Sin rättfärdighet såsom motsats till deras syndfullhet. Han utgav lagen för att man verkligen skulle erkänna sina felsteg, icke för att det skulle förekomma mera synd och att den skulle nödga Gud att än tydligare visa Sin nåd. Han önskade att redan befintlig synd skulle framstå i sin sanna natur och omfattning och att folket måtte inse sin egen oförmåga att hålla lagen. För det andra, för att Guds nåd skulle uppskattas för vad den är.

_________________________________________________________________

Satan förstod bättre än människan att, åtskiljd från Gud, saknade människan förmåga att uträtta några som helst rättskaffens gärningar.

_________________________________________________________________

”Förkunnandet av de tio budens lag var en vidunderlig uppvisning av Guds härlighet och majestät. Hur påverkade detta ådagaläggande av kraft folket? De blev rädda. Då de förnam ’dundret och eldslågorna, basunljudet och röken från berget... bävade de och höll sig på avstånd.’ [Andra Moseboken 20:18] ... Till stor del hade man mist kunskapen om Gud och enda sättet att närma sig Honom på. De hade förlorat nära på all insikt om vad som utgör synd och vad som utgör rättfärdighet.” Review and Herald, Band 4, s. 401.

Israels barns stora synd var otro – de förtröstade på sig själva hellre än på Gud. De behövde få sin självsäkerhet utplånad, för att tron måtte ta dess plats. Lagen utgavs på så vis att detta skulle ske och för att betona förhållandet att rättfärdighet endast vinns genom tro, inte genom gärningar. Hur kunde man någonsin tro att Gud, genom att utge lagen, avsåg att människor skulle vinna rättfärdighet med hjälp av laggärningar, då de inte ens kunde vidröra berget, varifrån den uttalades, utan att förgås?

”Avgudadyrkare fördöms av Guds Ord. Deras dårskap består i att förtrösta på sig själva för frälsning, detta genom att knäfalla inför sina egna händers verk.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, Band 1, s. 1105.

Sinai jämställs rätteligen med lagen; men det är ej mera liktydigt med lagen, än Kristus Själv är. Jesus sade: ”Att göra din vilja, min Gud, är min glädje, din lag är i mitt hjärta.’” [Psaltaren 40:9.] Därför vet vi att lagen var Kristi liv, ty från hjärtat utgår livet [Ordspråksboken 4:23].

Kristus, laggivaren, var den klippa som slogs i Horeb, det vill säga Sinai. Den strömmen utgjorde liv för dem som drack därur, och ingen av dem som i eftertänksam tacksamhet mottog den kunde undgå att förstå att den kom personligen från Herren. De kunde vara säkra på Hans stora kärlek till dem, och förhållandet att Han var deras liv, samt härigenom deras rättfärdighet. Fastän de ej kunde närma sig berget utan att dö – bevis för att lagen utan Kristus innebär döden för människor – kunde de dricka av strömmen som flödade därur. Alltså drack man genom Kristi liv i sig lagens rättfärdighet.

Medan berget talade om död, skulle folket ha gått under utan vattnet som strömmade från det. ”Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.” Johannesevangeliet 1:17. Båda kom samtidigt. Moses var en tjänare åt lagen i dess kapacitet som ett dödens redskap, detta beroende på folkets hårda hjärtan; men lagen om nåd och sanning genom Kristus överflödade på samma gång. Denna sanning kan skådas i de händelser som inträffade några veckor senare.

Trots alla bevis på motsatsen, valde folket att med Herren ingå ett förbund grundat på ömsesidiga löften. Liv och återställelse har alltid varit tillgängligt för det fallna släktet, fast beroende på lydnad – den enda framkomstmöjligheten. Skulle Gud öppna himmelen för människan såsom hon är odödliggjordes synden. Det framstår tydligt att en förändring i människan måste äga rum.

”De som under nådens tid vägrar att lyda Hans lag kunde ej med säkerhet släppas in i Hans rike; ty de skulle strida lika envetet mot Hans styres lag som den förste avfällingen gjorde. Det skulle inträffa ett andra uppror i himmelen.” Signs of the Times, Band 3, s. 465.

Bara ett fåtal veckor senare återgick Israel till egyptiskt avguderi och gjorde sig själva en gyllene kalv att dyrka. Vid denna punkt hade man överträtt överenskommelsen, sålunda ogiltigförklarande förbundet. Döden var den andra vägen, och detta straff avsåg Gud att genomdriva.

”Guds förbund med Sitt folk hade upphävts, och Han sade till Moses: ’Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem. Dig skall jag göra till ett stort folk.’ [Andra Moseboken 32:10.] ... Deras synder hade redan förbrukat Guds ynnest, och rättvisan krävde deras undergång. Därför ämnade Herren att döda dem, och av Moses göra ett mäktigt folk.” Patriarchs and Prophets, s. 318.

_________________________________________________________________

Moses insåg vad folket ej förstått – den ytterliga värdelösheten hos någon som helst överenskommelse som berodde på deras löften.

_________________________________________________________________

Moses bönföll så å folkets vägnar. I sin bön hänvisar Moses aldrig till Guds förbund med folket eller dess löften, utan bara till Guds utfästelser. Moses insåg vad folket ej förstått – den ytterliga värdelösheten hos någon som helst överenskommelse som berodde på deras löften. Moses steg ned ifrån berget och tog itu med dem som brutit mot överenskommelsen. De som ångrade sig blev räddade, medan de som förhärdat sig i sin obotfärdighet, och vägrade att ändra på sig, dödades.

Ändå envisades folket med sin oavhängighet. Israels historia är ett vittnesbörd om utfallet av detta gamla förbundsförhållande. Faktum är att ingen någonsin frälstes av det Gamla Förbundet. Blott de frälstes som bortom formerna och ceremonierna såg en avbildad Frälsare, och genom tro tog till sig Hans offer och

Hans rättfärdighet, vilka endast vinns genom tro.

”Det förekommer ingen sådan motsättning mellan det Gamla och det Nya Testamentet – Guds lag och Kristi glädjebudskap, kraven under den judiska och kristna hushållningen – som ofta påstås föreligga. Varje räddad själ under den tidigare ordningen frälstes av Kristus i lika hög grad som vi blir räddade av Honom i dag. Patriarker och profeter var kristna.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, Band 6, s. 1061.

Många år senare talade Gud, genom profeten Jeremia, om en dag i framtiden då ett nytt förbund skulle upprättas. Paulus hänvisar också till detta löfte i Hebréerbrevet. Det skulle ej bli någon skillnad vad angick bestämmelserna, men snarare vad beträffade deras genomförande. Medan det Gamla Förbundet berodde på folkets uppfyllelse därav, skulle det Nya bli överlägset i det att det skulle vara avhängigt Kristus allena, och härvidlag skulle det vara det Gamla överlägset.

”Under det Nya Förbundet är villkoren, varigenom evigt liv kan vinnas, de samma som under det Gamla – fullkomlig lydnad.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, Band 7, s. 931.

Svagheten hos det Gamla Förbundet var folkets svaghet. Man kan ej lita på att kött skall uppfylla förbundet. Abraham insåg denna sanning den mödosamma vägen då han sökte att avla den utlovade arvingen. Att en son erhölls kan ej ifrågasättas, men det var en tjänarinnas son. Herren hade redan sagt åt honom att hans son skulle födas som en fri person då han frågat om Elieser skulle bli hans arvinge [Abraham trodde snarare det själv – se Första Moseboken 15:2. Övers. anm.].

”Blott genom tro på Kristus är det möjligt för människan att leva enligt lagen. Människan förmår icke att frälsa sig själv, men Människosonen utkämpar hennes slag åt henne, och ställer henne i gynnsamt läge genom att skänka henne Sina gudomliga egenskaper. Och när människan tar till sig Kristi rättfärdighet, får hon del av den gudomliga naturen. Hon kan då hålla Guds bud, och leva.” Review and Herald, Band 3, s. 541.

Efter Ismaels födelse framträdde Herren igen inför Abraham och förnyade löftet om en arvinge genom Sara och gav honom sedan, såsom tecken på köttets värdelöshet och den rättfärdighet som kommer av tro, omskärelseriten.

Bekymret med självberoende och oavhängighet är inte endast judiskt, utan har att skaffa med det icke pånyttfödda hjärtat. Den tidiga kristna församlingen visade att den kände sig dragen till det Gamla Förbundet, trots Förbundets tidigare upprepade misslyckanden i att tillfredsställa folkets stora behov, nämligen rättfärdighet.

Före syndafallet täcktes människan av en ljusklädnad, vittnande om den rättfärdighet hon ägde genom tro. Då hon valde att handla på egen hand och tro på ormen, hade hon ej längre tro, och då tron förlorats, syndade hon. Därmed gjorde hon avkall på rättfärdigheten och ljushöljet.

Inseende sitt behov, satte hon igång med att framta sitt eget hölje och i fikonlöven skådar vi människans bästa försök till att övertäcka sig själv med egna verk. Hennes döda gärningar är lika odugliga till att hölja henne som de döda löven.

Behovet uppfylldes, men på ett helt annat sätt. Kristus kom till det fallna paret och ersatte de döda löven med skinndräkter. Lärdomen var viktig. Det fanns inget det fallna släktet kunde göra för att återfå den förlorade rättfärdigheten. Ett hölje måste förvärvas, men bara genom offrandet av ett oskyldigt liv.

Inte endast behövde den fallna människan förlåtelse, utan för att kunna återta sin plats i den himmelska familjen, behövde hon också en förändrad natur. Att Gud på något övernaturligt sätt skulle ändra på och återbörda henne till hennes tillstånd före fallet, vore ingen lösning (om detta varit lösningen, hade det varit lättare att börja med Adam), ty det hade redan visats att mänsklig fullkomlighet felat. Icke endast måste människan frivilligt välja att bringas åter till samklang med Gud och Hans avsikter, utan hon måste jämväl lära sig läxan om fullständigt beroende på en kraft utanför och bortom henne själv för att hålla henne kvar däri. Enbart då är det riskfritt att återföra henne till hennes plats i den himmelska familjen.

”Ur harmoni med Guds sinnesart, ovillig att hörsamma Hans lags krav, hade mänskosläktet bara utplåning att vänta. Enär den gudomliga lagen är lika oföränderlig som Guds karaktär, fanns det inget hopp för människan med mindre det ginge att säkra en utväg, varigenom hennes överträdelser kunde förlåtas, hennes natur förnyas, och hennes anda botas till att återspegla Guds avbild. Den gudomliga kärleken hade lagt en dylik plan.” Signs of the Times, Band 3, s. 22.

”Änglars fullkomlighet felade i himmelen. Människors fullkomlighet felade i Eden, lycksalighetens paradis. Alla som önskar sig trygghet på Jorden eller i himmelen måste se på Guds Lamm.” Samma, Band 5, s. 1132.

Endast genom gudomlig kraft kunde detta återskapelseverk äga rum, men det berodde på människors val och samarbete. Gud förmår ej att åstadkomma förändringen utan vår åstundan och samverkan. Men önskemålet härom åstadkommer heller inte en rättfärdig sinnesart genom mänsklig ansträngning, så vida icke den binds till gudomlig kraft. Det måste ske en unik sammansmältning av det mänskliga och det gudomliga, där vardera utför sitt sig tilldelade arbete. Exakt hur detta uppnås är en gåta, men att det kan göras är klart, ty i Kristus ser vi denna fullkomliga blandning. Hans föredöme visar till vilka höjder [nivåer] det är möjligt för människan att nå, när hon är villig att uppge sitt oberoende och godta verkandet av Guds sinne i henne själv.

”Människan kan ta del av den gudomliga naturen; det finns inte en själ som ej kan ropa på himmelens hjälp i frestelse och prövning. Kristus kom för att uppenbara källan till Sin kraft, så att människan aldrig skulle förlita sig till sin egen, icke understödda förmåga.... Människor kan få kraft till att motstå det onda – en kraft som vare sig jordiska makter, eller döden, eller helvetets skaror förmår att övertrumfa; en kraft som ställer dem där de kan segra såsom Kristus segrade. Det gudomliga och det mänskliga går att förbinda i dem.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, Band 5, s. 1082.

Mänskonaturen, eller det köttsliga sinnet, befinner sig i fullständigt uppror. Den kan på inga villkors vis förmås till, att erkänna en högre myndighet än jaget. Denna fallna natur är det slags sinne som hos Lucifer sökte jämlikhet med Gud. När syndaren emellertid betänker omfattningen hos den kärlek som återspeglas i offret gjort å hans vägnar, rörs hjärtat till att svara på denna kärlek. Med mindre han stålsätter sig mot dragningskraften hos denna kärlek – vilket medför evig undergång – verkar den Helige Ande i honom för att åstadkomma en sådan förändring att änglar storligen förundrar sig. Kristus skriver lagen i hjärtat så att människan endast följer sitt eget hjärtas befallningar när hon uppfyller lagen; till och med tankarna och bevekelsegrunderna renas. Denna förändring utgör ej en mildare variant av den gamla naturen, utan innebär en nyskapelse.

”Världen är en verkstad där Jesus, genom samverkan mellan mänskliga och gudomliga krafter, gör experiment med Sin nåd och gudomliga barmhärtighet på människors hjärtan. Änglar förbluffas när de betraktar karaktärsomvandlingen som bringas till stånd i dem som ger sig själva till Gud.” Testimonies to Ministers, sid. 49-50.

”Genom frälsningsplanen skulle en kraft verka vid återskapandet av människan. Syndens botemedel var av övernaturligt slag.” Signs of the Times, Band 3, s. 304.

Du måste dö bort från jaget. Sedan kommer samma kraft som i begynnelsen skapade människan, den kraft som bröt dödens makt över Kristus och igen förde Honom till livet, att verka i Dig. Denna kraft kommer att bryta syndens makt, det vill säga döden, och göra Dig till en ny skapelse i Kristus. Då kommer Kristi liv att finnas i Dig, ett evinnerligt liv som visar sig i att Du lever det slags liv som Kristus levde.

”Den kristnes liv är icke en mindre förändring eller förbättring av det gamla livet, utan en naturens förnyelse. Han dör bort från synden och jaget, och lever ett helt nytt liv.” Samma, Band 4, s. 503.

”Guds lags innersta anda gestaltades i Jesu Kristi väsen, och den som samarbetar med Kristus och därigenom tar del av den gudomliga naturen, utvecklar den gudomliga karaktären, och blir en bild av den gudomliga lagen.” Review and Herald, Band 3, s. 445.

Intet mindre är tillräckligt. Det köttsliga sinnet må åstunda liv, det må emellanåt kämpa för att lyda, men det är fortfarande det kött som Satan besegrade [läs: ingöt i människan genom syndafallet. Övers. anm.]. Det må för en tid framgångsrikt skifta yttre uppträdande, men offergåvan är inte bara nedsmutsad av den fördärvade naturen som är inkapabel till obesudlade handlingsgrunder, utan sker ej utrotandet – dödandet – av varje fiber av själviskhet (det köttsliga sinnet) kommer det att åter skjuta upp och bringa en dödlig skörd.

”Så vida inte våra ögon, våra öron, våra tungor står under den Helige Andes herravälde, och styrs genom gudomlig makt, är de opålitliga. De kommer tvivelsutan att blanda in själviskhetens garn och fåfängans ogräs i Guds verk.” Samma, s. 281.

”Hjärtat är hela personens borg, och inte förrän hjärtat är helt och hållet på Herrens sida, kommer fienden att finna ingångsportar genom vilka han kan inta fästningen.” Samma, s. 121.

”Satan tar herraväldet över varje sinne som inte avgjort styrs av Guds Ande.” Testimonies to Ministers, s. 79; betoning i originalet.

Det Gamla Förbundet förkunnade träldom – träldom under synden och dödens fördömelse. Dödsstraffet berodde på människans svaghet och hennes oförmåga att uppfylla sin del av avtalet.

Å andra sidan förkunnade det Nya Förbundet liv och frihet eftersom lydnaden ej var avhängig svagt kött, utan en gudomlig makts verkande genom köttet. Samma kraft som bodde i Kristus och möjliggjorde ögonblick för ögonblick att Han uppfyllde sin Faders vilja verkar nu i den villige personen och alstrar i honom Kristi liv. Det kan då om vederbörande i sanning sägas att Kristus är kommen i köttet.

”Genom Kristi nåd är de högsta karaktärsmål uppnåeliga; ty varje själ som utsätts för Guds Andes omvandlande inflytande, kan förvandlas till sinne och hjärta.” Review and Herald, Band 3, s. 19.

Den lag som förkunnar död över den olydige lovar nu liv, ty den omvittnar förhållandet att personen i allting infriat varje lagens krav, och sålunda bringats helt i samklang med Guds vilja och avsikt. Nu är det ofarligt att återbörda honom till Guds familj, ty han återger på nytt Guds avbild. I honom har förverkligats svaret på Kristi bön: ”jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig” [Johannesevangeliet 17:24].

Källa: Our Firm Foundation, December, 1989, sid. 28-31. Huvudrubrik tillfogad av översättaren.