Kendall, Lärdomar från Helgedomen. Del 7: Den Stora Missräkningen 1844

Lärdomar från Helgedomen

Del 7: Den Stora Missräkningen 1844

Av Jack Kendall

William Miller, född den 15. Februari, 1782 i Pittsfield, Massachusetts [USA], var det äldsta av 16 syskon. Under uppväxten fick han kämpa mot fattigdom. Omkring 1804 blev han bekant med några unga män som var deister. [Dessa tror, att Gud struntar i den värld Han danat. Övers. anm.] Efter att ha läst sådana författares verk som Voltaire, Hume, Paine och andra, förklarade hr. Miller sig vara deist.

Sedan han gått med i hären, och 1813 ha mottagit kaptens grad, fortsatte han att tjäna däri till krigsslutet.

Hr. Miller blev åter civilist, och bosatte sig med sin familj i Low Hampton, [delstaten] New York. Han slog sig på bondyrket, och som lantbrukare hade han viss fritid att ägna åt studier. Vid eftertänksamma tillfällen fann han att hans tidigare inställning icke skänkte honom någon försäkran om lycka efter detta jordeliv. Bortom graven syntes allt mörkt och dystert. Så här sade han själv härom: ”’Läran om tillintetgörelse var en kall och skakande tanke. Läran om att man en gång skall stå till svars, betydde säker undergång. Himmelen var som koppar över mitt huvud och jorden som järn under mina fötter. Evigheten – vad var den? Och döden vad var den?” The Great Controversy, s. 318, Den Stora Striden, s. 292. Ju mera han funderade härpå, desto mera förvirrade blev hans tankar.

”Detta tillstånd fortgick under flera månader. ’Plötsligt’, säger han, ’framstod Frälsarens karaktär levande för mitt sinne. Det tycktes mig som om det skulle finnas någon som var så god och medkännande att han ville försona våra överträdelser och frälsa oss ifrån syndens straff. Jag kände genast hur älsklig han måste vara. Jag föreställde mig, att jag skulle kunna kasta mig i hans armar och förlita mig på hans barmhärtighet. Men så kom frågan: Hur skulle man kunna bevisa att han existerade?” Samma, s. 319/292. Han måste dra slutsatsen att utanför Bibeln fanns det inget bevis för en sådan varelse, eller, för delen, för ett framtida vara [liv, existens].

I Bibeln fann han bilden av just det slags Frälsare han föreställt sig. Den strid som uppstod i hans tankar och hans förvirring föranledde honom att ställa frågan: Hur skulle en icke [gudomligt] ingiven bok passa så fullkomligt för en fallen världs behov? Ingen annanstans kunde han hitta en dylik person porträtterad. Då han tänkte på saken, drog han slutsatsen att han misstagit sig på Skrifterna, och att de i sanning var inspirerade.

I samma ögonblick som han insåg det, grydde en ny dag för William Miller. Trots förhållandet att han då var oförmögen att besvara alla sakskäl mot Bibeln vilka fordom lagts fram för hans sinne, var hans misstro borta. Studiet av Skrifterna blev hans förnämsta glädje och intresse.

I sitt studium försökte verkligen William Miller att lägga alla förutfattade meningar åt sidan och låta Bibeln tala för sig själv. Utom på ett område lyckades han härmed, men i den väsentliga frågan utmynnade hans missförstånd i 1844 års Stora Missräkning.

Han inledde sitt studium med Första Moseboken och läste Bibeln vers efter vers, och använde bara marginalnoterna och en konkordans. Endast i takt med att Miller begrep avsnitten, fortsatte han sina studier.

Vid detta granskande av Skriften började han bli övertygad om att många förväntade händelser, såsom det allmänna fredsriket och Guds rikes grundande på Jorden [före de tusen åren i Uppenbarelseboken 20. Övers. anm.], ej fann något stöd i Bibeln. Dessutom syntes många av de tecken Bibeln brukade till att förebåda alltings ände och Jesu återkomst tydligt i världen. Den enda slutsats han förmådde dra var att världens slut var för handen, och Jesu återkomst mycket närmare än någon insåg.

Under sitt fortsatta studium slogs han av profetiornas historia och deras exakta uppfyllelse, var och en vid sin givna tidpunkt. Då han blev säker på att han funnit en profetisk kedja som sträckte sig fram till Kristi andra ankomst, undgick ej dess betydelse honom. Denna förutskickelse återfanns i Danielsboken 8:14: ”Då svarade han mig: ’Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas och återställas.’”

Trots att William Miller rätt förstod att Kristus skulle komma en andra gång före de tusen åren, hade han i likhet med flertalet kristna omfattat den tron att Jorden var helgedomen. I sin tillämpning av Daniels och Johannes’ profetiska sinnebilder, och i sin förståelse av de profetiska tidsrymderna, hade han rätt. De årtal han kom fram till har kunnat stå emot den mest ingående granskning och hårdaste kritik, men beträffande den händelse som skulle inträffa vid slutet på det profetiska tidsavsnittet, tog han miste.

Då han trodde, att Kristi andra ankomst var nära förestående, kände sig William Miller skyldig att delge andra denna nya insikt. Inledningsvis framförde han sina åsikter enskilt, och bad om att någon pastor måtte förnimma deras vikt och själv förkunna härom offentligt. Ingen gjorde det, men genom Guds förmedlande försyn kom William Miller slutligen att offentliggöra sina åsikter och gavs år 1831 av Baptistsamfundet predikantlicens. Två år senare, 1833, inträffade det väldiga stjärnfallet, det sista stora tecknet på Jesu snara återkomst, varigenom det budskap han frambar erhöll levande kraft.

Den förste av de tre änglarna i Uppenbarelseboken 14 förkunnar ett världsvitt budskap tillkännagivande att tiden för domen är inne. Fastän den ej omfattade William Millers bestämda tidselement, var den religiösa väckelse som ägde rum under den tidiga delen av artonhundratalet före 1844 förvisso världsvid. Från England, Tyskland, Frankrike, Syd-Amerika, ja, rent av från barn predikande i de skandinaviska länderna hördes röster som förkunnade Kristi snara återkomst.

Millers fösta beräkningar förlade uppfyllelsen av profetiorna till våren 1844. För en tid ansattes de troende av tvivel då händelsen ej inträffade den våren. Trots att de saknade en förklaring till missräkningen, vägrade man att förneka sin tidigare erfarenhet, eftersom man var säker på att Gud lett dem. Då de fortfor att nogsamt granska Skrifterna för att finna ytterligare ljus, hittade man flera texter vilka var särskilt tillämpliga på deras belägenhet, varav en var Habackuk 2:1-4: ”Jag vill stå på min vaktpost och ställa mig i tornet. Jag vill spana för att se vad han skall tala till mig, vilket svar jag skall få på min klagan. HERREN svarade mig och sade: Skriv upp synen och rista in den på skrivtavlor, så att den lätt kan läsas. Ty ännu måste synen vänta på sin tid, men den skyndar mot sin fullbordan och ljuger inte. Om den dröjer, vänta på den, ty den kommer helt visst, den skall inte utebli. Se, uppblåst och oärlig är hans själ i honom. Men den rättfärdige skall leva genom sin tro.” En annan uppmuntrande text stod att läsa i Hebréerbrevet 10:35-38: ”Kasta därför inte bort er frimodighet, som ger stor lön. Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. Ty ännu en kort liten tid, så kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva av tro. Och vidare: Men om han drar sig undan finner min själ ingen glädje i honom. Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade. Vi hör i stället till dem som tror och vinner sina själar.” [Svenska Folk-Bibeln 98:s egen kursivering. Övers. anm.] Styrkta av dessa texter, kände man sig säkra på att det som nu var dem obegripligt skulle komma att tydas.

Sommaren 1844 kom de troende på att de 2 300 dagarna ej skulle gå till ända förrän under hösten. Denna upptäckt grundades på förhållandet att Artasastas befallning om att återställa och återuppbygga Jerusalem, alltså profetians inledningspunkt, icke sattes i verket förrän från och med hösten det året.

Anlitande både Gamla och Nya Testamentet, såg man att de i Gamla Testamentet påpekade avbilderna uppfyllts, ej endast vad beträffade själva händelsen, utan även i fråga om tiden. Dödandet av Påskalammet var en bild av Kristi död (Första Korintierbrevet 5:7), frambärandet av viftofferskärven en bild av Hans uppståndelse (Tredje Moseboken 23:5-11); och frambärandet av förstlingsgrödan en bild av Hans himmelsfärd 40 dagar senare med den första skörden, de personer som återuppstod jämte Honom (Tredje Moseboken 23:15-16, 20). Man drog därför slutsatsen att avbilderna syftande på Kristi andra ankomst också måste bli förverkligade vid den i den symboliska tjänsten utpekade tiden. Under den mosaiska ordningen inträffade helgedomens rening, eller den Stora Försoningsdagen, på den tionde dagen i den sjunde månaden, vilken motsvarade den 22. Oktober det året.

________________________________________________________________

De ivriga väntarna skulle åter bli besvikna. Deras erfarenhet liknade i mycket lärjungarnas vid Kristi första ankomst.

________________________________________________________________

De ivriga väntarna skulle åter bli besvikna. Deras erfarenhet liknade i mycket lärjungarnas vid Kristi första ankomst. Då Jesus segerrikt red in i Jerusalem, förväntade sig dessa att Han skulle krönas och uppstiga på Davids tron. Laddade med hänförelse, ropade de hosianna åt Honom, viftade med palmkvistar, och tävlade inbördes om att bevisa sin Konung ära. Härigenom uppfyllde man Sakarjas 500 år tidigare nedtecknade förutsägelse. Hade man insett att Han skulle bli dömd och avrättad, skulle de ej ha kunnat uppfylla profetian.

På samma sätt förverkligade Miller och hans förbundna en profetia och framförde ett budskap som Inspirationen förutskickat skulle komma att ges. ”Dina ord kom och jag åt dem, ja, ditt ord blev mitt hjärtas fröjd och glädje, ty jag är uppkallad efter ditt namn, HERRE, härskarornas Gud.” Jeremia 15:16. Hade man förstått de profetior som pekade ut deras missräkning, och visade på ett annat budskap som skulle förkunnas åt alla folk innan HERREN kommer, skulle de ej ha kunnat sprida budskapet. Den förste och andre ängelns budskap gavs i rätt tid, och därigenom utfördes den uppgift som Gud avsett.

Efter den Stora Missräkningen avsade sig många av de troende sin forna inställning. Dock fanns det andra, som fortsatte att studera och fann att det saknas bibliskt stöd för tanken att Jorden vore helgedomen. Man uppdagade en fullständig utläggning om helgedomen, dess art, läge och tjänster; de heliga skrifterna var så tydliga och uttömmande att frågan en gång för alla besvarades.

________________________________________________________________

De storartade sanningarna om den himmelska helgedomen och det upphöjda verk som däri utförs för människans återlösning lärdes ut genom den jordiska helgedomen och dess tjänster.

________________________________________________________________

Helgedomen som Paulus detaljbehandlar i Hebréerbrevet syftar på det tabernakel Moses på Guds befallning byggde som Hans jordiska vistelseort. Uppenbarligen hade detta tabernakel byggts enligt en modell eller ett mönster, som visades Moses på berget, och vilket Paulus benämnde det första förbundets helgedom. Men har inte det nya förbundet en helgedom? Då man ånyo vände sig till Hebréerbrevet, fann man svaret.

Helgedomen i himmelen, i vilken Jesus tjänar för oss, är det stora originalet, och helgedomen Moses uppförde, är en kopia därav. Gud lät Sin Ande vila över byggarna och deras konstfärdighet var bevis på gudomlig visdom. Härigenom återgavs inför mänskors blickar härligheten hos det himmelska tempel där Kristus tjänar för oss. De storartade sanningarna om den himmelska helgedomen och det upphöjda verk som däri utförs för människans återlösning lärdes ut genom den jordiska helgedomen och dess tjänster.

De som fortfor att studera hittade oomtvistliga bevis för att det verkligen fanns en himmelsk helgedom varav den jordiska blott var en kopia. Både Moses och Paulus visar på detta sakförhållande, och i en syn skådade Johannes den himmelska helgedomen. En ytterst viktig fråga återstod att besvara: Vad innebär helgedomens rening? Att Gamla Testamentet beskriver en dylik tjänst förknippad med den jordiska helgedomen var klart, men kan det finnas något att rensa bort ur himmelen? Paulus antyder att så förhåller det sig.

Genom att åter betrakta den avbildande tjänsten insåg man vissa sanningar. Då ett offer frambars vid den avbildande tjänsten, godtogs en ersättare i stället för syndaren; men synden suddades ej ut för gott genom offrets blod. Genom blodsoffret vidgick syndaren lagens myndighet, bekände sin överträdelseskuld, och uttryckte önskemål om förlåtelse genom tro på en framtida Återlösare. Dock blev han ej helt befriad från lagens fördömelse. På Försoningsdagen gick översteprästen, sedan han mottagit ett offer från församlingen, in i det allra heligaste med blodet från detta offer, vilket han stänkte på nådastolen, omedelbart ovanför lagen, för att gottgöra dess krav. Sedan bar han i sin roll som medlare synderna på sig själv ut ur helgedomen, varefter han lade dem på syndabocken. Figurligen [symboliskt] överförde han dem till getabocken, vilken därpå leddes bort från lägret. Då och endast då var folket helt skiljda från sina synder.

Under artonhundra år hade Kristus genom Sitt blod vädjat för syndare, tillförsäkrat sig deras förlåtelse från och godtagande hos Fadern, men ändå kvarstod syndaregistret i himmelens böcker. Liksom försoningsverkets fullbordan inträffade vid årets slut i den avbildande tjänsten, gör Kristi verk det. Innan det är fullbordat, sker det ett särskilt försoningsverk, och det var denna tjänst som inleddes vid de 2 300 dagarnas utgång 1844.

Liksom Guds folks synder fordom genom tro lades på syndoffret och medelst dess blod överfördes till helgedomen, läggs de ångerfullas synder i det nya förbundet på Kristus och överförs, i själva verket, till den himmelska helgedomen. Liksom den avbildande reningen åstadkoms genom avlägsnandet av synderna från helgedomen, varigenom den blivit förorenad, förekommer det i den himmelska ett avlägsnande eller utsuddande av de däri antecknade synderna.

Det framstod tydligt att medan syndoffret pekade på Kristus som offret och då översteprästen föreställde Kristus som medlare, sinnebildliggjorde [symboliserade] syndabocken Satan, syndens upphovsman, på vilken alla de verkligen ångerfullas synder slutligen kommer att läggas. Vid sin tjänsts fullbordan lämnade översteprästen helgedomen med hela folkets synder och lade dem på syndabockens huvud. När Kristus i kraft av Sitt blod avlägsnar Sitt folks synder från den himmelska helgedomen vid utgången av Sitt tjänstgörande, kommer Han att lägga dem på Satan, som, vid den yttersta domens verkställande, måste lida det oåterkalleliga straffet. Syndabocken skickades ut i en obebodd trakt, och fick aldrig återkomma till Israels församling. Likaså kommer Satan att för alltid bli förvisad från Guds och Hans folks närvaro, och utplånas vid det slutliga utrotandet av synd och syndare.

Källa: Our Firm Foundation, November, 1989, sid. 28-30. Huvudrubrik tillfogad av översättaren.