Kendall, Lärdomar från Helgedomen. Del 6: Till sin Rätt igen

Lärdomar från Helgedomen

Del 6: Till sin Rätt igen

Av Jack Kendall

I århundraden mottog kungar och kejsare sina kronor från kyrkan och genomtvingade kyrkans lära genom den världsliga makten. Att det påvliga Rom jagade och mördade Guds folk, förnekar ingen någorlunda historiskt bevandrad protestant. Det trampade också Kristi prästerliga tjänst under fötterna genom att falskeligen efterapa den. Inom det falska systemet blir den mänsklige prästen sin Skapares danare, står i stället för Kristus som präst, medan Maria och helgonen ersätter Honom som medlare. Påven, såsom Kristi ställföreträdare, intar den Helige Andes roll som ofelbar gudomlig lärare. Frälsning uppnås medelst handlingar – botövningar, böner, vallfärder – i stället för genom tro på Kristus och Hans rättfärdighet.

Ängeln Gabriel förklarade för Daniel att denna makt icke alltid skulle triumfera. ”Då svarade han mig: ’Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen.’” Danielsboken 8:14, 1917 Års Översättning. Vid utgången av de 2 300 dagarna skulle detta ske [helgedomen bli ”renad”, enligt King James Version och den nyare Svenska Folk-Bibeln 98. Övers. anm.]. Det ord från vilket ”renad” översatts är sadaq, med betydelsen att bli rättfärdiggjord.

Enär Daniel ej förstod profetian, befalldes Gabriel att tolka den för honom. Mycket i synen framstod tydligt för Daniel, ty han hade fått syner beträffande rikens uppgång, och här kände han igen sig. Då ängeln emellertid pekade på en lång tidsrymd som skulle förlöpa före helgedomens renande, eller återställelse, svimmade han. Denna detalj fortsatte att anfäkta [svårt oroa] honom vid uppvaknandet, eftersom han ej kunde förstå den.

Framme i kapitel 9 börjar vi att inse, vad det var som bekymrade honom. Enligt Jeremias profetior, var det dags för templet i Jerusalem att bli återställt, och för Guds folk att bli befriade. Dock visste Daniel, att dessa förutsägelser var villkorliga, och han fruktade att folkets synder skulle förhindra deras uppfyllelse.

Daniels stora oro kom honom att fasta och bedja. ”Jag vände då mitt ansikte till Herren Gud med ivrig bön och åkallan och fastade i säck och aska.” Danielsboken 9:3. Innan Daniel avslutat sin bön, vidrörde Gabriel honom och berättade att han återvänt för att tydliggöra synen. Han gör Daniel uppmärksam på synen och tar omgående upp den i synen omtalade tiden – just den del som, beroende på att Daniel hade svimmat, återstod att förklara.

Då den enda icke tydliggjorda saken var de 2 300 dagarna, rörde sig förklaringen om denna detalj. Gabriel begynte genom att säga Daniel att 70 veckor var bestämda över Israel. Ordet ”bestämda” betyder begränsade, eller ”avskurna”, och är översatt från ordet hatak. Denna tidsrymd gick bara att dra ifrån det längre tidsavsnittet, de 2 300 dagarna. Ingen begynnelsepunkt hade angivits för de 2 300 dagarna, utan blott för de 70 veckorna – befallningen om att återställa och återuppbygga Jerusalem. Denna befallning måste således även utgöra begynnelsepunkten för de 2 300 dagarna.

I Esra gavs det tre befallningar om återuppbyggnaden. ”Judarnas äldste byggde vidare och gjorde stora framsteg i arbetet genom profeterna Haggais och Sakarjas, Iddos sons, profetiska tal. Man byggde och avslutade det så som Israels Gud hade befallt och som Koresh och Darejaves och Artasasta, den persiske kungen, hade befallt.” Esra 6:14. Den första befallningen gavs av Koresh, den andra av Darejaves och den sista, och mest omfattande, av Artasasta. Man utfärdade inte endast tillstånd till att återvända hem, utan även pengar tillhandahölls för att möjliggöra ett större bygge. Esra anger att återiståndsättandet var följden av alla tre, och talar om dem som en befallning. Den sista av dessa befallningar uttalades år 457 f.Kr., varigenom det året markerar begynnelsepunkten för de 70 veckorna, liksom för de 2 300 dagarna.

”Artasasta Longimanus’ befallning om Jerusalems återiståndsättning och uppbyggande, det tredje utfärdandet sedan utgången av de sjuttio årens fångenskap, är anmärkningsvärd vad beträffar sina uttalanden om himmelens Gud, vad angår erkännandet av Esras bedrifter, och vad gäller rundhäntheten hos

de anslag som beviljades kvarlevan av Guds folk....

Då han gav israeliterna tillstånd att återvända hem, omordnade Artasasta att medlemmarna av prästerskapet skulle få återuppta sina gamla riter och återges sina tidigare förmåner.... Han såg jämväl till att civilrättsliga ämbetsmän utsågs till att rättfärdigt styra folket i enlighet med den judiska lagsamlingen.” Prophets and Kings, sid. 610-611.

Att döma av ängelns uttalande i den första synen (Danielsboken 8:26), och den ångest det förorsakade Daniel, kan icke den omnämnda tiden vara bokstavliga 24-timmarsdygn. Vi har här också att göra med händelser som ägde rum under loppet av flera hundra år. Vid beräknandet av profetisk tid, är två texter av vikt.

”Så som ni under fyrtio dagar har bespejat landet, skall ni under fyrtio år – ett år för varje dag – bära på era synder. Ni skall då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er.’” Fjärde Moseboken 14:34.

”När du har fullgjort dem, skall du för andra gången lägga dig, nu på högra sidan, och bära på Juda folks missgärning under fyrtio dagar, en dag för varje år. Jag har tilldelat dig en dag för varje år.” Hesekiel. 4:6.

Av dessa två texter finner Bibeluttydare grundlag för att tolka profetiska ”dagar” som ”år”.

Alltså stod de 70 veckorna för 490 år, den Israel tilldelade tid, under vilken flera händelser skulle äga rum. En gräns skulle sättas för överträdelsen, synderna få en ände, och missgärningen varda eller bli försonad, varigenom en evig rättfärdighet skulle säkerställas. De förutskickade tilldragelserna skulle besegla, eller bevisa som viss och sann, synens fullbordan. En höghelig helgedom skulle bli smord.

För att garantera förståelsen av och vissheten om den fullständiga uppfyllelsen, var bestämda, iakttagbara händelser sammanlänkade med fullbordan av de sjuttio veckorna. Daniel fick veta att från befallningens givande (457 f.Kr.) till den Smorde skulle det gå 69 veckor, eller 483 år. Messias skulle fortfara att bekräfta förbundet med många i en vecka (7 år), ehuru Han själv skulle bli förgjord mitt under veckan (3½ år).

På hösten år 27 e.Kr. döptes Jesus i Jordanfloden. ”När nu allt folket döptes, blev även Jesus döpt. Och medan han bad, öppnades himlen och den helige Ande sänkte sig ner över honom i en duvas skepnad. Och från himlen kom en röst: ’Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje.’” Lukasevangeliet 3:21-22. I och med denna smörjelse genom den Helige Ande inledde Jesus Sin offentliga tjänst. Tre och ett halvt år senare, under vårens Påskhögtid, korsfästes Han. Under de följande tre och ett halvt åren fortsatte apostlarna att verka blott inom det judiska landet, men efter stenandet av Stefanus utbröt det en förföljelse i Jerusalem, varigenom de troende omkringspreds (Apostlagärningarna 8:1), och evangelium bars snart nog ut till hedningarna.

________________________________________________________________

Den babyloniska fångenskapen hade grundligen botat dem från avguderi, men deras lydnad stammade från själviskhetens drivkraft, för att uppnå storhet som ett folk, och kom sig ej av kärlek – det enda som gör ett offer godtagbart.

________________________________________________________________

Genom återkomsten från den babyloniska fångenskapen, skänktes Israels folk ytterligare 490 år som utvalt folk, som sanningens förvarare. Den babyloniska fångenskapen hade grundligen botat dem från avguderi, men deras lydnad stammade från själviskhetens drivkraft, för att uppnå storhet som ett folk, och kom sig ej av kärlek – det enda som gör ett offer godtagbart. Medan de förökade sina ceremonier, var deras hjärtan fyllda av stolthet och hyckleri. ”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare. Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra.... Utanpå ser ni ut att vara rättfärdiga, men inuti är ni fulla av hyckleri och ondska.” Matteusevangeliet 23:23, 28.

Till sist kom Guds Son Själv för att vädja till den obotfärdiga staden. Under tre år vandrade Han ibland dem och botade de sjuka, befriade dem som var nedtryckta av Djävulen, och överallt gav Han inbjudan: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor”. Matteusevangeliet 11:28. Genom att förkasta Kristus, fick judafolket sin syndabägare att rinna över. Då man struntade i att ta till sig Kristi rättfärdighet, och hellre sökte att ombesörja sin egen, skildes man från all rättfärdighet och beseglade med sin synd domen över sig som folk. ”Israel, däremot, som strävade efter att uppfylla den lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tron, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar. De har snubblat på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam.” ”Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta. Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud.” Romarbrevet 9:31-33; 10:1-3 [Svenska Folk-Bibeln 98:s egen kursivering. Övers. anm.].

”I mitten av denna vecka skulle slaktoffer och spisoffer upphöra. År 31, tre och ett halvt år efter Sitt dop, blev vår Herre korsfäst. Det stora offret på Golgata gjorde slut på offersystemet som i 4.000 år hade pekat fram till Guds Lamm. Förebilden hade mött sin verklighet. Det ceremoniella systemets offer och påbud upphörde.” The Great Controversy, sid. 327-328, Den Stora Striden, 318. [”Avbild hade mött förebild”, heter det i det amerikanska originalet. De jordiska ceremonierna avbildade den himmelska tjänsten, som var förebilden. Övers. anm.]

Då nu offret som den avbildande tjänsten pekade hän mot fullbordats, försvann skuggan i och med förlåtens rämnande i templet. Vid Sin himmelsfärd invigde Kristus Sin prästerliga tjänst, och smorde den himmelska helgedomen i kraft av Sitt eget blod. Som bevis på verkningskraften hos Sin prästerliga tjänst, utgöt Han Sin Ande över de väntande lärjungarna. Hebréerbrevet 9:8.

”Då den döende Kristus vid korsfästelsen på Golgata utropade ’Det är fullbordat’, rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ned. Detta skulle visa att tjänsterna i den jordiska helgedomen för alltid upphört, och att Gud aldrig mera

________________________________________________________________

Vi kan med visshet blicka framåt mot hela profetians förverkligande.

________________________________________________________________

skulle komma att möta dem i deras jordiska tempel, för att godta deras offer.” Spiritual Gifts, Band 1, sid. 161-162.

”Detta pingstens andedop var himmelens bekräftelse på att Frälsarens kröning var fullbordad. Som han hade lovat hade han sänt den helige Ande från himmelen till sina efterföljare. Detta var bekräftelsen på att han som präst och konung hade tagit emot all auktoritet i himmelen och på jorden och att han nu var ’den Smorde’ över sitt folk.” The Acts of the Apostles, s. 39, Löftestiden, s. 39.

Tack vare uppfyllelsen av förutskickelsen om de 70 årsveckorna kan vi med visshet blicka framåt mot hela profetians förverkligande – de 2 300 dagarnas utgång. Från de 70 veckornas, eller 483 årens, uppfyllande återstod det 1810 dagar, eller år, vilket för oss ned till hösten 1844. Mot denna tidpunkt pekade profetian.

________________________________________________________________

Helgedomen i himmelen är själva medelpunkten i Kristi arbete för människorna. Den angår varje enskild människa som lever på jorden. The Great Controversy, 488, Den Stora Striden, 447.

________________________________________________________________

Källa: Our Firm Foundation, Oktober, 1989, sid. 22-24. Huvudrubrik tillfogad av översättaren.

Bekräftelse av årtalet 457 f.Kr.

Här följer en ingående utläggning angående riktigheten hos årtalet 457 f.Kr.

”Så följer frågan: Har dessa rätt, som skiljer begynnelseåret för de sjuttio årsveckorna från 457 f.Kr.? De data, som Bibeln ger härvidlag, återfinns i ängelns ytterligare upplysningar till Daniel. Sedan han sagt att sjuttio veckor skurits av, och tilldelats hans folk och deras heliga stad, talar han enligt följande: ’Vet därför och förstå: Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar skall på nytt byggas upp, trots tider av svårigheter. Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad. Och staden och helgedomen skall förstöras av folket till en furste som kommer. Men slutet kommer som en störtflod. Intill änden skall det råda krig. Förödelse är fast besluten. Han skall stadfästa förbundet med de många under en vecka, och mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer.’ Danielsboken 9:25-27.

Sjuttio veckor består av 490 dagar. Men innan vi tillämpar profetian, må vi orda om typen av tid, som påtalas här: är den bokstavlig eller symbolisk?

1. Det är ett faktum, att 2 300 bokstavliga dagar (bara litet mer än sex år) inte skulle räcka till för den tid, varunder en enda av makterna i profetian härskade, och då förstås ännu mindre för samtligas härskartid. Därför måste dagarna vara sinnebilder, liksom vilddjuren och hornen är symboler.

2. Det är ett faktum, att en symbolisk eller profetisk dag är lika med ett år. Hesekiel 4:5-6; Fjärde Moseboken 14:34. Således betecknar de 2 300 dagarna 2 300 år; och de sjuttio veckorna, eller 490 dagarna, 490 år.

3. Det faktum, att de sjuttio veckorna uppfylldes på 490 år – som alla erkänner – demonstrerar vår teori.

De sjuttio veckorna skulle sträcka sig från befallningen om, att återställa och bygga upp Jerusalem. Alltså behöver vi endast finna befallningen, för att fastställa årsveckornas begynnelseår. Emellertid är förutskickelsen ännu mera precis än så; ty den anger också för oss den händelse, som skulle markera deras slut. Sextionio av de sjuttio årsveckorna skulle gå tills den Smorde Prinsen skulle framträda, eller till början av vår Herres verksamhet på Jorden. Under den sjuttionde årsveckan skulle Han stadfästa förbundet med de många. Mitt i veckan skulle Han förgöras, och avskaffa slaktoffer och matoffer; vilket endast kan åsyfta korsfästelsen. De sjuttio årsveckorna måste sålunda inledas vid en tidpunkt, som medger början av Kristi offentliga verksamhet, och Hans korsfästelse vid början, resp. mitten, av den sista årsveckan. Om vi tar största möjliga hänsyn till olika åsikter härvidlag, måste tidpunkten för Kristi korsfästelse ha inträffat inom ett högst begränsat antal år. Det betyder rimligtvis, att också startpunkten för de sjuttio veckorna också den måste ha skett inom ett fåtal år. Och hela frågan måste avgöras utifrån denna detalj, eftersom den har lika stor betydelse för själva frågan, som befallningen själv, som bestämde dess startpunkt.

Nå, det är icke vanskligt att hitta befallningen om, att återställa Jerusalem. Den befallningen utfärdades nämligen precis i rätt tid, för att profetian skulle komma att i allt fullkomligt harmoniera.

Endast fyra händelser kan ses som en uppfyllelse av befallningen om, att återställa och bygga upp Jerusalem. De är:

1.     Koreshs påbud om, att återuppbygga Guds hus, 536 f.Kr.

2.     Darius’ påbud om, att fortsätta detta arbete, vilket hade hindrats, 519 f.Kr.

3.     Artasastas påbud till Esra, 457 f.Kr., Esra 7.

4.     Samme kungs uppdrag, under sitt tjugonde regeringsår, till Nehemja, 444 f.Kr., Nehemja 2.

Med utgångspunkt från de två första påbuden, skulle de sjuttio årsveckorna ha löpt ut långt före den kristna tidsåldern. Vidare handlade de huvudsakligen om templets återiståndsättande och judarnas tillbedjan i templet, och inte om återupprättandet av deras statsbildning och dess statskonst. Allt detta skulle eljest ha förståtts med uttrycket ”att återställa och bygga upp Jerusalem”. Eftersom de här två påbuden inte alls motsvarar profetian, har de aldrig förts på tal i debatten. Allt, som återstår, är påbuden till Esra och Nehemja.

De fakta, som vi skall grunda vårt beslut på, är i korthet dessa: År 457 f.Kr. förunnades Esra ett påbud från den persiske kejsaren Artasasta Longimanus om, att bege sig till Jerusalem jämte så många av sitt folk, som ville följa med honom. Uppdraget beviljade honom obegränsat med pengar, för att pryda Guds hus, utverka offergåvor för dess gudstjänst, och att göra vadhelst annars måtte synas dem vara riktigt. Det gjorde det möjligt för honom, att stifta lagar, insätta olika slags domare, och verkställa straff, ja, rentav dödsstraff; eller med andra ord, att återställa den judiska staten, såväl den civila som den religiösa, enligt Guds lag och folkets hävdvunna seder och bruk. Inspirationen har funnit för gott att bevara befallningen; och en fullständig och korrekt avskrift härav återfinns i Esras boks sjunde kapitel.

Tretton år härefter, under samme kungs tjugonde regentskapsår, 444 f.Kr., sökte och fick Nehemja lov att färdas till Jerusalem. Nehemja 2. Han erhöll tillstånd, men vi saknar bevis för att det var något annat, än muntligt. Det gällde honom personligen, ingenting sades om att några andra skulle följa med honom. Kungen undrade hur lång resa han tänkte göra, och när han skulle återvända. Han fick brev till ståthållarna på andra sidan floden, som ombads att hjälpa honom på vägen till Juda, och en befallning till uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken om timmer till portar, m.m. Då han kom till Jerusalem, fann han styresmän, präster och adelsmän samt vanligt folk redan sysselsatta med uppgiften att bygga upp Jerusalem. Nehemja 2:16. De handlade naturligtvis enligt påbudet till Esra tretton år tidigare. Och sedan Nehemja anlänt till Jerusalem, avslutade han så det verk han kommit för att fullborda, på femtiotvå dagar. Nehemja 6:15.

Vilket av dessa uppdrag, Esras eller Nehemjas, utgör alltså påbudet om Jerusalems återiståndsättande, vilket är inledningen på de sjuttio årsveckorna? Osäkerhet på den här punkten synes mig otänkbar.

1. Tillståndet åt Nehemja går inte att kalla för påbud. Ett persiskt påbud måste ges skriftligen, och undertecknas av kungen. Danielsboken 6:8. Av den typen var den handling, som överlämnades till Esra; men Nehemja fick rakt inte en sådan: hans uppdrag var endast muntligt. Om någon påstår att breven han fick utgjorde ett påbud, då utfärdades inte påbudet till Nehemja, utan till ståthållarna på andra sidan floden. Vidare skulle dessa ha utgjort en räcka påbud, inte ett enda, såsom framgår av profetian.

2. Orsaken till Nehemjas hemställan hos kungen om lov att resa till Jerusalem, var underrättelsen från vissa återvändande personer om, att de i provinsen led stor nöd och vanära, att jämväl Jerusalems mur var nedbruten och dess portar nedbrända. Nehemja 1. Vilka hade ursprungligen byggt upp murarna och portarna? Uppenbarligen Esra och hans medhjälpare; ty det går inte för ett ögonblick förmoda att den fullständiga förödelse, som Nebukadnessar låtit anställa 144 år tidigare, skulle ha rapporterats till Nehemja som en nyhet, eller att han skulle ha betraktat den som en färsk olycka föranledande ny sorg från hans sida, vilken han ju visade. Alltså hade det utgått ett påbud om att bygga upp dessa, innan tillstånd gavs åt Nehemja.

3. Om någon skulle hävda att Nehemjas uppdrag utgjorde påbudet, eftersom meningen med hans begäran var att bygga upp staden, räcker ovanstående svar: Gator och murar hade uppförts före hans avfärd. Dessutom klarades hans byggande av på femtiotvå dagar; medan profetian talar om, att staden skulle byggas upp igen under sju veckor, eller fyrtionio år.

4. Nehemja lovades inget, som inte också ingick i påbudet till Esra. Påbudet till Esra ägde formalia och villkoren hos just ett påbud, och var mycket mera omfattande vad gäller sina bestämmelser.

5. Det framgår av Esras bön, nedtecknad i kapitel 9:9 i hans bok, att han ansåg sig ha fullmakt att sätta igång med bygget av staden och muren; och det framstår klart att han också förstod, att villkorsprofetiorna om hans folk då hade uppfyllts. Det märks på slutorden i hans bön, där han säger: ’Skulle vi då på nytt bryta mot dina bud och genom giftermål förena oss med folk som bedriver sådana avskyvärda ting? Skulle du då inte bli så vred på oss att du förgjorde oss, så att ingenting mer fanns kvar och ingen räddning fanns?’ Esra 9:14.

6. Räknar man från och med uppdraget åt Nehemja, 444 f.Kr., råkar alla årtal i profetian i oordning; ty utifrån denna {felaktiga} utgångspunkt pågick inte de tider av svårigheter, som skulle råda under byggandet av gator och vallgravar, i sju veckor, eller fyrtionio år. Räknar man från det årtalet, för de sextionio veckorna, eller 483 åren, som skulle sträcka sig fram till den Smorde Fursten, oss till 39-40 e.Kr. Men Jesus döptes av Johannes i Jordanfloden och rösten av Hans Fader hördes tillkännage Honom som Guds Son år 27 e.Kr., tretton år dessförinnan. Enligt denna beräkning, placeras mitten av den sista, eller sjuttionde, veckan – som markeras av korsfästelsen – år 44 e.Kr., men korsfästelsen ägde rum år 31 e.Kr., tretton år tidigare. Och slutligen räcker de 70 veckorna, eller 490 åren, daterade från Artasastas tjugonde regeringsår, till 47 e.Kr. Ingenting alls markerade deras slut. Profetian har därför visat sig inte stämma, om 444 f.Kr. var årtalet, och tillståndet åt Nehemja händelsen, som skall ligga till grund för beräkningen. Nå, detta bevisar bara att teorin inte stämmer, den förlade början av de sjuttio årsveckorna till Nehemjas tillstånd i Artasastas tjugonde regeringsår.

7. Harmonierar dessa årtal, om vi räknar med ledning av påbudet i Esras bok? Vi ser efter. I det här fallet är 457 f.Kr. vår utgångspunkt. Fyrtionio år beskars för byggandet av staden och vallgraven. Om den saken säger Prideaux, Connec., Band 1, s. 822: ’I Darius Notus’ femtonde regeringsår slutade de sju första veckorna av de sjuttio veckorna i Daniels profetia. Ty då fullbordades återiståndsättandet av judarnas kyrka och stat i Jerusalem och Judéen. Det framgår av den sista reformationsgärningen nedtecknad i Nehemjas trettonde kapitel, från tjugotredje versen till kapitlets slut, bara fyrtionio år sedan allt inletts av Esra, under Artasasta Longimanus’ sjunde år.’

Så här långt är allt i harmoni. Nu använder vi profetians måttstock en gång till. Sextionio veckor, eller 483 år, skulle gå fram till den Smorde Fursten. Från 457 f.Kr. tar de slut 27 e.Kr. Och vad skedde då? Lukas upplyser oss sålunda: ’När nu allt folket döptes, blev även Jesus döpt. Och medan han bad, öppnades himlen och den helige Ande sänkte sig ner över honom i en duvas skepnad. Och från himlen kom en röst: ’Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje.’’ Lukasevangeliet 3:21-22, marginalanmärkning 27 e.Kr. {engelsk Bibel}. Därefter kom Jesus ”till Galileen och predikade Guds evangelium. Han sade: ’Tiden är fullbordad”. Markusevangeliet 1:14-15. Den här omnämnda tiden måste ha varit en bestämd, definitiv och förutsagd period; men ingen profetisk period kan sägas ha nått sin ände då, förutom de sextionio veckorna i Daniels profetia, som ju skulle sträcka sig till den Smorde Fursten. Messias hade nu anlänt, och med Sina egna läppar tillkännagav Han slutet på den period, som markerade av Hans framträdande.

Här råder på nytt odiskutabel harmoni. Vidare: Messias skulle stadfästa förbundet med de många under en vecka. Den skulle bli den sista veckan av de sjuttio, eller de sju sista åren av de 490. Mitt i veckan, säger profetian oss, skulle Han avskaffa slaktoffer och matoffer. Dessa judiska kyrkliga ceremonier, vilka pekade fram emot Kristi död, kunde upphöra endast på korset. Det gjorde de också, fastän bokstavligt talat först år 70 e.Kr. Efter sextiotvå veckor skulle Messias, enligt Bibeln, förgöras. Det hade lika gärna kunnat stå: Och efter sextiotvå veckor, mitt i den sjuttionde veckan, skall Messias förgöras och orsaka att slakoffren och matoffren upphör. Uttrycket mitt i veckan innebär ingenting annat, än att korsfästelsen utan minsta tvivel måste ha skett i mitten av den sjuttionde veckan.

Det blir nu viktigt att avgöra vilket år korsfästelsen skedde. Denna fråga avgörs av följande vittnesbörd: ’Frälsaren övervarade endast fyra stycken Påskhögtider, vid den sista korsfästes Han. Johannesevangeliet 2:13; 5:1; 6:4; 13:1. Det betyder att korsfästelsen senast kan ha inträffat 31 e.Kr., vilket nedtecknats omkring 514 e.Kr. av Aurelius Cassidorius, en aktad romersk senator. ’Under kejsar Tiberius Augustus 5:s och Aelius Sejanus’ ledning [784 U.C., 31 e.Kr.] led vår Herre Jesus Kristus den åttonde i månaden April.’ Beträffande det året och den dagen, säger dr. Hales, är också rådsmötet i Caesarea, 196 eller 198 e.Kr., Alexandriakrönikan, Maximus Manachus, Nicephorus Constantius, Cedrenus eniga; och om detta år, fast inte om dagen, enas Eusebius och Epiphanius, följda av Kebler, Bucher, Patinus och Petavius.’ ’Det står skrivet på historiens blad att vår Frälsares undervisning bedrevs under sammanlagt tre och ett halvt år, vilket är detsamma som hälften av en årsvecka.’

Här har vi alltså tretton trovärdiga auktoriteter, som bestämmer korsfästelsen till året 31 e.Kr. Därför kan vi säga att detta är ett fastslaget faktum, eftersom den mest försiktige eller skeptiske inte kan fordra mera upplysningar. Enär detta skedde mitt i den sista veckan, behöver vi bara räkna bakåt tre och ett halvt år för att se när de 69 veckorna slutade, och från den tidpunkten tre och ett halvt år, för att finna slutet på hela perioden. När vi så går bakåt tre och ett halvt år från korsfästelsen, på våren 31 e.Kr., når vi ned till hösten 27 e.Kr. Då upphörde, som vi sett de 69 veckorna och inledde Kristus Sin offentliga tjänst. Och när vi går framtå tre och ett halvt år från korsfästelsen, når vi fram till hösten 34 e.Kr., den stora slutpunkten för de sjuttio veckornas hela period. Detta årtal markeras av Stefanus’ martyrdom, det Judiska Rådets formella förkastande av Kristi evangelium genom förföljelsen av Hans lärjungar, och apostlarnas övergång till att predika ibland hedningarna. Apostlagärningarna 6:12-15; 7:57-60; 8:1; 9:1-18; 13:45-47. Och dessa är precis de händelser, som vi kunde vänta oss skulle ske vid slutet på den period, som var avskuren åt judarna, och tilldelad åt dem som egendomsfolk.

Ett ord beträffande årtalet för Artasastas sjunde regeringsår, så är den imponerande skaran med bevis på den här punkten fullständig. Var Artasastas sjunde regeringsår 457 f.Kr.? För alla dem, som vet att uppskatta kraften hos fakta, räcker följande vittnesbörd här:

’Bibeln tillhandahåller data för en hel kronologi från skapelsen till Koreshs födelse – ett entydigt fastslaget årtal. Från och med den perioden och framåt har vi Ptolemaios’ icke ifrågasatta lista, och Nabonazzars obestridliga era, samt belägg ända ned till vår egen tid.’” James White, The Sanctuary, sid. 12-19.