Kendall, Lärdomar från Helgedomen. Del 5: Likhet avspeglad

Lärdomar från Helgedomen

Del 5: Likhet avspeglad

Av Jack Kendall

Helgedomen uppenbarar Guds sätt att hantera syndafrågan på. Det var här som Gud ställde fram evangeliet – den goda nyheten att en lösesumma betalats, ett förfaringssätt uppfunnits varigenom människans natur kan omskapas. Ännu kan människan, av eget fritt val och genom den kraft som ingjuts i henne samt Kristi henne gotträknade rättfärdighet, förverkliga sin ursprungliga bestämmelse: Att till fullo avspegla likheten med sin Skapare. ”Den som tar emot kärleken till sanningen omformas till karaktären.” Signs of the Times, Band 3, s. 266.

”Trots att Guds moraliska avbild nära nog utplånades på grund av Adams synd, kan den återställas genom Jesu förtjänster och kraft. Människan kan besitta Guds sedesmässiga eller moraliska avbild till sinnelaget eller karaktären; ty Jesus ger henne den.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, Band 6, s. 1078.

Tre tempel, eller helgedomar, bringas i vår åsyn i Skriften. Där fanns den jordiska helgedomen, byggd av Moses i ödemarken. Denna helgedom ersattes sedermera med en mera beständig och omsorgsfullt utarbetad byggnad uppförd av Salomo och återställd av Serubabel, sedan de landsflyktiga återvänt från sin babyloniska fångenskap. Den andra helgedomen, eller templet, är den himmelska, efter vilken man hämtade mönsterbilden till den jordiska. Det jordiska templet var blott en skugga av det himmelska. ”Ty Kristus gick inte in i en helgedom som är gjord med händer och som bara är en bild av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull.” Hebréerbrevet 9:24. Den tredje helgedomen, och den viktigaste av alla, är själens tempel. ”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er?” Första Korintierbrevet 3:16. Det är för detta tempels återiståndsättande som verket i den himmelska helgedomen fortskrider.

”I likhet med den jordiska helgedom som Moses byggde i enlighet med den honom på berget visade mönsterbilden, var Salomos tempel, med alla sina tjänster, ’en bild av den tid som nu är: gåvor och offer frambärs’... Helgedomen i himmelen utgör själva medelpunkten för Kristi verk å människors vägnar. Den rör varje levande själ på Jorden. Den åskådliggör återlösningsplanen, för oss ned till tidens slut, och visar på det rättfärdigas seger i striden med synden.” Review and Herald, Band 5, s. 184.

Av de tre templen, är själens tempel det viktigaste, ty häri skulle verket som alla de andra tjänsterna pekade fram emot fullbordas. I de tjänster vilka uträttades i den jordiska helgedomen skulle Kristi verksamhet i Hans himmelska tjänst synas. Verket skulle fortskrida i det levande templet på Jorden – Hans folk. Den jordiska helgedomen med sina tjänsteförrättningar skulle för de tillbedjande framhålla den himmelska helgedomen och Kristi tjänst å deras vägnar däri, så att folket måtte samverka för att återupprätta själens tempel, och ånyo göra det till Guds Andes boning.

”Hela folket skulle delta i arbetet med helgedomen och inredningen av den.... Men de skulle också träna sin samarbetsvillighet och bygga upp ett andligt tempel, Guds tempel, inom sig.” Education, s. 37, Vägen till Mognad, s. 47.

Hela det verk som uppenbarades i den avbildande tjänsten, skuggan av Kristi egentliga arbete i himmelen, var ägnad att rena folket. Struntade israeliter fordom i att delta i den jordiske översteprästens verk, i denna rening, svävade man i stor fara. ”Var och en som inte fastar på denna dag skall utrotas ur sin släkt.” Tredje Moseboken 23:29. I dag är behovet av samarbete med vår store Överstepräst i Hans tjänst å våra vägnar i den himmelska helgedomen än angelägnare. [Grundtextens ord för ”fastar” är hebréiskt nr. 6031 i Strong’s Exhaustive Concordance of the Bible och har, bland annat, betydelserna ”förödmjuka det egna jaget”, ”plåga det egna jaget”, ”tukta det egna jaget”, ”underordna det egna jaget”. Övers. anm.]

”På den tiden förstod inte folket Kristi uppgift, eftersom han inte kom på det sätt man hade förväntat sig. Herren Jesus var grunden till judarnas gudstillbedjan. Deras imponerande ceremonier hade getts av Gud. Tanken var att de skulle undervisa folket så att människorna, när tiden var inne, skulle förstå vem ceremonierna pekade mot. Men Jesu samtida hade överdrivit formerna och ceremonierna så att de förlorat det som de pekade mot ur sikte. Traditioner, mänskliga regler och stadgar dolde den undervisning Kristus tänkt förmedla. Dessa regler och traditioner hindrade dem från att förstå och utöva sann religion. Och när verkligheten kom, i personen Kristus, kunde de inte upptäcka uppfyllelsen av sina symboler i Honom. De förkastade uppfyllelsen och klängde sig fast vid sina bilder och ceremonier.” Christ’s Object Lessons, sid. 34-35, Såningsmannen, sid. 16-17.

Det var judarnas oförmåga att förstå det avbildande verket som beredde vägen för förkastandet av Kristus som Messias, varigenom deras dom beseglades. De såg icke Hans verk i förväg, och samverkade därför ej med Honom i renandet. Emedan de inte sett Jesus sådan Han var, beredde man vägen för Satan att ersätta Honom med sin egen avbild, och genom att betrakta honom, kom de att bli helt styrda av djävlar.

”Tusentals äger en vrång uppfattning om Gud och Hans egenskaper. De tjänar i lika hög grad en falsk gud som Baals tjänare.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, Band 1, s. 1105.

Förutom i Mose skrifter, är det ingenstans som helgedomen dryftas mera ingående än i Hebréerbrevet. Detta utgjorde den sista allmänna maningen till Israel, och författades blott sex år före Jerusalems förstöring genom Titus. Misslyckas eller struntar vi i att förstå och rätta oss efter dessa sanningar kommer vi att göra oss själva lika oförberedda på Guds straffdomar som judarna på den undergång som drabbade dem. ”Scenerna som utspelades vid Jerusalems ödeläggelse kommer att upprepas under Herrens stora och fruktansvärda dag, men på ett ohyggligare sätt.” Samma källa, Band 5, s. 1123.

Deras tillstånd och Jerusalems förstörelse är en bild på och förutskickelse om den yttersta tidens händelser. ”Kristus såg i Jerusalem en symbol på världen, som är förhärdad i otro och uppror och som skyndar vidare mot Guds vedergällande dom.” The Great Controversy, s. 22, Den Stora Striden, s. 21.

Satans försök att dölja sanningen slutade inte i och med judarna. ”Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud. Kommer ni inte ihåg att jag sade er detta, när jag ännu var hos er? Ni vet vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han kan träda fram först när hans tid kommer. Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam. Han som nu håller tillbaka måste endast först röjas ur vägen.” Andra Tessalonikerbrevet 2:3-7. Paulus

________________________________________________________________

Hedendomen, vilken syntes besegrad, blev segrare. Dess anda behärskade kyrkan.

________________________________________________________________

beskriver denna makt såsom en, vilken upphöjer sig själv emot Gud, och ändå bekänner sig vara religiös – för att tala såsom, eller för, Gud. Han går så långt som till att säga, att den redan var verksam på hans tid, ehuru dess öppna handlande fortfarande hindrades från att bli iögonenfallande. (Bibeln King James Version brukar ordet ”let”, vars betydelse är att hindra [”den som ännu håller tillbaka...”. Övers. anm.].) Denna makt åsyftas med uttrycket laglöshetens hemlighet.

Låt oss även betänka den varning Paulus utfärdade till församlingsledarna i Efesus – att församlingens svåraste prövning ej kommer utifrån, men väl inifrån, och det genom ledarna. ”Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling, som han har köpt med sitt eget blod. Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida. Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.” Apostlagärningarna 20:28-31. Uppenbarligen har vi ej att göra med en särskild person, utan med en avfallets innersta anda.

Steg för steg, nästan omärkligt, smögs hedendomens sedvänjor och bruk in i den kristna kyrkan. Under de första århundradena efter Kristus höll den förföljelse som församlingen genomled den förhållandevis ren, men i och med hetsens upphörande under Konstantin kom kristenheten in hos kungahoven. Konstantins omvändelse till namnet, under det tidiga 300-talet, möjliggjorde ett snabbare avfall. Hedendomen, vilken syntes besegrad, blev segrare. Dess anda behärskade kyrkan; dess lärosatser, ceremonier och vidskepligheter vävdes in i Kristi bekännande efterföljares tro och tillbedjan.

Satan hade vid ett tillfälle sökt få Kristus att göra eftergifter, genom att ingå kompromiss med honom (Lukasevangeliet 4:5-7), erbjudande Honom all Jordens riken bara Han ville tillbedja honom. Kristus åthutade honom, men ibland Kristi efterföljare blev Satans framgång större. Det var vedertaget bruk att ta den hedniska världens helgdagar och riter och ge dem kristna namn, samt att därpå inlemma dem i den kristna gudstjänsten, som om tilläggandet av en kristen beteckning kunde helga den hedniska riten och tillbedjan.

Satans ansträngningar att genom detta väldiga avfall skymma och förmörka sanningarna om den himmelska helgedomen och Kristi tjänst däri – en rättighet Han köpte med Sitt eget blod – visades för Daniel i två syner som han fick och som finns nedtecknade i Danielsboken 8 och 9. ”Till och med mot härskarans furste företog det sig stora ting och tog bort ifrån honom det dagliga offret, och platsen där hans helgedom stod förstördes.” Danielsboken 8:11. [Ordet ”offret” har lagts till av översättarna. Således tog denna makt bort ”det dagliga”, vilket förklaras sist. Övers. anm.]

Fackuttrycket ”dagliga” kommer från ordet tamid. Ordet betyder ”fortgående”, eller ”ständig”, och översätts så när det hänsyftas på allt i helgedomstjänsten som ej hade särskilt att göra med den årliga tjänsten. Tredje Moseboken 24:4; Fjärde Moseboken 4:7; 29:6. Borttagandet av det ”dagliga” var, sålunda, avlägsnandet av sanningen om Kristi tjänst. Härigenom sökte man beröva människorna kunskapen om sanningen, och på så vis tillfället att samarbeta i det verk som skulle åstadkommas. Detta borttagande av det dagliga var inget mindre än ett skickligt organiserat världsomspännande försök att upphäva alla Kristi frälsande anstalter och fördelarna genom Hans tjänst samt att beröva Honom ställningen som medlare (en rättighet Han köpte med Sitt offer). Alltså satte man sig upp emot furstarnas Furste. ”Genom sin klokhet skall han lyckas väl med sitt svek. Han skall anse sig själv överlägsen, och han skall fördärva många mitt i deras trygghet. Ja, skall han sätta sig upp mot furstarnas Furste; men han skall krossas utan hjälp av människohand.” Danielsboken 8:25.

”Satan är ständigt verksam för att dölja de livsviktiga sanningar varpå människans välbefinnande beror, han otydliggör och får den lydnad som måste visas gentemot Guds bud att framstå som ovidkommande.” The Youth’s Instructor, s. 372.

Bilden var ej helt mörk, ty åt Daniel gavs löftet om att detta sakernas tillstånd inte alltid skulle vara så. ”Då svarade han mig: ’Tvåtusentrehundra kvällar och morgnar, sedan skall helgedomen renas och återställas.’” Danielsboken 8:14. Kristi verk, å människans vägnar, i den himmelska helgedomen skulle en dag komma att nå sin härliga avslutning; det skulle stunda en dag då den himmelska helgedomen skulle ”renas”, eller som The New American Standard Bible säger: ”bli riktigt återställd”.

Källa: Our Firm Foundation, Augusti, 1989, sid. 25-27.

Utan att vilja förringa uttydningen av det dagliga, i form av Kristi dagliga, ständiga, verksamhet för vår frälsning, passar jag på att infoga ett värdefullt tillägg. Detta fördjupar vår förståelse på denna punkt. Övers. anm.

Det Dagliga Offret

Av Colin D. Standish och Russell R. Standish

Det föreligger en annan förklaring, av Danielsboken 8:11-13, som finner starkt och tankeriktigt eller logiskt stöd.

En sann förståelse av nyckelorden helgedom, daglig och förödelsens styggelse krävs, om man rätt skall förstå den precisa profetiska innebörden hos denna utomordentligt betydelsefulla förutskickelse. Det lilla hornet i Danielsboken 8 framträder efter Romarrikets söndring. Alltså hör det till Romarrikets båda former, både dess hedniska och dess påvliga skepnad.

Textens innebörd klarnar, när vi inser att Rom existerade i båda dessa former. Fram till sitt slutliga fall omkring 476 e.Kr., var dess form hednisk (Danielsboken 7:8). Det återuppstod i andlig skepnad som kyrka, nämligen den Romersk-katolska Kyrkan. Danielsboken 7:8 säger, att det lilla hornet framträdde ur det fjärde vilddjurets kropp (det hedniska Rom). Uppenbarligen är påvedömet enbart en annan fas av Rom, det fjärde vilddjuret.

Om vi jämför Danielsboken 8:11-12 med Danielsboken 11:31 och 12:11 – där det dagliga offret också förekommer – ser vi en annan, möjlig tolkning: Det hedniska Rom framställs genom den dagliga eller ständiga ”överträdelsen”. Och dess andra form, det påvliga Rom, framställs genom ”förödelsens styggelse”. Både hedendomen och påveväldet är förödande krafter. Hedendomen innebär ständig ”överträdelse”. Påvedömet är en än dödligare fiende till Gud. Hedendomen bedrog millioner, och lämnade ett smärtsamt tomrum i människors hjärtan. Påvekyrkans lärosatser föröder mänskohjärtats naturliga hunger efter Gud. De skänker ett falskt hopp, som får den bedragne att känna sig tillfredsställd, trots att vederbörande egentligen inte känner Gud personligen. Medan den bekänner sig vara kristen, vidmakthåller påvekyrkan den gamla hedendomen.

Paulus berörde det stora avfallet i Andra Tessalonikerbrevet 2:3-4: ”Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud..., så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud.” Detta förhållande omöjliggör fullständigt varje tillämpning av det lilla hornet på Antiokus Ephiphanes, och låser säkert fast tillämpningen av profetian om de 2 300 dagarna på reningen av den himmelska helgedomen 1844.

... De, som hävdar att helgedomstjänsten endast pekade fram mot Golgata, förbiser det bestämda faktumet, att denna tjänst utgjorde en skuggbild av den himmelska verksamheten. Härvidlag föreligger det oomtvistliga bevis för, att prästtjänsten, i tabernaklet, avbildade Jesu prästtjänst, i himmelen.

Flera hebréiska ord är särskilt viktiga i Daniels omtalande av det dagliga offret och helgedomen, som skulle renas:

1. Ha tamid förekommer fem gånger som substantiv i Danielsboken, vilket annars aldrig sker i Gamla Testamentet. Bokstavligen betyder uttrycket det ständigt återkommande, eller det dagliga. ”Offret” är förstås ett ord, som översättarna lade till – på grund av sin feltolkning av det dagliga, trodde de att ordet hörde hemma här. Uttrycket skall förstås som en judisk språkegenhet under den babyloniska fångenskapen – kanske som ett förskönande uttryckssätt. Judarna i Babylon betraktade hedendomen som en ständigt pågående förolämpning mot Herrens överhöghet. Ha tamid (såsom det används i Jesaja 51:12-14; 52:4-6; 65:1-3¹, med det ständiga utropet ”Hur länge?”) åsyftade detta dagliga plågoris – den politiskt mäktiga hedendomen.

2. Det hebréiska verbet ruwn, vilket i Danielsboken 8:11 översatts med ”tog bort ifrån”, betyder ta upp, lyfta upp, eller införliva. Här omtalas ha tamid för första gången. Denna syn kräver, att man är särskilt observant på verbet. Historien är entydig: Fastän påvedömet undanröjde hedendomen rent politiskt, införlivade det den i det religiösa system, som blev Medeltidens katolicism.

3. I kapitel 8 brukar Daniel två icke synonyma {likabetydande} ord för ”helgedomen”. I vers 11 använder han miqdash, vilket bokstavligen betyder ”en helgad plats”, och kan åsyfta Satans helgedom (se Jesaja 16:12; Hesekiel 28:18). Med miqdash i vers 11 förstås den politiska hedendomens starka fäste. Så länge som detta ägde härskande bestånd, förhindrades framväxandet av ”förödelsens styggelse”. Det andra ordet för helgedom är qodesh, vilket begagnas i Danielsboken 8:13-14. Detta åsyftar uteslutande Herrens helgedom i Gamla Testamentet, och kräver aldrig någon förklaring. När, å andra sidan, miqdash begagnas om Herrens helgedom, måste det alltid åtföljas av en tydlig identifiering, såsom ”helgat till HERRENS hus” {se Andra Krönikeboken 24:7}. I Danielsboken 11:31 görs tydligt denna åtskillnad: ”Härar [militärmakt] från honom skall komma, och de skall orena helgedomen [miqdash], tillflyktsorten [maoz, försvarsfästning], avskaffa det dagliga offret [ha tamid] och ställa upp förödelsens styggelse.” Vidare studier torde åstadkomma enighet mellan granskare av Bibeln.

Källa: The Sacrificial Priest, sidorna 153-155. Bokens ”ID-nummer”: ISBN 0-923309-0309. Utgivare: Hartland Publications, Rapidan, Virginia, USA. Tredje tryckningen, 1991. Besök www.hartland.edu och sök på denna sällsynt läsvärda titel! Du kan också läsa min bemyndigade översättning; se Kristi Prästtjänst från och med den 1. Februari, 2012 på denna samling med inlägg.

¹ Här använder Svenska Folk-Bibeln det lämpliga ”ständigt”. Övers. anm.

   Huvudrubrik tillfogad av översättaren.