Kendall, Lärdomar från Helgedomen. Del 4: Försoningsdagen

Lärdomar från Helgedomen

Del 4: Försoningsdagen  

Av Jack Kendall

I de under året gjorda syndoffren hade en ersättare godkänts i syndarens ställe; men offrets blod hade ej bringat hel försoning för synden. Det hade bara inneburit ett sätt, varpå synden överförts till helgedomen. Genom att offra blodet, vidkändes syndaren lagens myndighet, bekände han sig vara skyldig till

överträdelsen, och uttryckte tro på Honom som skulle komma att avlägsna världens synd; men han blev ej helt befriad från lagens fördömelse.

Synden är så fasansfull att till och med protokollet över bekänd synd förorenade helgedomen. Således renades helgedomen bildligen en gång om år i en unik ceremoni på Försoningsdagen. För att bereda de lägrade på den viktiga händelsen, stöttes det i basun tio dagar före Försoningsdagen för att anmäla dess ankomst. Denna föregående tjänst, vilken iakttogs på första dagen i sjunde månaden, var en helig sammankomst. Den skulle betraktas som en sabbat. Folket förbjöds att uträtta världsliga sysslor, och ett offer skulle frambäras till Herren. ”HERREN talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barn: I sjunde månaden, på första dagen i månaden, skall ni hålla sabbatsvila, en minneshögtid med basunklang, en helig sammankomst. Inget arbete skall ni då utföra, och ni skall offra eldsoffer åt HERREN.” Tredje Moseboken 23:23-25.

Syftet med Försoningsdagen var att möjliggöra fullbordandet av det årslånga tjänandet i helgedomen. Under denna dag skulle allting som var förbundet med helgedomen göras rent. Skälet som angavs för tjänsten på denna dag står i Tredje Moseboken 16:16: ”Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från Israels barns orenheter och överträdelser, ja, från alla deras synder. På samma sätt skall han göra med uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras orenheter.”

”I den avbildliga tjänsten, som var en bild på Kristi offer och prästämbete, var reningen av helgedomen den sista handling som översteprästen utförde under sin årliga ämbetsperiod. Det var den sista delen av försoningen. Genom den avlägsnade han all synd från Israel.” The Great Controversy, s. 352, Den Stora Striden, sid. 322-323.

Under årets lopp hade folkets synder burits in i tabernaklets heliga avdelning. Blodet föreställande de förlåtna synderna stänktes mot förlåten framför det allra heligaste. Stänkandet med och bruket av blodet i helgedomen och på redskapen i det heliga medförde nedsmutsning; det stod för syndaregistret. Detta verk i tabernaklet pågick dag för dag. Det upphörde aldrig. Dagen stundade då det måste vidtas en grundlig rening efter det som ägt rum under året.

Låt oss märka hur omfattande detta försoningsverk skulle vara.

1. Denna dags göranden skulle utföras ej endast av den infödde israeliten utan även av främlingen som bodde hos folket. Tredje Moseboken 16:29.

2. Det är tydligt, att denna dags gudstjänst skulle innefatta en heltäckande rening av folket: ”för att rena er. Från alla era synder skall ni renas inför HERRENS ansikte.” Tredje Moseboken 16:30.

3. Tjänsteförrättandet denna dag innebar ”försoning för det allra heligaste... försoning för uppenbarelsetältet och altaret, och ... försoning för prästerna och allt folket i församlingen.” Tredje Moseboken 16:33. Då dagens gudstjänst fullbordats, var Israels folk och läger helt renade.

Försoningsdagen var ett slags ”domens dag”, och en ytterst allvarsmättad stund för folket. De anbefalldes att lägga åsido allt arbete, och att genom fasta och självrannsakan avlägsna all synd. ”Men på tionde dagen i samma sjunde månad är försoningsdagen. Då skall ni hålla en helig sammankomst, och ni skall fasta och offra eldsoffer åt HERREN. På den dagen skall ni inte utföra något arbete, ty det är en försoningsdag, då försoning bringas för er inför HERREN, er Gud. Var och en som inte fastar på denna dag skall utrotas ur sin släkt. Och var och en som utför något arbete på just den dagen skall jag utrota ur hans folk.” Tredje Moseboken 23:27-30. Alla som ej deltog i detta förberedande verk skulle utrotas ur församlingen.

”Medan prästen medlade hos Gud, skulle var och en böja sig ned i förkrosselse, bönfallande om förlåtelse för överträdelse.” Signs of the Times, Band 4, s. 40 (28. Juni, 1899).

”Varje person skulle rannsaka sin själ medan försoningsverket skred framåt. Alla göranden lades åsido, och hela Israels församling tillbringade dagen i allvarsam ödmjukelse inför Gud, med bön, fasta och djup hjärterannsakan.” Patriarchs and Prophets, 355.

På Försoningsdagen utvaldes två getter och man drog lott om dem. Den ena utföll på Herren och den andra på Asasel, eller syndabocken. Inga synder bekändes över Herrens get, vilken sedan dödades. ”Utan att blod utgjuts”, säger aposteln, ”ges ingen förlåtelse.” [Hebréerbrevet 9:22.] ”Ty kroppens liv är i blodet”. [Tredje Moseboken 17:11.] Prästen skulle därpå ta det gyllene rökelsekaret fyllt med välluktande rökelse, varmed helgedomen skulle fyllas med en behaglig doft, och träda in i det allra heligaste. Därur skulle han stänka blodet framför och på nådastolen sju gånger. ”Sedan skall han slakta folkets syndoffersbock och bära in dess blod innanför förlåten, och han skall göra med blodet som han gjorde med tjurens blod. Han skall stänka det på nådastolen och framför nådastolen. Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från Israels barns orenheter och överträdelser, ja, från alla deras synder. På samma sätt skall han göra med uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras orenheter.... och han skall stänka av blodet på altaret med sitt finger sju gånger och rena och helga det från Israels barns orenheter.” Tredje Moseboken 16:15-16, 19.

Förutom att blodet skulle stänkas inne i det allra heligaste, skulle det också stänkas på helgedomskärlen i det heliga, för att rena dem från all nedsmutsning. Det avlägsnade all orenhet från allt som var förbundet med helgedomen, och som spelade en roll i tjänsten för syndaren under hela året. På så sätt togs hela syndaregistret bort från helgedomen.

”Guds Sons blod avbildades genom det dödade offrets blod, och Gud ville att entydiga och bestämda uppfattningar om skillnaden mellan heligt och oheligt skulle bevaras. Blod var någonting heligt, eftersom försoning för synd endast kunde åstadkommas genom utgjutandet av Guds Sons blod. Blod användes även för att rena helgedomen från folkets synder, varigenom exemplifierades Kristi blod, vilket ensamt kan rena från synden.” Sons and Daughters of God, s. 225.

________________________________________________________________

Paulus säger oss att den jordiska helgedomen var en ”avbild” av den sanna.

________________________________________________________________

”Prästen skulle bära blodet av den innanför draperiet och stänka det på nådastolen och framför nådastolen.” The Great Controversy, s. 419, Den Stora Striden, s. 382.

Då detta arbete i helgedomen var avklarat, kom prästen till tabernaklets ingång, och sade till om den andra geten – syndabocken. Han lade sedan sina händer på denna levande gets huvud, och bekände över geten alla de synder vilka hade samlats i helgedomen under hela året. Då dessa synder överförts till djurets huvud, bar han, i stället för prästen, dem. Han leddes sedan, levande, av en man som hölls redo därtill ut i öknen, för att stanna kvar där till sin död. När denna tjänst var fullbordad, var inte endast folket förlåtet och dess synder avlägsnade, utan även registret härom hade blivit utsuddat. Folket var renat från all synd, likaså helgedomen.

”I sin egenskap av medlare tog han därefter Israels synder på sig själv och bar dem ut ur helgedomen. Då han lade sina händer på syndbockens huvud, bekände han över denna alla dessa synder och överförde dem på det sättet symboliskt från sig själv till denna bock. Bocken bar dem därefter bort och de betraktades som skilda från folket för alltid.” Samma, s. 420/383.

”Inte förrän geten sålunda blivit ivägskickad betraktade folket sig som fritt från sin syndabörda.” Patriarchs and Prophets, s. 355.

Efter det att översteprästen lagt Israels synder på syndabockens huvud, tog han av sig kläderna han burit medan han tjänstgjort som överstepräst i helgedomen och iklädde sig en annan dräkt, samt började att arbeta ute på förgården. Han fick liken efter de djur vars blod hade burits in i helgedomen flyttade från lägret och uppbrända. Vid dagens slut återstod endast aska av syndaoffren. Se Tredje Moseboken16:20-28.

Flera väsentliga punkter förtjänar att framhållas angående helgedomen och dess tjänst:

1. Då Moses erhöll anvisningarna för bygget av helgedomen, blev han upprepade gånger påmind om att han skulle göra det enligt det mönster, eller den förebild, som visades honom.

2. Paulus säger oss att den jordiska helgedomen var en ”avbild” av den sanna, och att fastän den jordiska renades med djurblod, renades den himmelska med bättre ting.

3. Blodsutgjutelse var ej endast nödvändig för avlägsnandet av (förlåtelse för) synd, utan lika nödvändigt var prästens bruk därav. En ersättare hade godtagits i syndarens ställe; men synden hade ej dolts av offrets blod; syndaregistret kvarstod.

4. Innan Gud avslutade Sitt handlande gentemot synden, blev både syndaren själv och helgedomen där syndaregistret varit rengjorda från synden samt registret borttaget.

5. Alla deras synder som hade ångrat sig, och vars synder hade överförts till helgedomen genom blodet hos det offer som frambars för dem, överfördes slutligen till syndabockens huvud. Denne fördes sedan levande ut i öknen, och återkom aldrig till Israels läger.

Källa: Our Firm Foundation, Juli, 1989, sid. 28-30. Huvudrubrik tillfogad av översättaren.