Kendall, Lärdomar från Helgedomen. Del 3: Att offra en Ersättare

Lärdomar från Helgedomen

Del 3: Att offra en Ersättare

Av Jack Kendall

En hörnpelare i helgedomstjänsten var offrande. Det slags offer som envar bringade för sin synd berodde på vem som begått felet och vad för slags överträdelse det var. Huruvida personen var rik eller fattig ägde också inflytande på det slags offer som frambars. Ehuru man ej begränsade sig till lamm (diverse andra djur var preciserade, Andra Moseboken 29:38-42, och även offer av grödor och spannmål var ofta bestämda), offrades två gånger dagligen ett lamm. Det avbildade Kristus, det stora Syndoffret. Oavsett vad för slags offer man frambar, måste det vara utan något som helst fel och utgjorde sålunda en lärdom för tillbedjaren.

”Gud befallde uttryckligen att varje offer som frambars för helgedomstjänsten skulle vara ’felfritt’. Andra Moseboken 12:5. Prästerna skulle undersöka alla de djur som bringades som offer, och skulle förkasta vartenda ett, vari ett fel uppdagades. Blott ett ’felfritt’ offer kunde tjäna som sinnebild på den fullödiga renheten hos Honom som skulle komma att offra sig själv som ’ett felfritt lamm utan fläck’. Första Petrusbrevet 1:19.

Aposteln Paulus pekar på dessa offer som bild på, vad Kristi efterföljare skall bli. Han säger: ’Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst.’ Romarbrevet 12:1. Vi skall ge oss själva i Guds tjänst, och vi skall försöka frambära ett så nära fulländat offer som möjligt. Gud blir ej tillfredsställd med något mindre än det bästa vi förmår att erbjuda. De, som älskar Honom av hela hjärtat, önskar att skänka Honom sitt livs bästa tjänst, och de söker ständigt att bringa varje kraft och förmåga hos sin varelse i samklang med de lagar som främjar deras duglighet i att göra Hans vilja.” Patriarchs and Prophets, sid. 352-353.

Närhelst ett djur skulle offras, ledde tillbedjaren djuret fram till altaret. Han lade sina händer på djurets huvud, symboliskt överförande sin egen skuld till det oskyldiga offret. Djuret blev sedan på symboliskt sätt en ersättare för honom. Så skulle han själv döda djuret, precis såsom hans synder utkrävde Kristi, den Syndfries, liv.

”Den viktigaste delen i den dagliga tjänsten var den som utfördes å enskilda personers vägnar. Den sig ångrande syndaren förde sitt offer till tabernaklets ingång, och, i det att han lade handen på offrets huvud, bekände han sina synder. Således överförde han dem symboliskt från sig själv till det oskyldiga offret. På egen hand dödade han så djuret.” Samma, s. 354.

Vid varje offer förekom tanken på en ersättare: offret intar den mänsklige syndarens plats. Århundraden tidigare hade Herren åskådliggjort regeln om ersättning, då Abraham, stadd på resa med sin son för att offra gossen till Gud, tillfrågades av Isak: ”’Se, här är elden och veden, men var är fåret till brännoffret?’ Abraham svarade: ’Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son.’” Första Moseboken 22:7-8.

Då Gud godtog Abrahams offervilja och hindrade patriarken från att offra Isak, ”fick han bakom sig se en vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin sons ställe.” Vers 13.

Varje djur som dog gav sitt liv för att lära ut den allvarliga sanningen att synd medför död. Synden och döden är så oåterkalleligt sammanlänkade att Gud inte bara kan förbise dem; det kostar Gud något att förlåta oss. Se Johannesevangeliet 3:16. ”Guds Sons blod avbildades genom det dödade offrets blod, och Gud ville att entydiga och bestämda uppfattningar om skillnaden mellan heligt och heligt skulle bevaras. Blod var någonting heligt, eftersom försoning för synd endast kunde åstadkommas genom utgjutandet av Guds Sons blod. Blod användes även för att rena helgedomen från folkets synder, varigenom exemplifierades Kristi blod, vilket ensamt kan rena från synden.” Sons and Daughters of God, s. 225.

”Genom varje offer framhävdes Kristi död. Hans rättfärdighet steg upp till Gud i varje rökelsemoln. Hans majestät var dolt i det allra heligaste. Kristus var i lika hög grad Frälsare före som efter Sitt människoblivande.” Review and Herald, Band 4, s. 269.

Ingen enskild ritual kunde på rätt sätt uttrycka evangelii fullständighet, och av detta skäl förekom det en mängd riter, var och en rik på betydelse. Kristus framställdes inte endast genom lammet, utan även genom prästen, ty ett offer måste göras: ”utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse”, och genom det använda blodet. Då prästen offrade för sig själv, tog han litet av djurets blod och stänkte det på det gyllene altaret i det heliga och framför den inre förlåten. Genom detta blodstänkande registrerade han sin bekända och förlåtna synd.

”Folkets synder överfördes symboliskt till den tjänstgörande prästen, som var medlare åt folket. Prästen kunde inte själv bli ett syndoffer, och bringa försoning med sitt liv, ty även han var en syndare. I stället för att själv lida döden, dödade han därför ett lamm utan fläck. Syndens straff överfördes till det oskyldiga djuret, vilket på så vis blev hans omedelbara ersättare, och exemplifierade Jesu Kristi fullödiga offer.” Selected Messages, Bok 1, s. 230.

Av uppenbara orsaker gick det ej att stänka blod från alla offer i det heliga. Då gemene man frambar sina offer, skulle prästen stänka litet av djurets blod på det stora altaret ute på förgården. Sedan tillagade och åt prästen en del av köttet, varigenom han på symboliskt vis bar på församlingens synder. Nästa gång som prästen offrade för sig själv, bar han in i det heliga det blod, som nu avbildade folkets synd, liksom hans egen.

I somliga fall togs ej blodet in i det heliga; utan köttet skulle då ätas av prästen, såsom Moses befallde Arons söner: ”Gud har givit det till er för att ni skall bära på församlingens missgärning.” Tredje Moseboken 10:17 [King James Version, KJV]. Båda ceremonierna symboliserade överförandet av synden från den ångerfulle till helgedomen.

Dag för dag frambar syndare sina syndoffer vid ingången till den första avdelningen, och bekände sina synder. De bekända synderna överfördes symboliskt till helgedomens första avdelning, antingen genom det blod som stänktes framför Herren eller genom en del av det kött som åts upp inne i den första avdelningen. Prästen mötte syndaren vid den första förlåten/förhänget och bar in antingen blodet eller köttet bakom förlåten. Syndaren kunde ej se längre än till förlåten, men genom tro visste han att prästen var trogen och frambar hans syndoffer inför Herren.

I avbilden till denna tjänst bekänner vi våra synder, och fastän vi ej kan se skeendet i den himmelska helgedomen, vet vi om att Kristus åberopar Sitt blod och Sitt sargade kött – märkena efter spikarna – inför Fadern å våra vägnar. ”Se, på mina händer har jag upptecknat dig. Dina murar står alltid inför mig.” ”Då fick jag se, att mellan tronen och de fyra väsendena och de äldste stod ett lamm, som såg ut, såsom hade det varit slaktat.” Jesaja 49:16; Uppenbarelseboken 5:6.

Vi skall komma ihåg att de till helgedomen överförda synderna inte var obotfärdiga syndares överträdelser; det var deras synder som bekänt och förlåtits. Den skyldige som uppfyllde Guds krav gick hem fri från sin skuld. Hans synd fanns, symboliskt, härbärgerad i helgedomen.

I den dagliga tjänsten hade prästen skaffat försoning för den ångrande syndaren. Tillbedjaren hade bekänt sin synd, och vänt ryggen däråt; en ersättare hade godtagits i hans ställe. Men blodet hade ej utraderat synden; det hade bara tillhandahållit ett sätt att överföra det till helgedomen på. Genom sitt offer hade syndaren uttryckt sin önskan om förlåtelse genom tro på en kommande Förlossare; men han var ej ännu helt fri från lagens fördömelse. Ej heller innebar denna försoning att han aldrig skulle komma att synda på nytt. Om han efter genomförandet härav syndade igen, var han ånyo skyldig. Han skulle då åter behöva komma till helgedomen med ett nytt offer, och söka förlåtelse. Försörjningen med förlåtelse genom detta tillvägagångssätt innefattade allt i sin fullständighet, men syndaren var ej genom denna enstaka försoningshandling för sin synd försäkrad mot framtida felande. Se Hebréerbrevet 10:1. Han kunde tänkas komma att falla igen, och om han så gjorde, måste han ånyo göra ett offer för sin synd.

Vi skulle göra klokt i att märka att frälsningen alltid beror på bekännelse av synd och envishet i att göra det rätta. Guds förlåtelse är ej villkorslös, utan hänger på syndarens göranden. Gud förlåter alltid verkligt ångerfulla personer, men stundom visar människor genom sitt framtida handlande att de ångrat sin ånger. ”Men när den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och handlar orätt och gör samma vidriga gärningar som den ogudaktige, skulle han då få leva? Ingen av de rättfärdiga gärningar som han har gjort skall då bli ihågkommen. Genom den trolöshet som han har begått och genom den synd han har gjort skall han dö.” Hesekiel 18:24. I stället för att helt och slutgiltigt förlåta, skriver Gud förlåtelse invid den enskildes namn och väntar, givande honom tid att betänka sitt beslut.

”Kristus tillskriver den troende syndaren sin egen fulländning och rättfärdighet när han ej fortsätter i synden, utan vänder sig bort ifrån överträdelse till lydnad av buden.” The Faith I Live By, s. 115.

Medan folkets synder dag efter dag symboliskt överfördes till helgedomen, blev stället nedsmutsat och i behov av rening. Förlåtna synder blir överhöljda när de bekänns, och tas aldrig fram igen om den som bekänt och vänt sig bort ifrån dem förhåller sig trogen. Men om han överger Herren och igen ställer sin håg till världen, framstår den del av hans tidigare liv – som täckts av Kristi rättfärdighet medan han varit trofast – öppet och ej dold i himmelens böcker. Han har själv lämnat Kristus, och måste stå ansikte mot ansikte med hela sin livsgärning i domen.

Denna sanning lärs entydigt ut i liknelsen om den obarmhärtige tjänaren (Matteusevangeliet 18:23-35), vilken for strängt fram med sina gäldenärer, sedan han själv förlåtits hela sin skuld, varpå Herren avkrävde honom full betalning för det som en gång varit honom förlåtet.

Det måste dock komma en dag, när syndaförsoningen i allt blir avslutad (Hebréerbrevet 10:14), och när till och med anteckningarna om överträdelserna suddas ut (Apostlagärningarna 3:19), varvid synden ej mera ihågkoms. ”Om detta vittnar också den helige Ande för oss. Först säger han: Detta är det förbund som jag skall sluta med dem efter denna tid säger Herren. Och sedan: Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan och skriva dem i deras sinnen, och deras synder och deras överträdelser skall jag aldrig mer komma ihåg.” Hebréerbrevet 10:15-17 [Svenska Folk-Bibeln 98:s egen kursivering]. Som symbol avbildade helgedomstjänsten just en dylik upplevelse i förväg.

Källa: Our Firm Foundation, Juni, 1989, sid. 20-21. Huvudrubrik tillfogad av översättaren.