Kendall, Lärdomar från Helgedomen. Del 2: Helgedomens Uppbyggnad

Lärdomar från Helgedomen

Del 2: Helgedomens Uppbyggnad

Av Jack Kendall

Helgedomen uppfördes ej blott genom skickliga personers ansträngningar, utan detaljerade anvisningar rörande dess sammansättning gavs åt Moses, och personerna som skulle bygga den begåvades särskilt av den Helige Ande för denna uppgift. Härav följer, att vi kan vänta oss att finna inspirerad sanning, inte endast allmänt i helgedomen och dess tjänster, utan i alla dess delar.

Anvisningarna som Moses mottog på berget, gällde en byggnad som lätt kunde tas isär och flyttas under vandringen i ödemarken. Israels barn ägde senare under sin historia andra helgedomar av bestående art, men alla byggdes enligt den grundläggande planen för det ursprungliga tabernaklet.

Porten mot förgården vätte österut, så att tillbedjaren av nödvändighet hade ryggen vänd mot den uppgående Solen då han gick in. Gud tänkte ej ge tillbedjarna läge att bli inblandade i soldyrkan, och samtidigt bekänna sig vara Hans. Om han var vänd mot Solen, vände tillbedjaren ryggen åt helgedomen och dyrkan av den sanne Guden.

Då tillbedjaren passerade porten, var det första föremål han såg bronsaltaret. Härpå uppbrändes alla offer som frambars inom lägret. Medan han närmade sig altaret med sitt offer, sökande förlåtelse för synd, var han omgiven av den vita omhägnaden, uppsatt på kopparstolpar runt om förgården. Denna föreställde Kristi rättfärdighet. Ingången genom vilken han kom föreställde också Kristus, det enda tillträdet till frälsningen: ”Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst”. Johannesevangeliet 10:9. Eftersom altaret föreställde dödens plats, avbildade det också den död bort ifrån jaget, varigenom rättfärdiggörelse vinns: ”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig.” ”Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus. Synden skall därför inte härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär. Ställ inte era lemmar i syndens tjänst, som vapen åt orättfärdigheten, utan ställ er själva i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era lemmar i Guds tjänst som vapen åt rättfärdigheten.” ”Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden.” Galaterbrevet 2:19-20; Romarbrevet 6:11-13; 6:6.

Hela Israels församling tilläts att gå in på förgården, men bara prästen fick tjänstgöra vid altaret. ”Men också dina bröder av Levi stam, din fars stam, skall du låta få tillträde dit tillsammans med dig, och de skall hålla sig till dig och betjäna dig, medan du och dina söner med dig gör tjänst vid vittnesbördets tält.” Fjärde Moseboken 18:2. Trots att leviterna ansvarade för helgedomen, fick de icke utföra tjänsten vid altaret, ty den tjänsten avbildade det arbete, vilket Kristus som Överstepräst ensam kunde uträtta – syndens utplåning.

Altaret var ”ett högheligt altare”, och envar som vidrörde det blev också helig. ”I sju dagar skall du bringa försoning för altaret och helga det. Altaret blir då högheligt, och var en som rör vid det blir helig.” Andra Moseboken 29:37. Av detta skäl flydde Adonia och Joab dit och tog tag i hornen på altaret, då de fruktade att de skulle bli dödade av Salomo. Första Konungaboken 1:50; 2:28.

Alla brännoffer i helgedomen uppeldades på kopparaltaret. Elden på detta altare fick aldrig slockna, ej heller tändes den av mänskohänder. ”Men elden på altaret skall hållas brinnande och får inte slockna. Varje morgon skall prästen där antända ny ved, och ovanpå elden skall han lägga brännoffret och bränna fettstyckena av gemenskapsoffret.” ”Eld gick ut från HERREN och förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret. När allt folket såg detta; jublade de och föll ner på sina ansikten.” Tredje Moseboken 6:12; 9:24.

Elden på detta altare förtärde det som stod för synd, och som sådant föreställde elden den yttersta dagens eld. ”Se, dagen kommer, den brinner som en ugn. Då skall alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem, säger HERREN Sebaot, den skall lämna kvar varken rot eller kvist.” Malaki 4:1.

Det ständiga offerbrännandet orsakade att aska hopades, och till och med avlägsnandet av askan bestämdes av Herren till att på förhand föreställa en del av Kristi sista verk. Då prästen avlägsnade askan från altaret, skulle han vara iklädd en prästs vita linnedräkt. Denna aska föreställde de rättfärdigas bekända synder.

Då det var dags att avlägsna askan liggande bredvid altaret, lade prästen sin prästerliga dräkt åt sidan och iklädde sig ”andra kläder”; sedan bar han ut askan ur lägret och tömde ut den på en ”ren plats.” Tredje Moseboken 6:11. När Kristus bär folkets synder, är Han iförd Sin prästdräkt. Emellertid stundar den tidpunkt, när Han fullgjort Sin uppgift att bära på Sitt folks synder, och då lägger Han dem på Satans huvud, syndens store upphovsman. Därpå lägger Han åsido Sina prästerliga kläder, iför Sig Sin kungadräkt, och upptar rollen som konung. Kristus återvänder inte som präst. ”Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann, och han dömer och strider i rättfärdighet. Hans ögon var som eldslågor, och på sitt huvud bar han många kronor. Han hade ett namn skrivet som ingen känner utom han själv. Han var klädd i en mantel som hade doppats i blod, och det namn han har fått är ’Guds Ord’. De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i vitt, rent linnetyg. Och ur hans mun kom ett skarpt svärd, som han skall slå folken med, och han skall styra dem med järnspira, och han trampar Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress. Och på sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: ’Konungarnas Konung och herrarnas Herre.’” Uppenbarelseboken 19:11-16.

Vid denna tidpunkt skall Människosonen ”sända ut sina änglar, och de skall samla ihop och föra bort ur hans rike alla dem som blir andra till fall och lever i laglöshet”. Matteusevangeliet 13:41. Då blir all synd och varje syndare uppbränd. Aska är det enda, som kommer att återstå av synden, syndarna och Djävulen, sedan den yttersta dagens eld fullbordat sin uppgift. ”Ni skall trampa ner de ogudaktiga, ty de skall vara som stoft under era fötter på den dag då jag utför mitt verk, säger HERREN Sebaot.” Malaki 4:3. När den renande elden utfört sitt verk, kommer det att framträda en ny himmel och en ny Jord, en

_______________________________________________________________

Då han offrade rökelsen, ställdes prästen i mera personlig beröring med Gud än vid någon annan handling under den dagliga tjänsten.

________________________________________________________________

rengjord plats utan ett enda spår av synd. När de rättfärdiga vandrar över Jordens yta, kommer askan av allt det som en gång var en del av synden att ligga under deras fötter. Askan, allt som är kvar av synden, kommer sannerligen att vara på en ”ren plats.”

Strax bortom kopparaltaret stod vattenbäckenet. Det var här som prästerna skulle två sina händer och fötter, innan de trädde in i tabernaklet. Häri framställdes vattnets rening i dopet. Då folket på förgården såg prästerna tvätta sig i vattnet, innan de utförde sitt heliga ämbetsverk, framställdes för dem den sanning, som Kristus senare yttrade för Nikodemus: ”Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.” Johannesevangeliet 3:5.

Bortom vattenbäckenet fanns den av en förlåt, dvs. ett förhänge, täckta ingången till tabernaklet, vilken också föreställde Kristus. Se Johannesevangeliet 10:9. Medan ingen utom prästerna tilläts att gå längre, in i själva tabernaklet, skulle tillbedjarna i tro följa efter dem i deras verksamhet. I den första avdelningen fanns det tre slags möbler. Till höger, mot norr, stod skådebrödsbordet. På bordet låg det 12 brödstycken. Dessa föreställde ej endast Kristus som Livets Bröd, utan även människans beroende av Honom för både lekamlig och andlig föda. ”Jag är livets bröd. Era fäder åt manna i öknen, och de dog. Men det bröd som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva.’” Johannesevangeliet 6:48-51.

Till vänster, mot söder, fanns ljusstaken med sina sju lampor, vilka alltid skulle hållas brinnande. ”Du skall göra en ljusstake av rent guld. I hamrat arbete skall den göras”. Andra Moseboken 25:31. Den ständigt brinnande lampan föreställde Guds Ande, och Kristus, Världens Ljus. ”Jesus talade åter till dem och sade: ’Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.’” Johannesevangeliet 8:12.

I likhet med skådebrödsbordet, var rökelsealtaret gjort av trä och överdraget med rent guld. Det var ställt framför den förlåt som skilde de två avdelningarna åt. Elden på detta altare skulle också ständigt hållas brinnande. ”Aron skall också tända rökelse när han sätter upp lamporna i skymningen. Detta skall vara det dagliga rökelseoffret inför HERRENS ansikte från släkte till släkte.” Andra Moseboken 30:8. Genom detta avbildades uppstigandet av folkets böner och Kristi medling. Ingen annan än prästen fick utföra det heliga arbetet att offra rökelse, ty häri avbildades tilläggandet av den välbehagliga doften hos Kristi rättfärdighet till Guds folks böner, vilket ensamt förmådde göra dem godtagbara inför Gud. Då han offrade rökelsen, ställdes prästen i mera personlig beröring med Gud än vid någon annan handling under den dagliga tjänsten.

________________________________________________________________

Gud fastställde grundregler som skulle vara andliga anvisningar för Israel.

________________________________________________________________

Gräns mellan de två avdelningarna var förlåten, sinnebild på Kristi kött, genom vilket människan har tillträde till Fadern. Inne i denna avdelning, in i vilken bara översteprästen en gång om året, på Försoningsdagen, fick träda, var förbundsarken. Den var en guldöverdragen låda, innehållande de stentavlor på vilka Guds lag var skriven, ett gyllene krus med manna i, och Arons stav som blommade.

Ovanför arken var nådastolen, sinnebild på Guds tron. På endera sidan fanns det en gyllene kerub, som andäktigt blickade ned på arken. Mellan keruberna var shekinah-härligheten, Guds synliga närvaro.

I anvisningarna för byggandet av helgedomen fastställde Gud grundregler som skulle vara andliga anvisningar för Israel under hela deras framtida erfarenhet. I den vishet och fulländning som lades ned i det däri utförda verket uppenbarades det arbete som skulle göras i folkets liv för att bereda dem på att Guds Ande skulle bo i dem. ”Gud planerade att templet i Jerusalem skulle vara ett ständigt vittnesbörd om det storartade öde som erbjuds åt varje själ.” Review and Herald, Band 5, 481.

Källa: Our Firm Foundation, April, 1989, sid. 26-28. Huvudrubrik tillfogad av översättaren.