Lärdomar från Helgedomen
Del 1: Att vandra i Ödmjukhet
Av Jack Kendall
I begynnelsen framlade Satan för människan den tanken att Gud undanhållit henne något som var till hennes eget bästa. Satan ville få människan att tro att Gud drog fördelar av människans lydnad. ”Satan vet att om han förmår övertala människan att lämna lydnadens stig, kan han leda henne efter behag längs sin väg. Han vet att han då kan locka henne att följa hans planer genom att framställa olydnaden som något fördelaktigt.” Signs of the Times, Band 4, s. 108.
Gud hade givit människan allt som ett tecken på Sin kärlek; Satan hade skänkt henne noll och intet. Det var en fråga om tillit; vilken skulle människan tro på? Adam blev ej lurad, såsom Eva blev; han tvivlade helt enkelt på att Gud på ett tillfredsställande sätt skulle kunna rätta till en belägenhet som för honom tedde sig ohållbar. Han tog ödet i egna händer, och följde i Evas fotspår – längs misstrons och olydnadens gång, tvärt emot Guds uttryckliga befallning.
”Adam betänkte ej vad som skulle bli följden av olydnad. Han handlade ej överlagt trotsigt, ej heller sade han på något vis emot Gud; han bara gjorde tvärt emot Hans uttryckliga befallning.” Samma, Band 3, sid. 30-31.
Så snart som Adam och Eva korsat gränslinjen mellan tro och misstro och beseglat sitt beslut genom att förtära frukten, hade de bytt gud. Deras sinnen kom genast att behärskas av deras nye herre, återspeglande hans sinnelag och likhet. Denna förändring blev snabbt märkbar vid mötet med Gud den aftonen. ”När man faller till föga för Satans frestelser, förs sinne och hjärta bort i fångenskap under en övernaturlig makt.” Samma, Band 4, s. 80.
I parets innersta väcktes ingen ånger över deras synd. Ehuru ställda ansikte mot ansikte med sin nakenhet och fruktan för Gud, kände de inga samvetskval – snarare tvärt om; de sökte att skylla hela bekymret på Gud. Adam, som bara för ett tag sedan valt att inte lyda Gud och att hellre ge avkall på livet än att bli utan Eva, var nu redo att rättfärdiga sig själv på hennes bekostnad. ”I stället för att ödmjukt erkänna sina synder, provar de att skydda sig själva genom att lägga skulden på andra, på omständigheterna, eller på Gud – de utnyttjar till och med Hans välsignelser till att knota mot Honom.” Patriarchs and Prophets, s. 58.
I Sin stora kärlek hade Gud framtagit en plan, varigenom människan skulle ges ett andra tillfälle att välja sitt öde, sedan hon ytterligare upplysts. För att kunna ge henne denna andra möjlighet måste Gud ta del i människans val på ett synnerligen påtagligt och personligt sätt. Han skulle ge bevis på Sin kärlek på ett unikt vis, och visa hur långt Gud skulle gå för att trygga människans lycka och eget bästa. ”Men medan vi i korset skådar Guds avsky för synden, uppfattar vi också Hans kärlek till syndare, vilken är starkare än döden. Korset är för världen det ovedersägliga tecknet på att Gud är sanningen och ljuset samt kärleken.” Signs of the Times, Band 3, s. 188.
Enär [eftersom] människan valde att tro på Satans påståenden, skulle hon få tillfälle att uppleva följderna av detta val, så att hon klarare skulle inse betydelsen av det hon gjort. Ehuru [fastän] omfattande, skulle icke Satans kraft och herravälde vara något orubbligt. Genom eget avgörande skulle människan kunna ånyo bli trogen Gud, och genom att sätta sin lit till Honom, famna den gudomliga kraft som det stora offret gjort tillgänglig för henne.
Gud avsåg att människan skulle kunna återfå allt det som gått förlorat genom den kraft som bjöds henne i ett förhållande grundat på tro och tillit. För att återställandet skulle bli fullständigt, ämnade Gud tillhandahålla obegränsad kraft. Dock måste människan fortlöpande fatta beslutet att bruka den. Hon skulle erhålla denna kraft endast genom att följa en nogsamt utmärkt och smal lydnadens stig. Jaget och dess benägenhet att handla oberoende av Gud måste dö och ersättas av en allt omfattande tro på och avhängighet av Gud.
Före syndafallet hade Gud skänkt människan allting. Blott kunskapens träd på gott och ont hade undanhållits människan. Detta träd skulle utgöra ett prov på hennes trofasthet och villighet att godta sin tilldelade roll i Guds plan för henne.
Lucifer hade stått omedelbart under Gudomen, men under tidens gång kom han att eftertrakta ställningen som Gud Själv. Detta val hade försatt hela himmelen i misstämning, och utmynnat i en stor förlust. Av nödvändighet tilldelade Gud människan ett mera begränsat handlingsområde, tills hennes trofasthet provats och hon kunde upphöjas till sin slutliga ställning. Kunskapens träd på gott och ont utgjorde provet på hennes tillit och trogenhet. Skulle människan, liksom Lucifer, misstro Skaparens visdom och kärlek och eftertrakta mera än det Gud i kärlek hade ansett vara lämpligt att ge henne?
Efter syndafallet blev förhållandet i grunden förändrat. Synden utbredde sig väldigt snabbt och var nästan överallt närvarande. Lydnadens stig blev nu smal och svårforcerbar.
Edenmänniskan skulle ha kunnat motstå frestelsen, men den fallna människan saknade styrka härtill. Om hon skulle kunna återställas, måste hon äga en tro och tillit som orkade med att uthärda svåra prövningar. Hon måste lära sig att vara avhängig en kraft utanför och bortom henne själv. Gud kunde ej lita på den fallna människan såsom Han litat på Adam före syndafallet. Om människan skulle kunna återinsättas i den himmelska familjen, måste hon vandra längs förödmjukelsens och självmisstrons led. Hon måste ge prov på fullständig tro på och tillit till sin Skapare. Hon måste visa att det träffade valet var oåterkalleligt, och därmed bortsopa tänkbara tvivel på sin framtida trofasthet.
Genom att välja åtskillnadens bana gentemot Gud, hade människan tilltäppt den direkta förbindelsen med Gud; då synden var en så invävd del av henne själv, förmådde hon ej längre att uthärda Guds närvaro. En ny förbindelselänk måste hittas, varigenom Gud skulle kunna fortsätta att ha samband [kontakt] med människan. Hon måste vara medveten om Guds vilja beträffande henne, och, om hon så valde, samverka med Gud i sitt eget återställande, sålunda uppfyllande avsikten med sitt danande. För att verkställa denna föresats, har Gud givit människan tre stycken böcker. Den första skänktes åt henne medan hon ännu var i Edens Lustgård – naturens bok – och under de 2 500 första åren var naturen hennes enda bok. ”Men då de lyssnat till frestarens stämma, och syndat emot Gud, slocknade ljuset hos deras himmelska oskuldfullhets klädnad; och genom att skiljas från oskuldfullhetens dräkt, insvepte de sig i gudsovetandets kappa. Det klara och fullkomliga ljus som dittills omgett dem hade upplyst allt som de närmat sig; men berövade detta himmelska ljus, kunde Adams avkomlingar ej längre spåra Guds sinnesart [karaktär; väsen] i Hans skapade verk.” The Seventh-day Adventist Bible Commentary, Band 1, 1084.
________________________________________________________________
Om människan skulle kunna återinsättas i den himmelska familjen, måste hon vandra längs förödmjukelsens och självmisstrons led. Hon måste ge prov på fullständig tro på och tillit till sin Skapare.
________________________________________________________________
Emellertid misslyckades människan med att rätt tolka Guds lärdomar i Hans verk. ”Fastän de hade kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur.” Romarbrevet 1:21-23.
Från denna avguderiets bakgrund kallade Gud på Abraham, skiljde honom från hans avgudsdyrkande släkt, för att Han genom honom och hans efterkommande få uppenbara Sitt sinnelag och gudomliga avsikt. ”HERREN sade till Abram: ’Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.’” Första Moseboken 12:1-3.
Abrahams barn uppvisade dock en fallenhet för att beblanda sig med de omgivande, avgudsdyrkande folken, och som följd härav, lät Gud dem bege sig till Egypten, och för en tid tjäna som trälar.
I Egypten upplevde israeliterna den kroppsliga träldomens lidande och elände – ett slags synd – för att de vid sin förlossning därur hellre skulle uppskatta välsignelserna och syndfriheten, som ställdes fram i ljuset i helgedomens sinnebildliga [symboliska] tjänst. Åren i slaveri hade emellertid medfört andra verkningar. Vid tiden för sin förlossning från Egypten hade folket så till den grad förlorat Gud ur sikte och förfallit på grund av de många årens träldom att det var hart när omöjligt för dem att förstå den Osynlige. Därför uppfann Gud en andra bok att undervisa dem om Sin allmakt, oändliga vishet och gränslösa kärlek och godhet ur.
Då Gud meddelade Israel de ursprungliga anvisningarna rörande upprättandet av helgedomen, sade Han till Moses: ”De skall göra en helgedom åt mig, så att jag kan bo mitt ibland dem.” Andra Moseboken 25:8. Att Han skulle få bo mitt ibland dem var huvudsaken med helgedomen. Trots att Kristus uppenbarades i varje del av helgedomen och dess tjänst, och även om hela frälsningsplanen varje år avbildades, var det aldrig Guds avsikt att Han skulle bo mitt ibland dem blott genom att tabernaklet ställdes upp mitt i Israels läger. ”Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter ’den Helige’: Jag bor i det höga och heliga, men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.” ”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er?” Jesaja 57:15; Första Korintierbrevet 3:16.
Templets anbringande mitt i Israels läger var en åskådliggörande undervisning om sanningen att Gud ville bo i varje enskild person. ”Då Han gav anvisningar beträffande byggandet av den jordiska helgedomen, fastställde den store Läraren grundregler som skulle vara till Israels andliga hjälp under hela deras
________________________________________________________________
Templets anbringande mitt i Israels läger var en åskådliggörande
undervisning om sanningen att Gud ville bo i varje enskild person.
________________________________________________________________
framtida erfarenhet. Den vishet och fulländning som lades ned i detta verk var utmärkande för det arbete som skulle komma att uträttas i deras liv för att bereda deras hjärtan på att Guds Ande skulle bo i dem.” Signs of the Times, Band 4, s. 518.
Israels stora misstag bestod i att man ej förstod den vittfamnande sanningen om helgedomen, och i att man förmodade att det räckte med att mitt ibland sig ha en helgedom, vari Guds shekinah-härlighet uppehöll sig. Byggnaden och tjänsterna blev ett ändamål i sig själva, och härigenom en styggelse för Gud. Följaktligen tillfångatogs folket och ödelades templet.
Trots att ett fåtal trogna under alla mansåldrar rätt förstod meningen med helgedomen och de därtill bundna tjänsterna, gjorde icke flertalet det. Bekymret var dock ej bara judiskt, ty endast helt få kristna har begripit betydelsen hos de saker som däri uppenbarades, lärdomarna som avbildades, och sanningen att ”vägen till det allra heligaste ännu inte har uppenbarats, så länge det främre rummet består. Detta är en bild av den tid som nu är”. Hebréerbrevet 9:8-9. Genom att säga att det var en sinnebild antyds att det var en skugga av eller liknelse om verkligheten. Misslyckandet med, att gå vidare och finna verkligheten i den himmelska helgedomen, gav dem inskränkta, förvrängda och falska åsikter om glädjebudet, vilket allvarligt begränsade deras förståelse av vår store Översteprästs verk.
När Kristus lämnar den himmelska helgedomen, är människornas öden för evigt avgjorda. ”Den orättfärdige må fortsätta att göra orätt, den orene att orena sig, den rättfärdige må fortsätta att göra vad som rätt och den helige att helga sig.’ ’Se, jag kommer snart och har min lön med mig för att ge var och en efter hans gärningar.” Uppenbarelseboken 22:11-12.
Enbart de, som deltagit i sin store Översteprästs verksamhet i den himmelska helgedomen, och som låtit Honom rena dem från all synd i deras liv, kommer att kunna möta Kristus i frid när Han återvänder. ”De skall se hans ansikte, och hans namn skall stå skrivet på deras pannor.” Uppenbarelseboken 22:4.
Källa: Our Firm Foundation, Februari, 1989, sid. 24-26. Huvudrubrik tillfogad av översättaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.