White. Kampen mellan Kristus och Satan. Kapitel 6. Luther lämnar Romarkyrkan

Kampen mellan Kristus och Satan

Av Ellen G. White

Kapitel 6. Luther lämnar Romarkyrkan

Främst ibland dem, som kallades att föra kyrkan från påveväldets mörker in i en renare tros ljus, stod Martin Luther. Nitisk, brinnande och självuppoffrande, utan att känna till någon annan fruktan, än gudsfruktan. Utan att erkänna någon annan grundval för den kristna tron, än den Heliga Skrift, var Luther exakt den man, som behövdes. Genom honom fullföljde Gud ett stort verk till kyrkans reformering och världens upplysning.

Liksom evangeliets första förkunnare, härstammade Luther från fattiga förhållanden. Sina år som barn tillbringade han i ett enkelt, tyskt bondhem. Genom dagligt slit som gruvarbetare tjänade hans far de nödvändiga pengarna till sonens utbildning. Han hade tänkt sig, att sonen skulle bli jurist, men det var Guds avsikt att göra honom till medarbetare på det stora tempel, som långsamt sköt i höjden under århundradenas gång. Besvär, knapphet och sträng uppfostran var den skola, varigenom den allvetande Guden förberedde Luther på hans livs betydelsefulla uppgift.

Luthers far var en stark och handlingskraftig natur och väldigt karaktärsfast, ärlig, beslutsam och redlig. Han vek aldrig ifrån det, som han ansåg vara sin plikt, oavsett följderna. Hans alltigenom sunda förnuft kom honom att betrakta klosterväsendet med misstänksamhet. Han var kraftigt missnöjd med, att Luther utan hans samtycke lät sig upptas i ett munkkloster, och det gick två år, innan fadern försonade sig med sin son, och då hade han ändå inte ändrat uppfattning. Luthers föräldrar gick verkligen in för, att uppfostra sina barn och att ge dem en bra utbildning. De verkade idogt, för att undervisa dem om Gud och utövandet av kristliga dygder. Ofta bad fadern i sonens åhöro, för att barnet skulle minnas Herrens namn och en gång bidra till Hans sannings främjande. Detta föräldrapar använde med den största iver allt, som gynnade familjens moraliska och andliga tillväxt, och som de trots det myckna arbetandet kunde få del av. Med allvar och uthållighet strävade de efter, att uppfostra barnen till ett fromt och nyttigt liv. Kanske det stundom hände, att de var för stränga på grund av sin fasta och orubbliga natur. Men även om reformatorn själv insåg, att de i vissa hänseenden hade begått fel, fann han flera orsaker till ros, än till att fördöma deras uppfostringsmetoder.

I den skola, dit Luther blev sänd som barn, behandlades han hårt, ja, rent av brutalt. Hans föräldrar var så fattiga, att han på väg från hemmet till skolan i en annan stad under en tid var nödgad, att sjunga vid folks hem, för att skaffa sig mat, och ofta svalt han. De mörka och vidskepliga föreställningar om gudsfruktan, som gällde på den tiden, fyllde honom med skräck. Han låg ofta vaken om nätterna, och med sorgsna tankar såg han med bävan en dyster framtid an. Han uppfattade Gud som en sträng, obönhörlig domare, och icke som en kärleksfull, himmelsk Fader. Men trots så många och stora hinder hastade Luther ståndaktigt fram mot sitt höga mål: Moralisk och andlig fullkomlighet, som attraherade hans själ.

Han törstade efter kunskap, och hans allvarliga och praktiska natur sporrade honom till, att föredra det grundliga och nyttiga framför det ytliga.

Då han arton år gammal kom in vid universitet i Erfurt, var hans förhållanden gynnsammare och hans utsikter ljusare, än i hans tidigaste ungdom. Hans föräldrar hade genom sparsamhet och flit uppnått goda villkor och var nu i stånd till, att ge honom all den hjälp, han behövde. Goda och kloka vänners inflytande hade i viss grad mildrat den tungsinthet, som skylldes på hans uppfostran. Han studerade flitigt de bästa författarna, gömde deras mest värdefulla tankar i sitt hjärta och gjorde de visas visdom till sin. Luther ägde ett gott komihåg, ett sunt omdöme och en outtröttlig flit ställde honom snart i främsta ledet ibland kamraterna.

I Luthers hjärta bodde den gudsfruktan, som satte honom i stånd till, att hålla fast vid det mål, han hade föresatt sig, och fick honom att visa djup ödmjukhet mot Gud. Han hade en aldrig sviktande känsla av, att vara beroende av gudomlig hjälp, och han glömde aldrig att inleda varje dag med att bönfalla om ledning och stöd. Ofta sade han: ”den viktigaste hälften av studierna är att bedja rätt.”

En dag, då Luther undersökte böckerna i universitets bibliotek, upptäckte han en latinsk Bibel.

Han hade hört delar av evangelierna och breven, som lästes högt för folk vid den offentliga gudstjänsten, och han trodde, att detta var hela Bibeln. Nu såg han för första gången Guds Ord i dess helhet. Med en känsla av vördnad och förundran vände han de heliga bladen, och med bultande hjärta läste han livets ord för sig själv, varvid han nu och då stoppade upp, för att utbrista: ”O, om Gud ville ge mig en sådan bok!”

Himmelens änglar fanns vid hans sida, och lysande strålar från Guds tron uppenbarade sanningens skatter för hans förståelse. Han hade alltid varit rädd för, att förnärma Gud, men nu grep den djupa överbevisningen om hans syndiga tillstånd honom som aldrig förr. Till sist fick en innerlig önskan om, att befrias från synden och få frid med Gud honom att gå i kloster och viga sig åt munklivet. Här sattes han till, att utföra det ringaste och grövsta arbete och till att tigga från hus till hus. Han var nu i en ålder, när man i hög grad längtar efter aktning och uppskattning, så detta sårade hans naturliga känslor djupt, men han uthärdade tålmodigt förödmjukelsen, eftersom han trodde, att den var nödvändig på grund av hans synder.

Vartenda ögonblick han kunde avstå ifrån sina dagliga plikter, använde han till studier, i det att han vägrade sig själv sömn och den tid, som gick åt till de knappa måltiderna. Framför allt gladde han sig åt studiet av Guds Ord. Han hade funnit en Bibel, som var fastkedjad vid klostermuren, och ofta vände han åter till den. Efterhand som hans medvetenhet om den egna synden fördjupades, sökte han att uppnå tillgivelse och frid genom sina egna gärningar. Han levde ett väldigt strängt liv och försökte genom fasta, vakor och bestraffningar att undertrycka sin naturs usla böjelser, som munklivet inte hade befriat honom ifrån. Inget offer var honom för stort, om han därigenom kunde vinna himmelen. Som följd av denna kvalfyllda självtukt miste han sina krafter och led av krampanfall, från vars efterverkningar han aldrig helt blev återställd. Men trots alla ansträngningar fann hans nedtyngda själ ingen lättnad. Till sist bragtes han till den yttersta förtvivlan.

Då det tycktes Luther, att allt var förlorat, skaffade Gud honom en vän och hjälpare. Den fromme Staupitz öppnade upp Luthers sinne för Guds Ord och manade honom till, att blicka bort ifrån sig själv, upphöra med att alltid tänka på det eviga straffet för att ha kränkt Guds lag och se hän till Jesus, sin förlåtande Frälsare. ”I stället för att plåga Dig själv på grund av Dina synder, kasta Dig i Frälsarens armar. Lita på Honom, på Hans livs rättfärdighet, på försoningen genom Hans död. Lyssna till Guds Son. Han blev människa, för att ge Dig förvissningen om Guds nåd. Älska Honom, som älskade Dig först.” Så talade detta nådens sändebud. Hans ord gjorde djupt intryck på Luther. Efter en lång kamp mot villfarelser, blev det honom möjligt att fatta tag i sanningen, och hans plågade själ fick frid.

Luther blev ordinerad till präst och kallades från klostret till en lärostol vid universitetet i Wittenberg. Här hängav han sig åt studiet av Skrifterna på originalspråken. Han började att hålla föreläsningar om Bibeln, och Davids psalmer, evangelierna och breven utlades förståeligt för skaror av glada åhörare. Staupitz, hans vän och överordnade, tillskyndade honom att stiga upp i predikstolen och förkunna Guds Ord. Luther tvekade, ty han kände sig ovärdig att tala till folket i Kristi ställe. Det var först efter lång kamp, som han gav efter för sina vänners anmodanden. Han var redan stark i Skriftens Ord, och Guds nåd vilade över honom. Hans vältalighet betog åhörarna, den klarhet och kraft, varmed han framställde sanningen, överbevisade dem, och hans värme rörde vid deras hjärtan.

Luther var fortfarande påverkyrkans äkte son och drömde inte om, att han någonsin skulle bli annat. Genom Guds försyn lades saker och ting tillrätta, så att han kom att besöka Rom. Han företog resan till fots och bodde längs vägen i munkklostren. I ett kloster i Italien fylldes han av förundran över den rikedom, prakt och det överdåd, som han blev vittne till. Munkarna bodde i praktfulla rum, klädde sig i de vackraste och kostbaraste dräkter och njöt av ett dignande bords alla rätter. Med gruvliga föraningar jämförde Luther denna syn med sitt eget livs självförnekelse och besvärligheter. Han kände sig förvirrad.

Till sist fick han i fjärran syn på staden på de sju kullarna. I djup sinnesrörelse kastade han sig till jorden och utbrast: ”Heliga Rom, jag hälsar Dig!”

Han gick in i staden, besökte kyrkorna, lyssnade till de nästan otroliga historier, som präster och munkar berättade, och utförde alla de formaliteter, som var föreskrivna. Överallt såg han uppträden, som fyllde honom med förundran och rädsla. Han såg orättfärdigheten frodas inom alla klasser av prästerskapet. Han hörde opassande uttryck från de prästerliga och blev förfärad över deras oerhörda hädelser, till och med under mässan. Då han rörde sig ibland munkar och borgare, mötte han utsvävningar och olämplig vandel.

Varthän han än vände sig, mötte han bespottelse, i stället för fromhet. ”Ingen kan föreställa sig”, skrev han, ”vilka synder och skändliga gärningar, som begås i Rom. Om det finns ett helvete, är Rom byggt ovanpå det; det är en avgrund, varifrån det uppstiger allt slags synd.”

Genom ett nytt påbud hade påven lovat avlat till alla, som på sina knän ville ta sig uppför ”Pilatustrappan”. Luther klättrade en dag fromt uppför dess steg, då det plötsligt ljöd en tordönsliknande röst, som sade till honom: ”Den rättfärdig skall leva av tro.” Romarbrevet 1:17. Han hoppade upp och skyndade sig bort därifrån, uppfylld av skam och rädsla. Denna Bibeltext miste aldrig sin makt över hans själ. Från den tidpunkten såg han klarare än någonsin villfarelsen med att lita på, att människors gärningar kan frälsa, och nödvändigheten av tro på Kristi förtjänst. Hans ögon hade öppnats, och aldrig mera skulle de slutas för påveväldets djävulska bedrägerier. Då han vände bort ansiktet från Rom, var också hjärtat vänt bort därifrån, och från och med den tiden blev åtskillnaden stadigt större, tills han helt bröt förbindelsen med påvekyrkan.

Efter Luthers hemkomst från Rom mottog han doktorsgraden i teologi vid universitetet i Wittenberg. Nu stod det honom fritt som aldrig tidigare, att helga sig åt de Skrifter, som han älskade. Han hade avlagt ett högtidligt löfte om, att noga studera och trofast förkunna Guds Ord – icke påvarnas ord och lärosatser – hela sitt livs dagar. Han var ej längre blott munk eller lärare, utan ägde myndighet som Bibelns förkunnare. Han var kallad som herde, att vaka över Guds hjord, som hungrade och törstade efter sanningen. Med fasthet tillkännagav han, att kristna människor inte borde ta emot någon annan lära än den, som bygger på de Heliga Skrifternas myndighet. Dessa ord rammade själva grundvalen åt påvens överhöghet. De rymde Reformationens väsentligaste grunder.

Luther såg faran med, att upphöja mänskliga teorier över Guds Ord. Utan fruktan angrep han den spekulativa vantron och motsade den filosofi och teologi, som så länge hade haft makten över folket. Han fördömde detta slags studier som inte bara värdelösa, utan som högst skadliga, och sökte att vända sina åhörares sinnen från filosofernas och teologernas spetsfundigheter till de eviga sanningar, som profeter och apostlar hade förkunnat.

Det var ett vidunderligt budskap, som han bragte dem, som lyssnade till hans ord. Aldrig hade en sådan lära nått deras öron. Det glada budskapet om en Frälsares kärlek, förvissningen om förlåtelse och frid genom Hans försonande blod fyllde deras hjärtan och ingav dem ett odödligt hopp.

I Wittenberg tändes ett ljus, vars strålar skulle nå ut till jordens avlägsnaste länder, och som skulle växa i klarhet intill tidens slut. Men ljus och mörker kan inte trivas tillsammans. Mellan sanning och villfarelse pågår det en oupphörlig strid, ty att upprätthålla och försvara det ena är att angripa det andra. Vår Frälsare tillkännagav Själv: ”Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Matteusevangeliet 10:34. Och Luther sade några år efter Reformationens begynnelse: ”Gud för mig inte, Han knuffar mig framåt, Han rusar iväg med mig. Jag är inte min egen herre. Jag vill gärna leva ett fredligt liv; men jag kastas mitt ut i uppror och omvälvningar.” Luther blev nu slungad in i en personlig kamp mot romarkyrkan, som hade gjort Guds nåd till en handelsvara. Växlarnas bord hade på nytt ställts upp vid sidan av altaret, och luften genljöd av köpares och säljares rop. Under föregivelse av, att skaffa pengar till uppförandet av Peterskyrkan i Rom, utbjöds med påvens bemyndigande offentligt avlatsbrev till försäljning. För priset för förbrytelser skulle ett tempel uppföras till Guds ära – hörnstenen läggas för syndens lön! Men just de medel, som godkändes för Roms upphöjelse, framkallade det mest dödsbringande slag mot dess makt och storhet. Det var de, som väckte den mest avgjorde och företagsamme av påvemaktens fiender och medförde den strid, som kom påvetronen att skaka och den tredelade kronan på påvens huvud att vackla.

Den ämbetsman, som valdes ut till att leda försäljningen av avlatsbreven i Tyskland – Tetzel hette han – hade dömts skyldig till de simplaste förbrytelser mot samhället och mot Guds lag; han blev nu utsedd till, att främja påvens samvetslösa affärsplaner. Med den största fräckhet upprepade han de mest skamlösa lögner och förtäljde förbluffande berättelser, för att narra det ovetande och vidskepliga folket. Om de hade varit i besittelse av Guds Ord, skulle de inte så lätt hade låtit sig luras. Det var för att hålla dem under påvedömets kontroll, för att fortlöpande kunna föröka de äregiriga ledarnas makt och rikedom, som Bibeln hade undanhållits dem.

Då Tetzel drog in i en stad, gick ett sändebud framför honom och förkunnade: ”Guds och den Helige Faderns nåd är inom Era portar.” Och folket hälsade den hädiske hycklaren välkommen, som om han var Gud Själv, som hade stigit ned från himmelen till dem. Den avskyvärda handeln föregick i kyrkan, och Tetzel steg upp i predikstolen och lyfte avlatshandeln till skyarna som Guds dyrbara gåva. Han tillkännagav, att genom hans avlatsbrevs kraft skulle alla de synder, som köparen senare måtte önska att begå, vara honom tillgivna, och att inte ens ånger var nödvändig.

Och han försäkrade sina åhörare, att avlatsbreven hade makt att frälsa inte bara de levande, utan också de döda. I samma ögonblick, som penningen klirrade i botten på hans kista, skulle den själ, för vilken den betalats, slippa ut ur skärselden och vara på väg till himmelen.

Den gång, då trollkarlen Simon erbjöd sig, att köpa apostlarnas makt för att utföra mirakler, svarade Petrus honom: ”ʼTill fördärvet med dig och dina pengar, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för pengar.” Apostlagärningarna 8:20. Tetzels erbjudande mottogs med iver av tusenden. Guld och silver strömmade in i hans kassa. En frälsning, som gick att köpa för pengar, var långt lättare att uppnå än den, som krävde ånger, tro och flitiga ansträngningar, för att motstå och övervinna synden.

Läran om avlaten hade bjudits motstånd av lärda och fromma män inom romarkyrkan, och det var många, som inte hade någon tillit till ett förehavande, som gick så stick i stäv mot både förnuftet och den Heliga Skrift. Ingen kyrklig person tordes dock häva upp rösten mot den skändliga handeln; men människor höll på att bli förvirrade och bekymrade i sina sinnen, och många frågade ivrigt, om Gud ändå inte skulle kunna skaffa fram en hjälp till att åter rena Sin kyrka.

Fastän Luther fortfarande var katolik av det strängaste slaget, greps han av fruktan över avlatskrämarnas hädiska fräckhet. Många i hans egen menighet hade köpt avlatsbrev, och snart började de att komma till sin präst, för att bekänna sina allehanda synder och få förlåtelse, inte för att de ångrade och gärna ville bättra sig, utan på grund av avlaten. Luther nekade dem denna form av tillgivelse och visade dem, att om de inte ville ångra och omvända sig, måste de dö i sina synder. I största förvirring vände de åter till Tetzel och klagade över, att deras biktfader hade avvisat hans avlatsbrev. Tetzel blev rasande. Han hävde ur sig de mest fruktansvärda förbannelser, lät tända bål på torgen och tillkännagav, att han mottagit befallning från påven om, att bränna alla kättare, som dristade sig till att motsätta sig hans allra heligaste avlatsbrev.

Nu tog Luther modigt tag i sitt arbete som sanningens förkämpe. Från predikstolen ljöd hans stämma allvarligt och hötidligt i varning. Han visade folket syndens avskyvärdhet och lärde dem, att det för en människa var omöjligt med egna gärningar, att minska sin skuld eller undgå straffet för den. Endast ånger gentemot Gud och tro på Kristus kan frälsa en syndare. Kristi nåd går ej att köpa, den är en fri gåva. Han rådde folk till, att inte köpa avlatsbrev, utan i tro se hän till den korsfäste Frälsaren. Han berättade om sina egna smärtsamma erfarenheter, att förgäves genom ödmjukelse och bot söka att förvärva frälsning, och han försäkrade sina åhörare, att det var genom att se bort från sig själv och tro på Kristus, som han hade funnit frid och glädje.

Då Tetzel fortsatte med sin handel och sitt ogudaktiga hyckleri, beslutade Luther sig för en mer verkningsfull protest mot detta himmelskriande missbruk, och snart erbjöd sig en möjlighet. Slottskyrkan i Wittenberg ägde många bilder, som på vissa helgdagar visades fram för folk, och full syndaförlåtelse gavs till alla, som besökte kyrkan och biktade sig. Som följd härav infann sig många människor dessa dagar.

Dagen förut hade Luther, som anslutit sig till skarorna redan på väg till kyrkan, på kyrkporten satt upp ett anslag med 95 meningar emot läran om avlat. Han förklarade sig villig till, att försvara dessa nästa dag på universitetet mot envar, som fann för gott att angripa dem.

Hans lärosatser tilldrog sig allmän uppmärksamhet. De blev lästa och åter lästa samt upprepade överallt. Det blev stor upphetsning på universitetet och i hela staden. Genom dessa ”teser” klargjordes det, att makten till att tilldela syndernas förlåtelse och upphäva syndens straff aldrig överlåtits åt påven eller åt någon annan människa. Hela företaget var en fars – ett konstgrepp, för att klämma folk på pengar, genom att utnyttja deras övertro – ett påfund av Satan, för att fördärva alla de själar, som skulle komma att sätta tilltro till det lögnaktiga hyckleriet. Det framgick också tydligt, att Kristi evangelium är kyrkans dyrbaraste klenod, och att Guds nåd, som uppenbaras däri, fritt skänks till alla, som söker den genom syndaånger och tro.

Luthers teser orsakade diskussion, men ingen vågade att ta emot utmaningen. Under loppet av några få dagar spreds de frågor, han hade skrivit på kyrkoporten ut över hela Tyskland, och på några få veckor hade de gett genljud i alla kristna länder. Många fromma katoliker hade sörjt djupt över de fruktansvärda missgärningar, som tagit överhanden inom kyrkan, läste nu med stor glädje de meningar, som Luther hade skrivit, och de kände igen Guds röst i dem. De kände, att Herren nådigt hade räckt ut Sin hand, för att hejda den hastigt växande bölja av fördärv, som utgick ifrån påvestolen i Rom. Furstar och myndigheter gladde sig i hemlighet åt, att det nu skulle uppresas ett hinder för den övermodiga makt, som nekade andra rätten till att säga emot dess beslut.

Men den vidskepliga mängden, som älskade synden, blev förfärad, då de spetsfundigheter, som hade dämpat dess fruktan, undanröjdes. Sluga personer inom prästerståndet avbröts nu i sina strävanden efter, att godkänna förbrytelser, blev rasande och slöt sig samman, för att försvara sitt hyckleri. Reformatorn måste möta allvarliga anklagelser. Några beskyllde honom för att ha handlat överilat och enligt en plötslig ingivelse. Andra anklagade honom för att vara utmanande och tillkännagav, att han inte hade låtit sig ledas av Gud, utan handlat i högmod och fräckhet. Som svar på deras anklagelser svarade han dem, ”att en människa sällan kommer på en ny tanke, utan att det kan te sig högmodigt och utan att bli beskylld för, att väcka strid. Varför blev Kristus och alla martyrerna dödade? Jo, för att de ansågs högmodigt förakta sin tids visdom, och för att ha kommit med något nytt, utan att först ha ödmjukt sökt råd hos de gamla profeterna.”

Och vidare gav han tillkänna: ”Vad jag än gör, kommer det att göras, inte genom människors klokskap, utan efter Guds råd. Om verket är Guds, vem kan då hejda det? Om det inte är det, vem kan då främja det? Ske inte min vilja, heller inte deras, heller inte vår, men Din vilja, helige Fader, som är i himlarna.”

Fastän Luther av Guds Ande drivits till, att inleda sitt verk, skulle han inte komma att genomföra det utan hård kamp. Fiendernas tadlande, deras förvanskning av hans avsikter och deras orättfärdiga och ondsinta kritik av hans person och bevekelsegrunder sköljde över honom likt en mäktig ström, och detta var inte utan verkan. Han hade litat på, att folkets ledare inom kyrkan med glädje skulle förena sig med honom i hans ansträngningar, för att reformera. Uppmuntrande ord från högstående personer hade ingett honom hopp och glädje. I sin förväntan hade han redan sett en ljusare dag gry för kyrkan; men uppmuntran hade vänts i förebråelser och fördömanden. Många stormän, både inom kyrka och stat, var överbevisade om sanningen hos hans lärosatser; men snart såg de, att det skulle medföra stora förändringar, i fall alla sanningar skulle godtas. Att upplysa och reformera folket skulle i verkligheten betyda detsamma som, att undergräva Roms myndighet, att täppa till tusentals av de källor, vars strömmar flödade in i Roms skattkammare, och således i hög grad begränsa de påvliga ledarnas slösaktighet och prakt. Och dessutom: Att lära folket att tänka och handla som ansvarsfulla individer, som endast blickade upp till Kristus, för att bli frälsta, det skulle omstörta påvens tron och möjligen även deras egen myndighet. På grund härav avböjde de att ta emot den kunskap, som Gud erbjöd dem, och slöt sig samman mot Kristus och sanningen.

Luther skälvde, då han betraktade sig själv – en man emot de starkaste makter på jorden. Nu började han att betvivla, att han verkligen uppmuntrats av Gud till, att sätta sig upp emot kyrkans myndighet. ”Vem är jag”, skriver han, ”eftersom jag kunde sätta mig upp emot påvens majestät, han, för vilken jordens kungar och hela världen bävade.

Ingen kan ana, hur mitt hjärta led under dessa två första år, och i vilket missmod, för att inte säga förtvivlan, jag hade sjunkit ned.” Men han var inte så övergiven, att han alldeles tappade modet. Då människors stöd sviktade, såg han hän till Gud allena och lärde sig, att han med fullkomlig säkerhet kunde stödja sig mot den Allsmäktiges arm.

Till en av Reformationens vänner skrev Luther: ”Vi kan inte uppnå förståelse av Skriften vare sig genom studier eller med förståndets hjälp. Din första plikt är, att börja med bön. Bönfall Herren om, att av Sin stora nåd skänka Dig den sanna förståelsen av Sitt Ord. Det finns ingen annan uttolkare av Guds Ord, än författaren av detta Ord, som Han Själv har sagt: ʼDe skall alla ha blivit undervisade av Gud.ʼ Hoppas ingenting av Ditt eget slit, eller av Din egen förståelse. Lita bara på Gud och Hans Andes medverkan. Tro detta på en mans ord, som har gjort egna erfarenheter.” Häri ligger en lärdom av livsviktig betydelse för dem, som känner att Gud har kallat dem till, att meddela andra denna tids allvarliga sanningar; dessa sanningar kommer att väcka Satans fiendskap. I kampen mot de onda makterna krävs det mera, än ett klart förstånd och mänsklig visdom.

Då fienderna åberopade sedvanor och nedärvda läror eller påvens påståenden och myndighet, bemötte Luther dem med Bibeln och Bibeln allena. Här förekom det argument, som de inte kunde bemöta; därför krävde man högljutt hans blod, liksom judarna hade krävt Jesu blod. ”Han är en kättare”, ropade de romersk-katolska fanatikerna. ”Det är en synd, att låta honom leva blott en timme längre. Låt galgen strax resas för honom!” Men Luther blev inte ett byte för deras raseri. Gud hade en gärning för honom att utföra, och himmelens änglar blev utsända, för att beskydda honom. Icke desto mindre blev många, som genom Luther hade tagit emot det kostbara ljuset, offer för Satans bitterhet och led pina och död för sanningens sak.

Luthers lärosatser tilldrog sig uppmärksamhet från tänkande själar i hela Tyskland. Från hans predikningar utgick det strålar av ljus, som väckte och uppmuntrade tusentals människor. En levande tro trädde i stället för den döda formalism, som så länge hade präglat kyrkan. För var dag miste folket sin tillit till romarkyrkans vidskepliga föreställningar. Fördomarnas skrank föll samman. Guds Ord, varmed Luther prövade varje lärosats och varje krav, var som ett tveeggat svärd, som skar sig in i folkets hjärtan. Överallt vaknade det en önskan om andligt framåtskridande. Överallt rådde det en sådan törst och hunger efter rättfärdighet, som inte förekommit på år och dag. Folkets blick, som så länge hade varit riktad mot mänskliga ritualer och jordiska medlare, vändes nu i tro mot Kristus och Honom korsfäst.

Detta vidsträckta intresse väckte i än högre grad de påvliga myndigheternas fruktan. Luther tog emot en befallning om, att inställa sig i Rom, för att besvara anklagelsen om kätteri. Denna kallelse fyllde hans vänner med skräck. De kände väl till den fara, som hotade honom i den fördärvade staden, som redan hade druckit av Jesu martyrers blod. De protesterade mot hans resa till Rom och bad om, att han måtte bli förhörd i Tyskland. Denna ordning blev slutligen genomförd, och påvens sändebud blev utnämnt till att övervara rättssaken. I de instruktioner, som påven meddelade denne ämbetsman, slogs det fast, att Luther redan förklarats vara kättare. Om Luther skulle förbli ståndaktig och det inte lyckades påvens utskickade att knäcka honom, blev han bemyndigad till, att förklara honom fredlös samt att utesluta alla från församlingen, som hade anslutit sig till honom.

För att helt utrota detta kätteri, befallde påven sina sändebud att bannlysa alla, oavsett vilken värdighet de ägde i stat eller kyrka, kejsaren allena undantagen. Alla fick order om, att gripa Luther och hans anhängare och utelämna dem åt Roms hämnd.

Här visar påvekyrkan sitt sanna jag. Icke det minsta spår av kristna principer eller så mycket som vanlig hyfs förekommer i hela detta dokument. Luther var långt borta ifrån Rom; han hade inte haft någon möjlighet, att förklara eller försvara sin hållning; och ändå blev han, innan hans sak hade gåtts igenom, kort och gott förklarad för kättare och samtidigt anklagad och dömd, och allt detta av den självutnämnde Helige Fadern, den enda, allra högsta och ofelbara myndigheten inom kyrka och stat!

Augsburg hade utsetts till att vara skådeplatsen för rättssaken, och reformatorn begav sig åstad till fots, för att resa därhän. Man närde allvarlig fruktan för hans säkerhet. Det hade riktats öppna hot om, att han skulle angripas och mördas på vägen, och hans vänner bad honom om, att inte göra försöket. De bönföll honom om, att för en tid lämna Wittenberg och söka tryggheten hos dem, som ville skydda honom. Men han ville inte överge den ställning, där Gud hade satt honom. Han måste fortsatt troget upprätthålla sanningen, hur än hårt stormarna ansatte honom. Han sade: ”Jag är, liksom Jeremia, en stridens och kampens man; men ju mera de förstärker sina hot, desto större blir min glädje. De har redan förstört min ära och mitt rykte. Blott en sak återstår; det är min eländiga kropp; låt dem också ta den, på så vis kommer de att förkorta mitt liv med några få timmar. Men vad min själ angår, kan de icke ta den. Den, som vill förkunna Kristi ord för världen, måste vänta döden varje ögonblick.”

Underrättelsen om Luthers ankomst till Augsburg var en stor tillfredsställelse för det påvliga sändebudet. Denne besvärlige kättare, som väckte hela världens uppmärksamhet, verkade nu vara i Roms våld, och påvens utsände beslutade, att han inte skulle få lov att slippa undan. Reformatorn hade inte brytt sig om, att skaffa sig fri lejd. Hans vänner uppmuntrade honom, att inte visa sig för påvens utsände utan denna, och de påtog sig själva att skaffa fram den från kejsaren. Det var den prästerliges avsikt, att, om möjligt, tvinga Luther till, att ta tillbaka sina ord, eller, om det misslyckades, då få honom förd till Rom, för att dela Husʼ och Hieronymusʼ öde. Därför försökte han genom sina medhjälpare, att övertala Luther till att träda fram utan säker lejd och lita på hans barmhärtighet. Detta avslog reformatorn bestämt. Först då han hade tagit emot den handling, som tillförsäkrade honom kejsarens beskydd, trädde han fram inför det påvliga sändebudet.

Som politiskt drag, hade de romerska katolikerna beslutat sig för, att pröva att vinna Luther med synbar mildhet. Påvens utsände gav i sina samtal med honom uttryck för stor vänlighet, men han krävde, att Luther obetingat skulle böja sig för kyrkans auktoritet och utan avhandlande eller frågor ge efter på varje enskild punkt. Sändebudet hade inte förstått att värdera karaktären hos den man, som han hade att göra med. Som svar uttryckte Luther sin aktning för kyrkan, sin önskan om att hålla sig till sanningen, sin beredvillighet att underkasta sina lärosatser ett avgörande från olika ledande universitet. Men samtidigt protesterade han emot det tillvägagångssätt, som kardinalen använde sig av genom att kräva, att han skulle ta tillbaka, utan att det bevisats, att han hade felat. Men den utsände kardinalens enda svar löd: ”Ta tillbaka, ta tillbaka!”

Reformatorn visste, att hans ståndpunkt hade stöd i Skriften, och tillkännagav med fasthet, att han inte kunde förneka sanningen. Då den prästerlige såg, att det var omöjligt att besvara Luthers begrundanden, miste han helt besinningen och ropade i sitt raseri: ”Ta tillbaka! Annars skickar jag Dig till Rom, så att Du där kan bli ställd inför de domare, som är utnämnda till att undersöka Din sak. Jag skall utesluta Dig och alla Dina anhängare samt alla, som någonsin stödjer Dig, ur kyrkan.” Och till sist förklarade han högmodigt och vredgat: ”Ta tillbaka, eller kom inte mera igen.” Reformatorn drog sig strax tillbaka med sina vänner, men det var inte detta, som hade varit den prästerliges avsikt!

Luthers ansträngningar vid detta tillfälle bar visst frukt. Den stora församling, som var på plats, hade möjlighet att jämföra de två männen och själva bedöma den anda, som bodde i dem, liksom styrkan och sannfärdigheten hos deras hållningar. Motsättningen var iögonenfallande! Reformatorn framträdde ödmjukt, men orubbligt, i Guds kraft, eftersom han hade sanningen på sin sida; påvens representant var däremot självmedveten, övermodig, högmodig och oresonlig, utan något som helst bibliskt stöd. ”Ta tillbaka, annars blir Du skickad till Rom, för att bli straffad”, ropade han.

Trots att Luther hade säkrat sig fri lejd, lade de romersk-katolska planer på, att gripa och fängsla honom. Hans vänner hävdade, att då det inte tjänade något till att han skulle förlänga sin vistelse, borde han vända åter till Wittenberg utan att tveka, och att den största försiktighet måste iakttas, för att dölja hans planer. Därför lämnade han Augsburg före gryningen, till häst och endast ledsagad av en vägledare, som myndigheterna hade skaffat honom. Med illavarslande föraningar begav han sig i hemlighet genom stadens mörka och stilla gator. Vaksamma och förfärliga fiender rådslog om, att dräpa honom. Kunde han undgå de snaror, som hade lagts för honom? Dessa var ögonblick fyllda av ångest och innerlig bön. Han nådde fram till en liten grind i stadsmuren. Den öppnades för honom, och jämte sin vägledare kom han obehindrat igenom den. Då flyktingarna befann sig i säkerhet utanför, var han utom sina förföljares räckvidd. Satan och hans utskickade hade förlorat slaget. Den man, som de hade avsett att hålla i sitt våld, var borta, undsluppen som en fågel ur fågelfängarens snara. Vid meddelandet om Luthers flykt blev påvens sändebud överväldigat av förvåning och vrede. Han hade räknat med, att ta emot stor ära för den klokskap och fasthet, varmed han hade uppträtt mot kyrkans förstörare, men han blev besviken. Han gav uttryck för sin harm i ett brev till kurfurste Fredrik av Sachsen, vari han bittert anklagade Luther och krävde, att Fredrik skulle sända reformatorn till Rom, eller förvisa honom från Sachsen.

Till sitt försvar hävdade Luther, att påvens sändebud eller påven själv utifrån Bibeln måste påvisa för honom hans villfarelser, och förpliktade sig på högtidligaste sätt till, att avsäga sig sina lärosatser, om de kunde bevisas strida emot Guds Ord. Han uttryckte sin tacksamhet mot Gud, för att han aktats värdig att lida för en så helig sak.

Luthers uppriktighet och kraft gjorde ett djupt intryck på kurfursten, och denne beslutade sig för, att uppträda som hans beskyddare.

Fursten avslog, att sända Luther till Rom, eller att förvisa honom från sina riken. Kurfursten såg, att det rådde allmänt förfall i samhällsmoralen. Det krävdes ett omfattande reformarbete. De invecklade och dyrbara föranstalterna, för att hindra och straffa förbrytelser, skulle vara onödiga, om människor blott erkände och lydde Guds krav, och vad ett upplyst samvete sade till dem. Han såg, att Luther arbetade för att genomföra detta, och i hemlighet fröjdade han sig över, att man märkte ett bättre inflytande inom kyrkan.

Han såg också, att Luther i hög grad var lyckosam som lärare vid universitetet, och inte bara från alla delar av Tyskland, utan från andra länder flockades studerande vid universitetet. Unga män, som för första gången fick Wittenberg i sikte, lyfte händerna mot himmelen och prisade Gud, för att Han hade låtit sanningens ljus stråla från staden, varifrån det spred sig till de avlägsnaste länder.

Luther var ännu bara delvis omvänd från romarkyrkans villfarelser. Men då han jämförde Guds Ord med de påvliga förordningarna och inrättningarna, fylldes han av förundran. ”Jag läser”, skrev han, ”påvarnas förordningar, och jag vet inte, om påven är själve Anti-Krist eller hans apostel, en så förfärlig bild ges av Kristus, och Han korsfästs på nytt av dem.” Dock stöttade Luther ännu romarkyrkan och hade inte en tanke på, att någonsin gå ur den.

Reformatorns skrifter och lära nådde ut till varje folk inom kristenheten. Arbetet bredde ut sig i Schweiz och i Nederländerna. Kopior av hans skrifter fann vägen till Frankrike och Spanien. I England blev hans lära mottagen som själva livets ord. Sanningen nådde också till Belgien och Italien. Tusentals vaknade upp ur sitt slöhetstillstånd till glädjen och hoppet genom ett liv i tro.

Påven och de prästerliga blev mer och mer upprörda av Luthers angrepp, och det tillkännagavs av några av hans mest fanatiska motståndare, och av doktorer vid de katolska universiteten, att den, som dödade den upproriske munken, inte syndade därigenom.

En dag närmade en främling sig reformatorn med en pistol dold under kappan och frågade honom, varför han gick så ensam. ”Jag är i Guds hand”, svarade Luther, ”Han är min styrka och min sköld. Vad kan människor göra mig?” Vid dessa ord bleknade främlingen och flydde bort, som om han mött himmelens änglar.

Rom var fast beslutet om, att tillintetgöra Luther, men Gud var hans värn.

Luthers lära hördes överallt – i stugor och kloster, på universiteten och i kungarnas slott; förnäma män framträdde överallt, för att stötta honom i kampen.

I en hänvändelse till kejsaren och den tyska adeln om hjälp med kristenhetens reformation skrev Luther angående påven: ”Det är fruktansvärt att se den man, som kallar sig för Kristi ställföreträdare, utveckla en prakt, som ingen kejsare kan uppvisa maken till. Är detta att likna den fattige Jesus eller den ödmjuke Petrus? Man säger, att han är världens herre! Men Kristus, vars ställföreträdare han prålar över att vara, har sagt: ʼMitt rike är icke av denna världenʼ. Kan en ställföreträdares besittningar vara större, än hans herres?”

Han skrev om universiteten: ”Jag är väldigt rädd för, att universiteten kommer att visa sig vara de stora portarna till helvetet, med mindre de flitigt verkar för, att utlägga den Heliga Skrift och inrista den i ungdomens hjärta. Jag råder ingen till, att sända sina barn till en plats, där Skrifterna inte härskar över allting annat. Varje institution, där människor inte oupphörligt sysslar med Guds Ord, måste bli fördärvad.”

Denna hänvändelse cirkulerade i hela Tyskland och utövade ett väldigt inflytande på folket. Hela nationen skakades om, och en mängd väcktes till att flockas kring Reformationens banér. Luthers motståndare, som brann av hämndbegär, uppmanade påven till att vidta avgörande åtgärder mot honom. Det påbjöds, att hans lära ögonblickligen skulle fördömas. Reformatorn och hans anhängare gavs 60 dagar; om de då inte hade tagit tillbaka, skulle de alla lysas i bann.

Detta innebar en ohygglig kris för Reformationen. I århundraden hade Roms bannbulla satt skräck i mäktiga härskare, den hade fyllt väldiga riken med kval och ödeläggelse.

Luther var inte blind för den storm, som höll på att bryta ut över honom; men han stod fast, i förtröstan om, att Kristus var hans stöd och sköld. Med en martyrs mod och tro skrev han: ”Vad, som nu skall ske, vet jag inte och bryr mig heller inte om, att veta det. Låt slaget drabba, var det vill, jag fruktar det ej. Inte ens ett blad faller till marken utan vår Faders vilja. Hur mycket mer skall Han inte sörja för oss! Det är en lätt sak, att dö för Ordets skull, då det Ord, som blev kött, självt dog. Om vi dör med Honom, skall vi leva med Honom; och när vi genomgår det, som Han har genomgått för oss, skall vi vara, där Han är, och bo hos Honom för evigt.”

Då den påvliga bannbullan nådde Luther, sade han: ”Jag föraktar och angriper den som ogudaktig och falsk. Det är Kristus Själv, som fördöms däri. Jag fröjdar mig över, att måsta tåla så mycket ont för denna sak. Jag känner mig redan mera fri i mitt hjärta, för nu vet jag äntligen, att påven är Anti-Krist, och att hans tron är själve Satans.”

Dock blev inte påbudet från Rom verkningslöst. Fängelse, tortyr och svärd var vapen, som ägde makt till att framtvinga lydnad. De svaga och vidskepliga skälvde inför påvens dekret, och även om det allmänt förekom sympatier för Luther, menade många, att livet var för dyrbart för att riskeras för Reformationens skull. Allt tycktes peka hän mot, att reformatorns verk stod inför sitt slut.

Luther tillkännagav offentligt sitt beslut om, att för evigt lämna romarkyrkan. Inför offentligheten brände Luther påvens påbud tillsammans med kyrkolagarna och vissa skrivelser, som stöttade den påvliga makten. Med denna gärning stadfäste Luther sin slutliga skilsmässa från romarkyrkan, och förklarade, att det hädanefter rådde krig mellan honom och påven. Påven hade hotat Luther med bannlysning, om han inte tog tillbaka, och nu fullbordades hotet. Ett nytt dekret sändes ut, som förklarade reformatorn slutgiltigt utesluten ur den romerska kyrkan, fördömde honom som förbannad av himmelen och inneslöt alla dem, som tog emot hans lära, i samma fördömelse. Den väldiga striden var i full gång.

Alla de, som Gud använder till att framställa de sanningar som på särskilt vis gäller för deras tid, kommer att möta motstånd. Så var det också på Luthers tid. Och så är det även i dag. De, som i dag framhåller de sanningar, som på ett särskilt sätt gäller för menigheten i dag, möter också motstånd. Men sanningen är inte mera eftertraktad av flertalet i dag, än den var av de katoliker, som motarbetade Luther. Där förekommer samma böjelse för, att anamma människors teorier och traditioner i stället för Guds Ord, som i svunna tider. De, som förkunnar sanningen för denna tid, bör inte vänta sig, att de skall tas emot med större välvilja, än gångna tiders reformatorer. Den stora striden mellan sanning och villfarelse, mellan Kristus och Satan, kommer att växa i styrka intill slutet på denna världs historia.