Standish. Kristi Prästtjänst. Bilaga C. Hebréerbrevet 9 och Försoningsdagen

Kristi Prästtjänst

Colin D. och Russell R. Standish

Avdelning D

Bilagor

Bilaga C

Hebréerbrevet 9 och Försoningsdagen

För att slutföra denna översikt av det nionde kapitlet i Paulus’ Brev till Hebréerna, behöver ytterligare en orsak till förbistring gås igenom. Många tar miste och tror, att detta kapitel nästan uteslutande handlar om Försoningsdagen och det allra heligaste; och förvisso är det fyra av de 28 verserna i kapitlet, som entydigt åsyftar antingen det allra heligaste eller Försoningsdagen.  

Bakom det andra förhänget fanns det rum som kallas det alla heligaste. Där stod ett gyllene rökelsealtare och förbundsarken, som var helt överdragen med guld. I den fanns ett guldkärl med mannat, Arons stav, den som hade skjutit gröna skott, och förbundstavlorna. Ovanpå arken stod härlighetens keruber som överskuggade nådastolen. Men detta skall jag inte nu gå in på i detalj (Hebréerbrevet 9:3-5).

I det andra rummet går endast översteprästen in en gång om året, och då aldrig utan blod, som han bär fram för sina och för folkets oavsiktliga synder (Hebréerbrevet 9:7).

De här texterna ger inget stöd åt påståendet, att Hebréerbrevet lär ut att kristna under det första århundradet e.Kr. då levde under motsvarigheten till Försoningsdagen, eller åsikten att Jesus då tjänade i det allra heligaste. Härifrån hämtar vi inga bevis för, att Jesus tjänade i det allra heligaste i och med Sin himmelsfärd. 

Somliga har varit omedvetna om faktumet, att översteprästen utförde offerhandlingar dag för dag i tillägg till sitt särskilda arbete på Försoningsdagen. Detta har lett till, att sådana personer tror, att varje gång som översteprästens uppgifter nämns, måste det nödvändigtvis åsyfta Försoningsdagen och det allra heligaste. Men Guds Ord gör inget misstag, när det upplyser oss om översteprästens dagliga tjänsteförrättningar.

En sådan överstepräst var det vi också behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna. Han måste inte som dessa överstepräster bära fram offer, en dag varje år, först för sina egna synder och sedan för folkets. Detta gjorde han en gång för alla, när han offrade sig själv (Hebréerbrevet 7:26, 27).

Från bruket av ta hagia vid sex tillfällen i kapitel 9, omtalas andra förrättningar i helgedomen, som inte har att göra med Försoningsdagen. Paulus tar upp ett stort fång med tabernakeltjänster, både dagliga och årliga.

Om nu redan blod av bockar och tjurar och askan från en kviga, stänkt på de orena, helgar till yttre renhet … (Hebréerbrevet 9:13).

Bestänkandet med askan från en kviga var en reningsceremoni, som var skild från Försoningsdagen.

En man som är ren skall samla ihop askan efter kvigan och lägga den utanför lägret på en ren plats. Den skall förvaras åt Israels barns menighet för att användas i reningsvattnet. Detta är ett syndoffer (Fjärde Moseboken 19:9).

Fastän det är sant, att blodet från tjurar och getter användes vid förrättningarna på Försoningsdagen, användes blodet från dessa djur även vid många av de dagliga förrättningarna.

och sedan den synd de har begått blir känd, då skall församlingen offra en ungtjur till syndoffer. De skall föra fram den inför uppenbarelsetältet (Tredje Moseboken 4:14).

   eller om han av någon får veta vilken synd han har begått, skall han som sitt offer föra fram en bock, ett felfritt djur av hankön (Tredje Moseboken 4:23).

Eftersom ovanstående omnämnande av askan från kvigan entydigt inte har något att göra med Försoningsdagen, tycks det rimligt att göra gällande, att de dagliga ceremonierna nämns här i samband med blodet från tjurar och getter.

Därutöver påtalar Paulus de ceremonier, som är förbundna med tabernaklets invigning genom Mose. Under den förrättningen användes blodet från tjurar och getter.

När Mose hade förkunnat alla lagens bud för hela folket, tog han blodet från kalvar och bockar tillsammans med vatten, scharlakansröd ull och isop och stänkte på själva bokrullen och på allt folket (Hebréerbrevet 9:19).

Paulus antyder, att det också förekommer offer utan blod.

Så renas enligt lagen nästan allt med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse (Hebréerbrevet 9:22).

Ordvalet ”nästan allt” antyder, att ett fåtal offer inte har någon anknytning till blod. Detta gällde förstås inte under Försoningsdagen.

En avsikt med matoffren var, att en otrogen hustru skulle visa sin ånger för sin överträdelse mot maken.

då skall mannen föra sin hustru till prästen och som offer för henne frambära en tiondels efa kornmjöl, men han skall inte gjuta någon olja eller lägga någon rökelse på offret, ty det är ett misstankeoffer, ett påminnelseoffer, som skall påminna om en missgärning (Fjärde Moseboken 5:15).

Det skall ständigt ihågkommas, att översteprästen inte blott och bart förrättade tjänster på Försoningsdagen, vilket Paulus tydligt visar.

Han måste inte som dessa överstepräster bära fram offer, en dag varje år, först för sina egna synder och sedan för folkets. Detta gjorde han en gång för alla, när han offrade sig själv (Hebréerbrevet 7:27).

En överstepräst blir insatt för att bära fram gåvor och offer, och därför måste Kristus också ha något att bära fram (Hebréerbrevet 8:3).

Dessutom förbinder Paulus jordiska prästers frambärande av offergåvor med Kristi himmelska tjänst.

Om han nu levde på jorden vore han inte ens präst, eftersom det redan finns andra som bär fram de gåvor som lagen föreskriver. De tjänar i den helgedom som är en skuggbild av den himmelska helgedomen, enligt den föreskrift som Mose fick när han skulle bygga tabernaklet. Gud sade: Se till att du gör allt efter den förebild som du fick se på berget (Hebréerbrevet 8:4, 5).

Ett ingående studium av Hebréerbrevet 9 ger inte vid handen, att huvudfåran i Paulus’ budskap skulle vara att Kristus tjänstgjorde under Försoningsdagen i himmelen just då. Paulus ägnade bara en vers åt Försoningsdagen och blott tre verser åt det allra heligaste. Återstoden av kapitlet nämner en del av de olika ceremonierna hos de dagliga åliggandena och i det heliga. Hebréerbrevet 9 stämmer väl överens med faktumet, att Jesus då tjänstgjorde i det heliga i himmelen. Det går ej att förneka, att Försoningsdagen endast utgjorde en av de helgedomsceremonier, som Paulus ville påminna sina läsare om, i det att han lade ut sin springande punkt, nämligen att Kristi tjänster som överstepräst vida överglänste dem i den jordiska helgedomen.

    

Slutnot

¹ Se också Fjärde Moseboken, kapitel 29, vilket visar att många tjurar och getter offrades dagligen.