Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 6. Bibeln och Din Framtid. 24. Kristus avslöjar Framtiden

Sektion 6

Bibeln och Din Framtid

 

24. Kristus avslöjar Framtiden

De mest detaljerade förutsägelserna om kommande händelser finner vi i Matteus’, Markus’ och Lukas’ evangelier, där Kristus Själv uppenbarar, vad framtiden innebär.

 

Detta är fullt naturligt, ty vem kan veta mera om världens slut, än Han, som skapade jorden i begynnelsen? Se Kolosserbrevet 1:16-17. Och vem kan tydligare blicka in i framtiden, än Han, som är ”från evighet till evighet”, och för vilken ”tusen år är… som den dag som förgick i går”? Psaltaren 90:2-4. Vi får heller inte glömma, att det var Kristus, som genom Sin Helige Ande ingav de budskap, som Mose, Jesaja, Jeremia, Daniel och alla andra ”heliga profeters mun från urminnes tid” yttrat. Apostlagärningarna 3:21.

 

Det var således den allvetande Guden, som avslöjade framtiden för Sina utvalda lärjungar och berättade för dem om ”vad som skall ske härefter.” Uppenbarelseboken 1:19. Han kände till och förstod allt, och Han kunde därför tala om detta ”med auktoritet” (Matteusevangeliet 7:29) och såsom någon människa aldrig har talat (Johannesevangeliet 7:46).

 

Samtalet handlade om världens slut, eftersom Jesus hade kommit med det otroliga tillkännagivandet, att templet skulle bli så fullständigt ödelagt, att där inte skulle lämnas sten på sten. Matteusevangeliet 24:2.

 

Hans ord gjorde lärjungarna förfärade. Det var därför inte så konstigt, att de vid första bästa tillfälle uppsökte Honom i enrum ”och frågade: ’Säg oss: När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?’” Vers 3.

 

De kunde inte tänka sig annat, än att templets ödeläggelse hängde ihop med jordens undergång. Templet var ett så monumentalt och stadigt byggnadsverk, att de menade, att det skulle krävas mer, än naturliga krafter för dess omstörtande. Jesus läste deras tankar och använde tillfället till, att berätta för dem, att långa tidsperioder skulle gå, innan de avslutande händelserna i världens historia skulle äga rum.

 

Vår Frälsare satt på Oljeberget och blickade ned på det gamla Jerusalem, samtidigt som Han drog ridån åt sidan för det, som skulle hända i en fjärran framtid.

 

”’Se till att ingen bedrar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse.” Verserna 4-5.

 

Jesus var angelägen om, att varna Sina barn för faran för bedrägeri och förförelse, ty Han återkommer till det i verserna 23-24: ”Om någon då säger till er: Se här är Messias, eller: Där är han, så tro det inte. Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda.”

 

Men Han förmanade också lärjungarna till, att inte tappa modet, i fall tiden fortsatte, utan att hoppet om Hans återkomst uppfylldes. Han sade till dem: ”Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Ty detta måste hända, men därmed har slutet ännu inte kommit.” Vers 6.

 

Han sökte härigenom, att vidga deras andliga synfält. Många storslagna händelser skulle inträffa före Hans återvändande. ”Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Men allt detta är bara början på ’födslovåndorna’.” Verserna 7-8.

 

Han lät dem på detta sätt få veta, att det skulle bli krig mellan nationerna ned genom alla tider – och denna Hans förutsägelse skulle komma att uppfyllas exakt. Vartenda släktled har smakat på krigets förbannelse. Det har förekommit både små och stora krig, men de har ständigt medfört större ödeläggelse i takt med tidens gång, och de har med obönhörlig regelbundenhet följts av hunger, pest och svåra tider.

 

Men alla dessa olyckor skulle bara vara inledningen till vanskligheterna. Det skulle komma långt värre ting. Det skulle bli bitter och omänsklig förföljelse. ”Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. Och då skall många komma på fall, och de skall förråda varandra och hata varandra.” Verserna 9-10.

 

Man kan nästan se det ängsliga och spända uttrycket i lärjungarnas ansikten, medan de tillsammans med Jesus skådade ned genom de kommande århundradena och såg de svårigheter och de ohyggliga prövningar, som Guds barn skulle utsättas för. De såg dem kastas för vilda djur, pinas på sträckbänken, brännas på bålet, begravas levande, sågas i bitar, förföljas, plågas, dödas. Det var en fruktansvärd och skrämmande bild, och det måste ha varit efter en plågsam tystnad, som Jesus högtidligt och fylld av sorg fortsatte: ”Ty då skall det en så stor nöd att något liknande inte har förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma.” Vers 21.

 

Hans tankar gick nu ned genom historien, förbi de ohyggliga gruvligheter, som skulle komma att förövas mot albigenserna och valdenserna och förbi Inkvisitionens skräck. Han såg, att det i en fjärran framtid skulle bli ett uppehåll i förföljelsen. Den skulle avta, sade Han, och till slut upphöra, och detta uppfylldes, då Renässansen och Reformationen förde med sig nya begrepp, såsom trosfrihet och mänskliga rättigheter.

 

På den tiden, sade Jesus: ”Strax efter de dagarnas nöd skall solen förmörkas och månen inte ge sitt sken.” Vers 29.

 

Denna förutsägelse gick också i exakt uppfyllelse. Bara sju år efter det, att den av Inkvisitionen ledda förföljelsen avstannade, inträffade den förutsagda solförmörkelsen rum. Den 19. Maj, 1780 förvandlades dagsljuset över ett stort område gradvis till nattmörker. Det var den berömda ”Mörka Dagen”. Om den skrev Noah Webster i sitt lexikon: ”Den kallades för det på grund av ett anmärkningsvärt mörker, som den dagen spred sig över hela New England. … Fåglarna sjöng sin kvällssång, försvann och blev tysta. Hönsen satte sig på sina pinnar, korna återvände till ladugården och i husen tändes ljusen.”

 

En tidning i Boston beskrev den 8. Juni, 1780 händelse på följande måleriska sätt: ”Hela tiden vilade det ett egendomligt, tungt mörker överallt. Natten, som följde, var lika ovanlig och tryckande, som dagen hade varit. Trots att det nästan var fullmåne, gick det inte att se något utan belysning, och ljuspunkterna var nästan osynliga från grannhusen. Ett slags egyptiskt mörker hade sänkt sig över området, som ljusstrålarna hade svårighet att tränga igenom. Detta ovanliga fenomen väckte fruktan och ängslan hos många personer. Somliga trodde, att det var ett varsel om, att Herrens vrede vilade över landet, andra att det varslade om världens sista tid, varunder ’solen {skall} förmörkas och månen inte ge sitt sken.’”

 

De trollbundna lärjungarna skådade samman med Honom vidare in i framtiden, medan de lyssnade till de profetiska ord, som kom från Mästarens egen mun, och en ny, förbluffande scen visade sig för dem.

 

”Stjärnorna skall falla från himlen”, sade Jesus, i det, att Han fortsatte skildringen om den inbördes ordningen av tecknen på Hans återkomst. {Vers 29.}

 

Stjärnfall! Hur skulle det vara möjligt? Inga fixstjärnor, naturligtvis, utan meteorer på väg in i jordatmosfären. De kan somliga gånger ge intryck av, att himlen störtar ned mot jorden.

 

Han menade tydligen, att ett ovanligt meteorregn skulle följa på solförmörkelsen. Även detta tecken uppfylldes.

 

En amerikansk astronom skriver: ”Natten mellan den 12. och 13. November, 1833 föll ett meteorregn över jorden. Nord-Amerika utsattes för huvuddelen av bombardemanget. Från Mexikanska Golfen till Halifax var himlen fylld av skinande stjärnskott, som föll i alla riktningar och lystes upp av majestätiska eldkulor. Först genom dagsljuset upphörde det strålande skådespelet.”

 

”Fastän det inte var månljust”, skrev en annan iakttagare, ”kunde vi stundtals läsa i skenet från meteorerna, så strålande klart lyste de. Och skenet från dem var mycket klarare, än månens sken, när den en kall och klar natt skiner på mark täckt med snö. Själva luften, jordytan så långt vi kunde se, och alla föremål runt omkring oss, ja, rent av ansiktena på de människor vi såg, bar dödens blekhet och utseende. Detta berodde på det ständigt bleka ljuset från alla otaliga meteorer, som i all sin storslagenhet flammade utan mål och mening över himlen.” Det var något obeskrivligt ledsamt och märkligt över allt nere på jorden, och en skräckinjagande upphöjdhet över allt på himlen.

 

Det fanns nästan inte en plats på hela himlavalvet, som inte hela tiden var fullt av stjärnskotten, och av och till regnade de ned i klasar – och påminde om ”när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas.” {Uppenbarelseboken 6:13.}      

 

Efter detta regn, sade Jesus, skulle det stunda allvarliga och vanskliga tider i världen. ”Tecken skall visa sig i solen, i månen och i stjärnorna”, och skulle på jorden ”skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen.” Lukasevangeliet 21:25-26.

 

Hur väl Jesu ord passar in på det tjugonde århundradet med sina två världskrig och deras fruktansvärda följder!

 

De senaste årtiondena har fört med sig förfärliga ödeläggelser. Människans käraste hopp har tillintetgjorts, och drömmen om en fredlig framtid söndersmulats. Och i dag lurar nya faror i form av vätebomber, interkontinentala raketer, atomdrivna undervattensbåtar med kärnladdningar, dödsstrålar och giftgas. Som följd härav ser vi, att: ”Människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen.” Vers 26.

 

Så långt var Kristi förutsägelser om framtiden i sanning dystra. Men Han stannade inte där. Alla dessa förfärliga tilldragelser, sade Han, var tecken på Hans återkomst. För en dag, mitt i allt detta världsomfattande kaos, denna förvirring och upplösning, skulle historiens höjdpunkt bryta lös över en intet anande mänsklighet.

 

”Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet.” Vers 27.

 

När så att säga allt hopp, all glädje och all fred och frid har utplånats från jorden, när allt gott och värdefullt har ödelagts eller hotas med tillintetgörelse, när människorna inte längre står ut – då kommer himlen plötsligt, härligt och majestätiskt att öppna sig, och Kristus komma oss till undsättning.

 

Det var därför inte så underligt, att Han tillade dessa uppmuntrande ord: ”Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.’” Vers 28.

 

Han sade detta inte bara till lärjungarna, som satt jämte Honom på Oljeberget, utan till oss, som lever i den tid, när de största tecknen på Hans återkomst går i uppfyllelse. Det är ett budskap fullt av hopp för Dig.

 

Räta på Dig, för Du skall få se den mest storslagna syn världen någonsin har skådat, den stora befrielse Gud har planlagt och lovat ”sedan världens begynnelse”.

 

Räta på Dig, och kom ihåg, att Gud ständigt lever och älskar oss, att Hans trofasthet ännu når ”upp i himlen” (Psaltaren 36:6), och att ”så hög som himlen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom.” Psaltaren 103:11.

 

Räta på Dig. Håll i minnet, att den Högste fortsatt ”råder över människors riken” (Danielsboken 4:22), och att det är Hans fasta föresats, att sanningen skall segra och att jorden skall fyllas med rättfärdighet ”så som vatten täcker havets djup.” Habackuk 2:14.

 

Räta på Dig. Se Segerherren från Golgata sitta vid Faderns högra sida, redo att återvända efter Sina barn. Ty det står utom allt tvivel, att Hans stora dag är nära. Den kommer inte att låta vänta på sig länge till. Den står ”vid dörren.” Matteusevangeliet 24:33.