Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 4. Bibeln - Hemmets Bok. 10. Sju Regler för Barnuppfostran

Sektion 4

Bibeln – Hemmets Bok

 

10. Sju Regler för Barnuppfostran

Den stigande ungdomsbrottsligheten är ett tragiskt vittnesbörd om, att barnuppfostran har blivit en bortglömd konst. Alltså är alltför många inte ”uppfostrade” alls, utan har i stort sett fått göra, som de har velat. Följden av det är, att upp emot 60 procent av alla, som grips för kriminella förseelser, är minderåriga.

 

Dock är det ingen naturliglag, att pojkar och flickor skall bli så besvärliga. De är inte av naturen ohövliga, hänsynslösa, olydiga och sadistiska. Riktig uppfostran skulle göra dem till raka motsatsen. Med riktig omsorg och undervisning kunde de vara som små änglar. ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den när han blir gammal.” Ordspråksboken 22:6.

 

Vänj är nyckelordet. Däri ingår noggrann planläggning, outtröttlig uppmärksamhet och oändligt tålamod. Detta är ingen uppgift för svaga människor. Det är det mest ansvarsfulla uppdrag, som män och kvinnor har fått sig tilldelat. Det kräver allt de är mäktiga till.

 

Vanskligheten är, att så få föräldrar har fått veta, hur de skall uppfostra sina barn. De anar inte, vad de skall göra med dem i bestämda situationer. De vill utan tvivel uppfostra dem rätt, men hur det går till, är för dem en gåta. De tappar kontrollen över barnen, och så måste de hjälplösa stå och se på, när de hamnar i dåligt sällskap och kommer på avvägar.

 

Enskilda föräldrar av det slaget har uppsökt mig med sina svårigheter. De är alldeles förtvivlade över, att samtliga framtidsplaner för barnen har slagits i spillror, och de är övertygade om, att de har haft en fruktansvärd otur. De vill gärna veta, hur det har kommit sig, att alla våra sex barn har fått arbete inom olika kristna organisationer. ”Ni är så lyckosamma”, säger de, ”Ni vet bara inte, vilken tur Ni har haft.”

 

Som om detta skulle ha det minsta med tur att göra! Som om det, att vinna barnen för Guds rike, skulle bero på vår tur eller otur! Lösningen heter helt enkelt hårt arbete, men man måste också ha Gud på sin sida. I den här uppgiften går det ej att slappna av, varken dag eller natt, varken när barnen är små, eller när de träder in i den prövande ungdomstiden.

 

Vi berättar gärna för sådana föräldrar om våra sju regler för fostran. Det är inte säkert, att de passar för alla. Föräldrar kan ju vara så olika. Barn är heller inte lika, omständigheter och miljö varierar också. Men dessa regler tycks faktiskt att vara till hjälp för många. Alltså kan det förhålla sig så, om Du är far eller mor, att de kunde vara till hjälp för Dig också. De bygger på det vi finner i Bibeln.

 

Här är den första:

 

1. Vaka över Dina barn med outtröttlig uppmärksamhet.

 

Om Du vill fostra barnen rätt, törs Du inte låta dem tillbringa merparten av tiden utanför hemmet. Och glöm ej, att den bästa dagisfröken inte ersätter modern. ”Men”, säger Du kanske, ”hos oss måste mor arbeta.” Om så är, kan jag bara beklaga. Om det alls är möjligt – och somliga gånger är det dessvärre omöjligt – borde hon vara hemma med barnen.

 

”Men”, säger Du kanske, ”hur skall vi då klara av avbetalningarna på bilen, kylskåpet, radion eller TV:n?”

 

Det är ett bekymmer. Du kan bli nödgad, att välja mellan allt detta och barnen. Det kan lätt hända, att Du klarar av, att skaffa Dig alla dessa ting – och får ett krossat hjärta på köpet.

 

”Men hur Ni Er åt?”, frågar Du kanske. Vi bestämde oss för, att hos oss skulle barnen alltid vara det viktigaste. Sista gången, som mor gick till arbetet, var några månader innan den förste föddes. Det är länge sedan nu. Men under alla dessa år har hon fostrat, lett och hjälpt barnen på alla sätt.

 

”Ni måste alltså ha det ganska gott ställt, då?” Nej, tvärt om. Då barnen var små, var förtjänsten väldigt liten. Vi hade varken kylskåp eller tvättmaskin eller andra hjälpmedel, som onekligen kunde ha gjort livet lättare.

 

Mor var alltid där, då barnen kom hem från skolan. När som helst de kom in, fick de alltid den strålande välkomsthälsning, som bara en mor kan ge. Hon var alltid intresserad av det, som angick dem, redo att bistå vid behov, alltid inställd på att svara, då de ställde frågor, att hjälpa dem fram till de rätta besluten och att varna dem för alla frestelser. En heltidsarbetande yrkeskvinna med hussysslor i tillägg kan omöjligen orka med, att också fostra sina barn.

 

2. Styr allt i hemmet med fast hand.

 

Det är Guds vilja, att föräldrarna och inte barnen skall ha dirigentpinnen i hemmet. Se Första Moseboken 18:19. Om Du eftersträvar frid och lycka i hemmet, behåll denna pinne. För inte så länge sedan var det en del pedagoger, som propagerade för helt fri fostran. Barnen skulle få göra, vad de själva ville, för att de inte skulle utveckla mindervärdeskomplex. Men erfarenheten har visat, att dylika tankegångar är livsfarliga. Vad skulle föräldrar för övrigt vara till för, om inte just för att skapa ett hem och en miljö, som innebär rätt ledning för barnen? På dem vilar ansvaret, att leda och råda barnen, och i fall de inte mäktar med den uppgiften, leder det till sorg och olycka.

 

Fölet, lammet, kalven och valpen förblir bara kort tid hos mamman, medan pojken och flickan under normala förhållanden stannar kvar hos föräldrarna i många år. Hur kan det komma sig? Jo, säkert för att det av högst bestämda orsaker ingår i Guds plan för oss människor. Dessa år skall föräldrarna verka, för att leda de små på den väg de bör följa genom livet. De skall uppfostra dem till, att vara lydiga och oegennyttiga och till att föra sig fint. Allt detta låter sig inte göras i en handvändning, i synnerhet som fostran skall göra barnen skickade inte bara för ett lyckligt liv i denna värld, utan för det eviga livet.

 

Detta kräver disciplin. Det är ett ord, som många ogillar i dag, men disciplin är nödvändig. Den är en del av vårt föräldraansvar. I disciplin ingår sunda riktlinjer, och att man håller sig till dem. Man skall kunna se, vad som bör göras och se till, att det blir gjort. Det förutsätter, att man av och till måste uppträda väldigt bestämt. Man skall alltid visa kärlek, men aldrig svaghet.

 

Aposteln Paulus har något att säga oss angående detta. Först riktar han sig till barnen:

 

”Ni barn”, sade han, ”lyd era föräldrar i Herren, det är rätt och riktigt. Hedra din far och mor. Detta är det första bud som har ett löfte: för att det skall gå dig väl och du skall leva länge på jorden.” Efésierbrevet 6:1-3, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

 

Det här rådet må te sig aningen gammaldags, men det är väl så värdefullt nu, som den gång det gavs. Hans råd till föräldrar är lika klokt: ”Och ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och förmana dem i Herren.” Vers 4.

 

Disciplinering tar lång tid och kräver stor omtanke och sunt omdöme, men härigenom avgörs, om hemmet kommer att vara ett sunt och lugnt hem, eller ett ställe med uppträden och otrevligheter. Ger man avkall på disciplinen av rädsla, för att skapa komplex hos barnen, får man betala för sin slapphet livet ut. Det får dessvärre även barnen göra, och de får aldrig veta, vad för slags hem Gud egentligen hade planlagt för dem. Och de kommer att vilja lämna hemmet snarast möjligt, för att undfly förvirringen.

 

3. Hjälp barnen, att finna Gud så tidigt som möjligt.

 

Detta är väsentligt. Lär dem tidigt, att tänka på Jesus och Hans kärlek till dem. Låt dem själva läsa i en barn-Bibel, så snart de har lärt sig att läsa. Se till, att de lär sig buden, den 23. psalmen, saligprisningarna och andra delar av Bibeln utantill. Lär dem också, att läsa aftonbön vid läggdags, och morgonbön vid uppstigandet. På så vis kommer de att utveckla värdefulla vanor.

 

Vad sägs om andakt i hemmet? Ha andakt regelbundet. Gör så, att Du samlar barnen och läser för dem, eller återger med egna ord Bibelns vackra berättelser. Till slut kan de läsa Fader Vår högt tillsammans. Detta kommer att bli några dyrbara stunder och ett rikt minne för barnen, att ta med sig från hemmet. Ändå större betydelse har det, att de lär sig och läser i Bibeln på egen hand och att de ber till Gud även när de är ensamma, så att varje enskilt barn får en personlig förbindelse med sin himmelske Fader.

 

Du kommer att upptäcka, att barnen kan be många lustiga böner om de märkligaste ting. Men det gör inget, låt dem bara göra det. Alla deras böner blir inte besvarade, men de får ofta bönesvar. Jag har dragit slutsatsen, att Gud särskilt gläder Sig åt, att kunna besvara barnens böner, och att Han gör det, för att stärka deras tro på Honom. Barn, som i tidig ålder lär känna Jesus som en trofast vän, finner också fram till Honom i mogen ålder, när livets svårigheter anmäler sig och de verkligen behöver Honom. Det blir då också lätt för dem, att i ungdomen ge sitt hjärta till Jesus och viga livet till tjänst åt Honom.

 

4. Låt barnen ha något att göra.

 

Det ligger en stor sanning i det gamla ordstävet, att sysslolöshet är roten till allt ont. Vanliga barn är så energiska, att om de inte har något nyttigt och bra att företa sig, upptäcker de något skadligt att göra.

 

Det vill inte säga, att föräldrarna skall leda sina barn som en fårskock och ständigt finna sysslor åt dem. Det skapar inget lyckligt familjeliv. Barn måste ges tid till lekar. Men de behöver också lära sig, att bära sitt ansvar i det gemensamma hemmet. Så snart som de är gamla nog till, att hjälpa till med småsaker, bör de sättas i arbete med det. Men gör det på rätt sätt. De måste själva inse det galna i, att mor skall slita ont med allt i huset, medan de själva bara har det skojigt.

 

Man kan få otroligt mycken hjälp av barnen, om de bara kommer i gång på rätt sätt och tidigt nog. Det gäller, att mejsla in i dem, att det är både deras plikt och deras förmån, att få delta i arbete i hus och trädgård. Du bör lära dem insikten, att de kan bidra väsentligt till hemmets prydnad och ordning. Du behöver vinna dem för den saken. Då kommer Du snart att uppdaga, att det är den bästa hjälp Du kan få. De kommer att skura golv, diska, torka golv och klippa gräs, utan att Du måste be dem om det ens och utan att de räcker fram handen, för att få betalt för lilla minsta tjänst de gör.

 

5. Ge barnen ansvar och se till, att de fullgör sina uppgifter.

 

Ansvarstagande skänker barnen självtillit och gör dem till personer att lita på. Men också detta tar tid. Det är lätt, att ge barnet arbetsuppgifter. Det fordras åtskilligt mer, för att få dem genomförda. Det är inte så lätt, att om och om igen kräva, att något skall göras färdigt, men det är bara på det sättet karaktären formas.

 

En av vår tids förbannelser är tendensen, att skjuta över arbete och ansvar på andra. Arbete betraktas ofta som något nödvändigt ont. Det är inte så viktigt, hur arbetet blir utfört, bara man blir färdig med det och får lön för det.

 

Motgiftet mot denna ansvarslöshetens sjukdom måste ges i barndomen. Barnen måste lära sig, att när de får ett arbete att utföra, skall det göras riktigt och samvetsgrant. Förvisso vill barnen helst slippa, ty lek och andra förströelser lockar med annan styrka, och de kommer på de klurigaste ursäkter.

 

Klarar Du av denna uppgift, medan barnen är små, underlättas deras ungdomsår både för föräldrarna och för de unga själva. Det faller sig då naturligt för dem, att utföra allt de bes om, villigt och samvetsgrant. Och när de en gång skall ut i förvärvslivet och anta sin livsuppgift, kommer världen att hälsa dem välkomna.

 

6. Du måste leda dem i allt, som är nytt för dem.

 

När barnen är gamla nog, för att lära sig att läsa, bör Du ordna med sunda tidningar och böcker åt dem. Det kommer att kräva tid. Du måste nämligen själv ta Dig tid till, att läsa igenom böcker och tidningar, för att finna ut, vad som är nyttigt och vad, som är onyttigt. Kom ihåg, att en enda usel bok eller dålig tidning kan förgifta Ditt barns sinne för livet. Du kommer många gånger att måsta förklara för barnet, varför vi läser vissa tidningar och böcker och skyr andra som pesten. Du kommer säkert att upptäcka, att detta inte är någon enkel uppgift, men den är värd omaket.

 

Detsamma gäller radio- och TV-program. Behåll kontrollen över fjärrkontrollen! Föräldrarna har både en rätt och en plikt, att avgöra, vilka program barnen skall se och höra. Men ta Dig tid till, att förklara orsaken till, att vi hör och ser vissa ting, men stänger av apparaten andra gånger. Om Du förklarar vänligt och kärleksfullt, samtidigt som Du är principfast, kommer barnen snart att dela Din uppfattning, och de kommer också att göra samma val, när ingen vuxen är tillstädes.

 

7. Gör hemmet till en trevlig umgängesplats.

 

Lägg planer för sådant, som kan glädja barnen. Ta Dig tid till, att leka med dem. Få dem att känna sig som viktiga delar av familjen. Låt dem se, att Du älskar dem. Låt dem ta med sig sina vänner hem – vid rätt tidpunkt, förstås. Framför allt, läs högt för dem. Barn älskar högläsning, och det finns ingen musik så skön som mors röst. När våra barn kommer hem – och de är nu alla sedan länge vuxna – ber de fortfarande mor, att läsa för dem, såsom hon brukade göra för dem, då de var barn.

 

Barnen behöver betrakta hemmet som den bästa platsen i världen. Då kommer de inte att hela tiden ränna omkring ute, och det blir inte hopplöst, att komma in om kvällen. Ingenting går att jämföra med, att vara hemma i frid och ro.

 

Ett dylikt hem är som ett tryggt ankare i livets stormar och det dyrbaraste minne barnen tar med sig till det himmelska hemmet.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 4. Bibeln - Hemmets Bok. 9. "Ingen Plats på Jorden är så skön som Du, mitt Hem"

Sektion 4

Bibeln – Hemmets Bok

 

9. ”Ingen Plats på Jorden är så skön som Du, mitt Hem”

För att ett hem skall vara vackert, krävs det inte nödvändigtvis ett utsökt läge, en strålande utsikt, en flott ingångsportal, eller sköna omgivningar. Det kan vara en enkel stadslägenhet, eller ett fattigmanstorp ute på landet. Ändå kan det vara vackrare, än ett kungapalats.

 

Det krävs heller inte dyrbara gardiner, tjocka golvmattor, eller den senaste dammsugaren eller kylskåpet. Möblerna kan lika gärna vara hemtillverkade eller köpta på auktion. Utstyrseln må vara så påver, som det går an. Ett dylikt hem kan likväl äga himmelsk strålglans.

 

Hur uppnår vi det? Bibeln ger svaret.

 

Lägg först och främst märke till beskedet i Femte Moseboken 5:29. Här ger Gud uttryck för djup längtan efter, att se Sitt folk lyckligt och tillfreds.

 

”Om de ändå hade sådana hjärtan”, säger Han, ”att de fruktade mig och alltid höll alla mina bud! Då skulle det alltid gå väl för dem och deras barn.”

 

Han intresserade Sig för deras hem. Han önskade, att vartenda ett av dem måtte vara vackert och bra. Han önskade, att Hans folk måtte ha ordnade hem, fulla av frid och gudsvördnad, där föräldrar och barn vandrade tillsammans på rättfärdighetens trygga väg, så att de fruktade Gud och hölle Hans bud.  

 

På Hans befallning hade israeliterna dragit till ett nytt land, och där skulle de nu inrätta tiotusentals nya hem. Det var viktigt med en god början, och att de skulle undvika allehanda misstag. Därför gav Han dem genom Sin tjänare Mose undervisning om, hur de skulle bära sig åt.

 

Det första och viktigaste av alla dessa råd och det, som skulle bilda grundvalen åt alla de andra, var detta:

 

Håll buden i kärlek. Han gav dem inga anvisningar om, hur de skulle bygga sina hus eller hur de skulle inreda dem och hur de i övrigt skulle utrusta dem. Nej, Han är bara upptagen av varaktiga värden, och Han bad dem därför om, att lära sig buden Han gav dem utantill, och noga hålla dem.

 

”Dessa är de bud, stadgar och föreskrifter som HERREN, er Gud, har befallt mig att lära er, för att ni skall följa dem i det land dit ni drar för att ta det i besittning och för att du i hela ditt liv skall frukta HERREN, din Gud, så att du håller alla hans stadgar och bud som jag ger dig, du med din son och din sonson, och för att du skall få ett långt liv. Du skall lyssna, Israel, och vara noga med att följa dem, för att det må gå dig väl”. Femte Moseboken 6:1-3.

 

”Hör, Israel!”, fortsatte han, ”HERREN, vår Gud, HERREN är en. Och du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av all din kraft.

 

Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat. Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken på din hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på din panna. Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.” Verserna 4-9.

 

I dessa få, korta meningar uppenbarade Gud hemligheten till ett verkligt vackert hem.

 

Den hemligheten heter kärlek. Men det måste vara den äkta, helhjärtade kärleken till Gud och människor. Kärleken till Gud visar vi, genom att noggrant hålla de fyra första buden, och kärleken till våra medmänniskor genom den oegennytta de sex sista ger uttryck för.

 

Lag och kärlek, disciplin och ett varmt hjärta bör hela tiden gå hand i hand. Därmed bevaras hemmet från all fara, och himmelens rika välsignelse kommer alltid att kunna vila över det.

 

Många år senare upprepade Jesus samma goda råd. Då en skriftlärd frågade Honom om det största budet i lagen, svarade Han, genom att nästan ordagrant återge innehållet i Femte Moseboken 6:5: ”’Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta”, tillade Han, ”är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv.’” Matteusevangeliet 22:37-40, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

 

Han hade fullständigt rätt. Allt beror härpå. Kärleken är den bärande principen. Därifrån utgår all mänsklig lycka, och den är hemligheten bakom ett lyckligt äktenskap och ett vackert hem.

 

Dock skall det vara rätt slags kärlek, vilken stämmer överens med Guds bud, annars åstadkoms det ingen sann lycka.

 

Med andra ord, ett verkligt vackert hem är ett hem fyllt av kärlek, där Gud är den naturliga medelpunkten och Hans bud iakttas och äras.

 

Men Guds andra råd var nästan lika viktigt som det första. Det kan uttryckas med dessa fem ord:

 

Undervisa om buden i kärlek.

 

I nära anknytning till denna uppfordran från Mose: ”Du skall älska HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta”, kom nästa bud, vilket ofta glöms: ”Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, skall du lägga på hjärtat.” Femte Moseboken 6:6.

 

Vilka ord gäller denna förmaning? Uppenbarligen de tio, som Mose talar om i föregående kapitel. De kallas också i Femte Moseboken 5:22 för ”Dessa ord”. De innehåller Guds vägledning, undervisning och råd till Hans barn under alla tider.

 

”Dessa ord” skall Du ”inskärpa… hos dina barn”, så att det uppväxande släktet inte är okunnigt om Guds lag. Från och med det ögonblick, när de kan skilja mellan rätt och fel, skall barnen läras, att himmelens Gud fordrar lydnad mot dessa livets grundprinciper. Och både föräldrar och barn kommer att inhösta stor välsignelse av, att buden gås igenom, förklaras och förenklas, så att barnen kan förstå dem, och att de blir belysta med praktiska exempel.

 

Guds bud är ett uttryck för sann kärlek, och man skall därför bara undervisa om dem med kärlek. Det får icke ske med knuten näve eller med örfilar. Det måste göras med ömsint hjärta och vänlig blick.

 

Att ge barnen intrycket, att Gud är en tyrann, som bara säger ”Du skall inte” och ”Du får inte”, är det värsta man kan göra mot dem. Gud är ingen hård herre. Han är en kärleksfull far. Han är kärleken. Allt Han gör, gör Han i kärlek. Han kan inte vara ovänlig eller kärlekslös. Därför har Hans bud, som Han Själv säger i Femte Moseboken 5:29, getts, därför att det ”alltid” skall ”gå väl” för oss och våra barn.

 

Rätt förstådda, är alla dessa bud positiva och inte negativa. De är uttryck för ett vänligt och inte hårt sinnelag. De har getts, för att vara till välsignelse, inte för att Gud är hämndgirig. Barnen behöver få ett djupt intryck av, att lydnad för Guds bud följs av välsignelse, och att de inte har instiftats som straff. De behöver lära känna Gud som kärlekens Gud.

 

Det är ett tredje råd, som har stor betydelse för ett gott hem:

 

Samtala om buden i kärlek.

 

Mose sade: ”Du skall… tala om dem när du sitter i ditt hus… när du lägger dig och när du stiger upp. ” Femte Moseboken 6:7.

 

Detta betyder inte, att de tio buden skall vara det enda samtalsämnet i hemmet. Det vore oförnuftigt, att försöka att genomföra något sådant.

 

Att bara tala om Guds lag, god och betydelsefull som den är, skulle leda till fanatism och att barnen ledsnade, bleve missnöjda och slutligen avskydde och förkastade den. Och det önskar Gud minst av allt.

 

Det Han hade i tankarna, var att vi skulle känna oss fria, att även tala om dylika frågor. Det, som hör till det kristna livet, skall inte vara något man undviker att tala om vardagligdags i hemmet, såsom fallet ofta är i dag. Att samtala om Gud och Hans ledning av våra dagliga liv och hur Han välsignar oss och sörjer för oss samt om Hans stora frälsning, bör vara lika naturligt, som att tala om vädret, om politik och om andra angelägenheter. Vi bör lika frimodigt töras dryfta bibliska spörsmål. Detta bör utgöra en naturlig del av våra liv. Lika självklart, som att andas ut och in.

 

Detta betyder naturligtvis, att det är Jesus vi skall samtala om, för Han är utgivaren av de tio buden. Och Han dog ju på Golgata, eftersom Hans lag hade brutits och straffet måste utmätas. Det fanns ingen annan utväg, för att möjliggöra för människan, att få del av det eviga livet. Här har vi ett samtalsämne, som aldrig går att uttömma.

 

Går vi rätt tillväga, blir tänkandet på och samtalandet om det himmelska en naturlig del av det dagliga livet både för föräldrar och för barn. Tankelivet kommer att väsentligt höjas, och detsamma kommer att gälla samtalen vid kvällsvardsbordet.

 

Det kommer att medföra, att Gud är den siste i Dina tankar på kvällen, ”när du lägger dig”, och den förste Du tänker på om morgonen, ”när du stiger upp”.

 

Hur mycket vackrare våra hem skulle bli, om vi levde så!

 

Det fjärde rådet ger gränslösa möjligheter:

 

Förkunna buden i kärlek.

 

”Du skall binda dem som ett tecken på din hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på din panna.” Femte Moseboken 6:8.

 

Det har funnits människor under tidernas gång, som har tagit detta bokstavligt och fäst delar av lagen, skrivna på pergament eller broderade på tyg, om handledarna eller på pannan. Men det ligger en mycket djupare innebörd i detta. Gud önskar, att lagen skall trona på den plats, där den verkligen betyder något, i våra hjärtan och i våra sinnen. Där skall den vägleda samvetet, vara vårt rättesnöre för alla beslut och hålla oss på den smala vägen, som för till evigt liv. Allt det vi utför med våra händer, skall då vittna om, att vi känner buden och älskar vår Gud.

 

Detta råd är inget mindre, än ett kall till vartenda Guds barn om, att genom Guds nåd låta lagens grundsatser komma till uttryck i vardagslivet. Det kommer att göra oss till exempel inför världen på, vad det vill säga, att leva och handla rätt samt att vara i samklang med Herrens vilja. Det var detta Paulus menade, då han sade, att vi skall vara trogna sanningen i kärlek. Efésierbrevet 4:15.

 

Han ville, att församlingen skall uppenbara så mycken kärlek i sitt liv, att de icke troende får ett överväldigande bevis för kristendomens innersta väsen. De kommer att ta emot sanningen mer på grund av det, som de ser, än av det, som de hör. Den kristnes milda, vänliga och omsorgsgivande liv skall vara hans kraftigaste argument.

 

Allt detta hade Gud i åtanke, då Han sade till Mose: ”Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.” Femte Moseboken 6:9.

 

Att bokstavligt skriva eller måla dem på dörrposterna, tjänar inget till. Vad Gud verkligen önskar, är hem med helhjärtade, gudfruktiga personer. Han önskar, att kärleken skall stråla fram genom dörrar och portar, så att förbipasserande måtte säga: ”Det är något märkligt med de boende där. Deras make saknas i hela grannskapet. De är alltid så hyggliga och hjälpsamma samt ljusa till sinnes. Vad är det, som gör dem så annorlunda? Vad är det, som gör detta hem så vackert?”

 

Det går att säga något liknande om vissa hem i vår tid. Kanhända orden yttras om Ditt hem. Det hoppas jag. Om så inte är fallet, kan det bli det. Bibeln berättar klart om vägen, och Gud vill göra det enkelt för Dig. Hans nåd är tillräcklig för Dig.

 

Ditt hem kan bli vackert, förskönat av ”Guds bud och tron på Jesus’”. Uppenbarelseboken 14:12.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 4. Bibeln - Hemmets Bok. 8. Vägen till Lycka i Äktenskapet

Sektion 4

Bibeln – Hemmets Bok

 

8. Vägen till Lycka i Äktenskapet

Äktenskapet är världens äldsta institution. Det dateras nämligen ända till skapelsen och Edens Lustgård. Det var Herren Själv, som instiftade denna förordning, och Han utförde personligen den första vigseln.

 

Du finner den vackra berättelsen om detta i de två första kapitlen i Bibeln.

 

Den sjätte dagen under skapelseveckan, då Gud hade ordnat förhållandena på hela denna jord som ett vackert hem åt den blivande bruden och brudgummen, sade Han: ”’Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.’” Första Moseboken 1:26.

 

Och så gjorde Han också. Den Heliga Skrift säger: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” Vers 27.

 

Hur Han utförde det här miraklet, finner vi beskrivet i nästa kapitel. Där berättas det, att Herren, efter att ha skapat Adam, sade till Sig Själv: ”’Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like.’” Kapitel 2, vers 18.

 

”Då lät HERREN Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom.

 

Mannen sade: ’Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta kvinna, ty av man har hon tagits.’ Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.”  Verserna 21-24.

 

Det vidunderligt vackra hos berättelsen går de flesta vanligen miste om. De ler åt ”revbens”-historien, som om den vore en gammal legend, eller en dråplig berättelse för barn. De anar ej, hur mycket de förlorar genom sin inställning.

 

På ytan sett, var det förvisso något märkligt, som Herren här företog Sig. Sedan Han hade skapat jorden, genom att säga: ”… det torra blir synligt”, och skogen, genom att helt enkelt säga: ”Fruktträd… skall växa upp på jorden’”, och fyllt havet med fisk, genom att bara säga: ”’Vattnet skall vimla av levande varelser”, varför sade Han inte bara så här: ”Blive en kvinna”? Efter att med egna händer ha format Adam av jordens mull och gjort honom till den förnämsta av sina skapelser på planeten, tog Han ett revben ur hans sida, för att skaffa honom en livsledsagarinna. Men varför gjorde Han egentligen det?

 

Man skulle kunna tro, att Gud måste ha haft en god orsak till, att göra just så här, och det hade Han. Han ville, att mannen från första början skulle veta, att hans hustru i allt var en del av honom själv, och att han därför skulle behandla henne, som han behandlade sig själv.

 

Bibeln säger, att Gud skapade Eva som ”medhjälpare” åt Adam. Hon skulle alltid stå vid hans sida, hjälpa honom, arbeta tillsammans med honom, lägga planer tillsammans med honom och dela livets alla glädjeämnen och sorger med honom. Hon skulle vara förebilden för alla kommande dylika ”medhjälpare”.

 

Men låt oss försöka, att få ett bättre grepp om det verkliga skeendet, då det första äktenskapet kom till stånd. Låt oss se, hur Gud verkligen utförde detta.

 

Adam sov. Gud hade avlägsnat ett av hans revben, och av detta formade Han med de förmågor och den visdom, som bara Gud har, en kvinna.

 

Han, som hade danat mannen av jordens ”stoft” och gett honom en kropp, en hjärna, ett nervsystem, andningsorgan och blodsystem och satt honom i stånd till, att se, höra, smaka, känna, tänka, minnas och fatta beslut – Han danade nu med samma omsorg henne, som skulle komma att bli stammoder till hela mänskligheten.

 

Han gav henne säkert ett fullkomligt yttre, men det Han särskilt lade vikt vid, var hennes inre egenskaper. Han lade ned i hennes hjärta all den ömhet, mildhet, vänlighet, tålamod och överseende kärlek, som Han önskade skulle komma till synes hos alla framtida mödrar.

 

Då Adam slog upp ögonen, såg han det vackraste och mest älskliga väsen han hade skådat på jorden. Och han såg något mer, för här hade Gud gett honom det han förut hade saknat, en han kunde dela allt i livet med.

 

När vi på detta vis läser den trevliga, gamla berättelsen igen, påminns vi om Guds ursprungliga avsikt med äktenskapet. Det skulle göra två människor lyckliga, skulle ge dem ett fullkomligt liv. Då Han vigde den förste mannen och den första kvinnan, var det för att skänka dem det bästa Han kunde ge dem i livet. Han visste, att de bara genom att dela allt, skulle lära känna den sanna lyckan.

 

Vi bör heller inte glömma, att det faktiskt var Kristus, som utförde den första vigseln. Se Kolosserbrevet 1:16. Det var således det första kristna äktenskapet, ett faktum, som ger Hans anmärkningar om äktenskapet en särskild innebörd.

 

Fariséerna kom fram till Honom med den lömska frågan: ”’Är det tillåtet att skilja sig från sin hustru av någon anledning?’” Jesus svarade: ”’Har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött? Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt’” {Matteusevangeliet 19:3-6, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.}

 

Här, liksom i andra sammanhang, svarade Jesus Sina motståndare, genom att påminna dem om en grundläggande sanning – den här gången om, att Guds egentliga avsikt med äktenskapet var, att knyta ihop två människor med varandra för all evighet.

 

Här nämner Han den första av fem betydelsefulla faktorer för ett lyckligt äktenskap.

 

1. Bevara sammanhållningen till varje pris. ”… de två skall vara ett kött”, sade Jesus. ”Så är de inte längre två utan ett kött.” Det var uppenbarligen Guds plan, då Han införde denna inrättning, äktenskapet, att mannen och kvinnan skulle vara ett, inte bara juridiskt, utan i varje hänseende.

 

När äktenskap ingås, bör det vara så, att två hjärtan glödande av gudomlig kärlek läggs på altaret. På altaret smälter så de två samman till ett redskap åt Gud. De blir ett starkare, mer effektivt och varaktigare redskap åt Herren, än var och en för sig var tidigare, eller var och en för sig kunde vara.

 

Ett äktenskap skall vara som ett möte vid två livs korsväg, där två resande möts och drar vidare med tio gånger större mod och tillit mot ett gemensamt, heligt mål.

 

Det skall vara inledningen till ett livslångt experiment i, att tänka, tala, planlägga, hoppas och be tillsammans. Denna sköna gemenskap måste genomsyra varenda fas av livet, från vigseldagen till resans slut.

 

Äktenskapet bör alltid vara heligt, och man bör aldrig tillåta sig, att skämta om något, som angår det. Det är för värdefullt, för att bli föremål för vitsar. Man bör också vara väldigt försiktig med sina ord i äktenskapet. Hur många är det inte, som för sent har önskat, att ett obetänkt yttrande om skilsmässa aldrig skulle ha gjorts.

 

Sörj för, att äktenskapet alltid skyddas av kärlek, kärleksfulla ord och kärleksfulla handlingar, ömsesidig hänsyn och ömsesidigt överseende samt ömsesidig vilja till förlåtelse. Beskydda det framför allt genom en fast föresats om, att hålla ihop, oavsett vad som må hända.

 

Detta är vägen till lycka.

 

2. Var alltid lojala. Från det ögonblick, när två unga människor drar ut på sin bröllopsresa, bör de enas om, att de aldrig skall berätta om vissa ting för andra. Eftersom de hädanefter hör ihop, bör de hålla sina mest intima förehavanden för sig själva. Dessa angår inte omvärlden.

 

Ingenting bidrar mera till sammanhållningens bevarande, än att hemmets privata angelägenheter förblir inom fyra väggar. Där hör de hemma, och där bör de förbli. De angår inga andra, inte ens nära släkt och vänner.

 

Vartenda hem, om det skall bestå, måste ha ett heligt vakttorn, där varken spioner eller sladder tillåts.

 

Om sådan ömsesidig tillit fostras, växer den under årens gång. Inget främmande inflytande får då tillfälle till, att så onda misstankar eller tvivel på någon punkt.

 

Detta är vägen till lycka.

 

3. Bilägg genast tvister. Två människor från olika miljöer och med skiftande uppfostran kommer nödvändigtvis av och till att bli oeniga om vissa ting. Det skulle vara meningslöst, att räkna med något annat. Detta hör till den anpassningsprocess, som äktenskapet förutsätter. Men oenighet får aldrig utvecklas till långvariga och bittra motsättningar. Bibeln föreslår, att varje oenighet biläggs samma dag, som den uppstår. ”Låt inte solen gå ner över er vrede”, förmanar aposteln Paulus oss i Efésierbrevet 4:26, och detta hans råd går särskilt att anbefalla inom äktenskapet.

 

Harmonin går ofta bara att återställa, genom att den ena parten ger med sig angående något, som blivit sagt eller gjort i stridens hetta. Det kan sannerligen kosta på, att säga ”Du må förlåta mig”, men det lönar sig i slutändan, att visa ett sådant sinnelag. Det är oändligt mycket bättre, än att låta bitterheten växa och växa, till dess kärleken förvandlas till fiendskap, och det inte ges någon återvändo. Även små oenigheter kan leda till de största olyckor, om de får ligga och jäsa ouppklarade i sinnet. Det är en säker väg till ett ödelagt äktenskap och kanske skilsmässa, med allt det elände en sådan för med sig.

 

Så snart oenighet uppstår, läs då dessa avkylande ord: ”Jag uppmanar er därför…, att leva värdigt den kallelse ni har fått. Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band”. Verserna 1-3.

 

Detta är vägen till lycka.

 

4. Lät kärleken råda. Den löser nämligen de flesta svårigheter. ”Framför allt skall ni älska varandra innerligt”, skrev aposteln Petrus, ”ty kärleken överskyler många synder.” Första Petrusbrevet 4:8.

 

Låt aldrig kärleken dö. Vad som än sägs eller görs, håll liv i den. Bevara den ”innerligt”, så kommer den förr eller senare att överskyla all synd. Sår helas, oenigheter glöms, otålighet och ovänlighet förlåts.

 

Om man ger kärleken en chans, segrar den alltid.

 

Detta var omkvädet i det Paulus skrev till menigheten i Efesus: ”Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den, för att helga den, sedan han renat den genom vattnets bad, i kraft av ordet. Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara.

 

På samma sätt är mannen skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den, så som Kristus gör med församlingen, eftersom vi är lemmar i hans kropp. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött.” Efésierbrevet 5:25-31, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

 

Han kunde inte ha sagt det sannare och klarare. En man skall älska sin hustru på samma oegennyttiga och självuppoffrande sätt, som Kristus älskar församlingen. Och en hustru skall hysa samma slags kärlek till sin man.

 

Detta är vägen till lycka.

 

5. Låt Gud leda. Ett kristet äktenskap håller alltid. När man och hustru låter Guds rike komma först i alla avseenden och ber Herren om vägledning i allt de företar sig, blir de välsignade med frid, samklang och tillfredsställelse. Deras äktenskap blir verkligen eftersträvansvärt. Det, att de tillsammans böjer knä, tillsammans söker Gud och tillsammans offrar för Hans sak, skänker mer, än något annat ett äktenskap verklig lycka.

 

Så om Du önskar, att Ditt äktenskap skall bli både varaktigt och lyckligt, sök då Gud tillsammans med Din äkta hälft, be tillsammans och läs Bibeln tillsammans. Besök gudstjänsten tillsammans. Säg med Josua: ”Men jag och mitt hus, vi vill tjäna HERREN.’” Josua 24:15.

 

Detta är också vägen till lycka.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 7. "Jag är med Er alla Dagar"

 

Sektion 3

Bibeln i Vardagen

 

7. ”Jag är med Er alla Dagar”

Detta är den största av alla Guds välsignelser. Förutom övriga fina löften, erbjuder Han oss Sitt sällskap. Det är inte lätt att förstå, varför en allsmäktig Skapare skulle önska, att umgås med väsen som oss, men faktum är, att det är precis, vad Han önskar.

 

”Om ni vandrar efter mina stadgar och håller mina bud”, sade Han till det gamla Israel, skall jag ”vandra mitt ibland er och vara er Gud, och ni skall vara mitt folk.” Tredje Moseboken 26:3, 12.

 

Det var ett fantastiskt erbjudande. ”Om ni vandrar… skall jag vandra”. Med andra ord, om Du bryr Dig om Mitt sällskap, vill Jag gärna leva livet med Dig. Det var en nådig inbjudan om, att vandra tillsammans på levnadsvägen.

 

Liksom Guds andra löften och erbjudanden, gällde heller inte detta bara det gamla Israel. Det stod öppet för alla. Var och en, som älskade Gud högt nog till, att önska det, kunde vandra tillsammans med Honom.

 

Det berättas om Hanok, att ”sedan Hanok hade fått Metusela vandrade han med Gud i 300 år”. Första Moseboken 5:22.

 

Hans sons födelse förändrade hela hans liv. Han gav sitt hjärta till Gud som aldrig förr. Han bestämde sig för, att leva enligt Guds vilja i allting, att behaga Honom med varje tanke, ord och handling. Se Hebréerbrevet 11:5. Följden blev, att de blev så goda vänner, att ”Gud hämtade honom.” {Vers 24.} Gud förvandlade honom och iklädde honom odödlighet. Genom att således vandra med Gud, vandrade han rakt in i himmelen.

 

Noa var också ”en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud.” Första Moseboken 6:9. ”Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte”, var Guds personliga vittnesbörd om honom. Kapitel 7, vers 1. Och även om han inte togs upp till himmelen som Hanok, fick han och hans familj nåden, att överleva Syndafloden.

 

Då Abraham var 99 år gammal, uppenbarade Gud Sig för honom och sade: ”Vandra inför mig och var fullkomlig.” {Första Moseboken 17:1.} Abraham lydde honom, och de fick ett så nära inbördes förhållande, att Gud kallade honom för Sin vän. Se Jesaja 41:8. ”Ty jag har utvalt honom”, sade Gud om honom, ”för att han skall befalla sina barn och efterkommande att hålla sig till HERRENS väg och handla rättfärdigt och rätt”. Första Moseboken 18:19.    

 

Vad Mose angår, råder det inget tvivel om, att han vandrade med Gud under alla de många år han var fåraherde ute i ödemarken. Bibeln säger om honom, att Herren talade med honom ”ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan.” Andra Moseboken 33:11.

 

Josua ägde också en klar förståelse av, att Gud var med dem under hela erövringen av Kanaan, att Han personligen närvarade hos dem. Då striden var över och han sände hem krigarna, uppmanade han dem till, att leva så, som han hade gjort. ”Men var mycket noga att hålla fast vid och följa de bud och den lag som HERRENS tjänare Mose har gett er, så att ni älskar HERREN, er Gud. Vandra på alla hans vägar, iaktta hans bud, håll er till honom och tjäna honom av hela ert hjärta och av hela er själ.’” Josua 22:5.

 

Kung David önskade, trots sina stora fel och sin fruktansvärda synd, innerligt, att bevara umgänget med Gud. Full av ånger och med stor ödmjukhet, sade han: ”Du har räddat min själ från döden, mitt öga från tårar, min fot från fall. Jag skall vandra inför HERREN i de levandes land.” Psaltaren 116:8-9.

 

I Nya Testamentet läser vi om, hur lärjungarna vandrade med Gud personligen i tre och ett halvt år. Detta innebar en samvaro, som de aldrig glömde. De talade och skrev om den, så länge de levde.

 

Johannes sade: ”Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, så ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” Första Johannesbrevet 1:6-7.

 

Och han sade även: ”Den som säger sig förbli i honom är skyldig att själv leva så som han levde.” Första Johannesbrevet 2:6.

 

Petrus delade denna syn: ”Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår.” Första Petrusbrevet 2:21.

 

Om vi, med andra ord, vill vandra med Gud, måste vi gå dit Han går. Vi kan inte välja vår egen väg, eller gå i en riktning Han inte bifaller.

 

”Vandrar två tillsammans utan att de kommit överens om det?”, frågar profeten Amos {3:3}, och självfallet måste svaret bli nej. Man måste enas om riktningen och målet, ja, till och med om samtalsämnena under färdens gång, eljest tar resan ett brått slut. Folk går inte länge tillsammans, om de inte kommer överens.

 

Kanske Du nu säger till Dig själv: Menar Gud verkligen detta? Kan Han verkligen vara intresserad av, att söka sällskap med en som mig?

 

Här har Du svaret: ”Han har kungjort för dig, o människa, vad gott är. Vad begär väl HERREN av dig annat än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?” Mika 6:8.

 

Alltså önskar Han faktiskt, att Du skall vandra med Honom. Otroligt nog, som det kan tyckas vara, är himmelens Gud så intresserad av Dig, att Han önskar, att Du skall vara Hans vän. Han inbjuder Dig till, att tillbringa resten av livets i Hans sällskap. Han önskar, att Du skall vandra med Honom, så länge Du lever.

 

Men innan Du tar emot erbjudandet, bör Du noga överväga, vad det innefattar.

 

Målet måste vara detsamma. Om Guds plan för Dig är, att Du skall nå fram till himmelen, och Du inte kan tänka Dig något sådant, stryks erbjudandet.

 

Vi måste vilja det gemensamt. Det kommer att uppstå omöjliga situationer, om Du inte vill följa de livsregler, som Gud har ställt upp. Du kan ju inte gärna säga till Gud, att Han skall ändra på dem. Så innan Du inleder vandringen med Gud, skulle det vara klokt, att överblicka Hans bud och bestämma Dig för, att inrätta livet i samklang med dem. I fall samvetet säger Dig, att Du överträder antingen det första, det tredje, det sjunde eller det tionde eller vilket som helst av de andra buden, är det bäst, att ordna upp den saken med Gud nu.

 

Vi måste dela ideal. Du måste älska det Gud älskar, och hata det Han hatar. Rättfärdighet, barmhärtighet och sanning måste vara lika dyrbara för Dig, som de är för Honom. Begär, egenkärlek och världsliga nöjen måste bli lika avskyvärda för Dig, som de är för Honom.

 

Du måste lära Dig, att glädja Dig över, att kunna förlåta Dina fiender, över att offra för Guds sak och över att vara fördragsam i oväsentliga frågor, eftersom tolerans är en hörnpelare för Honom. Du måste lära Dig, att hata alla hemskheter, allt förtryck och orättfärdighet, ja, faktiskt allt, som kan skada eller plåga Dina medmänniskor, ty dylikt hatar Gud.

 

Du måste söka ”först Guds rike”, ty naturligt nog är det detta, som intresserar Honom mest.

 

Önskar Du, att framdeles vandra med Honom? Är Du villig, att betala priset? Tänker Du låta Hans mål för Dig bli Ditt mål? Ämnar Du ge Honom Din vilja? Vill Du offra Dina ideal och i stället godta Hans? Om svar ja, väntar Dig nu möjligheter till andlig växt, som Du inte ens har drömt om. Dagarna, som ligger framför Dig, kommer att börja att lysas upp av himmelens ljus, och detta ljus kommer att leda Dig ända fram till det eviga livet. Din livsvandring kommer att fortsätta in i evigheten.

 

Och nära vid Din sida kommer Du – hela vägen – att ha En, som älskar Dig högt och vill vara Din vägledare, Din ledsagare, Din Frälsare och Din vän under alla stundande dagar.   

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 6. Ett Liv i Lycka och Framgång

Sektion 3

Bibeln i Vardagen

6. Ett Liv i Lycka och Framgång

Gud vill, att Du skall vara lycklig och ha framgång i allt Du företar Dig, och Han kommer att välsigna Dig med ”all andlig välsignelse”. Men det ingår också i Hans stora plan för Dig, att Du varje dag skall leva ett segrande liv. Han kommer att sätta Dig i stånd till, att leva så, att Du alltid kan gå med högburet huvud som segerherre. Inte med hjärtat fullt av stolthet, naturligtvis, för Hans barn är alltid ödmjuka, men i djup och innerlig lycka över, att kunna tjäna en sådan Frälsare och för att Du litar fullt och fast på, att Han tänker lägga allt tillrätta i Ditt liv.

Vi får ett visst begrepp om Hans plan för oss i dag, genom att läsa Hans budskap till det gamla Israel. Ta nu Bibeln och slå upp till Femte Moseboken. Här finner Du några av Hans ljusa löften Han har gett angående detta.

”Ty om ni noga håller alla dessa bud som jag ger er att följa, så att ni älskar HERREN, er Gud, och vandrar på alla hans vägar och håller er till honom”, säger Han genom Mose, ”då skall HERREN driva bort alla dessa folk för er som är större och mäktigare än ni själva… Ingen skall kunna stå er emot.” Femte Moseboken 11:22-25.

”När dina fiender reser sig upp mot dig, skall HERREN låta dem bli slagna inför dig. På en väg skall de dra ut mot dig, men på sju vägar skall de fly för dig.” Femte Moseboken 28:7.

”HERREN skall upphöja dig till ett heligt folk åt sig, så som han med ed har lovat dig, om du håller HERRENS, din Guds, bud och vandrar på hans vägar. Och alla folk på jorden skall se att du är uppkallad efter HERRENS namn och de skall frukta för dig.” Verserna 9-10.

Lägg märke till, att det inte talas om framgång på grund av militär makt, men på grund av folkets helgelse till Herren. De skulle bli respekterade, därför att de ägde höga ideal och levde enligt dem. Ingen skulle våga sig på, att göra något ont mot dem, som så tydligt var ett Herrens folk.

Löftet hade också en andlig innebörd: ”HERREN skall göra dig till huvud och inte till svans. Du skall endast vara över och aldrig vara under, om du lyssnar till HERRENS, din Guds, bud som jag i dag ger dig för att du skall hålla och göra dem.” Vers 13.

Senare, då Israel skulle tåga in i det Utlovade Landet, sade Herren till deras nye ledare, Josua: ”Ja, var stark och mycket frimodig så att du håller fast vid och följer all den undervisning som min tjänare Mose har givit dig. Vik inte av från den vare sig till höger eller till vänster, så skall du ha framgång vart du än går.” Josua 1:7.

Och vidare: ”Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var då inte förskräckt eller förfärad, ty HERREN, din Gud, är med dig vart du än går.’” Vers 9.

Josua trodde fullt och fast på de härliga löften, som Gud gav honom, och ledde folket från seger till seger, till dess han hade erövrat allt det land Herren hade sagt, att Han skulle ge Sitt folk. Då han kom till slutet på sitt liv, kunde han säga: ”Ingenting uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels hus. Allt gick i fullbordan.” Josua 21:45.

Nå, gäller dessa löften oss i dag? Det gör de, och varför skulle de inte det? Gud har inte ändrat Sina planer för dem, som älskar Honom och håller Hans bud.

Då Josua var borta, hamnade Israels folk på avvägar. De svek Gud och tillbad avgudar, och det kostade dem dyrt. De välsignelser Gud hade lovat dem, kunde Han inte längre ge dem. Men löftet gällde fortfarande. Det skulle förvisso uppfyllas, då Herren en gång fick ett folk här på jorden, som skulle komma att uppfylla de av Honom ställda villkoren.

Ett sådant folk fick Han. Genom aposteln Petrus säger Herren till de nitiska, ivriga, helhjärtade Jesu efterföljare, som utgjorde den kristna menigheten under det första århundradet: ”Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk”. Första Petrusbrevet 2:9-10, kursivering i Svenska Folk-Bibeln 98.

Eftersom de var ”Guds folk” och gjorde det, som var Honom till behag, blev välsignelserna utgjutna över dem. Som en älv i fullt flöde, kom den Helige Ande över dem och de ”drog ut som segerherre, för att segra.” Uppenbarelseboken 6:2.

Varje enskild medlem trodde, som Josua fordom, att Herren var med honom, vart han än begav sig. Han drog sig till minnes Mästarens löfte: ”Se, jag har gett er makt… att stå emot fiendens hela välde.” Lukasevangeliet 10:19. De talade trosvisst och förväntade sig framgång, och följaktligen drog de fram som en oemotståndlig här och grundlade ett världsrike för sin käre Frälsare.

Detta mod och denna klippfasta tro framträdde särskilt i livet hos honom, som var den störste missionär världen någonsin har sett, aposteln Paulus. Ingenting tycktes kunna skrämma honom.

Han hade det inte lätt, sedan han hade blivit kristen. Han fick sannerligen gå igenom mycket. Han berättade en del härom för församlingen i Korint:

”Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, allt under arbete och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta utan mat, frusen och naken. Förutom allt detta har jag den dagliga uppgiften, omsorgen om alla församlingarna.” Andra Korintierbrevet 11:24-28.

Allt detta skulle ha varit mer, än nog, för att ta modet från en människa, men Paulus lät sig inte skrämmas. ”Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark.” Kapitel 12, vers 10.

”Vi är på allt sätt trängda”, sade han, ”men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna… Ty vi vet att han som uppväckte Herren Jesus skall uppväcka oss tillsammans med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er.” Andra Korintierbrevet 4:8-9, 14.

”Därför tappar vi inte modet”, fortsatte han. ”Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” Verserna 16-18.

Vilken tro och vilket mod! En person med en dylik inställning låter sig inte skrämmas av något, och han låter sig heller inte hejdas av något i striden. Paulus ägde full tillit till, att Gud, som ledde och älskade honom, också skulle befria honom ur alla svårigheter. Paulus betraktade dagens prövningar och nederlag som en säker väg till slutlig seger.

Andra Korintierbrevet 2:14 lyder så här i Svenska Folk-Bibeln 98: ”Men vi tackar Gud, som alltid för oss fram i Kristi segertåg”.

Han hade utan tvivel sett romerska general dra ut i spetsen för sina legioner till de otaliga krigen i gränstrakterna. Och han hade sett dem vända tillbaka med rikt byte, som de kunde lägga fram inför kejsarens fötter.

”Så är mitt liv”, sade han, ”ett ständigt triumftåg. Den enda skillnaden är, att jag inte tjänar kejsaren, utan konungarnas Konung.”

”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?”, frågar han de kristna i Rom. ”Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd?… Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” Romarbrevet 8:35-39.

Han behöll sin kämpaglada inställning livet ut. I sitt sista brev, som han skrev strax före sin avrättning, säger han: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst.” Andra Timoteusbrevet 4:7-8.

Hur klarade han av, att hålla kvar modet under alla dessa förfärliga prövningar? Vi får en glimt av hemligheten till hans segerrika liv i hans ord till korintierna: ”Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag.” {Andra Korintierbrevet 4:16.} För honom var varje dag ny. Han höll sig alltid nära Gud, som är källan till all andlig styrka. I stället för att låta sig knäckas av prövningar och oförskämdheter av varje slag, lade han fram dem inför Gud i bön. Då han blev hotad och förföljd, tänkte han på Guds vidsträckta plan för människornas frälsning, och då försvann hans rädsla.

Men det var till Efesus’ församling han talade tydligast om hemligheten till ett dylikt liv. Han ville, att de skulle vara lika ”starka i Herren och hans väldiga kraft”, som han själv var. Han önskade också, att de skulle leva ett liv i seger. Därför förmanade han dem så här:

”Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte kring era höfter och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Tag dessutom trons sköld. Med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord.” Efésierbrevet 6:10-17.

Lägg noga märke till denna rustning, ty även Du måste ha den på Dig, för att leva i seger.

Först och främst har Du sanningens bälte kring höfterna, därnäst rättfärdighetens pansar, så trons sköld, frälsningens hjälm och slutligen Andens svärd, som är Guds Ord.

Givetvis är denna rustning en andlig rustning. Den skyddar först och främst sinne och känslor. Men har Du väl fått på den, skyddar den hela människan mot den Ondes ”brinnande pilar”.

Sanningen skänker oss säkerhet och sätter oss i stånd till, att tänka klart och redigt.

Rättfärdigheten ger oss självtillit och friger oss från fruktan för kritik.

Friden gör oss milda och vänliga samt hjälper oss med, att överse varje förnärmelse och varje personligt angrepp på oss eller vår tro.

Tron ger oss ett mod och en kraft, som låter oss se alla vanskligheter och besvikelser ur rätt synvinkel.

Guds Ord ger oss alla vapen vi behöver i striden mot mörkrets makter. Liksom det flammande svärdet vid ingången till Edens Lustgård vänder det sig ”av och an” i kampen mot ondskan.

Lägg särskilt märke till den sista delen av rustningen, som aposteln kallar för ”Guds ord”, för det är ju den Heliga Skrift, Din egen Bibel.

Det betyder nämligen, att just denna bok, som Du har i Ditt hem, kan lotsa Dig tryggt ut ur varje bryderi i livet, varje sorg och varje motgång. Den är det effektiva hjälpmedlet till ett liv i seger både här och i evigheten.,

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 5. Välsignelser i rikt Mått

Sektion 3

Bibeln i Vardagen

5. Välsignelser i rikt Mått

Du kan öppna Himmelens slussportar. Detta är ytterligare ett av Bibelns stora löften. Du finner det i Malaki 3:10. Gud valde tydligen detta starka uttryck, för att säga, hur villig Han är, att uträtta stordåd för dem, som älskar Honom.

”För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig nu i detta, säger HERREN Sebaot, om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över er i rikt mått.”

I svunnen tid hade man för sed, att vid högtider och vigslar öppnade de rika fönstren i övervåningen på sina hus och släppte ned silver- och guldmynt till dem, som gick förbi nere på gatan. Det kan gott vara så, att profeten hade något liknande i tankarna, då han skulle förmedla Guds löfte. Den avgörande skillnaden är dock, att Guds gåvor är så stora och omfattande, att ingen har tillräckligt stor plånbok, att rymma dem i.

Han ”öser ut” Sina välsignelser över dem, som är trogna mot Honom. Han är inställd på, att ge allt Han har. Han skulle faktiskt utgjuta hela Himmelens rika skattkammare vid behov, för att bistå Sina trofasta barn.

Nästa vers innehåller ett löfte om ändå flera välsignelser: ”Och för er skull skall jag näpsa gräshopporna så att de inte fördärvar frukten på marken. Inte heller skall vinstocken på fältet bli utan frukt, säger HERREN Sebaot.”

De flesta av Malakis åhörare var bönder, och de förstod fullt ut, vad han menade. Hela deras intäkt berodde på en god, ofördärvad skörd. De hade säkert ofta drömt om ett medel mot de många skadedjur, som plågade dem och förstörde deras skördar. De måste säkert också ha önskat sig en jämn och säker pollinering av blommorna på sina vinträd, för att trygga en god skörd av vindruvor. Nu fick de veta, att de inte längre behövde bekymra sig för dessa orosmoln. Naturens Gud skulle gripa in och ta Sig an detta åt dem. Visserligen är Han osynlig för oss, men följderna av Hans nya omsorg om dem skulle bli synliga för alla. Han skulle påverka de olika insekternas verksamhet så, att den medförde bästa möjliga utfall både ute på fälten och i fruktträdgårdarna. Han skulle inskränka skadeinsekternas härjningar och maximera de nyttiga insekternas insatser.

Verkan av denna gudomliga hjälp åt Israels barn var, att deras land skulle bli rikt och fruktbart. Levnadsstandarden skulle stiga, så att grannfolken skulle vilja veta orsaken till framgången. ”Och alla folk skall prisa er lyckliga, ty ni skall vara ett ljuvligt land, säger HERREN Sebaot.” Vers 12.

Som med många andra löften från Gud, skulle välsignelserna gälla alla människor, men alla skulle inte komma att ta emot dem. De, som hatade Gud eller var likgiltiga inför Hans inbjudningar, skulle inte erfara någon framgång.

Det allvarliga fel, som Guds folk hade begått på Malakis tid, var att de inte hade erlagt den tiondel av sin intäkt, som Gud hade sagt skulle gå till Hans saks främjande i landet. De hade använt Guds pengar, tiondet, åt sig själva. Följden var, att prästerna och leviterna saknade nödvändiga medel till tjänsten i helgedomen. Det var därför, som profeten så enträget förmanade dem: ”För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus.”

För alla dem, som gav akt på förmaningen och gjorde det i Herrens ögon rätta, genom att erlägga sitt tionde, skulle Himmelens slussportar öppnas. För alla andra skulle de förbli stängda.

De, som lydde Herren, skulle få otaliga välsignelser, de olydiga skulle inte få något. Ja, de skulle drabbas av ”förbannelse”. Se vers 9. Betyder då det, att en människa kan köpa sig Guds välvilja, genom att ge tio procent av sin inkomst till goda ändamål? Nej, inte alls. Det går inte, att köpa Guds välsignelser.

Varför fordrar Han då en tiondel av vår intäkt?

Det kan ej bero på, att Han behöver pengarna, ty: ”Mig tillhör silvret och mig tillhör guldet”, säger Han (Haggai 2:9), och: ”alla skogens djur är mina, boskapen på de tusen bergen.” Psaltaren 50:10. Hans rikedom går inte att mäta med mänskliga mått, och våra små gåvor ökar inte Hans välstånd.

Orsaken måste vara en annan. Gud vill, att vi erlägger en tiondel av vår inkomst till Honom som ett erkännande av, att allt det vi äger, egentligen tillhör Honom, och att vi bara förvaltar Hans egendom.

Tiondebetalningen finner vi tidigt i historien, länge innan det fanns någon israelit. Bibeln berättar, att Abraham betalade tionde till en präst åt ”Gud den Högste” (se Första Moseboken 14:18), och att Jakob gav ett löfte om, att göra det (Första Moseboken 28:22). Senare blev denna ordning en del av Moselagen, eftersom den utgjorde det bästa sättet, att samla in nödvändiga medel till underhållet av präster och leviter på. Sedan betraktades tiondet ned genom åldrarna som ”helgat åt Herren”.

Jesus nämnde bara en gång ordningen med tionde, men Hans ord är av särskilt intresse. På Hans tid erlade Israels religiösa ledare ett riktigt tionde, men de gjorde det på grund av lagens krav, inte av kärlek till Gud. De gjorde det, för att de ville samla på goda gärningar och för att vinna gott rykte ibland folket, samtidigt som de försummade det, vilket i Guds ögon vägde tyngre.

”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra. Ni blinda ledare! Ni silar mygg och sväljer kameler.” Matteusevangeliet 23:23-24.

Här visar Han oss, att det väsentliga i vårt förhållande till Gud är kärleken. Genom att nogsamt betala tionde, hade de ”silat mygg”, och med sin fullständiga avsaknad av kärlekens frukter, rätten, barmhärtigheten och troheten, hade de ”svalt kameler”.

Det är intressant att lägga märke till, att Jesus anbefaller tiondebetalning som något vi bör göra. Det här är också det bästa sätt man har kommit fram till, att hålla igång församlingsarbetet på. Men Han uppmärksammar samtidigt, att också denna Guds förordning kan missbrukas. Det nyttjar föga, att komma med pengar till Guds sak, i fall man är Honom otrogen och obarmhärtig mot medmänniskorna. Det är en av de värsta formerna av hyckleri. Då visar man tydligt, att man inte känner Gud, och att man saknar insikt om orsaken till införandet av ordningen med erläggande av tionde.

Det är bara när tionde erläggs av kärlek till Gud, som Hans utlovade välsignelser följer. Att betala tionde, därför att Gud har föranstaltat det, är värdelöst.

Skall vi som kristna betala tionde i dag? Det här spörsmålet har livligt diskuterats. Dock bör det betyda något för oss, att Kristus yttrade, att: ”Det ena borde ni göra”. Och Paulus betonar ju, att: ”Så har också Herren befallt att de som predikar evangeliet skall leva av evangeliet.” Första Korintierbrevet 9:14.

Det finns tiotusentals kristna, som följer denna plan för understöd av Herrens sak i dag, och helt klart lider de ej ekonomisk skada därav. De tycks få ut mer av sina återstående nio tiondelar, än de, som använder samtliga tio tiondelar för eget bruk.

Det ligger en välsignelse i tiondegivning. En väldigt stor välsignelse kommer härav - precis som Gud lovade i Malaki. Himmelens slussportar öppnas, och Herrens välsignelser blir utösta långt över vår förväntan. Många välkända affärsmän menar, att deras betydande framgång beror på, att de har följt denna gudomliga ordning. Ibland dem kan vi nämna män som John D. Rockefeller, F. W. Woolworth, William Wrigley och William Colgate.

Emellanåt - när så är påkallat - uppfyller Gud Sitt löfte om, att ”näpsa gräshopporna” och på så sätt skydda skörden åt trofasta kristna.

För några år sedan besökte jag en jordbrukare i California, där detta faktiskt inträffade. Sådden artade sig väl, men så fick han en dag på ett gärde se den fruktade Coloradoskalbaggen. Han visste, att det bara skulle dröja några timmar, innan hela skörden hade blivit uppäten, och blev naturligtvis förtvivlad.

Men då hade hans lillgamla dotter något att framföra: ”Far”, sade hon, ”Du betalar tionde, inte sant? Borde vi då inte be Gud om, att hålla Sitt löfte och driva bort skalbaggarna?”

Tillsammans föll de på knä och bad innerligt till Gud om, att Han måtte hjälpa dem, och att Han måtte uppfylla det löfte, som Han hade gett i Malaki 3:10-11.

Då de reste sig upp igen, såg de en flock koltrastar slå sig ned på gärdet, som skalbaggarna hade uppsökt. Och det kom ständigt flera koltrastar. Det dröjde inte länge, sade bonden, förrän hela himlen vimlade av dem. De stannade där i några minuter, men då de flög sin kos igen, återstod det inte en enda skalbagge. Koltrastarna hade tagit dem alla, och skörden var räddad.

En missionär i Öst-Afrika, som är en personlig vän till mig, berättade en gång följande historia: Under den stora gräshoppsplåga, som drog fram över Kenya i Augusti 1931, slukades allt grönt, varför myndigheterna måste införa förhållningsregler, för att rädda befolkningen från hungersnöd. Då var det en inhemsk kristen, som bestämde sig för, att be om Guds särskilda beskydd. Han var en trofast tiondebetalare, som kunde löftet i Malaki utantill. Nu ville han pröva, om det skulle gå i uppfyllelse för honom också.

Hans grannar, som var hedningar, retades med honom och sade, att hans Gud säkert var lika hjälplös som deras i denna situation, men han fortsatte att be i tro.

Då gräshopporna så nådde deras distrikt, åt de upp all växtlighet. Det återstod inte så mycket som ett grässtrå, en vetestjälk eller ett grönt blad på ett träd. Men då de drog vidare, återstod det ändå något efter dem. Den lilla trädgården åt den ödmjukt troende kenyanen låg där grön och skön likt en oas i den allmänna förstörelsen. Folk kom långt ifrån, för att beskåda sällsamheten och kunde bara inte förstå, hur det här hade varit möjligt.

Liknande händelser har inträffat på de mest skilda platser världen över. Somliga gånger berättar tidningarna om dem, men vanligen tiger de. Men det råder inget tvivel om, att detta Guds löfte också uppfylls i vår tid. Hur Han åstadkommer detta, vet ingen. Nå, det som är ett mysterium för oss, är inget mysterium för Honom. Han har skapat allt och känner till lösningen på alla svårigheter.

Varför inte ställa Honom på prov? Han inbjuder Dig till, att göra det. Skulle Du bestämma Dig för, att ge Honom en tiondel av Din inkomst - antingen den är stor eller liten - öppnar Du Himmelens slussportar. In i Ditt liv kommer det att flyta välsignelser så stora och så talrika, att Du inte kommer att få plats för dem alla.

Det är faktiskt värt ett försök.

Maxwell. Vårt Kristna Arv. Sektion 3. Bibeln i Vardagen. 4. Skattkammaren står öppen

Sektion 3

Bibeln i Vardagen

4. Skattkammaren står öppen

Några av Guds löften kan rent av ta andan ur en. De är nästan för bra, för att vara sanna. Han säger oss faktiskt, att Han tänker göra vad som helst för dem, som älskar Honom.

Om Du önskar att veta, hur det känns att vara rik, slå då upp Psaltaren 84:12 i Bibeln: ”Han vägrar inte dem något gott som vandrar i fullkomlighet.”

Samma löfte ges i Psaltaren 34:10: ”de som fruktar honom lider ingen brist.”

Och betrakta nu detta i Psaltaren 37:4: ”Ha din glädje i HERREN, han skall ge dig vad ditt hjärta begär.”

Slå sedan upp Femte Moseboken och läs, vad Gud var villig, att göra för Sitt folk på Mose tid: ”Om du lyssnar till HERRENS, din Guds, röst, genom att noggrant följa alla hans bud… skall… alla dessa välsignelser… komma över dig och nå fram till dig… Välsignad skall du vara i staden, och välsignad ute på marken… Välsignad skall din korg vara och välsignat ditt baktråg. Välsignad skall du vara när du kommer in, och välsignad skall du vara när du går ut.” 28:1-6. Och: ”HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himlen”. Vers 12.

Det var, som om Gud skulle ha sagt till dem: ”Jag kommer att ge Er alla dessa välsignelser, och om Ni skulle behöva något ytterligare, säg bara till, kom och ta det Ni behöver. Min skattkammare och Mitt förrådshus står öppna för Er.”

Att dessa rent otroliga löften inte bara gällde Hans folk i svunnen tid, framgår av den Heliga Skrift. Igen och igen framhålls denna härliga sanning, att Gud så gärna vill vara lika givmild mot alla människor i alla tidsåldrar. ”Och vad ni än ber om i mitt namn, skall jag göra, för att Fadern skall bli förhärligad i Sonen.” Johannesevangeliet 14:13.

Lägg märke till detta uttryck: ”vad… än”. Det påminner om det vidunderliga ”den som” i Johannesevangeliet 3:16. Båda är lika omfattande. De berättar båda om en gränslös rikedom och om en gränslös villighet, att dela denna rikedom med andra.

För att försäkra Sig om, att ingen skulle missförstå Honom, eller undervärdera erbjudandet, tillade Jesus: ”Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det.” {Johannesevangeliet 14:14.} Kort tid senare upprepade Han löftet: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.” Johannesevangeliet 15:7.

Du har här läst några av de mest anmärkningsvärda löftena om hjälp och välsignelse, som någonsin har getts. Vi skall också citera deras ordalydelse i Norska Bibelsällskapets Nya Testamentet för Ungdom:

”Allt ni ber om i mitt namn, skall jag göra.”

”Om ni ber mig om något i mitt namn, skall jag göra det.”

”Om ni alltid förblir i mig och mina ord i er, kan ni be om vad ni vill, och ni skall få det.”

Om ord betyder något, har Gud sett till, att alla våra goda och rena önskningar går att uppfylla. I fall vi är olyckliga och vårt andliga liv är tomt och fattigt, måste felet vara vårt och inte Hans. Han har gett oss Sina löften och öppnat de största möjligheter för oss. Han är beredd, att fylla våra liv med de största välsignelser. Om vi ”inte har”, är det för att vi ”inte ber”. Se Jakobsbrevet 4:2.

En av orsakerna till, att Jesus kom till vår jord och dog för oss på Golgata kors, var Hans önskan om rikedom åt dem, som tar emot och älskar Honom. ”Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” Andra Korintierbrevet 8:9.

Inte nödvändigtvis rika materiellt sett, ty den rikedomen äger föga värde hos Gud, men rika på Andens gåvor, och de är trots allt de enda bestående värdena. Genom Honom kan vi bli rika på visdom, kunskap, tro, vänlighet och kärlek. ”Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron  och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom?” Jakobsbrevet 2:5.

”Om någon av er brister i visdom”, skrev Jakob, ”skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.” {Jakobsbrevet 1:5.}

Detta Skriftställe framhäver också, att Gud är mer, än välvilligt inställd mot oss och alla våra behov och böner. Han vill så gärna hjälpa oss. Hans villighet går bara att jämföra med Hans kärlek, som ju är gränslös. Han är villig, att hjälpa Dig, eftersom Han älskar Dig.

Med samma sanning i tankarna, säger aposteln Paulus: ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom?” Romarbrevet 8:32.

Han såg alltså så här på det: Då Gud älskade oss tillräckligt högt, för att utge Sin ende Son som försoning för våra synder, skulle Han aldrig kunna vägra oss något av det, som tjänar till vårt bästa här i livet och i evigheten.

Han har naturligtvis rätt, och det han säger, hjälper oss till, att bättre förstå den verkliga innebörden hos Kristi löfte: ”Allt ni ber om i mitt namn, skall jag göra.”

Ordet ”allt” innesluter givetvis inte sådant, som är ont eller som kan skada oss eller andra. Men det innefattar å andra sidan allt, som är nyttigt för oss, som stämmer överens med Guds vilja, allt, som främjar Hans rike i oss och hos andra.

Och eftersom Han säger ”allt”, skall vi aldrig frukta för, att lägga fram inför Honom allt, stort och smått, i bön. Vi behöver aldrig vara ängsliga över, att vi ber om för mycket, eller kommer för ofta. Vi ärar Honom, genom att komma med allt till Honom. Vi visar på så sätt, att vi tror på Hans offer för oss och Hans kärlek till oss. Vi tror, att Han både kan och skall hjälpa oss.

Vissa tycks tro, att de bara får ta upp småsaker i bön till Gud, att det bara är meningsfullt, att påpeka dessa. De verkar vara rädda för, att öppna hjärtat på vid gavel och berätta för Honom om sina verkligt stora bekymmer och hjärtats sanna angelägenheter. Men Gud vill, att vi skall ta upp allting med Honom. Han gläder Sig mest, när Han tillåts att göra verkligt stora ting för Sina barn, ty Han ”förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker”. Efésierbrevet 3:20.

Lägg märke till, att Jesus inte säger: ”Om Ni ber i Mitt namn om något litet, skall Jag göra det”, utan Han säger: ”Allt Ni ber om”. Och det innefattar också de stora saker, som för oss ter sig orimliga, ja, inget för oss.

”Ropa till mig”, sade Herren genom profeten Jeremia, ”så vill jag svara dig och låta dig höra om stora och ofattbara ting som du inte känner till.” Kapitel 33, vers 3.

Det är detta Han så gärna vill höra oss göra - att komma till Honom med våra böner i tro och förvänta oss stora ting tack vare vår bön.

Det är nämligen många, som har tagit Gud på orden, och de har upplevt, att Han har uträttat formliga under för dem.

I Bibeln läser vi om Elia, som nedkallade eld från himlen - inte till egen ära, men för att Gud skulle äras därigenom.

”’HERRE, Abrahams, Isaks och Israels Gud”, bad han, ”låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta.” Första Konungaboken 18:36.

Det här var en kort och enkel bön, men den visar, att profeten helhjärtat hade helgat sig till tjänst för Gud, och att han bara hade en önskan, att Guds heliga namn måtte bli ärat. Utfallet blev också, att: ”Då föll HERRENS eld ner”. {Vers 38.}

Det är dylika böner Gud besvarar. Som Johannes säger: ”om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss.” Första Johannesbrevet 5:14.

Kung Hiskia bad en liknande bön, sedan han hade mottagit ett brev från kungen i Assyrien, som krävde Jerusalems omedelbara kapitulation. Han tog brevet och ”gick… upp i HERRENS hus och bredde ut det inför HERRENS ansikte. Och Hiskia bad till HERREN och sade: ’HERRE Sebaot, Israels Gud, du som tronar på keruberna, endast du är Gud över alla riken på jorden. Du har gjort himmelen och jorden. HERRE, böj ditt öra och hör. HERRE, öppna dina ögon och se. Hör alla Sanheribs ord, som han har talat för att håna den levande Guden. Det är sant, HERRE, att kungarna i Assyrien har ödelagt alla länder… Men nu, HERRE, vår Gud, rädda oss ur hans hand, så att alla riken på jorden förstår att du är HERREN, endast du.’” Jesaja 37:14-20.

Det låg Hiskia varmt om hjärtat, att Herrens namn skulle förhärligas. Svaret på hans bön blev, att den assyriska hären förintades på ett gåtfullt sätt, och att Sanherib måste återvända till Nineve med oförrättat ärende.

Men exempel på stora triumfer efter innerlig och allvarlig bön av troende män och kvinnor finner vi inte bara i Bibeln.

Alla har hört om George Müller och hans världsberömda barnhem i engelska Bristol. Då han inledde sitt arbete för de föräldralösa år 1836, bestämde han sig för, att han bara skulle lita på Gud. All hjälp skulle komma från Honom. Sedan dess och till 1959 års utgång hade barnhemmet mottagit drygt sextio millioner kronor i frivilliga gåvor. Medlen kom som svar på bön. Inga vädjanden till utomstående hade skickats. Tänk på detta böneämne, sextio millioner kronor! Det krävde tro. Men Gud sände alla dessa pengar, och hemmet har kunnat förbarma sig över mer, än sjutton tusen föräldralösa barn.

Müllers tro blev också nästan till ett ordstäv, och hans goda exempel inspirerade många andra till, att allvarligt söka Gud i bön. Han lade fram alla sina behov, små som stora, inför Gud, och gjorde det med tron hos den, som är säker på bönhörelse.

Då han en gång korsade Atlanten, kom hans skepp in i tät dimma. Han stegade fram till kaptenen och sade: ”Jag vill bara få sagt, att jag måste vara i Quebec före Lördag eftermiddag.”

”Det är alldeles omöjligt”, svarade kaptenen.

”Nåväl”, sade Müller, ”kan inte Ni och Ert skepp få dit mig i tid, kommer Gud på en annan utväg. Jag har inte brutit ett avtal på 57 år.”

”Jag skulle mer, än gärna hjälpa Er, om jag bara kunde”, sade kaptenen, ”men ingen kan betvinga dimman.”

”Låt oss gå in i kartrummet och be”, sade Müller.

”Har Ni någon aning om, hur tjock dimman är?”, frågade kaptenen.

”Nej”, svarade Müller, ”jag bryr mig inte om dimmans täthet. Det, som är intressant för mig, är vad Gud tänker göra. Han leder allt i mitt liv.”

Tillsammans gick de så till kartrummet, och Müller bad: ”Herre, om det är enligt Din nådiga vilja, låter Du denna dimma försvinna. Du känner ju till avtalet Du har ingått åt mig i Quebec på Lördag. Jag tror, att Du kommer att höra min bön.”

Då han hade slutat, skulle kaptenen till att be, men Müller klappade honom på axeln och sade, att det behövde han inte. ”För det första”, sade han, ”tror Ni inte, att Han kommer att göra något sådant, och för det andra tror jag, att Han redan har tagit bort dimman, så Ni behöver inte be om detta.”

Kaptenen såg högst förbluffad ut, och Müller fortsatte: ”Kapten, jag har känt Herren i 57 år, och det har inte gått en endaste dag under denna tid, utan att jag har sökt Honom i bön och blivit hörd. Stå upp och öppna dörren, så kommer Ni att se, att dimman är borta.”

Då kaptenen öppnade dörren, var dimman borta.

I boken ”Vi tyckte vi hörde Änglarna sjunga” berättar löjtnant James C. Whittaker om dagarna han tillbringade i en gummibåt, sedan hans flygmaskin hade störtat i havet. Hungriga, törstiga och svårt brända av den tropiska solen, fann han och hans kamrater så småningom vägen till Gud, för att söka hjälp där.

Den trettonde dagen av denna fruktansvärda upplevelse tycktes de få ett tillfälle till lindring. De fattade nytt mod, då den brännande solen äntligen gick i moln. Molnet verkade komma rakt emot dem, och uppenbarligen gav det ifrån sig kraftigt regn. Men plötsligt vände vinden, och molnet började att driva åt annat håll. Besvikelsen var förfärlig.

”Men av en eller annan orsak”, säger löjtnant Whittaker, ”bevarade jag tron. För första gången hände det, att jag ledde de andra i bön. Liksom så många av de andra visste jag inte, hur jag på rätt sätt skulle nalkas Gud i bön. Jag talade därför närmast till Honom som till en far eller till en vän.

’Gud’, sade jag i min bön, ’Du vet, vad det här färskvattnet skulle betyda för oss. Nu för vinden bort det. Det står i Din makt, Gud, att sända vattnet tillbaka till oss. Det skulle inte vara svårt för Dig, men för oss är det en fråga om liv eller död.’”

De stirrade spänt på skyn, väntade, hoppades. Då skedde miraklet. Löjtnant Whittaker säger:

”Det finns ting, som saknar naturlig förklaring. Vinden ändrade inte riktning, men regnbågen stannade, där den var. Och så började den långsamt, att röra sig bort mot oss, rakt emot vindriktningen.

Måhända en meteorolog skulle ge en förklaring, som skulle göra vissa nöjda. En av dem försökte, att göra det med Dig. Han talade om en tvärgående vind, som tryckte regnskuren motsatt väg mot vindriktningen. Ett sådant tryck kunde dock inte märkas av. Regnmolnet rörde sig åter mot oss med majestätiskt lugn. Det var, som om en allsmäktig hand ledde det över havet och emot oss.”

De fick massor av vatten, släckte törsten och tvättade saltet ur såren, som solen hade gett dem. De fick också nytt mod till, att möta resten av den ohyggliga upplevelsen med. Nu visste de, att Gud inte skulle svika dem.

Från det senaste världskriget har vi också en annan berättelse, nämligen om en flygande fästning, som störtade i havet på väg till Australien. De tio männen ombord kom i sina medhavda gummibåtar, och piloten, major Lindberg, berättar något om deras känslor och upplevelser:

”Till att börja med”, sade han, ”var mannarna ganska modlösa. De såg knappt några utsikter till, att vi skulle komma undan med livet i behåll. Men det fanns ett undantag, en ung man från Texas, som hette Fernandez. Så snart, som vi hade tagit oss upp på flottarna, började han att be, och strax därpå ruskade han om oss, genom att säga, att han visste att Gud hade hört hans bön, och att vi skulle bli räddade.”

En av manskapet, Percy Waxmann, berättade mera om den vidare händelseutvecklingen:

”De drev där på flottarna i det brännande solskenet, och de fick spruckna läppar och svullna tungor, så Fernandez fick sjunga sina lovsånger ensam. Dock bad de tillsammans med honom. Den tredje dagen strax före solnedgången såg de konturen av en liten ö, och strax efteråt såg de något otroligt, ty från ön kom det ut tre kanoter fulla av infödingar rätt emot dem. De visade sig vara australiska urinvånare, fiskare från fastlandet, som legat flera hundra sjömil borta. Personerna berättade senare för Lindberg, att de dagen förut hade varit på väg hem med fångsten, då de fick en underlig ingivelse. Det var något, som tvingade dem till att ändra kurs och bege sig till den lilla, obebodda korallön, där de inte hade något att göra. Och då de nådde fram till ön, fick de så se major Lindberg och de andra ute på flottarna.”

Men det är inte bara vid olyckor under krig, som Gud kommer nära, för att rädda dem, som söker Hans hjälp. Han vakar över Sina barn på alla ”olyckans dagar”.

För några år sedan berättade en dam för mig följande personliga erfarenhet. Hennes far, som var bonde i Canada och ett trofast Guds barn, råkade en gång i allvarliga ekonomiska svårigheter. Under loppet av vintern blev det riktigt illa för dem, och till slut hade de fem i familjen mat bara till en måltid. I sin förtvivlan samlade fadern dem alla till bön. Han såg ingen utväg. Nu hotades de av svält. Efter bönen, sände han i väg en av pojkarna till postkontoret, som låg flera kilometer bort. Pojken kom tillbaka med ett brev. I kuvertet låg det en check på fyra hundra kronor. Det var pengar bonden hade lånat ut till en man tretton år tidigare.

Önskar Du, att Gud skulle göra så också för Dig? Det kan Du få uppleva. Han älskar Dig och vill inte något hellre, än att bistå Dig i Dina vanskligheter. Han vill uträtta stora ting för Dig. Ge Honom bara ett tillfälle. Lägg fram för Honom Dina behov, Dina hopp, Din längtan. Be om bestämda ting och upplev detta, att få svar och böner uppfyllda.

”Kalla på Mig”, säger Han, ”så skall Jag svara.”

”Be om, vad Ni vill, så skall Ni få det.”