White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 2. En Frälsare åt Er

 Tidsåldrarnas Längtan

Andra Kapitlet: En Frälsare åt Er

Grundat på Lukasevangeliet 2:1-20.

Härlighetens Konung underkastade Sig den djupaste förnedring, då Han iklädde Sig mänsklig natur. Torftig och motbjudande var Hans jordiska omgivning. Han dolde Sitt majestäts härlighet, för att Hans yttre framträdande ej skulle bli föremål för uppmärksamhet. Han undvek utvärtes ståt. Rikedom, världslig ära och mänsklig storhet kan nämligen ej frälsa en själ från döden. Det var ej Jesu avsikt, att dra människornas uppmärksamhet till Sig med jordiska hjälpmedel. Endast den himmelska sanningens skönhet skulle hänföra dem, som ville följa Honom. Messias’ karaktär hade för länge sedan blivit skildrad i profetian, och Han önskade, att människorna skulle ta emot Honom på grund av Guds Ords vittnesbörd.

Änglarna, som förundrat sig över den härliga återlösningsplanen, väntade på att få se, hur Israel skulle ta emot Gudasonen, iklädd mänsklig gestalt. De besökte det utvalda folkets land. Andra folk sysslade ännu med fabler och dyrkade falska gudar. Men till det land, där Guds härlighet blivit uppenbarad och där profetians ljus lyst, kom änglarna. De besökte osedda Jerusalem, de gick till de korade uttolkarna av de heliga utsagorna och till det invigda prästerskapet i Guds tempel. Prästen Sakarias hade redan, då han förrättade sin tjänst i templet, hört budskapet om Messias’ nära förestående ankomst. Förelöparen var redan född. Tecken och förutsägelser hade vittnat om Hans mission. Budskapet om Hans födelse och den underbara innebörden av Hans kall hade förkunnats vida omkring. Och ändå gjorde Jerusalem inga förberedelser, för att välkomna sin Frälsare.

Med förundran såg de himmelska budbärarna likgiltigheten hos det folk, som Gud kallat att meddela världen den gudomliga sanningens ljus. Den judiska nationen hade blivit bevarad såsom ett vittnesbörd om, att Kristus skulle födas av Abrahams säd och av Davids ätt, och likväl visste de inte, att Hans ankomst stod för dörren. I templet hänvisade morgon- och aftonoffret dagligen till Guds Lamm, men inte ens här vidtog man förberedelser, för att ta emot Honom. Nationens präster och lärare visste ej, att tidsåldrarnas största händelse nu skulle äga rum. De upprepade sina meningslösa böner och utförde sina gudstjänstceremonier, för att bli sedda av människorna, men i sin ävlan efter rikedomar och världslig ära var de oförberedda på Messias’ framträdande. Samma likgiltighetens sömn hade sänkt sig över hela Israels land. Själviska och förvärldsligade sinnen var oberörda av den glädje, som uppfyllde himmelen. Endast några få längtade efter, att se den Osynlige. Och till dessa blev himmelens budbärare sända.

Änglar ledsagade Josef och Maria på deras färd från hemmet i Nasaret till Davids stad. Det kejserliga Roms påbud om, att hela världen skulle skattskrivas, nådde även dem, som bodde och byggde ibland Galiléens berg. Liksom i forna dagar Cyrus eller Koresh hade blivit kallad att bestiga världsrikets tron, för att frige Herrens fångar ur fångenskapen, blev kejsar Augustus redskapet att fullgöra Guds avsikt, då det gällde att föra Jesu moder till Betlehem. Hon är av Davids hus och släkt, och Davids Son måste födas i Davids stad. ”Men du, Betlehem Efrata”, hade profeten sagt, ”från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar” (Mika 5:2).

Men i den stad, som tillhörde deras kungasläkt, blir de ej igenkända eller väl mottagna, utan snarare skymfligt bemötta. Trötta och husvilla fortsätter de den trånga gatan tvärs genom staden från stadsporten till de östra utkanterna, förgäves sökande en viloplats för natten. Det finns intet rum för dem i härbärget. Till sist finner de en tillflyktsort i ett bristfälligt skjul, avsett till härbärge åt djur, och här föds världens Frälsare.

Människorna vet dock ingenting härom, men nyheten fyller himmelen med jubel. Med ett djupare och ömmare intresse, än någonsin dras väsendena i ljusets värld till denna jord. Hela världen blir ljusare på grund av Hans närvaro. Över Betlehems kullar samlas en otalig skara änglar. De väntar på tecknet, att få förkunna för hela världen den glada nyheten. Hade Israels ledare varit sin uppgift trogna, skulle de fått dela den stora glädjen, att förkunna nyheten om Kristi födelse. Men nu gick de förlustiga därom, de går miste om den.

Herren säger: ”jag skall utgjuta vatten över det som törstar och strömmar över det torra.” ”För de rättrådiga går han upp som ett ljus i mörkret” (Jesaja 44:3; Psaltaren 112:4). Över dem, som söker ljuset och med glädje mottar det, skall strålarna från Guds tron lysa klart.

I de ängder, där herdegossen David förde sina hjordar i bet, höll fortfarande herdar vakt om natten. Under de tysta timmarna talade de sannolikt med varandra om den utlovade Frälsaren och bad, att Konungen snart måtte komma och bestiga Davids tron. ”Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket förskräckta. Men ängeln sade: ’Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.”

Vid dessa ord fylldes de lyssnande herdarnas sinnen med visioner om framtida härlighet. Förlossaren hade kommit till Israel! Makt, upphöjelse, storhet och seger skulle Hans ankomst medföra. Men ängeln måste bereda dem på, att känna igen sin Frälsare i fattigdom och förnedring. ”Och detta är tecknet”, sade han, ”Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.’”

Den himmelske budbäraren hade stillat deras fruktan. Han hade sagt dem, hur de skulle finna Jesus. Med öm hänsyn till deras mänskliga svaghet hade han gett dem tid, att vänja sina ögon vid den himmelska strålglansen. Sedan kunde glädjen och härligheten inte längre döljas. Hela nejden lystes upp av den strålande glansen från Guds härskaror. Jorden förstummades och himmelen sänkte sig ned, för att lyssna till sången:

”Ära vare Gud i höjden,

och frid på jorden,

bland människor till vilka

Han har behag!”

O, att den mänskliga familjen i dag kunde höra denna sång! Det budskap, som då bars fram, den ton, som då slogs an, skall stegras och växa i omfång till tidernas slut och genljuda till jordens ändar. När Rättfärdighetens Sol går upp, med läkedom under sina vingar, skall den sången sjungas av en stor skara med en röst ”’Halleluja! Herren vår Gud, den Allsmäktige, har blivit konung” (Uppenbarelseboken 19:6).

Då änglaskaran försvunnit ur herdarnas åsyn, dog ljuset bort, och nattens skuggor bredde åter ut sig över Betlehems kullar. Men den skönaste syn, som människoögat någonsin skådat, dröjde kvar i herdarnas sinnen. ”’Låt oss nu gå till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.’ De skyndade i väg och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban.”

De gick därifrån med stor glädje och förkunnade det underbara de hört och sett. ”Alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. … Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud”.

Himmelen är ej mera avlägsen från jorden nu, än då herdarna lyssnade till änglarnas sång. Mänskligheten är i denna dag lika mycket föremål för himmelens ivriga omsorg, som då vanliga människor med vanliga sysselsättningar fick ta emot besök av änglar vid middagstiden och tala med dem i vingårdarna och på fälten. I vårt dagliga liv kan himmelen vara oss väldigt nära. Änglar från de himmelska boningarna ledsagar dem, som kommer och går på Guds befallning.

Berättelsen om Betlehem utgör ett outtömligt tema för begrundan. Den innesluter ett omätligt ”djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud” (Romarbrevet 11:33). Med häpnad dröjer vi kvar inför Frälsarens offer, då Han bytte ut Sin himmelska tron mot en krubba och tillbedjande änglars sällskap mot boskapens i ett stall. Mänsklig stolthet och självupphöjelse står med skam i Hans närvaro. Och dock var detta endast en början av Hans sällsamma förnedring. Det hade varit en oändlig förödmjukelse, om Guds Son hade iklätt Sig mänsklig natur redan då Adam i Edens Lustgård ännu levde i ett tillstånd av renhet och oskuld. Men Jesus kom i människogestalt, då vårt släkte hade blivit försvagat genom fyra tusen års synder och överträdelser. Han antog följderna av ärftlighetslagens verkningar. Vilka dessa följder var, visar Hans jordiska förfäders historia. Han tog emot detta arv, för att kunna dela våra sorger och frestelser och ge oss ett exempel på ett syndfritt liv.

Satan hade hatat Kristus i himmelen på grund av Hans ställning i Guds rådssalar. Han hatade Honom än mer, då han störtades från sin tron. Han hatade Den, som hade förbundit Sig att återlösa det fallna människosläktet. Gud lät dock Sin Son komma som ett hjälplöst barn, iklätt mänsklig svaghet, till den värld, där Satan gjorde anspråk på herraväldet. Han lät Honom möta livets faror, som varje själ måste möta dem, och kämpa samma strid, som varje människobarn måste kämpa, med risk för misslyckande och evig undergång.

En jordisk far ömmar för sin son. Han blickar in i barnets ansikte och bävar vid tanken på livets faror. Han längtar efter, att skydda sitt älskade barn från det ondas makt, att hålla honom undan frestelser och strider. För att möta bittrare strider och större risker, utgav Gud Sin enfödde Son, på det att livets väg måtte bli tryggare för våra barn. ”Däri består kärleken!” Häpna, Du himmel, förundra Dig, Du jord!