White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 46. Ett dömt Folk

 Tidsåldrarnas Längtan

Fyrtiosjätte Kapitlet: Ett dömt Folk

Grundat på Matteusevangeliet 21:17-19; Markusevangeliet 11:11-14, 20-21.

Kristi triumftåg in i Jerusalem var en svag föraning av Hans uppenbarelse i makt och härlighet, när Han kommer på himmelens skyar, omgiven av segerrika änglar och en jublande helgonskara. Då skall de ord uppfyllas, som riktades till prästerna och fariséerna: ”Härefter skall ni inte se mig, förrän ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn’” (Matteusevangeliet 23:39).

I en profetisk syn hade profeten Sakarja skådat den slutliga segerns dag, men han såg också domen över dem, som vid Kristi första ankomst ej tog emot Honom: De skall se, vem de har stungit. ”De skall sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de skall gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde” (Sakarja 12:10).

Denna scen förutsåg Jesus, då Han blickade ut över staden och grät över den. I Jerusalems förestående ödeläggelse såg Han en bild av den slutliga tillintetgörelsen av det folk, som var skyldiga till Guds Sons död.

Lärjungarna såg judarnas hat mot Kristus, men de kunde inte ännu se, vart det skulle leda. De förstod inte Israels verkliga tillstånd, ej heller kunde de förutse vedergällningen, som skulle drabba Jerusalem. Jesus öppnade deras ögon för dessa förhållanden genom en betydelsefull liknelse.

Den sista varningen till Jerusalem hade varit förgäves. Prästerna och rådsherrarna hade hört den profetiska rösten från det förflutna återges av folkskaran som svar på deras fråga: ”’Vem är han?’”, men de tog ej emot den som en av Gud ingiven röst. Förbryllade och ursinniga försökte de, att tysta ned folket. Romerska tjänstemän befann sig i mängden, och för dessa framhöll Jesu fiender, att Han var en upprorsledare. De påstod, att Han stod i begrepp, att ta templet i besittning och regera som kung i Jerusalem.

Men Jesu lugna stämma tystade för ett ögonblick ned den larmande hopen, i det att Han förklarade, att Han ej skulle grundlägga ett timligt rike. Han skulle snart fara upp till Sin Fader, och Hans anklagare skulle inte få se Honom mera, förrän Han skulle komma tillbaka i makt och härlighet. Då skulle de erkänna Honom, men för sent, för att bli frälsta. Dessa Jesu ord uttalades med djup sorg och sällsam makt. Avväpnade, tystnade de romerska tjänstemännen. Fast främmande för gudomligt inflytande, blev de rörda som aldrig tidigare. Jesu lugna och högtidliga ansikte bar en prägel av kärlek, godhet och stilla värdighet. De kunde ej förstå, varför deras hjärtan greps av sådan sympati för denne man. I stället för att gripa Jesus, kände de sig manade till, att ge Honom sin hyllning. De vände sig till prästerna och rådsherrarna och förebrådde dem för, att de förorsakade denna oro. Harmsna och slagna, vände dessa sig till folket med sina klagomål och invecklade sig i häftig dispyt med varandra.

Under tiden försvann Jesus obemärkt till templet. Allt var så tyst där, ty händelserna vid Oljeberget hade lockat folket dit. För en stund stannade Jesus kvar i templet och betraktade det med sorgsna blickar. Sedan drog Han Sig tillbaka med Sina lärjungar och återvände till Betania. Då folket sökte efter Honom, för att utropa Honom till kung, fann de Honom inte.

Hela natten tillbringade Jesus i bön, och på morgonen återvände Han till templet. På vägen dit gick Han förbi en fruktodling. Han var hungrig. ”På långt håll såg han ett fikonträd som hade gröna blad, och han gick dit för att se om han skulle finna något på det. Men när han kom fram till trädet, fann han ingenting annat än blad. Var det då inte fikonens tid?”

Det var inte tiden för mogna fikon, utom på vissa platser, och på höglänta områden omkring Jerusalem kunde det sägas, att det inte var ”fikonens tid”. Men i den fruktträdgård, dit Jesus kom, tycktes ett träd ha kommit längre, än de övriga. Det hade redan fått sin lövskrud. Fikonträden är nämligen så beskaffade, att frukterna börjar att bildas, innan löven helt har spruckit ut. Därför gav detta träd, med full lövskrud, löfte om väl utvecklad frukt. Men dess yttre var bedrägligt. Jesus sökte från de lägsta grenarna upp till toppkvistarna och fann ”ingenting annat än blad”. Det var ett rikt, anspråksfullt lövverk, men ingenting mer.

Kristus uttalade en förbannelse över fikonträdet. ”’Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig’”, sade Han.

Nästa morgon, då Jesus och Hans lärjungar åter var på väg in i staden, tilldrog sig det förtorkade trädet med sina fallande löv deras uppmärksamhet.

”’Rabbi”, sade Petrus, ”se, fikonträdet som du förbannade har torkat.’”

Denna Kristi handling hade förvånat lärjungarna. Den överensstämde ej med Hans vanliga tillvägagångssätt. Ofta hade de hört Honom förklara, att Han inte hade kommit, för att döma världen, utan att världen genom Honom skulle bli frälst. De erinrade sig Hans ord: ”Människosonen har inte kommit för att förgöra människosjälar, utan för att frälsa dem” {Lukasevangeliet 9:56, Reformations-Bibeln}. Hans underbara verk hade alltid haft till syfte att återställa, aldrig att ödelägga. Lärjungarna hade endast lärt känna Honom som Återlösaren, Helbrägdagöraren. Denna handling var ensam i sitt slag. Vad var syftemålet?, undrade de.

Gud har ”har behag till nåd”. ”Så sant jag lever, säger Herren, Herren, jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död” (Mika 7:18; Hesekiel 33:11). För Honom är ödeläggelse och förkastelsedom ”ett sällsamt verk” (Jesaja 28:21, 1917 Års Översättning). Men det är i Sin barmhärtighet och kärlek, som Han lyfter framtidens slöja och uppenbarar för människorna följden av, att vandra syndens vägar.

 Tilldragelsen med fikonträdet var en liknelse framställd i handling. Detta ofruktbara fikonträd, som prunkade i sin lövrikedom inför Jesu blickar, var en bild på den judiska nationen. Frälsaren önskade, att klargöra för Sina lärjungar orsaken till och vissheten av Israels dom. För detta syfte tillskrev Han trädet moraliska egenskaper och lät det framställa en gudomlig sanning. Judarna intog en framträdande ställning i förhållande till andra nationer och bekände sig stå i förbund med Gud. De hade blivit särskilt gynnade och gjorde anspråk på, att äga en rättfärdighet, som stod högre, än alla andra folks. Men de var intagna av kärlek till denna värld och av snikenhet efter jordiska ägodelar. De skröt över sin kunskap, men de var okunniga om Guds fordringar, och fulla av skrymteri. Likt det ofruktbara fikonträdet, spred de sina anspråksfulla grenar vida omkring. Praktfulla var de till det yttre och vackra att se på, men de gav ”ingenting annat än blad”. Den judiska religionen, med sitt ståtliga tempel, sitt helgade altare, sitt vördnadsbjudande prästerskap och sina högtidliga ceremonier, var i sanning tilldragande i yttre avseende, men den saknade ödmjukhet, kärlek och barmhärtighet.

Alla träden i trädgården saknade frukt, men om de träd, som ej bar löv, hade man inga förväntningar och de orsakade inga missräkningar eller besvikelser. Dessa träd står här för hedningarna. Dessa saknade gudaktighet i lika hög grad som judarna, men de påstod sig ej tjäna Gud. De hade inga skrytsamma anspråk på, att vara goda. De var blinda för Guds verk och Guds vägar. För dem var fikonens tid ännu ej inne. De väntade fortfarande på den dag, som skulle bringa dem ljus och hopp. Judarna, som tagit emot större välsignelser från Gud, hölls ansvariga för sitt missbruk av dessa gåvor. De förmåner, över vilka de skröt, endast ökade deras skuld.

Jesus hade kommit till fikonträdet hungrig, för att finna föda. På samma sätt kom Han till Israel hungrande efter, att få se rättfärdighetens frukt. Han hade slösat Sina gåvor på dem, för att de skulle bära välsignelsens frukter till världens gagn. Alla tänkbara förmåner och alla tillfällen hade beskärts eller getts dem, och i gengäld sökte Han deras sympati och deras medverkan i Sin frälsargärning. Han längtade efter, att finna hos dem självuppoffring och medkänsla, nit för Gud och en djup längtan efter, att se sina medmänniskor frälsta. Hade de hållit Guds lag, skulle de ha utfört samma osjälviska nit, som Kristus utförde. Men kärleken till Gud och nästan fördunklades av stolthet och självtillräcklighet. De drog fördärv över sig själva, genom att vägra att tjäna andra. De sanningens skatter, som Gud hade anförtrott dem, förde de inte vidare till världen. I det ofruktbara fikonträdet kunde de ha sett både sin synd och dess straff. Förvissnat under Frälsarens förbannelse, förhärjat och förtorkat ända till roten, visade fikonträdet det öde, som skulle drabba hela det judiska folket, om Guds nåd droges från dem. Då de vägrade, att ta emot välsignelsen, skulle de ej heller längre bli föremål därför. ”Det är ditt fördärv, Israel, att du är emot mig, din hjälp” (Hosea 13:9).

Under mer, än tusen år hade den judiska nationen missbrukat Guds barmhärtighet och utmanat Hans domar. De hade förkastat Hans varningar och dödat Hans profeter. Folket på Kristi tid gjorde sig skyldiga till samma synder, då de följde samma väg. Skulden hos denna generation låg däri, att de förkastade den nåd och de varningar, som gavs dem. De kedjor, som nationen under århundraden hade smitt, fäste folket på Kristi tid kring sin egen hals.

Varje tidsålder och varje generation får sin dag av ljus och förmåner, sin nådatid, när försoning med Gud erbjuds dem. Men det finns en gräns för denna nåd. Barmhärtighet kan erbjudas till en tid och därunder bli ringaktad och förkastad, men det kommer en dag, när nådens sista tillfälle erbjuds. Avvisas denna nåd, blir hjärtat så förhärdat, att det upphör att lystra till Guds Andes maningar. Då söker dess ljuva, bevekande stämma ej längre, att påverka syndaren, och förebråelser och varningar upphör.

Denna dag hade nu stundat för Jerusalem. Jesus grät i ångest över den dömda staden, men Han kunde inte rädda den. Han hade försökt varje möjlighet. Genom att förkasta Guds Andes varningar, hade Israel förkastat det enda medel till räddning, som gavs. Det fanns ingen annan makt, genom vilken de kunde bli frälsta.

Den judiska nationen var en symbol på de människor under alla tider, som föraktar den Oändliga Kärlekens bevekande kallelse. Kristi tårar, då Han grät över Jerusalem, fälldes för allas synder tiderna igenom. I domen, som uttalades över Israel, kan de, som förkastar Guds Andes maningar och varningar, läsa sin egen dom.

I denna generation är det många, som beträder samma väg som de judar, som inte ville tro. De har bevittnat Guds krafts under, den Helige Ande har talat till deras hjärtan, men de klänger sig fast vid sin otro och sitt motstånd. Gud sänder dem varningar och förmaningar, men de vill inte bekänna sina felsteg, och så förkastar de Hans budskap och Hans budbärare. Till och med de medel Han använder för deras räddning, blir dem till en stötesten.

Guds profeter var hatade av det avfallna Israel, enär deras dolda synder genom dem blev framdragna i ljuset. Ahab betraktade Elia som sin fiende, emedan profeten var trogen, då det gällde att tillrättavisa kungen för hans hemliga synder. Så möts Kristi tjänare, som klandrar synden, av hån och motstånd. Den bibliska sanningen, Kristi religion, kämpar mot en stark ström av moraliskt förfall. Fördomarna är till och med starkare i människornas hjärtan i dag, än på Kristi tid.

Jesus infriade ej människornas förhoppningar. Hans liv var en dom över deras synder, och så förkastade de Honom. På samma sätt står Guds Ord nu i strid med människornas vanor och naturliga böjelser, och därför förkastar tusentals människor ljuset. Människor, som behärskas av Satan, uppväcker tvivel på Guds Ord och föredrar, att följa sina egna slutsatser. De väljer hellre mörkret, än ljuset, men de gör det på bekostnad av sina själars frälsning. De, som finner något att anmärka på hos Kristi ord, skall ständigt finna nya anledningar därtill, ända tills de helt vänder sig bort från sanningen och livet. Så är det i vår tid. Gud har inte för avsikt, att avlägsna varje anledning till invändning, som det naturliga hjärtat söker att finna hos Hans Ords sanningar. För dem, som vägrar att ta emot de dyrbara strålar av ljus, som lyser upp mörkret, skall Guds Ord för alltid förbli ett mysterium.

Kristus blickade från Oljebergets krön över hela världen och genom alla tidsåldrar. Och Hans ord kan tillämpas på varje själ, som ringaktar Hans nådefulla kallelse. Till Dig, som föraktar Hans kärlek, säger Han: ”’Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid.”