White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 50. På Oljeberget

 Tidsåldrarnas Längtan

Femtionde Kapitlet: På Oljeberget

Grundat på Matteusevangeliet 24; Markusevangeliet 13; Lukasevangeliet 21:5-38.

Kristi ord till prästerna och rådsherrarna: ”Se, ert hus skall komma att stå övergivet och öde” hade ingett dem fasa. De låtsades vara oberörda, men en spörjande undran, vad dessa ord kunde innebära, fortsatte att oroa deras sinnen. En oskönjbar fara tycktes hota dem. Kunde det vara möjligt, att deras ståtliga tempel, nationens stolthet, snart skulle bli en ruinhög bara? Dessa aningar om kommande olyckor delades även av lärjungarna, och de var högst angelägna om, att få höra mera bestämda uttalanden av Jesus.

Då de gick med Honom ut ur templet, fäste de Hans uppmärksamhet på dess storslagenhet och skönhet. Templets stenar var av renaste marmor, bländande vit, och några av dem hade en nästan sagolik storlek. En del av stenarna hade stått emot Nebukadnessars belägring. Stenarna var så fullkomligt sammanfogade, att det såg ut som om templet i sin helhet vore en enda solid sten, som blivit framsprängd ur stenbrottet. Hur dessa mäktiga murar skulle kunna störtas omkull, kunde lärjungarna inte fatta.

Vilka outtalade tankar rörde sig månne i den försmådde Frälsarens inre, då Hans uppmärksamhet riktades på templets magnifika prakt? Den syn Han såg, var i sanning underbart vacker, men med sorg sade Han: Ja, Jag ser allt detta. Byggnaderna är i sanning underbara. Ni pekar på dessa murar, som tycks vara oförstörbara, men lyssna till Mina ord: Den dag skall komma, när här inte skall lämnas sten på sten; allt skall bli nedbrutet.

Dessa ord uttalades i en stor folkhops närvaro, men då Kristus blev ensam, kom Petrus, Johannes, Jakob och Andreas fram till Honom, där Han satt på Oljebergets sluttning.

”’Säg oss”, sade de: ”När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?’”

I Sitt svar skilde Jesus ej på Jerusalems ödeläggelse och Sin återkomsts stora dag. Han lät beskrivningen av dessa två händelser flyta samman. Om Han beskrivit de framtida händelserna, just som Han såg dem, skulle lärjungarna ej ha kunnat uthärda den synen. I Sin barmhärtighet lät Han skildringarna av dessa två stora kriser övergå i varandra och överlät åt lärjungarna själva, att utforska deras innebörd. Då Han beskrev Jerusalems Förstöring, sträckte sig den profetiska skildringen bortom denna händelse till den slutliga världsbranden på den dag, när jorden skall låta komma i dagen allt oskyldigt utgjutet blod och inte längre dölja dem, som blivit dödade. Hela detta tal hölls inte endast för lärjungarna, utan även för dem, som skall leva under de sista scenerna av denna världs historia.

Jesus vände Sig till Sina lärjungar och sade: ”’Se till att ingen bedrar er. Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse.”

Många falska Kristusgestalter skulle träda fram och göra anspråk på, att kunna utföra underverk och förklara, att tiden för den judiska nationens befrielse hade kommit. Dessa skulle vilseleda många. Kristi ord gick i uppfyllelse. Mellan Hans död och Jerusalems belägring uppträdde mången falsk Messias. Men denna varning gavs även till dem, som lever i denna tid av världens historia. Samma bedrägerier, som begicks före Jerusalems ödeläggelse, begås under alla tider, och de skall åter upprepas.

”Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Ty detta måste hända, men därmed har slutet ännu inte kommit.”

Före Jerusalems ödeläggelse var det en kamp om herraväldet. Härskare mördades. Dem man misstänkte för, att vilja göra anspråk på tronen, dödade man. Det var krig och rykten om krig. ”Ty detta måste hända, men därmed har slutet ännu inte kommit. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Men allt detta är bara början på ’födslovåndorna’.”

Kristus sade, att de skriftlärde skulle – då de såg dessa tecken gå i fullbordan – förklara dem vara Guds straffdomar över nationerna, för att de hållit det utvalda folket i träldom. De skulle vidare förklara, att dessa tecken var förebud till Messias’ ankomst. Låt Er inte bedras. De är begynnelsen till Guds straffdomar. Folket har endast tänkt på sig själva. De har inte ångrat sina synder och omvänt sig, så att Jag skulle kunna hela dem. De tecken, som de framställer som förebud till deras befrielse, är tecken på deras tillintetgörelse.

”Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. Och då skall många komma på fall, och de skall förråda varandra och hata varandra.”

Allt detta fick de kristna lida. Fäder och mödrar förrådde sina barn, och barn sina föräldrar. Vänner skulle ange sina vänner för Stora Rådet. Förföljarna fullföljde sina avsikter, genom att döda Stefanus, Jakob och andra kristna.

Genom Sina tjänare gav Gud den judiska nationen ändå ett sista tillfälle till bättring. Han uppenbarade Sig Själv genom Sina vittnen, då de greps, förhördes och kastades i fängelse. Likväl blev de dömda till döden av folkets domare. De var människor, som världen inte var värdig, och genom att tillskynda dem döden, korsfäste judarna på nytt Guds Son. Historien skall upprepa sig. De maktägande skall stifta lagar med syfte, att beskära den religiösa friheten. De kommer att tillvälla sig rättigheter, som bara tillhör Gud. De tror sig kunna betvinga människornas samveten, vilka endast bör stå under Guds kontroll. Redan nu har en början gjorts. Detta verk kommer emellertid att fortsätta, tills de överskrider den gräns, där ingen återvändo ges. Gud skall ingripa till förmån för Sitt folk, som troget håller Hans bud.

Vid varje tillfälle, när förföljelse bryter ut, måste de, som bevittnar denna, ställas inför ett avgörande – antingen för eller emot Kristus. De, som visar sympati för de oskyldigt dömda, visar därmed sin tillgivenhet för Kristus. En del blir förolämpade, därför att sanningens grundsatser går stick i stäv mot deras vandel eller livsstil. Många stapplar och faller, i det att de sviker den tro de en gång försvarat. De, som avfaller i prövningens stund, kommer att bära falskt vittnesbörd och förråda sina bröder, för att rädda sig själva. Kristus har varnat oss för detta. Vi bör ej bli förvånade över deras onaturliga och grymma handlingssätt, vilka förkastar ljuset.

Kristus gav Sina lärjungar ett tecken, som skulle förebåda Jerusalems ödeläggelse, och Han talade om för dem, hur skulle undkomma: ”När ni ser Jerusalem omringas av härar, då skall ni veta att staden snart skall bli ödelagd. Då måste de som bor i Judeen fly bort till bergen, och de som bor inne i staden måste lämna den, och de som är ute på landet får inte gå in i staden. Ty detta är vedergällningens tid, då allt som är skrivet skall gå i uppfyllelse.”

Denna varning skulle de ge akt på fyrtio år senare vid Jerusalems Förstöring. De kristna åtlydde varningen, och inte en enda av dem förgicks eller dog vid stadens fall.

”Be att ni inte måste fly under vintern eller på sabbaten”, fortsatte Jesus. Han, som helgat Sabbaten, avskaffade den inte, Han naglade icke fast den vid korset. Sabbaten förlorade ej sin betydelse och sitt värde genom Hans död. Fyrtio år efter Hans korsfästelse skulle den ännu hållas i helgd. Under fyrtio år skulle lärjungarna be, att deras flykt inte skulle äga rum på Sabbatsdagen.

Jesus gick snart över till, att tala om en än större händelse, som skulle utgöra den sista länken i det världshistoriska händelseförloppets kedja – Guds Sons uppenbarelse i majestät och härlighet. Mellan dessa två händelser såg Jesus för Sin inre blick långa och mörka århundraden, under vilkas lopp Hans församlings historia skulle utmärkas av blod och tårar samt kval. Hans lärjungar kunde inte uthärda, att betrakta dessa scener, och Jesus gick därför förbi dem med bara ett kort omnämnande.

”Ty då skall det bli en så stor nöd att något liknande inte förekommit sedan världens begynnelse och aldrig mer skall förekomma. Och om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli frälst. Men för de utvaldas skull kommer den tiden att förkortas.”

Under mer, än tusen år skulle mot Kristi efterföljare rasa en sådan förföljelse, som världen förut ej skådat. Millioner och åter millioner av Hans trogna vittnen skulle bringas om livet. Hade Gud inte räckt ut Sin hand, för att bevara Sitt folk, skulle alla ha gått under. ”Men för de utvaldas skull”, sade Jesus, ”kommer den tiden att förkortas.”

Nu talar Herren i tydliga ordalag om Sin andra ankomst, och Han varnar för de faror, som skulle föregå Hans återkomst till jorden. ”Om någon då säger till er: Se här är Messias, eller: Där är han, så tro det inte. Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda. Jag har nu sagt er detta i förväg. Om de alltså säger till er: Han är i öknen, så gå inte dit, eller: Han är i de inre rummen, så tro det inte. Ty liksom blixten går ut från öster och syns ända borta i väster, så skall Människosonens ankomst vara.”

Såsom ett tecken på Jerusalems ödeläggelse hade Jesus nämnt, att många falska profeter skulle uppstå och förvilla många. Falska profeter uppstod, som bedrog folket och förde stora skaror ut i öknen. Magiker och trollkarlar, som gjorde anspråk på, att äga undergörande kraft, drog folket efter sig ut till ensliga bergstrakter. Men denna profetia gäller även de sista dagarna. Detta tecken förebådar också Kristi återvändande. Även nu skall falska Kristusgestalter och falska profeter göra tecken och under, för att bedra Hans lärjungar. Må vi inte lyssna till ropet: ”Se, Han är i öknen!” Har inte tusenden gått ut i öknen, för att finna Kristus? ”Se, Han är inne i huset!” – hörs inte denna kallelse från dem, som påstår sig ha förbindelse med de avlidnas andar? Det är just, vad spiritismen åberopar. Men vad säger Kristus? – ”{T}ro det inte. Ty liksom blixten går ut från öster och syns ända borta i väster, så skall Människosonens ankomst vara.”

Frälsaren anger tecknen till Sin ankomst, men inte nog därmed. Han bestämmer också tiden för de första tecknens framträdande: ”Strax efter de dagarnas nöd skall solen förmörkas och månen inte ge sitt sken. Stjärnorna skall falla från himlen, och himlens krafter skall skakas. Då skall Människosonens tecken synas på himlen, och jordens alla folk skall jämra sig, när de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet. Med starkt basunljud skall han sända ut sina änglar, och de skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ända till den andra.”

Vid slutet av den stora påvliga förföljelsen, förklarade Kristus, skulle solen förmörkas och månen inte ge sitt sken. Det nästa var, att stjärnorna skulle falla från himlen. Och Han säger: ”Lär av en jämförelse med fikonträdet. Redan när kvisten blir mjuk och bladen spricker ut, vet ni att sommaren är nära. När ni ser allt detta vet ni på samma sätt att han är nära och står vid dörren.”

Kristus har gett oss tecken på Sin återkomst. Han förklarar, att vi kan veta, när Han är nära och står för dörren. Han säger om dem, som ser dessa tecken: ”Detta släkte skall inte dö, förrän allt detta händer.” Dessa tecken har redan visat sig. Nu vet vi med visshet eller säkerhet, att Herrens återkomst står för dörren. ”Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.”

Kristus skall komma på skyarna med stor makt och härlighet. En stor skara skinande änglar skall åtfölja Honom. Han kommer, för att väcka upp de döda och förvandla de levande heliga och låta dem dela Hans härlighet. Han har varken glömt dem eller Sitt löfte. Familjebanden skall åter knytas samman. När vi ser våra kära avlidna, må vi tänka på den morgon, när Guds basun skall ljuda och de döda skall stå upp till oförgänglighet och vi skall bli förvandlade (Första Korintierbrevet 15:52). En liten tid – och vi skall se Konungen i Hans härlighet. En liten tid – och Han skall avtorka alla tårar från våra ögon. En liten tid – och Han skall ställa oss ”inför sin härlighet, fläckfria och jublande” (Judasbrevet vers 24). Därför säger Han, när Han ger oss dessa tecken på Sin återkomst: ”Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.’”

Men dagen och stunden för Sin ankomst har Kristus ej uppenbarat. Han förklarade uttryckligen för Sina lärjungar, att Han Själv inte kunde ange tiden för Sin andra ankomst. Om Han hade haft frihet, att uppenbara detta, varför behövde Han då uppmana dem till, att förbli i ett tillstånd av ständig beredskap? De finns, som gör anspråk på, att veta dagen och stunden för Herrens uppenbarelse. De är väldigt ivriga, att kartlägga framtiden. Men Herren har varnat dem för, att inta en sådan ståndpunkt. Den exakta tidpunkten för Människosonens ankomst är Guds hemlighet.

Kristus fortsätter att tala om världens tillstånd i de yttersta dagarna: ”Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara.”

Kristus talar inte här om ett jordiskt tusenårsrike, ett årtusende, när alla skall bereda sig för evigheten. Han säger, att som det var på Noas tid, så skall det vara, när Människosonen kommer igen.

Hur var det på Noas tid? – ”Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda” (Första Moseboken 6:5). Jordens inbyggare före Floden vände sina hjärtan bort från Gud och vägrade, att göra Hans vilja. De följde sina egna oheliga uppsåt och förvända uppfattningar. Det var för sin ogudaktighets skull, som de blev tillintetgjorda. I dag följer världen deras föredöme. Vi kan ej skönja några uppmuntrande tecken på ett tusenårsrikes härlighet. De, som överträder Guds lag, fyller jorden med orättfärdighet. Deras vadhållningar, travtävlingar och hasardspel samt deras lastbara vanor och otämjda lidelser uppfyller jorden hastigt med våld.

I profetian om Jerusalems ödeläggelse säger Jesus: ”eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta. Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst. Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.” – Denna profetia skall än en gång få sin uppfyllelse. Den överhandtagande laglösheten under den tiden skall finna sitt motstycke eller sin motsvarighet i detta släktes tid. Angående evangeliets predikande skriver den Gudainspirerade Paulus före Jerusalems Förstöring, att evangeliet ”har predikats för allt skapat under himlen” (Kolosserbrevet 1:23). Så skall också det eviga evangeliet före Människosonens ankomst förkunnas ”för alla folk och stammar och språk och folkslag” (Uppenbarelseboken 14:6, 14).

Gud ”har fastställt en dag då han skall döma världen” (Apostlagärningarna 17:31). Kristus omtalar, när denna dag skall inträffa. Han säger inte, att hela världen skall bli omvänd, utan att ”detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk”. ”{O}ch sedan skall slutet komma.” Genom att ge evangeliet till världen, står det i vår makt, att påskynda Herrens återkomst. Vi skall inte bara se fram emot Herrens dag, utan även påskynda den. Om Guds församling hade utfört det henne ålagda verket, i enlighet med Herrens föreskrifter, skulle hela världen redan för länge sedan ha varit varnad, och Herren Jesus skulle ha kommit till vår jord med stor makt och härlighet.

Efter att Jesus talat om tecknen på Sin återkomst, sade Han: ”När ni ser att detta händer, vet ni på samma sätt att Guds rike är nära.” ”Vaka alltid och be”.

Gud har alltid varnat människorna för kommande straffdomar. De, som tror på budskapet för sin tid, och följer denna sin tro i lydnad för Guds befallningar, skall undslippa de straffdomar, som drabbar de icke troende och de olydiga. Detta ord kom till Noa: ”’Gå in i arken med hela din familj. Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte.” Noa lydde och blev räddad. Budskapet kom till Lot: ”’Bryt upp och lämna den här platsen, för Herren tänker fördärva staden’” (Första Moseboken 7:1; 19:14). Lot ställde sig under de himmelska budbärarnas ledning och skydd och blev så räddad. Så blev Kristi lärjungar varnade för Jerusalems förstörelse. De, som gav akt på tecknen till den förestående ödeläggelsen och flydde från staden, undkom fördärvet. Så har vi också nu tagit emot varningar angående Kristi andra ankomst och den ödeläggelse, som skall drabba världen. De, som ger akt på varningen, skall bli räddade.

Då vi inte kan veta den bestämda tiden för Jesu ankomst, har vi fått tillsägelse att vaka. ”Saliga är de tjänare som Herren finner vakande när han kommer” (Lukasevangeliet 12:37). De, som vakar och väntar på sin Herres ankomst, tillbringar ej tiden i dådlös eller overksamhet bidan. Väntan på Frälsarens ankomst skall leda oss till, att frukta Herren och det straff, som skall drabba synden. Den skall komma oss, att vakna till insikt om det fruktansvärt syndiga i, att förkasta Kristi erbjudande om nåd och barmhärtighet. De, som väntar på sin Herre, ”renar sina hjärtan i lydnad för sanningen”. Med vaksam väntan förenar de ivrigt arbete. Därför att de vet, att Herren står för dörren, väcks deras nit till samarbete med de himmelska makterna för själars frälsning. De, som så gör, är de trogna och visa tjänarna, som ger Herrens husfolk ”deras kost i rätt tid” (Lukasevangeliet 12:42). De framhåller den sanning, som är särskilt ägnad för vår tid. Liksom Hanok, Noa, Abraham och Mose var för sig framhöll sanningen för sin tid, skall Kristi tjänare i denna tid förkunna det särskilda varningsbudskap, som gäller detta släkte.

Men Jesus skildrar även en annan klass av tjänare: ”Men om tjänaren skulle säga i sitt hjärta: Min herre kommer inte så snart, och han börjar slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka sig redlöst berusad, då skall den tjänarens herre komma en dag han inte väntar det och i en stund han inte anar det”.

Den onde tjänaren säger i sitt hjärta: ”Min herre kommer inte så snart”. Han vill ej påstå, att Kristus inte skall komma. Inte heller hånar han tanken på Kristi andra ankomst. Men i sitt hjärta samt genom sina handlingar och ord förklarar han, att Herrens ankomst dröjer. Han jagar bort hos andra övertygelsen om, att Herren kommer snart. Hans inflytande förleder människorna till övermodigt uppskov. De blir styrkta i sitt världsliga väsende och i sin likgiltighet. Jordiska lidelser och fördärvbringande tankar tar deras själar i besittning. Den onde tjänaren äter och dricker med de druckna, förenar sig med världen i dess nöjeshets. Han slår sina medtjänare och anklagar och fördömer dem, som är trogna sin Mästare. Han beblandar sig med världen. ”{D}en tjänarens herre” skall ”komma en dag han inte väntar det och i en stund han inte anar det, och han skall hugga honom i stycken och låta honom få sin plats bland de trolösa.”

”Om du inte håller dig vaken skall jag komma som en tjuv, och du skall inte veta vilken stund jag kommer över dig” (Uppenbarelseboken 3:3). Kristi ankomst skall förvåna de falska lärarna. De säger: ”Frid och säkerhet.” Liksom prästerna och lärarna före Jerusalems Förstöring drömmer de om en tid, när församlingen skall njuta jordiskt välstånd och berömmelse. Tidstecknen tolkar de till förmån för en sådan föreställning. Men vad säger Herrens inspirerade Ord: ”då drabbas de av {plötslig} undergång” (Första Tessalonikerbrevet 5:3). Över alla, som dväljs eller bor på jordens yta, över alla, som gör denna värld till sitt egentliga hemvist, skall Herrens dag komma som en snara. Den kommer smygande som en tjuv.

Världen, som lever i sus och dus, världen, som helt är uppslukad av gudlösa nöjen, hänger sig åt sinnlig ro. Människorna skjuter Herrens ankomst långt bort i tiden. De skrattar åt varningarna. Detta stolta skryt hörs: ”Allt har förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse.” ”Och morgondagen skall bli denna lik, ja, ännu bättre!’” (Jesaja 56:12). Vi vill sugas ändå djupare in i nöjesvirveln. Men Kristus säger: ”’Se, jag kommer som en tjuv” (Uppenbarelseboken 16:15). Just vid den tid, när världen hånande frågar: ”Hur går det med löftet om Hans ankomst?”, skall tecknen gå i fullbordan. Medan de ropar: ”Det råder frid och säkerhet!”, kommer plötsligt fördärv över dem. När de hånfulla bespottarna, sanningens förkastare, har blivit övermodiga, när arbetsrutinen på olika områden går ut på, att endast tjäna pengar utan hänsyn till rättfärdighetens grundsatser, när de kunskapstörstande ivrigt söker lärdom överallt utom i Bibeln, då kommer Kristus som en tjuv.

Allt i världen är i uppror. Tidstecknen är olycksbådande. Kommande händelser kastar redan sin skugga framför sig. Guds Ande dras så småningom bort från jorden. På hav och land följer olycka på olycka. Stormar, jordbävningar, eldsvådor, flodvågor, mord och dråp följer slag i slag. Vem vet något om framtiden? Vem är säker? Det finns ingen trygghet i något mänskligt eller jordiskt. Snabbt fylkar eller samlar sig människorna kring de banér de själva valt. Oroligt följer de varje rörelse från sina ledare. Men de finns också, som utför Herrens verk, medan de vakar och bidar eller väntar på Hans ankomst. Andra åter söker sig till det första stora avfallets led. Hur få är inte de, som i själ och hjärta tror på, att det finns ett helvete att undfly och en himmel att vinna!

Krisen smyger sig gradvis över oss. Ännu lyser solen från himlen och löper sin givna bana. Himlarna förkunnar fortfarande Guds ära. Människorna håller ännu på med, att äta och dricka, plantera och bygga, gifta sig och bortgiftas. Köpmännen fortsätter med sin köpenskap. Människorna armbågar sig fram till platserna i solen. Den största oro råder, och likväl närmar sig nådatiden sitt slut, och varje människas öde är snart för evigt avgjort. Satan ser, att hans tid är kort. Han har satt alla sina redskap i verksamhet, för att bedra, vilseleda, bedåra och förtrolla människorna, tills frälsningens dag är förbi och nådens dörr för alltid tillsluten eller stängd.

Högtidligt kommer till oss genom århundradena dessa varnande ord från Herrens mun, vilka Han uttalade, där Han satt på Oljebergets sluttning:

”Men akta er för att berusa er och dricka er fulla och låta era hjärtan tyngas av det dagliga livets omsorger, så att den dagen plötsligt kommer över er som en snara. Ty den skall komma över alla som bor på jorden. Vaka alltid och be om kraft att kunna undfly allt det som skall komma och kunna bestå inför Människosonen.’”