White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 48. Jesu Verop över Fariséerna

Tidsåldrarnas Längtan

Fyrtioåttonde Kapitlet: Jesu Verop över Fariséerna

Grundat på Matteusevangeliet 23; Markusevangeliet 12:41-44; Lukasevangeliet 20:45-47; 21:1-4.

Folkets intresse för Kristus hade ständigt tilltagit. De hänfördes av Hans undervisning, men Hans förkunnelse gjorde dem också svårt rådvilla. De hade respekterat prästerna och de skriftlärde för deras intelligens och skenbara fromhet. I alla religiösa frågor hade de ständigt böjt sig i blind lydnad för deras auktoritet. Nu fann de likväl, att dessa män sökte att misstänkliggöra Jesus, Läraren, vars dygd och lärdom lyste klarare efter varje angrepp. De iakttog prästernas och de äldstes sänkta ansikten och såg nedslagenhet och förvirring tecknade på deras pannor. De förvånade sig över, att de äldste inte trodde på Kristus, då Hans undervisning var så enkel och klar. De visste inte själva, vilken väg de skulle slå in på. Med spänt intresse följde de deras förehavanden, vilkas råd de alltid hade lytt.

Det var Jesu avsikt med de liknelser Han framställde, att varna Israels ledare, såväl som att undervisa dem ibland folket, som var villiga att ta emot Hans ord. Men det tycktes vara nödvändigt, att uttrycka sig ändå tydligare. Vördnaden för traditionen och den blinda tron på det förfallna prästerskapet hade förslavat folket. Kristus ville befria dem från dessa slavbojor. Och därför måste Han än tydligare avslöja karaktären hos dessa präster, rådsherrar och fariséer.

”’På Moses stol”, sade Han, ”sitter de skriftlärda och fariseerna. Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.”

De skriftlärde och fariséerna gjorde anspråk på, att vara beklädda med gudomlig makt i likhet med Mose. De hade tillvällat sig eller orättmätigt lagt beslag på hans plats som uttolkare av lagen och domare över folket. I denna sin egenskap fordrade de, att folket skulle visa dem lydnad och ära. Jesus bad Sina åhörare, att göra, vad de skriftlärde och fariséerna lärde dem i enlighet med lagen, men inte att följa deras exempel. Själva följde de inte, vad de lärde. Och de lärde mycket, som stod i strid med Skrifterna. Jesus sade: ”De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem.”

Fariséerna föreskrev en massa stadgar, som byggde på traditionen och som oresonligt beskar den personliga friheten. De gav vissa delar av lagen en sådan tolkning, att den påtvingade folket regler, som de själva i hemlighet ignorerade och från vilkas iakttagande de, då det tjänade deras syften, förklarade sig vara fritagna.

”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni stänger himmelriket för människor. Själva kommer ni inte in, och dem som försöker komma dit hindrar ni att komma in.”

Genom att förvränga Skrifterna, förblindade prästerna och de lagkloke deras sinnen, vilka annars skulle ha tagit emot kunskapen om Kristi rike och detta inre, gudomliga liv, som är nödvändigt för sann helgelse.

”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni äter änkorna ur husen och ursäktar er med era långa böner. Därför skall ni få en så mycket strängare dom.”

Fariséerna hade stort inflytande över folket, och de drog fördel därav, för att tjäna sina egna intressen. De tillvann sig fromma änkors förtroende och föreställde eller inbillade dem, att det var deras plikt, att offra sina ägodelar för religiösa syften. Sedan de hade tillförsäkrat sig bestämmanderätten över deras tillgångar, använde dessa illvilliga ränksmidare dem för sina egna behov. För att dölja sin oärlighet, läste de långa böner offentligt och gjorde stort nummer av sin fromhet.

Jesus befann Sig vid detta tillfälle på den förgård, där offerkistorna stod, och Han betraktade dem, som kommit dit, för att lämna sina skänker. Många rika förde stora summor med sig, vilka de lade fram under pråliga åtbörder. Jesus såg på dem med bedrövad blick, men gjorde inga anmärkningar om deras rikliga gåvor. Plötsligt lyste Hans ansikte upp, då Han fick se en fattig änka, som tveksamt närmade sig, som om hon var rädd för att bli upptäckt. Då de rika och högmodiga människorna svepte förbi, för att lägga ned sina offer, ryggade hon tillbaka, som om hon nästan inte vågade sig längre fram. Och likväl längtade hon efter, att göra något, om än aldrig så litet, för den sak hon älskade. Hon såg på gåvan i sin hand. Den var ringa i förhållande till de gåvor, som de rika omkring henne hade skänkt, likväl var det allt hon ägde. Hon avvaktade sitt tillfälle och skyndade sig, att lägga ned sina två skärvar eller småslantar, för att sedan ila bort. Men i detsamma fångade hon Jesu blick, vilken var allvarligt fästad på henne.

Frälsaren kallade Sina lärjungar till Sig och bad dem, att lägga märke till kvinnans fattigdom. Och Frälsarens berömmande ord nådde hennes öra: ”Sannerligen säger jag er: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra, som lade något i offerkistan.”

Glädjetårar fyllde hennes ögon, då hon fönam eller blev varse, att hennes handling blivit rätt förstådd och uppskattad. Många skulle ha rått henne, att behålla den ringa gåvan för eget bruk. I händerna på de välfödda prästerna skulle den försvinna ibland de många dyrbara gåvor, som fördes till offerkistorna. Men Jesus förstod hennes motiv eller bevekelsegrund. Hon trodde, att tempeltjänsten var förordnad av Gud, och var ivrig att göra sitt yttersta, för att stödja den. Hon gjorde, vad hon kunde. Och hennes handling skulle bli ett monument till hennes minne genom alla tider och förhöja hennes glädje genom alla evigheter. Hennes hjärta var med i gåvan. Dess värde blev uppskattat inte endast på grund av penningvärdet, utan på grund av den kärlek till Gud och det intresse för Hans verk, som hade åstadkommit offret.

Det är motivet, som bestämmer våra gärningars art och beskaffenhet, antingen de är vanhedrande, eller av högt moraliskt värde. För Gud är de skenbart stora ting, som varje människa uppmärksammar och varje tunga prisar, inte de mest dyrbara. De ringa plikterna, som utförs med glädje, de små gåvorna, som inte väcker någon uppmärksamhet och vilka för mänskliga ögon kan tyckas vara värdelösa, står ofta högst i värde hos Gud. Ett trofast och kärleksfullt hjärta är dyrbarare för Gud, än den mest storslagna gåva. Den fattiga änkan gav allt hon ägde till sitt livsuppehälle, för att kunna göra det lilla hon gjorde. Hon försakade sitt dagliga bröd, för att kunna ge dessa två skärvar för den sak hon älskade. Och hon gjorde det i tro, förvissad om, att hennes himmelske Fader inte skulle förgäta eller glömma bort hennes stora behov. Det var denna osjälviska anda och barnsliga tro, som framkallade Frälsarens berömmande ord.

Ibland de fattiga finns det många, som längtar efter, att visa sin tacksamhet mot Gud för Hans nåd och sanning. De längtar innerligt efter, att få dela ansvaret för Guds verks underhåll med sina bättre lottade bröder. Sådana själar bör ej avvisas. Låt dem sätta in sina skärvar på den himmelska banken. Om de ges av hjärtat, fyllt av kärlek till Gud, skall dessa små skärvar bli helgade gåvor, ovärderliga offer, som Gud ser på med ett leende och är redo att välsigna.

Jesus sade sanningen, då Han om den fattiga änkan vittnade, att hon gett mer än alla, inte endast då det gällde bevekelsegrunden för handlingen, utan även i fråga om de följder gåvan medförde. Två skärvar, motsvarande två öre, har fört till Guds skattkammare långt större summor än de bidrag, som dessa rika judar gav. Inflytandet från denna lilla gåva har varit likt en ström, som ehuru ringa i sin begynnelse dock sedan vidgats och fördjupats under sitt lopp genom århundradena. På tusen sätt har den bidragit till, att lindra de fattigas nöd och att sprida evangeliet i världen. Hennes föredöme i fråga om självuppoffring har åter och åter påverkat tusendens hjärtan i alla länder och under alla tider. Den har vädjat både till fattiga och rika, och deras offer har ökat värdet på hennes gåva. Den välsignelse Gud lade till änkans skärvar har kommit dem att bära rik frukt. Det förhåller sig så med varje skänkt gåva och varje utförd handling, om bevekelsegrunden är en uppriktig önskan om, att förhärliga Gud. Den är sammanlänkad med den Allsmäktiges stora syften, och dess följder är så stora, att ingen människa kan överblicka dem.

”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. Det ena borde ni göra utan att försumma det andra.”

Med dessa ord fördömer Kristus återigen missbruk av heliga förpliktelser. Själva förordningen åsidosätter Han ej. Tiondesystemet var instiftat av Gud, och det hade praktiserats från äldsta tider. Abraham, de troendes fader, betalade tionde av allt han ägde. Judarnas ledare erkände tiondesystemet, och detta med all rätt, men de överlät inte åt folket, att själva följa sin övertygelse i fullgörandet av denna plikt. Godtyckligt föreskrev de regler för varje enskilt fall. Fordringarna hade blivit så invecklade, att det var omöjligt att uppfylla dem. Ingen visste, då plikten var uppfylld. Tiondesystemet, som Gud gav det, var rättvist och resonligt, men prästerna hade gjort det till en tung börda.

Allt, vad Gud bjuder, har sin stora betydelse. Kristus erkände betalandet av tionde som en plikt, men Han ville påvisa, att detta ej kunde ursäkta försummandet av andra plikter. Fariséerna var väldigt noga med, att betala tionde av trädgårdsprodukter, såsom mynta, dill och kummin. Detta kostade dem föga, och det gav dem rykte om, att vara noggranna och heliga. Men på samma gång förtryckte deras gagnlösa förbud folket och underminerade vördnaden för det heliga system, som Gud Själv förordnat. De fyllde människornas tankar med en massa småsaker och detaljer och drog därigenom deras uppmärksamhet från väsentliga sanningar. Det viktigaste i lagen – rättfärdigheten, barmhärtigheten och troheten – försummades. ”Det ena”, sade Kristus, ”borde ni göra utan att försumma det andra.”

Andra lagar hade på samma sätt blivit förvanskade av de skriftlärde. I de föreskrifter, som gavs genom Mose, var det förbjudet att äta något orent. Att äta svinkött och vissa andra djurs kött, var förbjudet, såväl som att tillföra blodet andra skadliga ämnen och därigenom förkorta livet. Men fariséerna lämnade inte dessa föreskrifter i sådant skick, som Gud gett dem. De gick till oresonliga överdrifter. Bland annat ålades folket, att sila allt vatten, som de använde, för att det inte skulle innehålla den minsta insekt, som kunde räknas till de orena djuren. Jesus, som jämförde dessa bagatellartade fordringar med deras verkliga synders oerhörda omfattning, sade till fariséerna: ”Ni blinda ledare! Ni silar mygg och sväljer kameler.”

”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet.”

Liksom de vitmenade eller vitkalkade och vackert smyckade gravarna i sitt djup döljer de vittrade kvarlevorna av människor, dolde prästernas och ledarnas yttre helighet en inre orättfärdighet. Jesus fortsatte:

”Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni bygger profeternas gravar och pryder de rättfärdigas minnesstenar och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid, skulle vi inte ha varit med om att utgjuta profeternas blod. Därmed vittnar ni om er själva, att ni är söner till dem som mördade profeterna.”

För att visa sin uppskattning av de bortgångna profeterna, var judarna väldigt nitiska, då det gällde att försköna deras gravar, men de böjde sig inte för deras undervisning, eller gav akt på deras varningar.

På Kristi tid visade man de dödas vilorum en vidskeplig vördnad och slösade stora summor på deras utsmyckning. I Guds ögon var detta avguderi. Genom sin överdrivna vördnad för de döda visade människorna, att de inte älskade Gud över allting och inte sin nästa som sig själva. Samma avguderi florerar i hög grad även i vår tid. Många försummar, att hjälpa änkan och den faderlöse, den sjuke och den fattige, för att bygga dyrbara minnesmärken över de döda. Tid, pengar och arbete slösar man frikostigt på denna sak, medan plikterna mot de levande – plikter, som Kristus klart har ålagt oss – lämnas obeaktade.

Fariséerna byggde upp profeternas gravar och smyckade deras grifter eller kryptor, och sade därvid till varandra: Om vi levat på den tiden, skulle vi inte ha deltagit i, att utgjuta Guds tjänares blod. Men på samma gång lade de planer, för att ta Guds Sons liv. Detta är en lärdom för oss. Våra ögon borde öppnas för Satans makt, att locka människohjärtat till, att vända sig bort från sanningens ljus. Många vandrar i fariséernas spår. De vördar dem, som har dött för sin tro. De förvånar sig över judarnas blindhet, då de förkastade Kristus. Hade vi levat på Hans tid, förklarar de, skulle vi med glädje ha tagit emot Hans undervisning. Vi skulle aldrig ha kunnat delta i deras brott, som förkastade Frälsaren. Men när lydnaden för Gud kräver självförnekelse och förödmjukelse, förhärdar sig dessa människor mot sin egen övertygelse och vägrar att lyda. Sålunda visar de sig ha samma anda, som behärskade de fariséer, som fällde domen över Kristus.

Hur litet förstod inte judarna det fruktansvärda ansvar, som följde med att förkasta Kristus! Från den stund den oskyldige Abel föll för sin bror Kains hand, hade samma historia upprepats med växande skuld. Under varje tidsålder hade profeter höjt sina röster mot synden hos kungar, ledare och folk och förkunnat de ord, som Gud ingett dem, och lytt Hans vilja med risk, att förlora sina liv. Från släkte till släte har fruktansvärda straffdomar hopats över dem, som förkastat ljuset och sanningen. Detta straff drog nu Kristi fiender ned över sina egna huvuden. Prästernas och ledarnas synd på Kristi tid var större, än någon föregående generations. Genom att förkasta Frälsaren, gjorde de sig medansvariga i fråga om allt rättfärdigt blod, som utgjutits ända från Abel till Kristus. De höll på, att fylla sina synders mått ända till brädden. Och snart skulle det utgjutas över deras egna huvuden med rättvis vedergällning. För detta varnade Jesus dem:

”för att över allt rättfärdigt blod skall komma, som är utgjutet på jorden, ifrån den rättfärdige Abels blod intill Sakarias, Barakias sons, blod, som ni dödade mellan templet och altaret. Sannerligen säger jag er: Allt detta skall komma över detta släkte.”

De skriftlärde och fariséer, som lyssnade till Jesus, visste att Hans ord var sanna. De kände till, hur profeten Sakarias hade blivit slagen. Medan varningens ord från Gud låg på hans läppar, hade ett sataniskt raseri gripit den avfallne kungen, och på hans befallning hade profeten blivit dödad. Hans blod hade till och med satt märken på stenarna i templets förgård, vilka sedan inte kunnat avlägsnas. De stannade kvar, för att vittna mot det avfälliga Israel. Så länge templet stod, skulle blodfläckarna från denne rättfärdige man ropa till Gud om hämnd. Då Jesus hänvisade till dessa fruktansvärda synder, gick det en våg av fasa genom folkskaran.

Jesus, som kunde se framåt i tiden, förklarade, att judarnas obotfärdighet och deras ofördragsamhet mot Guds tjänare skulle förbli likadana i framtiden, som i det förflutna:

”Därför sänder jag till er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem skall ni döda och korsfästa, andra skall ni gissla i era synagogor och förfölja från stad till stad.”

Profeter och vise män, fulla av tro och Helig Ande – sådana som Stefanus, Jakob och många andra – skulle bli dömda och dödade. Med handen upplyft mot himlen och med ett gudomligt ljus över Sin gestalt, talade Kristus som en domare till dem, som stod omkring Honom. Hans stämma, som så ofta talat milt och bevekande, utslungade nu tillrättavisningar och domar. Åhörarna ryste. Aldrig hade Hans ord och Hans blick gjort ett så djupt intryck.

Kristi harm var riktad mot hyckleriet, den grova synd, med vilken judarna förödde sina egna själar, bedrog folket och vanärade Gud. I den bestickande och bedrägliga bevisföring, som prästerna och ledarna använde sig av, spårade Han sataniska inflytelser. Skarp och rannsakande var Hans förkastelsedom över synden, men Han sade inte ett ord om hämnden. Han hyste en helig vrede mot mörkrets furste, men Han visade aldrig ett retligt lynne eller humör. Så skall Kristi efterföljare, som lever i harmoni med Gud och äger kärlekens och barmhärtighetens älskvärda egenskaper, känna en rättmätig harm mot synden, men de får ej bli uppretade, så att de skymfar dem, av vilka de blivit skymfade. Även när de möter sådana, som är behärskade av en makt underifrån, och även om dessa förfäktar det falska, skall de i Kristus bevara sitt lugn och sin självbehärskning.

Gudomligt medlidande präglade Guds Sons ansikte, då Han kastade en dröjande blick på templet och sedan på Sina åhörare. Med en röst darrande av hjärtekval och bittra tårar, utropade Han:

”Jerusalem, Jerusalem, du som mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.”

Detta var kampen inför skilsmässan. I Kristi klagan fann Guds eget hjärta uttryck. Det var den långmodiga kärlek, som Gudomen besitter, vilken nu tog sitt hemlighetsfulla och gripande farväl.

Både fariséerna och sadducéerna blev lika nedtystade. Jesus samlade Sina lärjungar och beredde Sig på, att lämna helgedomen, men inte som en slagen man, som var tvingad att rymma fältet, nej, Han drog Sig tillbaka ur striden såsom en segrare, som fullgjort sitt värv.

De sanningens klenoder, som Kristus gett människorna denna händelserika dag, gömdes i mångas hjärtan. Hos dem väcktes nya tankar till liv, ny längtan vaknade i deras hjärtan och en ny tid grydde. Efter Kristi korsfästelse och uppståndelse trädde många av dessa personer fram inför offentligheten och fullgjorde sitt gudomliga uppdrag med en visdom och ett nit, som anstod storheten i detta verk. De bar fram ett budskap, som vädjade till människornas hjärtan och undergrävde den gamla vidskepelsen, som länge bundit tusendens liv. Inför deras vittnesbörd blev mänskliga teorier och tankesystem värdelösa fabler. Hur storslagna var inte de resultat eller utfall, som vanns genom Frälsarens ord till den häpna och skräckslagna skara, som den dagen befann sig i Jerusalems Tempel!

Men Israel som nation hade skilt sig från Gud. De naturliga grenarna i olivträdet bröts av. Jesus kastade en sista blick på templets inre, och med sorgset, gripande patos eller inlevelse sade Han:

”Se, ert hus kommer att stå öde. Ty jag säger er: Härefter skall ni inte se mig, förrän ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’”