White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 49. I den yttre Förgården

 Tidsåldrarnas Längtan

Fyrtionionde Kapitlet: I den yttre Förgården

Grundat på Johannesevangeliet 12:20-48.

”Under högtiden fanns det bland dem några greker som hade farit upp till Jerusalem för att tillbe. De kom nu till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och bad honom: ’Herre, vi vill se Jesus.’ Filippus gick och talade om det för Andreas, och Andreas och Filippus gick och sade det till Jesus.”

Vid denna tid liknade Kristi verk en bitter försvarskamp. Kristus hade utgått som segrare ur striden med prästerna och fariséerna, men det var tydligt att Han aldrig skulle bli erkänd av dem som Messias. Den slutliga skilsmässan hade kommit. För lärjungarna tycktes det hela vara hopplöst. Men Kristus närmade Sig Sitt verks fullbordan. Den stora händelse, som inte bara skulle beröra den judiska nationen, utan hela världen, skulle nu äga rum. Då Jesus hörde denna ivriga bön: ”vi vill se Jesus”, såsom ett eko av hela världens trängtande rop, lyste Hans ansikte upp och Han sade:

”’Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas.”

– I grekernas begäran såg Han en förstlingsfrukt av det utfall Hans stora offer skulle bringa.

Dessa män kom västerifrån, för att finna Frälsaren vid slutet av Hans jordeliv, liksom de vise männen kom österifrån vid dess början. Vid tiden för Kristi födelse var det judiska folket så upptaget med sina egna ärelystna planer, att de ingenting visste om Hans ankomst. Filosofer från ett hedniskt land kom till krubban med sina gåvor, för att tillbe inför Frälsaren. Så kom dessa greker, som representanter för alla folkslag, stammar, tungomål och folk, för att se Jesus. Likaså skulle folk från alla länder och alla tidsåldrar dras till Frälsarens kors, ja, många skulle ”komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket” (Matteusevangeliet 8:11).

Grekerna hade hört Kristi triumftåg in i Jerusalem omtalas. Många av folket trodde, att Han hade fördrivit prästerna och ledarna från templet och att Han intagit Davids tron och regerade som konung över Israel, och de spred ryktet därom. Grekerna längtade efter, att få veta sanningen angående Kristi verk. ”{V}i vill se Jesus”, sade de. Deras önskan blev uppfylld. Då deras begäran framfördes till Jesus, befann Han Sig i den del av templet, dit alla utom judarna var förbjudna att inträda, men Han gick ut till grekerna på den yttre förgården och hade ett personligt samtal med dem.

Stunden för Kristi förhärligande hade kommit. Han stod nu i korsets skugga, och grekernas önskan visade Honom, att det offer Han stod i begrepp att ge, skulle föra många Guds söner och döttrar åter till Honom. Han visste, att grekerna snart skulle få se Honom i en belägenhet, som de inte hade drömt om. De skulle få se Honom sida vid sida med Barabbas, en rövare och mördare, som skulle återfå friheten i stället för Guds Son. De skulle få höra folket, uppeggat av prästerna och rådsherrarna, göra sitt val. Och på frågan: ”’Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?’” skulle de svara: ”’Korsfäst honom!’” (Matteusevangeliet 27:22).

Ge att ge detta försoningsoffer för människornas synder, visste Jesus, att Hans rike skulle fullkomnas och utbredas över hela världen. Han skulle verka som Återställaren, och Hans Ande skulle segra. För ett ögonblick såg Han in i framtiden och hörde röster förkunna i alla delar av världen: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd” (Johannesevangeliet 1:29).

I dessa främlingar såg Han förstlingskärven av den stora skörd, som skulle inbärgas, då skiljemuren mellan judar och hedningar skulle brytas ned och alla stammar, tungomål och folk skulle höra frälsningens budskap. Förkänslan av detta och fullkomnandet av denna förväntan är uttryckt i dessa ord: ”’Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas.”

Men sättet, på vilket detta förhärligande skulle äga rum, uppfyllde ständigt Frälsarens sinne. Församlandet av hedningarna måste följa på Hans förestående död. Endast genom Hans död kunde världen bli frälst. Likt vetekornet, måste Människosonen kastas i jorden, för att dö och döljas för allas blickar, men Han skulle få liv igen.

Kristus framställde Sitt framtida öde, genom att likna det vid företeelser i naturens värld, för att Hans lärjungar skulle förstå Hans framställning. Det sanna utfallet av Hans uppdrag skulle uppnås genom Hans död. ”Sannerligen, sannerligen säger jag er”, sade Han: ”Utan att vetekornet faller i jorden och dör, så blir det ensamt, men om det dör, så bär det mycket frukt” När vetekornet faller i jorden och dör, skjuter det upp och bär frukt. Så skulle Kristi död bära frukt för Guds rike. I enlighet med lagen för växtriket, skulle liv bli en följd av Hans död.

Lantmannen eller bonden har alltid denna bild framför sig. År efter år bevarar hans sitt förråd av säd, genom att skenbart kasta bort den bästa delen. För en tid måste den ligga gömd i jorden, övervakad av Herren. Sedan spirar brodden upp, så blir det ax och därefter korn i axet. Men denna utveckling kan ej äga rum, om ej kornet göms i jorden, döljs och skenbart går förlorat.

Säden, som myllas ned i jorden, frambringar frukt, som i sin tur mullas ned. På så sätt mångdubblas skörden. Så skall Kristi död på Golgata bära frukt till evigt liv. Att begrunda detta offer, skall genom alla evigheter bli deras salighet, som utgör dess odödliggjorda frukt.

Det vetekorn, som bevarar sitt eget liv, kan ej frambringa någon frukt. Det förblir allena eller ensamt. Kristus kunde ha räddats undan döden, om Han velat. Men om Han valt detta, skulle Han ha förblivit allena. Han skulle ej ha fört söner och döttrar åter till Gud. Endast genom att utge Sitt liv, kunde Han ge mänskligheten liv. Endast genom att överlämna Sitt liv åt döden, kunde Han bli utsädet till den stora skörd – skaror av alla folkslag, stammar, tungomål och folk – som skulle inbärgas för Guds rike.

Med denna sanning förband Kristus en lektion i självuppoffring, som alla borde få del av: ”Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv.”

Alla, som vill frambringa frukt såsom Kristi medarbetare, måste gå självutgivelsens väg. Livet måste kastas i plogfåran för världens räddning. Självkärlek och självupptagenhet måste ges upp. Lagen för självuppoffring är densamma som lagen för självbevarelse. Åkermannen bevarar sin säd, genom att kasta bort den. Så är det också i det mänskliga livet. Att ge, är att leva. Livet, som kommer att bevaras, är det liv, som frivilligt ges ut till tjänst för Gud och medmänniskorna. De, som för Kristi skull offrar sina liv i denna värld, skall bevara dem till evigt liv.

Det liv, som vi bevarar åt oss själva, är likt säden, som äts upp. Det försvinner, men där förekommer det ingen förmering. En människa må samla allt hon kan för sig själv, hon må leva, tänka och planera för sig själv, men hennes liv förrinner, och hon har ingenting kvar. Lagen för självtillfredsställelse är densamma som lagen för självförödelse.

”Om någon vill tjäna mig”, fortsätter Jesus, ”skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.” – Alla, som tillsammans med Jesus bär självuppoffringens kors, skall dela härligheten med Honom. Det var Kristi glädje under Hans förnedring och smärta, att Hans lärjungar skulle förhärligas med Honom. Detta är frukten av Hans självuppoffring. Att se Sin egen karaktär och ande träda fram i lärjungarnas liv, skulle bli Hans glädje genom evigheterna. Denna glädje delar de med Honom, allteftersom frukten av deras arbete och offer skönjs i andras hjärtan och liv. De är Kristi medarbetare, och Fadern vill ära dem, såsom Han ärar Honom.

Grekernas budskap, som var ett förebud om hedningarnas församlande, förde Jesu tankar till Hans uppdrag i dess hela omfattning. Återlösningsverket passerade revy för Honom, ända från den tid, då frälsningsplanen lades i himmelen, intill den stund, då Han skulle ge Sitt liv för världens synder. Ett sällsamt moln tycktes överskugga Guds Son. Dess dysterhet förnams av dem, som var omkring Honom. Han satt såsom försjunken i tankar. Till slut bröt Han tystnaden med dessa sorgtunga ord: ”Nu är min själ i djup ångest. Vad skall jag säga? Fader, fräls mig från denna stund?”

I tankarna tömde Kristus redan nu lidandets kalk eller bägare. Hans mänskliga natur ryggade tillbaka för denna stund av ytterlig ensamhet, då alla skulle tyckas överge Honom, även Fadern, då alla skulle se Honom ”hemsökt, tuktad av Gud och pinad”. Han ryggade tillbaka för den offentliga skandalen, för att bli behandlad som den värste förbrytare, för en skändlig och vanhedrande död. En förkänsla av Hans strid med mörkrets makter och en förnimmelse av den kvalfulla börda av mänsklighetens synd, som skulle läggas på Hans skuldror, kom Jesus att bryta samma för ett ögonblick, och en dödens blekhet spred sig över Hans ansikte.

Sedan följde denna gudomliga underkastelse under Faderns vilja: ”Nej, just därför har jag kommit till denna stund. Fader, förhärliga ditt namn.’”

Endast genom Kristi död kunde Satans rike betvingas. Endast på så sätt kunde människorna bli återlösta och Gud förhärligad. Jesus gick in under lidandet. Han gick med på, att offra Sig. Himmelens Majestät samtyckte till, att bli bärare av världens synd.

”Fader, förhärliga ditt namn’”, sade Han. – Då Kristus uttalade dessa ord, kom en röst från skyn, som överskuggade Honom: ”’Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.’”

Kristi hela liv, från krubban ända till denna stund, då dessa ord uttalades, var ett förhärligande av Gud. Och i den kommande prövningen skulle Hans gudamänskliga naturs lidanden i sanning förhärliga Hans Faders namn.

Då denna röst hördes, strålade ljus ut från skyn och omslöt Kristus, som om armar från den Oändliga Kraften omslöt Honom och omgav Honom med en mur av eld. Folket betraktade denna syn skräckslagna och förvånade. Ingen vågade, att säga ett ord. Under tystnad och med återhållen andedräkt stod de där med ögonen fästade på Jesus. Då Faderns vittnesbörd hade avgetts, lyfte sig molnet och försvann i rymden. För stunden var den synliga förbindelsen mellan Fadern och Sonen slut eller bruten.

”Folket som stod där och hörde det sade att det var åskan.”

”Andra sade: ’Det var en ängel som talade till honom.’”

Men grekerna, som hade begärt att få se Jesus, såg molnet, hörde rösten och uppfattade dess innebörd. De fann i sanning Kristus, och för dem uppenbarades Han som sänd av Gud.

Guds röst hade ljudit vid Hans dop i början av Hans verksamhet och senare, då Han förvandlades inför lärjungarnas åsyn på förklaringsberget. Vid slutet av Hans verksamhet hördes den för tredje gången av ett stort antal människor och under säregna omständigheter. Jesus hade nyligen uttalat de mest allvarsmättade sanningar angående judarnas ställning. Han hade riktat Sin sista vädjan till dem och uttalat domen över dem. Nu satte Gud åter Sitt insegel eller sigill på Sonens verk. Han erkände Den, som Israel förkastat.

”’Denna röst kom inte för min skull”, sade Jesus, ”utan för er skull.” Det var detta bevis, som krönte Hans Messiasskap, det var erkännandet från Fadern, att Jesus hade talat sanning och att Han var Guds Son.

”Nu går en dom över världen”, fortsatte Jesus. ”Nu skall denna världens furste kastas ut. Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.’” ”Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.” Detta är världens kris. Om Jag blir ett försoningsoffer för människornas synder, skall världen lysas upp. Satans grepp över människorna skall lossna. Den förlorade gudsbilden skall återställas i människan, och en familj av troende heliga skall en gång ärva ett himmelskt hem. Detta skulle bli följden av Kristi död. Frälsaren sitter försjunken i betraktandet av den löftesrika syn, som framträder för Hans inre blick. Han ser korset, det grymma, skymfliga korset med alla dess kommande fasor, omstrålat av härlighet.

Men det var inte endast människornas återlösning, som skulle nå sin fullkomning genom korset: Guds kärlek skulle även uppenbaras inför hela universum. Världens furste skulle kastas ut. De anklagelser, som Satan riktat mot Gud, skulle vederläggas eller motbevisas. De förebråelser, som han slungat mot himmelen, skulle falla till marken. Änglar, såväl som människor, skulle dras till Återlösaren.

”Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig’”, sade Jesus.

Många människor var samlade omkring Jesus, då Han uttalade dessa ord, och en av dem sade: ”’Vi har hört i lagen att Messias skall stanna kvar för alltid. Hur kan då du säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vad är det för en Människoson?’”

Jesus sade då till dem: ”’Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn.’”

”Fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom.” De hade en gång frågat Frälsaren: ”’Vad gör du för tecken, så att vi kan se det och tro på dig?” (Johannesevangeliet 6:30). Otaliga tecken hade blivit givna, men de hade slutit till sina ögon och förhärdat sina hjärtan. Då Fadern nu Själv hade talat, och de inte längre kunde begära flera tecken, vägrade de fortfarande att tro.

”Ändå var det många, även bland medlemmarna i Stora rådet, som trodde på honom. Men för fariseernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan. De ville hellre bli ärade av människor än av Gud.”

De älskade människors pris mer, än Guds erkännande. För att rädda sig själva undan klander och vanära, förnekade de Kristus och förkastade det eviga livets gåva. Och hur många har inte tiderna igenom gjort detsamma! Dessa Frälsarens varnande ord gäller alla, som handlar på samma sätt:

”Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord, han har en domare över sig: det ord som jag har talat skall döma honom på den yttersta dagen.”

Ve dem, som inte aktade på den tid, då de var sökta! Dröjande och med sorg lämnade Kristus för alltid templets område.