White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 58. Golgata

 Tidsåldrarnas Längtan

Femtioåttonde Kapitlet: Golgata

Grundat på Matteusevangeliet 27:31-53; Markusevangeliet 15:20-38; Lukasevangeliet 23:26-46; Johannesevangeliet 19:16-30.

En stor människoskara följde Jesus från domsalen till Golgata. Nyheten om Hans dödsdom spred sig över hela Jerusalem, och folk av alla klasser och stånd samlade sig på avrättningsplatsen. Prästerna och rådsherrarna var bundna av ett löfte om, att inte antasta Kristi efterföljare, om Han Själv skulle bli utlämnad till dem. Lärjungarna och de troende från stadens omgivningar vågade därför, att förena sig med folkhopen, som följde Frälsaren.

Då Jesus lämnade portarna till Pilatus’ gård, lades på Hans slagna och blödande skuldror det kors, som var iordningställt för Barabbas. Två av dennes medbrottslingar skulle avrättas på samma gång som Jesus, och även på dem lades kors. Frälsarens börda var för tung för Honom i det svaga och lidande tillstånd Han befann Sig i. Sedan Påskmåltiden med Sina lärjungar hade Han varken ätit eller druckit. Han hade våndats i Getsemane Örtagård under kampen mot Satans härar. Han hade utstått det nesliga förräderiet och sett Sina lärjungar överge sin Mästare och fly. Han hade blivit förd till Hannas, sedan till Kajfas och därefter till Pilatus. Han hade blivit utsatt för förolämpning efter förolämpning. Två gånger hade Han blivit torterad och gisslad – hela natten hade scen avlöst scen av en sådan karaktär, att det måste sätta en människas själ på det svåraste prov. Kristus hade inte sviktat. Han hade inte sagt ett ord, som inte hade haft till syfte, att förhärliga Gud. Under hela denna skamliga fars, som rättegången varit, hade Han bibehållit Sin värdighet och fasthet. Men då korset lades på Honom, efter att Han för andra gången blivit gisslad, kunde den mänskliga naturen inte uthärda mer. Han förlorade medvetandet under bördan.

Folkskaran, som följde Frälsaren, såg Hans svaghet och Hans stapplande steg, men de visade ingen barmhärtighet. De hånade och smädade Honom, för att Han inte orkade, att bära det tunga korset. Än en gång lades bördan på Honom, och än en gång föll Han avsvimmad till marken. Hans plågare såg, att det var omöjligt för Honom, att bära korset längre. De var i bryderi om, vem de skulle få att bära den förnedrande bördan. Judarna själva kunde inte göra det, ty de skulle då bli orena och förhindrade, att delta i Påskhögtiden. Ingen i folkhopen ville böja sig ned och ta upp korset.

I detta ögonblick kommer en främling, Simon från Cyrene, in från landet och möter tåget. Han hör hånet och gycklet från folkhopen, han hör de ord, som så föraktfullt upprepas: ”Bered väg för judarnas konung!” Han stannar i häpnad inför denna anblick, och när han uttrycker sitt medlidande, griper de honom och lägger korset på hans skuldror.

Inte så få kvinnor är med i folkhopen, som följer den Oskyldige på Hans sista, tunga väg. Deras hela uppmärksamhet är riktad på Jesus. Somliga av dem har sett Honom förr. Några har fört sina sjuka och lidande till Honom. Andra har själva blivit botade. Skildringen av de händelser, som just ägt rum, upprepas. De förundrar sig över, att hopens hat är vänt mot Honom, för vars skull deras egna hjärtan smälter av rörelse och är nära att brista. Och trots den rasande hopens uppförande och prästernas och rådsherrarnas vredgade ord, ger dessa kvinnor uttryck för sitt medlidande. När Jesus faller avsvimmad under korset, bryter de ut i kvidande klagan.

Detta var det enda, som tilldrog sig Jesu uppmärksamhet. Fastän Han Själv led oerhört, medan Han bar världens synder, var Han inte likgiltig för detta utbrott av sorg. Han såg på dessa kvinnor med öm medkänsla. De var inte Hans efterföljare; Han visste, att de inte jämrade sig över Honom såsom varande En, som var sänd av Gud, utan att de rördes på grund av mänsklig sympati. Han avvisade inte deras medkänsla, men den väckte i Hans hjärta ett djupare medlidande med dem. Han sade:

”’Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, utan gråt över er själva och era barn.”

Från scenen omkring Honom blickade Kristus framåt i tiden till Jerusalems Förstöring. Under denna fruktansvärda tid skulle många av dem, som nu grät över Honom, förgås tillsammans med sina barn.

Från Jerusalems fall gick Jesu tankar till en mera omfattande dom. I ödeläggelsen av den obotfärdiga staden såg Han en bild av den slutliga tillintetgörelsen av hela världen. Han sade: ”Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss! Ty om man gör så med det friska trädet, vad skall då inte ske med det torra?’”

Många av dem, som följde Frälsaren till Golgata, hade hälsat Honom med glada hosiannarop och palmers svingande, då Han triumferande red in i Jerusalem. Men inte få av dem, som hade sjungit Hans lov, då alla andra gjorde det, förenade sig nu i ropet: ”Korsfäst Honom! Korsfäst Honom!”

Då Jesus red in i Jerusalem, hade lärjungarnas förhoppningar nått sin högsta höjd. De hade slutit sig nära intill sin Mästare och ansett det vara en stor ära, att stå i förbindelse med Honom. Under Hans förnedring följde de Honom på avstånd. De var fyllda av sorg och böjda under bördan av felslagna förhoppningar. Hur uppfylldes ej Jesu ord: ”’Denna natt skall ni alla överge mig. Ty det står skrivet: Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skall skingras” (Matteusevangeliet 26:31)!

Då de anlänt till avrättningsplatsen, blev fångarna bundna vid sina pinoredskap. De två rövarna gjorde häftigt motstånd, då de skulle placeras på korset, men Jesus var stilla. Hans mor hade, stödd av Johannes, den älskade lärjungen, följt i sin Sons fotspår till Golgata. Hon hade sett Honom digna under korsets börda och längtat efter, att lägga en stödjande hand under Hans sårade huvud och badda den panna, som vilat mot hennes bröst. Men denna smärtsamma förmån beviljades henne inte. Liksom lärjungarna, närde hon ännu hoppet om, att Jesus skulle göra Sin makt gällande och befria Sig från Sina fiender. Men åter sjönk hennes mod, då hon erinrade sig de ord, med vilka Han hade förutsagt just denna scen, som nu utspelades.

Då rövarna bands vid sina kors, såg hon på med en kvalfylld misstanke. Skulle Han, som gett de döda liv, låta Sig Själv bli korsfäst? Skulle Guds Son tillåta, att Han bleve så grymt dödad? Måste hon ge upp sin tro på, att Han var Messias? Måste hon bevittna Hans skam och smärta till och med utan att ha förmånen, att hjälpa Honom under Hans betryck? Hon såg Honom sträckas ut på korset. Hammare och spikar fördes fram. Och då spikarna drevs in i Hans känsliga händer och fötter, bar de förkrossade lärjungarna bort Jesu moders medvetslösa gestalt från den grymma scenen.

Frälsaren gav inte ifrån Sig ett ljud av klagan. Hans ansikte behöll sitt lugna och fridfulla uttryck, men stora droppar av svett stod på Hans panna. Ingen kärleksfull hand torkade bort dödssvetten från Hans ansikte, inga ord av sympati och osviklig trohet lugnade Hans mänskliga hjärta. Då soldaterna utförde sitt fasansfulla uppdrag, bad Jesus för Sina fiender:

”’Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.’”

Hans tankar gick från Hans eget lidande till Hans bödlars synd och den fruktansvärda vedergällning, som skulle drabba dem. Inga förbannelser skulle uttalas över dessa soldater, som behandlade Honom så grymt. Ingen hämnd skulle nedkallas över präster och rådsherrar, som njöt av, att ha nått sitt mål. Kristus beklagade dem för deras okunnighets och missgärnings skull. Han endast andades en bön om förlåtelse för dem – ”ty de vet inte vad de gör.’”

Hade de endast vetat, att de utsatte Den för tortyr, som hade kommit, för att frälsa det syndiga människosläktet från evig undergång, skulle de ha gripits av ånger och fasa. Men deras okunnighet utplånade ej deras skuld, ty det var deras förmån, att veta sanningen och att ta emot Jesus som sin Frälsare. Några av dem skulle likväl se sin synd och ångra sig samt bli omvända. Andra skulle, genom sin obotfärdighet, göra det omöjligt för Kristi bön, att bli besvarad. Men trots detta, nådde Guds syften sin fullbordan. Jesus tillvann Sig rätten, att bli människornas förespråkare inför Sin Fader.

Kristi bön för Sina fiender omfattade hela världen. Den inneslöt varje syndare, som hade levat från världens begynnelse och skulle leva till världens slut. På alla vilar skulden, att ha korsfäst Guds Son. Till alla erbjuds förlåtelse fritt och för intet. ”Den, som vill”, skall ha frid med Gud och ärva evigt liv.

Så snart, som Jesus var naglad vid korset, lyftes det upp av starka män, och med våldsam kraft stöttes det ned i den fördjupning, som var iordningställd. Detta orsakade Guds Son den intensivaste smärta.

Pilatus hade låtit göra en överskrift i form av ett anslag på hebréiska, grekiska och latin och låtit sätta upp den på korset över Jesu huvud. Där stod: ”Jesus av Nasaret, judarnas konung”.

Denna överskrift irriterade judarna. På Pilatus’ gård hade de ropat: ”Korsfäst honom!’… ’Vi har ingen annan konung än kejsaren’” (Johannesevangeliet 19:15). De hade förklarat, att vem helst, som erkände någon annan vara konung, var en förrädare. Pilatus skrev den mening, som de hade gett uttryck för. Ingen annan anklagelse hade riktats mot Jesus, än denna, att Han var judarnas konung. Överskriften var egentligen en bekräftelse på, att judarna var underkuvade av romarna. Den angav, att vem helst, som gjorde anspråk på, att vara Israels konung, skulle bli dömd till döden. Prästerna hade överlistat sig själva. Då de stämplade mot Jesus, hade Kajfas förklarat det vara rådligt eller klokt, att låta en man dö, för att rädda hela nationen. Nu var deras skrymteri eller hyckleri avslöjat. För att bringa Kristus om livet, hade de varit redo, att offra även sin nationella existens.

Prästerna insåg, vad de hade gjort och bad Pilatus, att ändra överskriften. De sade: ”’Skriv inte judarnas konung, utan skriv att han har sagt sig vara judarnas konung.’”

Men Pilatus var förargad på sig själv för sin tidigare svaghet, och han föraktade i grund dessa avundsjuka och sluga präster och rådsherrar. Han svarade kallt: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.’”

En högre makt, än Pilatus eller judarna hade dikterat beslutet om, att sätta detta anslag över Jesu huvud. Enligt Guds plan, skulle det väcka till eftertanke och rannsakande av Skrifterna.

Platsen, där Jesus blev korsfäst, låg nära staden. Tusentals människor av alla nationer vistades då i Jerusalem, och överskriften, som förklarade Jesus av Nasaret vara Messias, skulle observeras av dem. Det var en levande sanning, som blivit nedskriven av en hand, som Gud hade fört.

I Kristi lidande på korset uppfylldes profetiorna. Århundraden tidigare hade Frälsaren förutsagt den behandling Han skulle bli utsatt för: ”Hundar omger mig, de ondas hop omringar mig, mina händer och fötter har de genomborrat. Jag kan räkna alla mina ben, de ser på mig, de stirrar. De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad” (Psaltaren 22:17-19).

Profetian om Hans kläder uppfylldes utan medverkan eller ingripande av vänner eller fiender till den Korsfäste. Hans kläder gavs till soldaterna, som hade hängt Honom på korset. Kristus hörde männen tvista om kläderna, då de delade dem mellan sig. Hans mantel var vävd i ett stycke och hade ej någon söm, och de sade: ”’Vi skall inte skära sönder den utan kasta lott om vem som skall få den.’”

Kristi fiender öste nu ut sitt ursinnes galla över Honom, medan Han hängde på korset. Präster, rådsherrar och skriftlärde förenade sig med pöbeln i, att håna den döende Frälsaren. Vid Hans dop och på förklaringsberget hade Guds röst förkunnat Kristus vara Guds Son. Än en gång, strax innan Han förråddes, hade Fadern talat och vittnat om Hans gudom. Men nu var rösten från himmelen tyst. Inte ett vittnesbörd till Frälsarens förmån hördes. Ensam led Han skymf och hån från dessa ogudaktiga människors sida.

”Om Du är Guds Son, stig ned från korset”, sade de. ”Nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den Utvalde.’”

I frestelsens öken hade Satan förklarat: ”’Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.’” ”’Om du är Guds Son, så kasta dig ner” från templets tinnar” (Matteusevangeliet 4:3, 6). – Satan och hans änglar närvarade vid korset. Ärkefienden jämte hans härskaror samarbetade med prästerna och rådsherrarna. Folkets lärare hade eggat den okunniga pöbeln till, att uttala sin dom över En, som många av dem aldrig sett, förrän de tvingades till, att vittna mot Honom. Präster, rådsherrar och fariséer hade allierat sig med den förhärdade pöbeln. Religiösa ledare var förenade med Satan och hans änglar. De utförde hans befallningar.

Fastän Jesus var döende och utstod Sitt tunga lidande, hörde Han varje ord, som prästerna uttalade: ”’Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa.” ”Messias, Israels konung, han borde nu stiga ner från korset, så att vi får se det och tro!’”

Kristus kunde ha stigit ned från korset. Men därför att Han inte ville hjälpa Sig Själv, finns det för syndaren hopp om förlåtelse och nåd hos Gud.

Det kom en glimt av tröst till Jesus under Hans kval på korset. Det var den botfärdige rövarens bön. De båda männen, som var korsfästa med Jesus, hade först smädat Honom, och en av dem blev under sitt fortsatta lidande än mer desperat och trotsig, men så var inte förhållandet med hans kamrat. Denne man var inte en förhärdad brottsling. Han hade blivit vilseförd av dåligt sällskap, men han var mer oskyldig, än många av dem, som stod omkring korset och hånade Frälsaren.

Där han hänger på korset, ser han många högt uppsatta, religiösa fanatiker håna och förlöjliga Herren Jesus. Han ser, hur de rister sina huvuden. Han hör, hur deras tillrättavisande ord tas upp av hans medbrottsling: ”’Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss!’”

Ibland dem, som färdas vägen förbi, hör han många, som försvarar Jesus. Han hör dem upprepa Hans ord och berätta om Hans verk. Han blir övertygad om, att denne är Kristus. Han vänder sig till sin medbrottsling och säger: ”’Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont.’”

De döende rövarna hyste inte längre någon rädsla för människor. Men hos en av dem tvingade sig den övertygelsen fram, att det finns en Gud att frukta och en framtid att bäva inför. Och nu skall hans liv, skuldbelastat som det är, snart ändas. – ”Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont’”, klagar han.

Det finns nu ingen undran, inga tvivel, intet klander. Då rövaren dömdes för sina brott, blev han förtvivlad och förlorade allt hopp, men en sällsam, varm tanke tändes nu i hans själ. Han återkallar i minnet allt han hört om Jesus, hur Han hade helat de sjuka och förlåtit de skuldbelastade. Han har uppfångat deras ord, som trodde på Jesus och följde Honom under tårar. Han har sett och hört överskriften över Frälsarens huvud. Han har hört de förbipasserande upprepa den, några med sorgsna och darrande röster, andra under skämt och hån. Den Helige Ande talar till hans själ, och så småningom länkar sig en hel kedja av bevis tillsammans. I Jesus, som blivit slagen och förhånad och som nu hänger på ett kors, ser han Guds Lamm, som tar bort världens synd. Hopp och ängslan blandas i hans röst, när han hjälplös och döende sätter all sin förtröstan till den döende Frälsaren. ”’Jesus”, ropar han, ”tänk på mig, när du kommer till ditt rike.’”

Svaret kommer omedelbart. Mjuk och melodisk är Jesu röst, och fyllda av kärlek, barmhärtighet och makt är Hans ord: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset.”

Under långsamma timmar av kval hade endast smädelser och hån nått Jesu öron. Där Han hängde på korset, slog vågor av gyckel och förbannelser upp mot Honom. Med längtande hjärta hade Han sökt, att urskilja ett tecken till tro hos Sina lärjungar. Han hade blott hört dessa klagande ord: ”vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel.” Hur trösterika var inte då för Frälsarens hjärta dessa ord av tro och kärlek från den döende rövaren!

Medan de ledande männen ibland judarna förnekade Honom och även Hans lärjungar tvivlade på Hans gudomlighet, kallade denne stackars rövare på gränsen till evigheten Honom för Herre. Många var redo, att kalla Honom för Herre, då Han utförde Sina underverk och sedan Han hade uppstått från de döda, men ingen erkände Honom, där Han hängde döende på korset, utom denne botfärdige rövare, som blev frälst i elfte timmen.

Åskådarna uppfångade rövarens ord, då han kallade Jesus för Herre. Tonfallet väckte deras uppmärksamhet. De, som vid korsets fot grälade om Kristi kläder och kastade lott om Hans mantel, hejdade sig, för att lyssna. Deras förargade röster tystnade. Med återhållen andedräkt såg de på Kristus och väntade, att få höra svaret från Hans snart stelnade läppar.

Då Han uttalade dessa löftesord, genombröts den mörka sky, som syntes omge korset, av ett klart och levande ljus. Den botfärdige rövaren fick fullkomlig frid och visshet om, att ha blivit mottagen av Gud. Kristus var förhärligad i Sin förnedring. Han, som i allas ögon tycktes vara besegrad, var segraren. Han erkändes som bäraren av människosläktets synd. Människor kunde ha makt över Hans kropp. De kunde genomborra Hans tinningar med en törnekrona. De kunde slita kläderna av Honom och gräla över sitt rov. Men de kunde inte beröva Honom makten, att förlåta synder. In i döden bär Han vittnesbörd om Sin gudom och om Faderns härlighet. Hans öra är inte tillslutet, så att Han ej kan höra, Hans arm är ej för kort, så att Han ej kan frälsa. Det är Hans kungliga rätt, att frälsa till det yttersta alla dem, som genom Honom kommer till Gud.

”Sannerligen, sannerligen säger jag dig i dag: Du skall vara med mig i paradiset.”*) – Kristus lovade inte, att rövaren skulle vara med Honom i paradiset denna dag. Han gick inte Själv till paradiset den dagen. Han lades i graven, och på uppståndelsedagens morgon sade Han: ”jag har ännu inte farit upp till Fadern” (Johannesevangeliet 20:17). Men på denna dag, korsfästelsedagen, det skenbara nederlagets dag, blev löftet givet. ”I dag” – medan Kristus hänger på korset såsom en missdådare, försäkrar Han den arme syndaren: ”Du skall vara med mig i paradiset.”

*) Skiljetecknet placerat så – som en del översättningar f.ö. återger texten – att Jesusordet får sin rätta, skriftenliga betydelse. – Övers. anm.

De båda rövarna var placerade en på vardera sidan, och Jesus i mitten. Prästerna och rådsherrarna hade föreskrivit denna placering. Kristi plats mellan rövarna utmärkte, att Han var den störste brottslingen av de tre. Sålunda uppfylldes Skrifterna: Han ”blev räknad bland förbrytare” (Jesaja 53:12). Men denna handlings fulla betydelse förstod inte prästerna. Såsom Jesus, korsfäst tillsammans med rövarna, var placerad i mitten, skulle Hans kors resas mitt i en värld, som låg i synd. Och de ord av förlåtelse, som uttalades till den botfärdige rövaren, tände ett ljus, som skall lysa till jordens yttersta gränser.

Med förundran såg änglarna Jesu oändliga kärlek. Under det, att Han utstod de mest intensiva själsliga och fysiska kval, tänkte Han endast på andra och uppmuntrade den botfärdiga själen att tro. I Sin förnedring hade Han talat till Jerusalems döttrar som en profet. Såsom präst och förespråkare hade Han anropat Sin Fader om, att förlåta bödlarna. Såsom en kärleksfull Frälsare hade Han förlåtit den botfärdige rövaren hans synder.

Medan Jesu blickar for över folkskaran, fångade en gestalt Hans uppmärksamhet. Vid foten av korset stod Hans mor, stödd av lärjungen Johannes. Hon kunde inte uthärda, att vara borta från sin Son, och Johannes, som visste, att slutet var nära, hade fört henne till korset. I Sin dödsstund tänkte Jesus på Sin mor. Då Han såg in i hennes av sorg märkta ansikte och sedan på Johannes, sade Han till henne:

”’Moder, se din son’” och sedan till Johannes: ”’Se din moder’” {1917}.

Johannes förstod Kristi ord och tog emot förtroendeuppdraget. Han tog sedan Maria till sitt hem och vårdade sig ömt om henne från denna stund.

O, barmhärtige, kärleksfulle Frälsare, mitt under alla Sina fysiska smärtor och själsliga kval hade Han en kärleksfull omtanke om Sin mor! Han hade inga medel, varmed Han kunde sörja för henne, men Han ägde Johannes’ hjärta, och Han gav Sin mor till honom som ett dyrbart testamente. Alltså sörjde Han för, att hon fick, vad hon mest behövde – den ömma förståelsen av en, som älskade henne, därför att hon älskade Jesus. Och genom att ta emot henne som ett heligt förtroende, tog Johannes emot en stor välsignelse. Hon påminde honom ständigt om hans älskade Mästare.

Detta fullkomliga exempel på en sons kärlek lyser med ofördunklad glans genom århundradenas mörker. Under nära trettio år hade Jesus genom Sitt dagliga arbete hjälpt till med, att bära hemmets bördor. Och även nu, under Sitt sista lidande, kom Han ihåg, att ordna för Sin sörjande mor, som var änka.

Samma anda bör finnas i varje Kristi lärjunge. De, som följer Kristus, anser det vara en del av sina religiösa förpliktelser, att sörja för sina föräldrar. Av de hjärtan, i vilka Kristi kärlek bor, skall far och mor ej förgäves vänta hänsynsfull omtanke och öm kärlek.

Och nu skulle Härlighetens Herre dö som en lösen för människosläktet. Då Kristus gav Sitt dyrbara liv, hölls Han inte uppe av en triumferande glädje. Allt var skrämmande mörkt. Det var inte fruktan för döden, som vilade så tungt på Honom. Det var inte korsets pina och skam, som orsakade detta outsägliga ve. Kristus var smärtornas man, men Hans lidande härflöt från eller kom sig av en känsla av syndens hemskhet, en känsla av, att människan, genom sin ingående beröring med synden, förlorat blicken för dess avskyvärdhet. Kristus såg, vilket fast grepp synden hade om människohjärtat och hur få, som var villiga till, att bli befriade från dess makt. Han visste, att utan Guds hjälp måste mänskligheten förgås, och Han såg skaror gå under inom räckhåll för oändlig nåd och hjälp.

På Kristus, vår ställföreträdare och borgesman, lades all vår skuld. Han räknades som överträdare, för att Han skulle återlösa oss från lagens förbannelse. Skulden, som varje Adams barn åsamkat eller ådragit sig, tyngde på Hans hjärta. Guds vrede mot synden, det fruktansvärda uttrycket för Hans avsky för överträdelsen, fyllde Hans Sons själ med bestörtning. Hela Kristi liv hade varit ett glatt budskap om Faderns barmhärtighet och förlåtande kärlek till en fallen värld. Frälsning för de största syndare var Hans ögonmärke eller ledstjärna och mål. Men under den fruktansvärda skuldbörda Han bar, kunde Han nu ej se Faderns försonande anletsdrag. Att Fadern dolde Sitt ansikte för Sonen under denna stund av djupaste ångest, fyllde Hans hjärta med en så djup smärta, att den aldrig till fullo kan förstås av oss människor. Så stor var Hans ångest, att Han knappt var medveten om Sina fysiska smärtor.

Satan plågade Jesu hjärta våldsamt med sina svåra frestelser. Frälsaren kunde i detta ögonblick ej skymta något bortom Sin gravs portar. Hoppet kunde ej få Honom, att se Sig Själv komma fram ur gravens mörker som dödens besegrare. Han befarade, att synden var så avskyvärd för Gud, att deras skilsmässa skulle bli evig. Kristus kände den ångest, som syndaren kommer att erfara, när ingen nåd mer finns för det fallna människosläktet. Det var Faderns vrede över synden, som drabbade Honom och gjorde den kalk Han tömde så bitter, att Hans hjärta brast.

Med häpnad bevittnade änglarna Frälsarens förtvivlan och ångest. Himmelens härskaror dolde sina ansikten för den fasansfulla synen. Den döda naturen uttryckte sin sympati med sin skymfade och döende Skapare. Solen vägrade, att se på den skräckfyllda scenen. Den hade lyst över jorden med sin fulla glans vid middagstiden, då den plötsligt var som utplånad. Fullständigt mörker likt ett sorgedok omslöt korset. ”Då kom över hela landet ett mörker som varade ända till nionde timmen.” Det var ingen solförmörkelse och det fanns ingen annan naturlig orsak till detta mörker, vilket var så djupt som en midnatt utan måne och stjärnor.

I detta tjocka mörker var Guds närvaro dold. Han gör mörkret till Sin boning och döljer Sin härlighet för människoögon. Gud och Hans heliga änglar närvarade vid korset. Fadern var med Sin Son. Likväl var Hans närvaro fördold. Hade Hans härlighet blixtrat fram genom molnen, skulle varje mänsklig åskådare ha blivit tillintetgjord. Och i detta fasansfyllda ögonblick kunde inte Kristus få erfara hugsvalelsen av eller trösten från Faderns närvaro. ”’En vinpress har jag trampat, jag ensam, ingen i folket hjälpte mig” {Jesaja 63:3}.

I detta djupa mörker inhöljde Gud Sin Son under Hans sista mänskliga kval. Alla, som såg Jesus i Hans lidande, blev övertygade om Hans gudomliga ursprung. Hans ansikte kunde aldrig förgätas eller glömmas av de dödliga, som en gång sett det. Såsom Kains ansikte uttryckte mördarens skuld, uppenbarade Kristi ansikte oskuld, frid och godhet – en bild av Gud. Men Hans åklagare ville inte akta på eller bry sig om det himmelska inseglet. Genom ändlösa timmar av kval hade Kristus blivit skärskådad av den gycklande folkhopen. Av barmhärtighet doldes Han nu i Guds mantel.

Gravens stillhet tycktes nu ha sänkt sig över Golgata. En namnlös fasa grep folkskaran, som var samlad kring korset. Förbannelserna och smädelserna dog på folkets läppar. Män, kvinnor och barn föll framstupa på marken. Skarpa blixtar flammade emellanåt fram ur molnet och lyste upp korset med den korsfäste Frälsaren. Alla – präster, rådsherrar, skriftlärde, bödlar och pöbel – trodde, att hämndens dag hade kommit över dem. Efter en stund viskade någon, att Jesus skulle stiga ned från korset. Några sökte, att leta sig tillbaka till staden. De slog sig för bröstet och jämrade sig.

Vid nionde timmen lättade mörkret över folkskaran, men omslöt ännu Frälsaren. Det var en sinnebild av den ångest och fasa, som tryckte Hans hjärta. Inte ett öga kunde tränga igenom mörkret, som omgav korset, och ingen kunde pejla det djupare mörker, som inneslöt Kristi lidande själ. De vreda blixtarna tycktes slungas mot Honom, där Han hängde på korset. Då ropade Jesus med hög röst och sade:

”’Eli, Eli, lema sabaktani?’ Det betyder: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?’”

Många, som trodde på Jesus, hörde detta förtvivlade rop. Allt hopp övergav dem. Om Gud hade övergett Jesus, på vem skulle då Hans efterföljare förtrösta?

Då mörkret lyfte från Kristi betungade själ, återfick Han en känsla av fysisk smärta och ropade: ”’Jag törstar.’”

En av de romerska soldaterna, som rördes av medlidande, då han såg Jesu torra läppar, tog en svamp och fyllde den med ättikvin samt satte den på ett rör och gav Jesus att dricka. Men prästerna hånade Hans smärta.

Då mörkret täckte jorden, hade de gripits av skräck, men de hämtade sig igen, och då började de att ängslas för, att Jesus skulle undkomma dem. Hans ord: ”’Eli, Eli, lema sabaktani?’” misstolkade de. Med bittert hån och begabberi sade de: ”’Hör, han ropar på Elia!’” De vägrade Honom den sista möjligheten till lindring i Hans smärta: ”’Låt oss se”, sade de, ”om Elia kommer och tar ner honom.’”

Guds oskyldiga Lamm hängde på ett kors. Hans kropp var sargad av gisselslag. Hans händer, som så ofta hade räckts ut, för att välsigna, var nu fastnaglade på korsets trä, och Hans fötter, som trampat otaliga steg, för att utföra kärlekens tjänster, var fastspikade vid detta trä. Detta kungliga huvud var sargat av törnenkronan, dessa darrande läppar formades till ett fasans skri. Allt, som Han uthärdade – blodsdropparna, som flöt ned från Hans panna, Hans händer och Hans fötter, den pina, som marterade eller plågade Hans kropp, och den outsägbara ångest, som fyllde Hans själ, då Faderns ansikte doldes – vädjar till varje människobarn och säger:

– Det var för Dig, som Guds Son samtyckte till, att bära denna syndabörda, för Dig bröt Han dödens välde och öppnade paradisets portar. Han, som stillade de vreda böljorna och vandrade fram på de skumkrönta vågorna, Han som kom demonerna att darra och sjukdomen att fly – ger Sig Själv att offras på ett kors, och detta av kärlek till Dig. Han, som bär världens synd, uthärdar den gudomliga rättvisans vrede och – blir för Din skull till synd.

Under tystnad avvaktar åskådarna slutet på denna fruktansvärda scen. Solen lyser fram, men korset är ännu inhöljt i mörker. Präster och rådsherrar blickade ned mot Jerusalem, och se, det täta mörkret hade lägrat sig över staden och över Juda nejder. Rättfärdighetens Sol och Världens Ljus drog Sina strålar tillbaka bort från den en gång så benådade staden Jerusalem. De vreda blixtarna från Guds vrede var riktade mot den ödesmärkta staden.

Plötsligt lyftes mörkret från korset, och i klara, trumpetliknande toner hördes en röst, som tycktes återljuda i hela skapelsen:

”’Det är fullbordat.’” ”’Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.’”

Ett ljus omgav korset, och Frälsarens ansikte lyste med en härlighet lik solens. Sedan böjde Han ned huvudet mot bröstet och dog.

Mitt under detta fruktansvärda mörker, då Han kände Sig övergiven av Gud, tömde Han de sista dropparna av mänsklighetens smärtfyllda kalk. Under dessa förfärliga timmar hade Han helt litat på de bevis på Guds erkännande, som dittills getts Honom. Han kände Sin Faders karaktär, Han förstod Hans rättvisa, Hans barmhärtighet och Hans stora kärlek. I tron vilade Kristus i Honom, vars vilja det alltid varit Hans glädje att uppfylla. Och i det, att Han fullständigt underkastade Sig och överlät Sig åt Gud, försvann känslan av, att Han förlorat Faderns ynnest. Genom tron blev Kristus segrare.

Då det höga ropet: ”Det är fullbordat!” kom från Kristi läppar, tjänstgjorde prästerna i templet. Det var vid tiden för aftonoffret. Lammet, som stod för Kristus, fördes fram, för att slaktas. Klädd i sin ståtliga och värdiga dräkt, stod prästen med lyftad kniv, såsom Abraham, då han stod i begrepp, att döda sin son. Med intensivt intresse såg folket på.

Men jorden skakar och skälver, ty Herren själv drager när. Med ett bristande ljud rämnar förlåten i templet uppifrån och ned och blottar för folkets åsyn den plats, som en gång var uppfylld av Guds närvaro. På denna plats hade shekina dvalts eller befunnit sig. Här hade Gud uppenbarat Sin härlighet över nådastolen. Ingen annan, än översteprästen fick någonsin lyfta på denna förlåt eller detta förhänge, som skilde avdelningen från det övriga templet. Han trädde in där en gång om år, för att bringa försoning för folkets synd. Men se, denna förlåt har nu rämnat i två delar. Den allra heligaste platsen i den jordiska helgedomen var inte längre helig.

Allt är förvirring och fasa. Prästen skall precis döda offret, men kniven faller ur hans darrande hand, och lammet undkommer. Avbilden har mött sin förebild i Guds Sons död. Det stora offret har getts. Vägen in i det allra heligaste ligger öppen. En ny och levande väg är beredd för alla. Nu behöver ej längre en syndfull och sörjande mänsklighet vänta på en kommande Överstepräst. Härefter skall Frälsaren utföra tjänst som präst och försvarare i himlarnas himmel. Det var, som om en levande röst hade uttalat dessa ord till dem, som var i templet:

 – Det är nu slut på alla offer för synd. Guds Son har kommit i enlighet med Sitt ord: ”Se, jag har kommit, Gud, för att göra din vilja. I bokrullen är det skrivet om mig.” ”Och med sitt eget blod… har han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt” (Hebréerbrevet 10:7; 9:12; sistnämnda ur Bibel 2000).