White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 7. Jesu Dop

 Tidsåldrarnas Längtan

Sjunde Kapitlet: Jesu Dop

Grundat på Matteusevangeliet 3:13-17; Markusevangeliet 1:9-11; Lukasevangeliet 3:21-22.

Ryktet om ökenprofeten och hans sällsamma förkunnelse spred sig över hela Galiléen. Budskapet nådde lantmännen i de avlägsnaste bergsbyar och fiskarbefolkningen vid havet och fann i dessa enkla och allvarliga hjärtan sitt sannaste gensvar. I Nasaret omtalades det i snickarverkstaden, som tillhört Josef, och En kände igen kallelsen. Hans tid hade kommit. Han lämnade nu Sin dagliga gärning, bjöd sin mor farväl och följde i Sina landsmäns spår, vilka i stora skaror samlades vid Jordan.

Jesus och Johannes Döparen var kusiner och nära förbundna med varandra genom omständigheterna vid sina födslar. Och likväl hade de inte gjort någon direkt bekantskap med varandra. Jesus hade tillbringat Sitt liv i Nasaret i Galiléen, Johannes sitt liv i Juda öken. De hade båda levat i avskildhet, men under vitt skilda förhållanden, utan att ha någon förbindelse med varandra. Försynen hade ordnat det så. Ingen skulle ha anledning, att beskylla dem för att ha stämplat eller intrigerat tillsammans, för att stödja varandras anspråk.

Johannes kände till omständigheterna, som var förknippade med Jesu födelse. Han hade troligen hört talas om besöket i Jerusalem under Jesu gosseår och vad, som hade tilldragit sig i de skriftlärdes skola. Han kände måhända även till Hans syndfria liv och trodde Honom vara Messias, men han ägde ej full visshet. Det förhållandet, att Jesus stannade kvar så många år i Sin obemärkthet, utan att ge några särskilda bevis för Sin mission, gav anledning till tvivel, om Han var den utlovade eller ej. Johannes bidade eller väntade emellertid i tro, viss om eller säker på, att då Guds tid var inne, skulle allt bli klart. Det hade blivit uppenbart för honom, att Messias skulle begära dopet av honom och att ett tecken på Hans gudomliga utsändning då skulle ges. Sålunda skulle han bli i stånd till, att föreställa Honom för folket.

Då Jesus kom för att bli döpt, upptäckte Johannes hos Honom en karaktärens renhet, som han aldrig förr förnummit hos någon människa. Själva atmosfären omkring Honom var helig och vördnadsbjudande. Ibland folkskarorna, som samlats vid Jordanfloden, hade Johannes hört dystra historier om brott, och han hade mött själar, som var nedtyngda av oräkneliga synders börda, men aldrig hade han kommit i beröring med en mänsklig varelse, från vilken det gått ut ett sådant gudomligt inflytande. Allt detta var i överensstämmelse med vad, som blivit uppenbarat för Johannes angående Messias. Likväl tvekade han, att bifalla Jesu begäran. Hur kunde han, som var en syndare, döpa Honom, den syndfrie? Och varför skulle Han, som ej behövde bättring, underkasta Sig en ceremoni, som innebar bekännelse av skuld, som borde avtvås?

Då Jesus begärde dopet, ryggade Johannes tillbaka och utropade: ”’Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig.’” Med obeveklig, men på samma gång ädel, myndighet svarade Jesus: ”’Låt det ske nu. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet.’” Johannes, som nu gav vika, förde Frälsaren ned i Jordan och döpte Honom i dopets grav. ”När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Och se, himlen öppnades, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom.”

Jesus tog ej emot dopet som erkännande av skuld för egen del. Han blev ett med syndaren och tog det steg vi bör ta, och gjorde, vad vi måste göra. Hans liv i tapper och tålig uthållighet under de utståndna prövningarna efter dopet är också ett föredöme för oss.

Då Jesus kommit upp ur vattnet, knäböjde Han på flodstranden. Ett nytt och viktigt skede i Hans liv låg framför Honom. Nu började i vidsträcktaste betydelse Hans livs stora strid. Ehuru Han var fridens furste, måste Hans framträdande bli som blottandet av ett svärd. Det rike Han kom, för att upprätta, var raka motsatsen till, vad judarna åstundade. Han, som var grunden till den israelitiska hushållningen med dess gudstjänstordning, skulle nu komma att betraktas som dess fiende och förstörare. Han, som förkunnat Sin lag från Sinai, skulle nu dömas som dess överträdare. Han, som kommit för att bryta Satans makt, skulle bli utpekad som Beelsebul. Ingen på jorden hade förstått Honom, och under Sin verksamhet måste Han alltjämt gå ensam. Under hela Hans liv förstod inte ens Hans mor eller bröder Hans uppdrag. Inte ens Hans lärjungar förstod Honom. Han hade tronat i ett evigt ljus såsom ett med Gud, men Hans liv på jorden var ett liv i ensamhet.

Såsom varande ett med oss, måste Jesus bära våra skulders och sorgers börda. Den syndfrie måste erfara syndens skamkänsla. Den, som älskade friden, måste välja striden. Sanningen måste möta falskheten, renheten utstå gemenheten. Varje synd, varje missljud, varje oren lusta, som överträdelsen medförde, var en pina för Hans själ.

Ensam måste Han gå vägen, ensam måste Han bära bördan. På Honom, som avklätt Sig Sin härlighet och iklätt Sig mänsklig svaghet, vilade ansvaret för världens återlösning. Han såg och förnam allt, men Hans beslut var oryggligt. På Honom berodde hela det fallna människosläktets frälsning, och Han räckte ut Sin hand, för att gripa den allsmäktiga Kärlekens hand.

Frälsarens blick tycks tränga igenom himlen, när Han utgjuter Sin själ i bön. Han vet alltför väl, hur synden har förhärdat människornas hjärtan och hur svårt det skall bli för dem, att förstå Hans uppgift och ta emot frälsningens gåva. Han ber Sin Fader om kraft, att övervinna deras otro, att bryta de fjättrar, med vilka Satan håller dem trälbundna, och att till deras förmån besegra fördärvaren. Han ber om ett vittnesbörd från Gud, att Han antar mänskligheten i Sin Sons person.

Aldrig förr har änglarna lyssnat till en sådan bön. De är ivriga, att få bära till sin älskade Härskare ett budskap av tröst och hopp. Men nej! Fadern Själv vill besvara Sin Sons bön. Direkt från tronen går strålarna av Hans härlighet ut. Himlen öppnas, och ned över Frälsarens huvud sänker sig en duvliknande skepnad av klaraste ljus – en passande sinnebild på Honom, den milde och ödmjuke.

I hela den ofantliga folkskaran vid Jordan vad det få förutom Johannes, som såg den himmelska synen. Dock vilade det högtidliga allvaret av Guds närvaro över församlingen. Folket stod med blicken oavvänt riktad på Kristus. Hans gestalt badade i det ljus, som alltid omger Guds tron. Hans uppåtvända ansikte lyste med en sällsam klarhet, såsom de aldrig förr sett någon människas ansikte lysa. Från den öppna himlen hördes en röst, som sade: ”’Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.”

Dessa bekräftande ord uttalades, för att inge tro hos dem, som bevittnade denna scen, och för att styrka Frälsaren för Hans mission. Trots att en skuldbelastad världs synder lades på Frälsaren, trots förödmjukelsen att ikläda Sig vår fördärvade natur, förklarade rösten från himmelen Honom vara den Eviges Son.

Johannes blev djupt gripen, då han såg Jesus försänkt i bön och under tårar be om Faderns bifall. Då Guds härlighet omslöt Honom och rösten från himmelen talade, kände Johannes igen tecknet, som Gud hade lovat honom. Han förstod nu, att det var världens Återlösare han hade döpt. Den Helige Ande vilade över honom, och med handen uträckt pekade han på Jesus och utropade: ”’Se Guds lamm, som tar bort världens synd.”

Ingen ibland åhörarna, ja, inte ens den talande själv fattade betydelsen av orden ”Guds Lamm”. På Moriaberget hade Abraham hört sin son framställa denna fråga: ”’Far!... var är lammet till brännoffret?’” och gett honom till svar: ”’Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son’” (Första Moseboken 22:7-8). Och i väduren, som Gud utsett i Isaks ställe, såg Abraham en symbol på Honom, som skulle dö för människornas synder. Med hänsyftning på detta belysande exempel, profeterade den Helige Ande genom Jesaja angående Frälsaren: Han var ”{l}ik ett lamm som förs bort till att slaktas”, ”men all vår skuld lade Herren på honom” (Jesaja 53:7, 6). Men Israels folk hade inte förstått lärdomen. Många av dem betraktade offringarna till stor del på samma sätt, som hedningarna betraktade sina offer: Såsom gåvor, med vilka de sökte att blidka Allmakten. Gud ville lära dem, att av Hans kärlek kommer den gåva, som försonar dem med Honom.

Orden, som uttalades över Jesus vid Jordan: ”’Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje”, innefattar hela mänskligheten. Gud talade till Jesus som vår ställföreträdare. Trots all vår synd och svaghet, är vi inte bortkastade såsom värdelösa. ”{H}an har benådat oss i den Älskade” (Efésierbrevet 1:6). Härligheten, som omgav Kristus, är en underpant eller säkerhet på Guds kärlek till oss. Den talar till oss om bönens kraft – hur en människoröst kan nå Guds öra och hur våra böner kan antas eller bifallas i de himmelska boningarna. Genom synden blev förbindelsen mellan jorden och himmelen bruten och gemenskapen upphörde, men Jesus har återförenat dem med varandra. Hans kärlek har omslutit människan och lyft henne till härlighetens himmel. Ljuset, som föll från dess öppnade port över Frälsarens huvud, skall falla över oss, när vi ber om hjälp att stå emot frestelsen. Den röst, som talade till Jesus, säger till varje troende själ: ”Denne är Mitt älskade barn, i vilket Jag har funnit behag.”

”Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är” (Första Johannesbrevet 3:2). Vår Frälsare har öppnat vägen, så att den mest syndbelastade, den mest nödställde, den mest nedtryckte och föraktade kan vinna tillträde till Fadern. Alla kan få ett hem i de boningar Jesus har gått, för att bereda. ”Så säger den Helige och Sanne, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga, och stänger så att ingen kan öppna:… Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga” (Uppenbarelseboken 3:7-8).