White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 57. I Pilatus' Domsal

 Tidsåldrarnas Längtan

Femtiosjunde Kapitlet: I Pilatus’ Domsal

Grundat på Matteusevangeliet 27:2, 11-31; Markusevangeliet 15:1-20; Lukasevangeliet 23:1-25; Johannesevangeliet 18:28-40; 19:1-16.

I domsalen hos Pilatus, den romerske landshövdingen, står Kristus bunden som fånge. Han är omgiven av soldatvakt, och salen fylls hastigt av åskådare. Strax utanför ingången står rådsherrar, präster – och pöbeln.

Efter att Jesus blivit dömd, hade rådsförsamlingen kommit till Pilatus, för att få domen stadfäst och verkställd. Men dessa judiska ämbetsmän ville inte träda in i det romerska pretoriet eller landshövdingens palats. Enligt den ceremoniella lagen skulle de därigenom bli orenade och sålunda förhindrade, att delta i Påskhögtiden. I sin blindhet såg de inte, att mordiskt hat hade förorenat deras hjärtan. De insåg ej, att Jesus var det verkliga Påskalammet och att sedan de förkastat Honom, hade den stora högtiden förlorat sin betydelse.

Då Kristus fördes in i domsalen, såg Pilatus Honom ej med blida blickar. Den romerske guvernören hade med hast blivit ditkallad från sitt sovgemak, och han beslöt sig för, att utföra sin plikt så fort som möjligt. Han var beredd på, att behandla den fångne med överlägsen hårdhet. Han tog på sig sin strängaste min och vände sig om, för att se, vad slags människa han hade att förhöra, eftersom han blivit kallad från sitt viloläger vid en så tidig timme. Han förstod, att det måste vara någon, som de judiska myndigheterna var angelägna om, att få förhörd och så fort som möjligt straffad.

Pilatus såg på männen, som hade arresterat Jesus, och sedan vilade hans blick granskande på Jesus. Han hade haft att göra med många slags brottslingar, men aldrig förr hade han sett en man, som bar ett sådant drag av godhet och upphöjdhet som Den, vilken nu stod inför honom. I Hans ansikte fann han ej ett spår, som tydde på skuld, eller ett uttryck för fruktan, för fräckhet eller trots. Han såg en man med lugnt och värdigt uppträdande, vars ansikte inte visade ett enda drag av brottslighet, utan bar himmelsk prägel.

Kristi uppträdande gjorde ett högst gynnsamt intryck på Pilatus. Hans bättre känslor väcktes till liv. Han hade hört om Jesus och Hans verk. Hans hustru hade berättat något om underbara gärningar, som blivit utförda av denne galiléiske profet. Han hade botat sjuka och uppväckt döda. Nu föresvävade detta Pilatus som en dröm. Han erinrade sig rykten, som han hört från olika källor. Han beslöt, att avfordra judarna deras anklagelse mot fången.

– Vem är denne man och varför har Ni fört Honom hit?, frågade han. – Vilken anklagelse har Ni mot Honom?

Judarna blev missbelåtna. Då de visste, att de inte kunde förebringa eller komma med någon direkt anklagelse mot Jesus, ville de inte ha något offentligt förhör. De svarade, att han var en bedragare, som kallades för Jesus av Nasaret.

Åter frågade Pilatus: Vad har Ni för anklagelse, att frambära mot denne man?

Prästerna besvarade inte denna fråga direkt, utan med en ton, som röjde irritation, sade de: ”’Om han inte vore en förbrytare, hade vi inte överlämnat honom åt dig.’” – När dessa, som ingår i Stora Rådet, nationens förnämsta män, för en man till Dig, vilken de har dömt till döden, behöver man då fråga efter anklagelser mot honom?

De hoppades, att kunna göra intryck på Pilatus’, genom att påminna om sin egen värdighet och sålunda få honom, att villfara eller godkänna deras begäran, utan att vidta några förberedande åtgärder. De var ivriga, att få domen stadfäst, ty de visste att folket, som hade sett Jesu underbara verk, kunde avge en helt annan berättelse, än de hopdiktade anklagelser de nu kom med.

Prästerna trodde, att de utan svårighet skulle kunna förmå den svage och vankelmodige Pilatus till, att förverkliga deras planer. Tidigare hade han utan dröjsmål undertecknat dödsdomar och dömt till döden män, som de visste ej förtjänat dödsstraff. Enligt Pilatus’ uppfattning var en fånges liv inte mycket värt. Om han var skyldig eller ej, spelade ingen roll. Prästerna hoppades nu, att Pilatus skulle uttala dödsdomen över Jesus, utan att låta förhöra Honom. De begärde detta som en ynnest med anledning av deras stora nationella högtid.

Men det var något hos fången, som höll Pilatus tillbaka. Han vågade inte tillmötesgå deras begäran. Han förstod prästernas avsikter. Han erinrade sig, att Jesus inte långt dessförinnan hade uppväckt Lasarus, en man, som hade varit död i fyra dagar, och han önskade att få veta, innan han undertecknade dödsdomen, vilka anklagelser de hade mot Honom, och om dessa kunde bevisas.

– Om Ert domslut är tillfyllestgörande, sade han, varför kommer Ni till mig med Honom? ”’Ta ni honom och döm honom enligt er lag!’”

Då prästerna blev ansatta på detta sätt, förklarade de, att de redan hade fällt domen över Honom, men att de måste ha Pilatus’ stadfästelse, för att deras dom skulle bli giltig.

– Hur lyder Er dom?, frågade Pilatus.

– Han är dömd till döden, svarade de, men det är inte lovligt för oss, att avliva någon.

De bad Pilatus, att tro deras ord angående Kristi skuld och verkställa deras dom. De skulle ta på sig ansvaret för följderna.

Pilatus var varken en rättvis eller samvetsgrann domare, men fast han saknade moralisk ryggrad, vägrade han, att tillmötesgå deras begäran. Han ville inte döma Jesus, förrän de hade lagt fram sina anklagelser mot Honom.

Prästerna hade nu råkat in i ett dilemma. De insåg, att de måste dölja sitt skrymteri under den tjockaste täckmantel. De fick inte vidgå, att Kristus blivit arresterad av religiösa skäl. Skulle detta komma i dagen, skulle deras åtgärder inte ha någon betydelse för Pilatus. De måste få fram, att Jesus motverkade de världsliga lagarna. Han kunde då bli dömd som politisk brottsling. Uppror och sammansvärjning mot Roms herravälde förekom allt som oftast ibland judarna. Romarna hade behandlat dessa upplopp synnerligen strängt, och de var ständigt på sin vakt, för att undertrycka allt, som kunde leda till ett utbrott.

Endast några dagar tidigare hade fariséerna försökt, att snärja Jesus med denna fråga:

”Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren eller är det inte tillåtet?’”

Men Kristus avslöjade deras skrymteri. Romarna, som var närvarande, hade bevittnat fariséernas fullständiga nederlag och deras besvikelse över Hans svar:

”’Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud’” {Matteusevangeliet 22:17, 21}.

Nu tänkte prästerna framställa denna händelse så, att de fått just det svar av Jesus, som de hoppats på att få. I sitt trångmål kallade de fram falska vittnen till sitt bistånd. De började, att anklaga Honom och sade:

”’Vi har funnit att den här mannen förleder vårt folk, förbjuder oss betala skatt till kejsaren och säger att han är Messias, en konung.’”

Tre anklagelser utan någon grund. Prästerna visste detta, men de drog sig ej för, att göra sig skyldiga till mened, bara de kunde nå sina syften.

Pilatus genomskådade dem. Han trodde inte, att fången hade stämplat mot regeringen. Hans ödmjuka och vänliga uppträdande stod ej alls i överensstämmelse med anklagelsen. Pilatus var övertygad om, att en hemlig sammansvärjning låg bakom, för att förgöra en oskyldig man, som stod de judiska myndigheterna i vägen. Han vände sig om till Jesus och frågade:

”’Är du judarnas konung?’”

”’Du själv säger det’”, svarade Frälsaren. – Och då Han talade, lyste Hans ansikte upp, som om en solstråle träffat det.

Då de hade hört Jesu svar, riktade Kajfas och hans följeslagare Pilatus’ uppmärksamhet på, att Han hade tillstått eller erkänt det brott, som Han var anklagad för. Med höga rop fordrade prästerna, rådsherrarna och de skriftlärde, att Han skulle bli dömd till döden. Ropen togs upp av pöbeln, och larmet var öronbedövande. Pilatus blev villrådig. Då han fann, att Jesus inte svarade Sina anklagare, sade han till Honom:

”’Svarar du ingenting? Du hör hur mycket de anklagar dig.’”

Men Jesus svarade ingenting.

Jesus stod bakom Pilatus, dock synlig för alla, som var ute på den öppna gården, och Han hörde skymforden, men på alla dessa anklagelser svarade Han inte ett ord. Hela Hans uppträdande var ett bevis för medveten oskuld. Han stod där lugn – trots stormens och vågornas raseri. Det var, som om dessa brottsjöar av vrede hävde sig högre och högre likt vågorna ute på den våldsamma oceanen – de röt mot Honom, men nådde Honom inte. Han stod tyst, men Hans tystnad var vältalig. Ljuset från Hans inre värld spred sig över Hans yttre.

Pilatus förvånades över Hans uppträdande. Fäste inte denne man något avseende vid deras anklagelser, därför att Han inte brydde Sig om, att rädda livet?, frågade han sig själv. Då han såg på Jesus, som bar hån och smälek utan hämndbegär, kände han, att Denne inte kunde vara så orättfärdig och orättvis, som de skränande prästerna var. I hopp om, att få veta sanningen, tog han Honom avsides och frågade återigen:

”’Är du judarnas konung?’”

Jesus svarade inte direkt på frågan. Han visste, att den Helige Ande arbetade med Pilatus, och gav honom ett tillfälle till, att ge uttryck för sin övertygelse.

”’Säger du detta av dig själv”, frågade Han, ”eller har andra sagt det om mig?’”

Detta innebar: Var det en anklagelse från prästerna, eller en önskan om, att ta emot ljus från Kristus, som föranledde Pilatus att ställa denna fråga? Pilatus förstod Jesu mening, men stoltheten reste sig inom honom.

”’Jag är väl inte jude”, sade han. ”Ditt eget folk och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?’”

Pilatus’ gyllene tillfälle hade gått förbi. Likväl ville inte Jesus lämna honom, utan att ge honom mera ljus. Fast Han inte direkt svarade på Pilatus’ fråga, gav Han klart besked om Sin egen mission. Han lät Pilatus förstå, att Han inte sökte en jordisk tron.

”’Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.’”

Då sade Pilatus till Honom: ”’Du är alltså en konung?’”

Jesus svarade honom: ”’Du säger själv att jag är en konung. Ja, för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.’”

Kristus försäkrade, att Hans ord i sig självt var en nyckel, som skulle öppna hemligheten för dem, som var beredda att ta emot sanningen. Hans ord hade makt, att anbefalla sig självt, och detta var hemligheten med utbredandet av Hans sanningsrike. Han önskade, att Pilatus skulle förstå, att endast genom att ta emot och tillägna sig sanningen, kunde hans fördärvade natur bli återställd.

Pilatus hade en önskan om, att lära känna sanningen. Han var brydd. Ivrigt tog han emot Frälsarens ord, och hans hjärta greps av en stark längtan efter, att veta, vad som i verkligheten var sanning och hur han skulle finna den.

”’Vad är sanning?’”, frågade han.

Men han väntade inte på svaret. Tumultet utanför återkallade honom till stundens krav. Prästerna skrek och begärde ett ofördröjligt ingripande. Då han kom ut till judarna, förklarade han med eftertryck:

”’Jag finner honom inte skyldig till något brott.’”

Dessa ord från en hednisk domare var en förkrossande dom över svekfullheten och falskheten hos Israels ledare, som anklagade Frälsaren. Då prästerna och de äldste hörde detta från Pilatus, kände deras missräkning och deras raseri inga gränser. De hade länge lagt planer för och väntat på detta tillfälle. Då de nu såg, att en möjlighet förelåg för Jesus att bli befriad, tycktes de vilja slita Honom i stycken. De uttalade högljudda varningar och hotade Pilatus med den romerska regeringens onåd. De anklagade honom för hans vägran, att döma Jesus, vilken de försäkrade hade satt Sig upp mot kejsaren.

Vreda röster höjdes nu, som förklarade, att det agitatoriska inflytande Jesus utövade, var väl känt i hela landet. Och prästerna sade:

”’Han uppviglar med sin lära folket över hela Judeen, från Galileen och ända hit.’”

Pilatus hade till denna stund inte en tanke på, att döma Jesus. Han visste, att judarna anklagade Honom på grund av hat och fördomar. Och han visste, vad hans plikt var. Rättvisan fordrade, att Kristus genast skulle bli frigiven. Men Pilatus ryggade tillbaka för folkets illvilja. Om han vägrade, att överlämna Jesus i deras händer, skulle det bli uppror, och detta var han rädd för att möta. Då han hörde, att Jesus var från Galiléen, beslöt han att sända Honom till Herodes, tetrarken eller fjärdingskonungen i Galiléen, som då var i Jerusalem. Genom denna handling tänkte Pilatus flytta över ansvaret för rättegången till Herodes. Han ansåg, att detta var ett bra tillfälle till, att göra upp en gammal tvist mellan sig och Herodes. Och det visade sig så vara. De två myndiga herrarna blev vänner efter denna rättegång.

 Pilatus överlämnade Jesus åter till soldaterna, och under pöbelns gyckel och hån blev Han skyndsamt förd till Herodes’ palats. ”När Herodes fick se Jesus, blev han mycket glad.” Han hade aldrig träffat Frälsaren förut, ”han hade hört talas om honom, och han hoppades nu få se honom göra något tecken.”

Herodes ställde många frågor till Jesus, men under hela tiden iakttog Frälsaren fullständig tystnad. På kungens befallning kallades skröpliga och lytta personer in, och Kristus befalldes, att bevisa Sin makt, genom att utföra ett underverk.

– Människorna säger, att Du kan hela de sjuka, sade Herodes. Jag är verkligen intresserad av att se, att Ditt vittspridda rykte inte har varit lögn.

Jesus svarade inte med ett ord, och Herodes fortsatte, att övertala Honom.

– Om Du kan utföra underverk för andra, utför dem nu till eget gagn, och det kommer att för Dig tjäna ett gott ändamål.

Återigen befallde han:

– Visa oss ett tecken, att Du har den makt, som ryktet tillskrivit Dig.

Men Kristus uppträdde, som om Han varken såg eller hörde. Guds Son hade antagit mänsklig natur. Han måste handla, såsom människor skulle handla under liknande omständigheter. Därför ville Han inte utföra något underverk, för att rädda Sig Själv undan en smärta och förödmjukelse, som människan måste uthärda, om hon komme i en liknande situation.

Herodes lovade, att om Jesus ville utföra något underverk inför honom, skulle Han bli frigiven. Hotande förklarade han upprepade gånger, att han hade makt att befria, eller att döma Honom. Men Jesus visade inte ett tecken till, att Han hört Herodes’ ord.

Herodes blev förtretad över denna tystnad. Den tycktes förråda en oerhörd likgiltighet för hans myndighet. För den fåfänge och högmodige kungen skulle en öppen tillrättavisning ha varit mindre sårande, än att bli så helt ignorerad. Förtörnad hotade han ånyo Jesus, som förblev tyst och stilla.

Kristi uppdrag i världen var ej, att tillfredsställa gagnlös nyfikenhet. Han kom, för att läka de i hjärtat förkrossade. Om Han hade kunnat säga ett ord, för att hela den syndbetungade själens sår, skulle Han ej ha förblivit tyst.

Herodes’ ansikte mörknade av lidelsefull vrede. Han vände sig till folkskaran och förklarade förtörnad, att Jesus var en bedragare. Sedan sade han till Jesus:

– Om Du inte vill ge något bevis för Din makt, skall jag utlämna Dig till soldaterna och till folket. De kan kanske förmå Dig till att tala. Om Du är en bedragare, är döden för deras hand endast, vad Du förtjänar. Om Du är Guds Son, rädda Dig Själv, genom att utföra ett underverk!

Knappt var dessa ord uttalade, förrän man rusade på Kristus. Likt vilda djur, kastade pöbeln sig över sitt byte. Jesus skuffades hit och dit, och Herodes förenade sig med pöbeln i, att söka att förödmjuka Guds Son. Hade inte de romerska soldaterna gripit in och tvingat den rasande hopen tillbaka, skulle Frälsaren ha slitits i stycken.

”Herodes och hans soldater bemötte honom med förakt och gjorde narr av honom, och sedan han låtit sätta på honom en praktfull dräkt, skickade han honom tillbaka till Pilatus.” De romerska soldaterna deltog i detta skymfande. Allt, vad dessa ogudaktiga och fördärvade soldater, understödda av Herodes och de judiska dignitärerna, kunde finna på, slungade de över Frälsaren. Likväl svek ej Hans gudomliga tålamod.

Kristi förföljare hade sökt, att mäta Hans karaktär med sin egen måttstock. De hade framställt Honom lika usel, som de själva var. Men bakom stundens tilldragelser trängde sig en annan scen fram – en scen, som de en dag skall bevittna i all dess härlighet. Där fanns några, som bävade i Kristi närvaro. Medan den råa hopen böjde sig i hån framför Honom, vände några av dem, som kommit dit i samma syfte, tillbaka förskräckta och tysta. Herodes var övertygad. De sista strålarna av barmhärtighetens sol lyste över hans av synden förhärdade hjärta. Han förnam, att Denne inte var en vanlig människa, ty det gudomliga genomstrålade det mänskliga. Just då Herodes såg Jesus omgiven av bespottare, äktenskapsbrytare och mördare, hade han en förnimmelse av, att han såg en Gud på Hans tron.

Så förhärdad Herodes än var, vågade han inte, att stadfästa domen över Kristus. Han önskade, att bli befriad från det fruktansvärda ansvaret, och han sände Jesus tillbaka till det romerska pretoriet.

Pilatus blev missräknad och väldigt missbelåten. Då judarna återvände med sin fånge, frågade han otåligt, vad de önskade av honom. Han påminde dem om, att han redan hade förhört Jesus och inte funnit något brottsligt hos Honom. Han sade dem, att de visserligen hade framfört klagomål mot Honom, men att de inte hade kunnat bevisa en enda anklagelse. Han hade sänt Jesus till Herodes, tetrarken i Galiléen, till en av deras eget folk, men inte heller han hade funnit något hos Honom, som förtjänade döden. ”Därför vill jag bestraffa honom”, sade Pilatus, ”och sedan frige honom.’”

Här visade Pilatus sin svaghet. Han hade förklarat, att Jesus var oskyldig, och likväl var han redo, att gissla Honom, för att lugna Hans anklagare. Han ville offra principer och rättvisa, för att kompromissa med pöbeln. Detta försatte honom i ett ogynnsamt läge. Pöbeln blev djärvare på grund av hans obeslutsamhet och pockade ändå mer på fångens död. Om Pilatus från början hade uppträtt med fasthet och vägrat, att döma en man, som han fann vara oskyldig, skulle han ha slitit sönder dessa ödesdigra bojor, som skulle hålla honom fången i förebråelser och skuldkänsla, så länge han levde. Om han hade handlat efter sin rättskänsla, skulle inte judarna ha vågat föreskriva honom, vad han skulle göra. Kristus skulle ändå ha bringats om livet, men skulden skulle inte ha vilat på Pilatus. Men han hade steg för steg handlat i strid mot sitt samvete. Han hade fritagit sig från skyldigheten, att döma rättvist och rättrådigt, och nu blev han nästan som en lekboll i prästernas och rådsherrarnas händer. Hans vacklande hållning och obeslutsamhet beredde hans undergång. Medan Pilatus stod där tveksam och inte visste, vad han skulle göra, banade en budbärare sig fram genom mängden och räckte honom ett brev från hans hustru, vari det stod:

”’Ha ingenting att göra med denne rättfärdige man! Jag har i natt lidit mycket i en dröm för hans skull.’”

Pilatus bleknade. Han var villrådig på grund av sina egna stridiga känslor. Men medan han dröjde med att handla, höll prästerna och rådsherrarna på med, att ytterligare egga upp folkets sinnen. Pilatus tvingades till, att handla. Han kom nu att tänka på en sedvänja, som kunde tjäna till, att befria Kristus. Det var sed, att vid högtiden frige en fånge efter folkets fria val. Denna sed var av hedniskt ursprung, och det fanns inte en skymt av rättvisa i den, men den värderades högt av judarna. De romerska myndigheterna hade vid denna tid en fånge, benämnd Barabbas, som blivit dömd till döden. Denne man hade förklarat sig vara Messias. Han gjorde anspråk på, att äga makt att åstadkomma en annan tingens ordning och frigöra världen. Han påstod, sataniskt förblindad som han var, att allt han kunde erhålla genom stöld och röveri var hans. Han hade utfört underbara ting genom Satans makt. Han hade samlat en del anhängare ibland folket och uppviglat dem till uppror mot romarnas styrelse. Under en religiös hänförelses täckmantel hade han blivit en förhärdad och desperat bov och hade inriktat sig på uppror och grymhet. Genom att ge folket tillfälle till, att välja mellan denne man och den oskyldige Frälsaren, tänkte Pilatus väcka deras känsla för rättvisa. Han hoppades, att vinna deras sympati för Jesus i opposition mot prästerna och rådsherrarna. Han vände sig till folkhopen och sade med stort allvar:

”’Vem vill ni att jag skall frige, Barabbas eller Jesus, som kallas Messias?’”

Liksom vilda djurs rytande kom svaret från pöbeln: ”’Bort med honom! Låt oss få Barabbas fri!’”

Högre och högre svällde ropet: ”Barabbas! Barabbas!”

Pilatus, som trodde, att folket inte hade förstått honom, frågade återigen:

”Vill ni att jag skall frige judarnas konung?’”

Men de ropade åter: ”’Bort med honom! Låt oss få Barabbas fri!’”

”’Vad skall jag då göra med honom som ni kallar judarnas konung?’”

Åter skränade den böljande folkhopen likt demoner. I denna pöbelhop uppträdde demonerna i människogestalt, och vad kunde man vänta annat, än att de skulle svara: ”Korsfäst Honom!”

Pilatus var bekymrad. Han hade inte trott, att det skulle gå därhän. Han ryggade tillbaka för, att överlämna en oskyldig man till den mest skymfliga och grymma död, som kunde ådömas någon. Efter att folkets skrän hade avtagit, vände han sig till dem igen och frågade: ”’Vad har han då gjort för ont?’”

Det var för sent, att komma med sakskäl. Det var inte bevis för Kristi oskuld de fordrade, utan Hans dom.

Fortfarande sökte Pilatus, att rädda Honom. ”’Vad har han då gjort för ont? Jag har inte funnit honom skyldig till något som förtjänar döden. Därför vill jag bestraffa honom och sedan frige honom.’” Men blotta omnämnande av, att Han skulle befrias, ökade folkets raseri tiofalt.

”Korsfäst Honom, korsfäst Honom!”, skränade de. – Våldsammare och våldsammare rasade den storm, som Pilatus’ obeslutsamhet hade frammanat.

Man tog nu Jesus, som var medtagen av trötthet och täckt av sår, och gisslade Honom i folkets åsyn. ”Soldaterna förde nu in Jesus på gården, det vill säga residenset, och kallade samman hela vaktstyrkan. De klädde på honom en purpurmantel och flätade en törnekrona och satte den på honom. Sedan hälsade de honom: ’Leve judarnas konung!’ Och de slog honom i huvudet med en käpp, spottade på honom och tillbad honom.” Emellanåt ryckte en rå hand till sig röret, som Jesus hade i Sin hand, och slog Honom över hjässan, där törnekronan satt, och törnena trängde ned i Hans panna, så att blodet sipprade ned över Hans ansikte och skägg.

Häpna, Ni himlar, och förundra Dig, Du jord! Se förtryckarna och den förtryckte! En ursinnig pöbelhop omger världens Frälsare! Hån och begabberi blandas med grova eder och hädelser. Hans låga börd och enkla liv ventileras av den hjärtlösa pöbeln. Hans anspråk på, att vara Guds Son, förlöjligas, och hånfullt begabberi och simpelt skämtande går från mun till mun.

Det var Satan, som ledde denna grymma folkhop till, att skymfa Frälsaren. Det var hans avsikt, att om möjligt tvinga Kristus till, att hämnas, eller att egga Honom till, att utföra ett underverk, för att befria Sig Själv och därmed göra frälsningsplanen om intet. En fläck på Hans liv som människa, eller en tvekan, att uthärda det fruktansvärda provet på grund av mänsklig svaghet – och Guds Lamm skulle inte ha varit ett fullkomligt offer, och människans återlösning skulle ha misslyckats. Men Han, som med ett ord kunde kalla de himmelska härskarorna till Sitt bistånd – Han, som kunde ha drivit denna pöbelhop i skräck från Sin åsyn, genom att låta Sitt gudomliga Majestät stråla fram – underkastade Sig med fullkomligt lugn det simplaste hån och de grövsta förolämpningar.

Kristi fiender hade begärt ett underverk som bevis för Hans gudomlighet. De hade här ett bevis, som var oändligt mycket större, än något de begärde. Då Hans plågares grymhet sänkte dem under mänsklig nivå till likhet med Satan, höjde Jesu ödmjukhet och tålamod Honom över mänsklig nivå och visade, att Han stod i släktskapsförhållande till Gud Själv. Hans förnedring var en underpant på Hans upphöjelse. De smärtans blodsdroppar, som rann ned för Hans sårade tinningar, var en borgen för, att Han skulle smörjas med ”glädjens olja” (Hebréerbrevet 1:9) såsom vår store Överstepräst.

Då Pilatus överlämnade Jesus till att gisslas och begabbas, tänkte han väcka folkets medlidande. Han hoppades, att de skulle anse detta vara en tillräcklig bestraffning. Även prästernas elakhet, menade han, skulle bli tillfredsställd. Men med skarp blick såg judarna svagheten i, att på detta sätt bestraffa en man, som hade blivit förklarad oskyldig. De visste, att Pilatus sökte, att rädda fångens liv, och de hade beslutat, att Jesus inte skulle friges. För att behaga och tillfredsställa oss, har Pilatus låtit gissla Honom, tänkte de, och om vi pressar saken fram till ett avgörande, skall vi säkert avgå som segrare.

Pilatus sände nu efter Barabbas, för att föra honom in på den öppna gården. Sedan ställde han de båda fångarna sida vid sida. Han pekade på Frälsaren och sade med högtidlig stämma:

”Se mannen!” – ”’Se, jag för ut honom till er, för att ni skall förstå att jag inte finner något brottsligt hos honom.’”

Här stod Guds Son, iklädd hånets dräkt och prydd med en törnekrona. Han var gisslad till midjan, och Hans rygg visade spåren efter långa, grymma gisselslag, från vilka blodet strömmade fritt. Hans ansikte var fläckat med blod och bar spår av smärta och trötthet, men aldrig hade Han framstått mera skön, än nu. Frälsarens ansikte hade inte blivit vanställt av misshandeln. Varje drag uttryckte godhet, resignation och ömmaste medlidande med Hans grymma fiender. I Hans sätt fanns inte någon feg svaghet, utan tålamodets styrka och värdighet. En slående kontrast utgjorde fången vid Hans sida. Varje linje i Barabbas’ ansikte vittnade om den hårde, vildsinte bandit han var. Kontrasten talade till varje åskådare. Några av dem grät. Då de såg Jesus, fylldes deras hjärtan av medlidande. Även prästerna och rådsherrarna var övertygade om, att Hans anspråk var grundade.

Frälsarens tålamod och tystnad fyllde Pilatus med förundran. Han tvivlade inte på, att åsynen av denne man i motsats till Barabbas skulle röra judarnas hjärtan till medkänsla. Men han förstod inte prästernas fanatiska hat mot Honom, som i egenskap av Världens Ljus hade uppenbarat deras mörker och villfarelse. De hade eggat folkhopen till rasande ursinne, och åter höjde prästerna, rådsherrarna och folket detta fruktansvärda rop: ”Korsfäst Honom! Korsfäst Honom!”

Till slut förlorade Pilatus tålamodet med deras oresonliga grymhet och skrek ut i förtvivlan: ”Ta Ni Honom och korsfäst Honom; jag finner Honom inte skyldig till något brott!”

Fastän den romerske landshövdingen var van vid grymma scener, rördes han till sympati med den lidande fången, som, ehuru dömd och gisslad, med blödande panna och sargad rygg, ändå förde Sig som en konung på sin tron.

Men prästerna förklarade: ”’Vi har en lag och enligt den lagen måste han dö, eftersom han har gjort sig till Guds Son.’”

Pilatus ryckte till av överraskning. Han hade ingen verklig uppfattning om Kristus och Hans uppgift, men han hade en obestämd tro på Gud och på väsen, som stod högre, än människorna. En tanke, som förut snuddat förbi honom, tog nu fastare form. Han undrade, om det inte kunde vara ett gudomligt väsen, som stod framför honom, iklätt hånets purpurdräkt och krönt med en törnekrona.

Återigen gick han in i rättssalen och sade till Jesus: ”’Varifrån är du?’”

Men Jesus gav honom intet svar. Frälsaren hade öppet talat med Pilatus och klargjort för honom Sin kallelse, att vara ett vittne för sanningen. Pilatus hade ej aktat på ljuset, inte brytt sig om det. Han hade ringaktat domarens höga ämbete, genom att överge rättvisans grundbultar och myndighet och falla till föga för pöbelns begäran. Jesus hade inte mera ljus, att ge honom. Förargad över Hans tystnad, sade Pilatus högdraget:

”’Svarar du mig inte? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?’”

Jesus svarade: ”’Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den ovanifrån. Därför har den som utlämnat mig åt dig större skuld.’”

Alltså ursäktade den medlidsamme Frälsaren, så långt möjligt var, mitt under Sin egen sorg och Sitt eget lidande, den romerske landshövdingens handling, då denne överlämnade Honom till att korsfästas. Detta var en syn, väl värd att minnas och bevaras i världen genom tiderna. Vilket ljus kastar den inte över Dens karaktär, som är hela jordens domare!

”Därför har den som utlämnat mig åt dig”, sade Jesus, ”större skuld.’” – Kristus åsyftade här Kajfas, som i egenskap av överstepräst representerade den judiska nationen. Judarna kände de grundsatser, efter vilka Rom styrdes. De hade ljus i profetiorna, som vittnade om Kristus, och de hade Hans egen undervisning och Hans underverk. De judiska domarna hade tagit emot oemotsägliga bevis för Kristi gudom, och ändå hade de dömt Honom till döden. De skulle själva dömas efter det ljus de hade.

Den största skulden och det tyngsta ansvaret vilade på dem, som innehade de högsta ställningarna inom nationen, som förvaltade de heliga förtroendeuppdragen, vilka de nu nesligt svek. Pilatus, Herodes och de romerska soldaterna var förhållandevis okunniga, då det gällde Jesus. De menade sig behaga prästerna och rådsherrarna med, att skymfa Honom. De hade inte det ljus, som den judiska nationen i så rikt mått hade erhållit. Om detta ljus hade delgivits soldaterna, skulle de inte ha behandlat Kristus så grymt, som de nu gjorde.

Åter sökte Pilatus, att frikänna Frälsaren. Men judarna skriade och sade:

”’Friger du honom, är du inte kejsarens vän.”

Således sökte dessa skrymtare att låtsas, att de var måna om kejsarens myndighet. Av alla, som opponerade sig mot romarnas herravälde, var judarna de bittraste. Då de utan risk vågade, att förfäkta sin egen nations rättigheter och sin religiösa tros krav, var de väldigt hänsynslösa i sina utfall, men då de ville, att någon grymhet skulle begås, då upphöjde de kejsarens makt. Då det gällde, att förgöra Kristus, var de villiga till, att betyga sin trohet mot en främmande makt, vilken de hatade.

”Var och en som gör sig själv till konung”, fortsatte de, ”sätter sig upp mot kejsaren.’”

Detta var, att beröra Pilatus’ svaga punkt. Han var misstänkt av de romerska myndigheterna, och han visste, att en sådan rapport skulle kunna medföra hans undergång. Han visste också, att om judarnas planer bleve korsade, skulle de vända sitt raseri mot honom. De skulle inte sky några medel, för att utkräva hämnd. Han hade ju här ett exempel framför sig på deras hårdnackade envishet, då de sökte, att ta livet av en, som de hatade utan orsak.

Pilatus intog nu sin plats på domarsätet och ställde Jesus åter fram inför folket och sade: ”’Här ser ni er konung!’”

Återigen hördes detta ursinniga vrål: ”Bort med Honom! Bort med Honom! Korsfäst Honom!”

Med en röst, som hördes vida omkring, frågade Pilatus: ”’Skall jag korsfästa er konung?’”

Från orena och hädiska läppar ljöd emellertid orden: ”’Vi har ingen annan konung än kejsaren.’”

Genom att sålunda välja en hednisk härskare, förkastade den judiska nationen teokratin eller gudsstyret. De hade förkastat Gud som sin konung. Efter detta skulle de ingen befriare ha. De hade ingen annan konung, än kejsaren. Till detta hade prästerna och rådsherrarna lett folket. För detta var de ansvariga med alla dess fruktansvärda följder. De religiösa ledarna bar skulden till en nations synd och en nations undergång.

”Då Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oväsendet bara ökade, tog han vatten och tvättade sina händer i folkets åsyn och sade: ’Jag är oskyldig till denne mans blod. Ni får själva svara för det.’”

Med fruktan och självförebråelser såg Pilatus på Frälsaren. I detta hav av upprörda ansikten var Han den ende fridfulle. Omkring Hans huvud tycktes ett svagt ljus lysa. Pilatus sade i sitt hjärta: Han är Gud. – Vändande sig till folket, sade han:

– Jag är oskyldig till denne mans blod. Tag Honom och korsfäst Honom. Men märk, Ni präster och rådsherrar, att jag förklarar Honom vara en rättfärdig man. Måtte Den, som Han åberopar som Sin Fader, döma Er och inte mig för denna dags handling.

Sedan sade han till Jesus:

– Förlåt mig denna handling! Jag kan inte rädda Dig.

Och då han åter låtit gissla Jesus, överlämnade han Honom till att korsfästas.

Pilatus längtade efter, att befria Jesus. Men han såg, att han inte kunde göra det och likväl behålla sin ställning och sin ära. Hellre, än att förlora sin världsliga makt, valde han, att offra ett oskyldigt liv. Hur många offrar inte på liknande sätt principer, för att undvika förluster och lidande! Samvete och plikt visar på en väg och själviska intressen på en annan. Strömmen går starkt i orätt riktning, och den, som dagtingar med det onda, dras in i ett tjockt mörker av skuld.

Pilatus gav efter för pöbelns krav. Hellre, än att förlora sin ställning, överlämnade han Jesus till att korsfästas. Men trots sina försiktighetsåtgärder, drabbades han efteråt just av det öde, som han fruktade för. Han berövades sin heder, och hans höga ämbete togs ifrån honom. Plågad av förebråelser och sårad stolthet, tog han strax efter korsfästelsen sitt eget liv. Så skall alla, som dagtingar med synden, mötas endast av sorg och undergång. ”Mången håller sin väg för den rätta, men slutligen leder den dock till döden” (Ordspråksboken 14:12, 1917).

Då Pilatus förklarade sig vara oskyldig till Kristi blod, svarade Kajfas trotsigt:

”’Hans blod må komma över oss och över våra barn.’”

Dessa fruktansvärda ord upprepades av prästerna och rådsherrarna och återgavs som ett eko av folkhopen i ett omänskligt vrål av röster. Hela folkskaran svarade: ”Hans blod må komma över oss och över våra barn.”

Den bönen blev hörd. Guds Sons blod kom över deras barn och deras barnbarn i en aldrig vilande förbannelse.

Fruktansvärt förverkligades denna förbannelse i Jerusalems Förstöring. Fruktansvärda spår har den satt i judarnas historia under nitton hundra år. Den judiska nationen är en avbruten gren från vinträdet, en ofruktbar gren, som skulle tas upp och kastas i elden.

Fruktansvärt skall den bönen uppfyllas på den stora domens dag. Människorna skall se Kristus igen, se Honom som himmelens Konung. När Han kommer åter, skall Han inte vara en fången, omgiven av en larmande pöbelhop. Han skall komma i Sin härlighet och i Sin Faders härlighet samt i alla heliga änglars härlighet. Tusen gånger tusen och tio tusen gånger tio tusen änglar, Guds sköna och triumferande söner, vilka äger oändlig älsklighet och härlighet, skall ledsaga Honom på Hans färd. Då skall Han sitta på Sin härlighets tron, och inför Honom skall alla jordens folk samlas. Då skall varje öga se Honom, även de, som har stungit Honom. I stället för törnekronan bär Han härlighetens krona. I stället för den purpurfärgade manteln skall Han vara klädd i de vitaste kläder, ”så vita som ingen tygberedare på jorden kan göra några kläder” (Markusevangeliet 9:3). Och på manteln över Hans länd eller höft skall ett namn stå skrivet: ”’Konungarnas Konung och herrarnas Herre’” (Uppenbarelseboken 19:16).

De, som har begabbat och slagit Honom, skall vara där. Prästerna och rådsherrarna skall då tänka tillbaka på scenen i rättssalen. Varje liten detalj skall de åter se framför sig, som skriven i bokstäver av eld. Då skall dessa, som bad: ”’Hans blod må komma över oss och över våra barn’”, få svar på sin bön. Då skall hela världen få veta och förstå det. De skall då inse, vem och vad de stackars svaga, dödliga människovarelserna har bekämpat. I fasansfull ångest och skräck skall de ropa till bergen och klipporna: ”’Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?’” (Uppenbarelseboken 6:16-17.)