torsdag 15 oktober 2020

White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 30. Bönhörelse

 Tidsåldrarnas Längtan


Trettionde Kapitlet: Bönhörelse
Grundat på Matteusevangeliet 15:21-28; Markusevangeliet 7:24-36.

Efter sammanstötningen med fariséerna drog Jesus Sig bort från Kapernaum, for sjövägen norrut och sökte Sig till bergstrakterna på gränsen till Fenicien. Åt väster såg man på slätten de gamla städerna Tyrus och Sidon med sina hedniska tempel, sina ståtliga palats och sina affärskvarter. Bortom låg det blå Medelhavet, över vilket evangeliets budbärare skulle föra det glada budskapet till världsrikets centra. Men den tiden var ännu inte kommen. Det verk, som låg närmast till hands, var att förbereda lärjungarna för deras uppgift. Genom att dra Sig hit, hoppades Jesus att finna den avskildhet Han förgäves sökt vid Betsaida. Det var emellertid inte Hans enda avsikt med, att företa denna resa.
”Då kom en kanaaneisk kvinna från dessa trakter och ropade: ’Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt.’”
Folket i detta område var av gammal kananeisk härkomst. De var avgudadyrkare och sålunda avskydda och hatade av judarna. Till denna klass hörde den kvinna, som nu kom till Jesus. Ryktet om profeten, som botade alla slags sjukdomar, hade nått henne. Då hon hörde om Hans makt, väcktes hoppet till liv i hennes hjärta. Driven av sin moderskärlek, beslöt hon sig för, att lägga fram sin dotters nöd för Honom. Det var hennes bestämda beslut, att gå med sina bekymmer till Jesus. Han måste bota hennes barn. Hon hade sökt sina hedniska gudar, men hade inte erhållit någon hjälp eller lindring. Stundtals frestades hon att tänka: Vad kan denne judiske lärare göra för mig? Men ryktet hade sagt: Han botar alla slags sjukdomar, antingen de, som kommer till Honom, är rika eller fattiga. Hon beslutade sig för, att inte överge sitt enda hopp.
Kristus kände denna kvinnas bekymmer. Han visste, att hon längtade efter att få träffa Honom, och Han gjorde så, att Han kom i hennes väg. Genom att hjälpa henne i hennes sorg, kunde Han ge en levande framställning av den lärdom Han önskade att meddela. För denna skull hade Han fört Sina lärjungar till denna plats. Han ville, att de skulle se den okunnighet, som rådde i städerna och byarna tätt intill Israels land. Det folk, som förunnats alla tillfällen till, att lära känna sanningen, saknade all kännedom om de folks behov, vilka bodde runt omkring dem. Inga försök gjordes, att hjälpa dessa människor, som levde i mörker. Den skiljemur, som judarnas stolthet rest, uteslöt även lärjungarnas medkänsla för den hedniska världen. Men denna skiljemur skulle nu brytas ned.
Kristus gav inte ett omedelbart svar på kvinnans begäran. Han bemötte denna representant för en föraktad ras, såsom judarna skulle ha gjort. Hans avsikt var, att lärjungarna härigenom skulle få ett starkt intryck av det kalla och hjärtlösa sätt, på vilket judarna skulle behandla ett sådant fall och som Hans första bemötande av kvinnan gav prov på, och det medlidsamma sätt, på vilket Han önskade, att Hans lärjungar skulle behandla en sådan nödställd själ, och som Han sedan gav exempel på, genom Sitt svar på hennes bön.
Men fastän kvinnan ej fick något svar, förlorade hon inte tron. Då Jesus fortsatte Sin väg, som om Han ej hört henne, följde hon efter Honom och upprepade sin begäran. Besvärade av hennes efterhängsenhet, bad lärjungarna Jesus, att avvisa henne. De såg, att deras Mästare behandlade henne med likgiltighet, och de trodde därför, att judarnas fördomar mot kananéerna behagade Honom.
Men det var till en medlidsam Frälsare kvinnan vänt sig med sin bön. Som svar på lärjungarnas anmodan eller maning, sade Jesus: ”’Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus.’”
Även om detta svar tycktes stå i överensstämmelse med judarnas fördomar, låg däri en dold förebråelse till lärjungarna, vilket de efteråt förstod, då de erinrade sig Hans ord – att Han var kommen i världen, för att frälsa alla, som ville ta emot Honom.
Kvinnan upprepade emellertid sin bön med ökad iver. Hon böjde sig ned vid Jesu fötter och ropade: ”’Herre, hjälp mig!’”
Jesus tycktes fortfarande avvisa hennes böner, i enlighet med den känslolösa fördomsfullhet, som utmärkte judarna. Han svarade: ”’Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.’”
Detta föreföll verkligen vara ett förfäktande av, att det var orätt att slösa välsignelser, som getts Guds utvalda folk, på främlingar och utlänningar. Detta skulle i grund ha slagit ned modet på en mindre allvarlig sökare. Men kvinnan såg, att hennes tillfälle hade kommit. Under den skenbart avvisande hållningen såg hon hos Jesus en medkänsla, som Han ej kunde dölja.
”’Jo, Herre”, svarade hon, ”också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord.’”
Medan barnen i hemmet äter vid föräldrarnas bord, lämnas ej hundarna utan mat. De har rättighet till de smulor, som faller från det rikt dukade bordet. Om många välsignelser hade getts åt Israel – fanns det inte en välsignelse för henne också? Hon var ansedd som en hund, men kunde hon då inte som sådan få ha anspråk på en smula av Hans frikostighet?
Frälsaren var nöjd. Han hade prövat hennes tro på Honom. I Sitt sätt att bemöta henne på, hade Han visat att hon, som var ansedd som utestängd från Israel, inte längre var en främling, utan ett barn i Guds hus. Som barn, var det hennes förmån, att få del av Faderns gåvor. Kristus villfor eller gick med på hennes begäran och avslutade också därmed Sin lektion med lärjungarna.
Han vände Sig till henne med en blick av kärlek och förståelse och sade: ”’Kvinna, din tro är stor. Det skall bli som du vill.’”
Från den stunden var hennes dotter botad. Demonen besvärade henne inte mer. Kvinnan tog avsked. Hon hade tagit emot sin Frälsare och var lycklig över bönesvaret.
Då Han sade: ”’Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus’”, var det en sanning Han framhöll, och i Sitt verk för den kananeiska kvinnan fullgjorde Han Sitt uppdrag. Denna kvinna var ett av de förlorade fåren, som Israel skulle ha räddat. Det var deras givna uppdrag. Det verk, som de försummat att utföra, fullgjorde Kristus.
Denna händelse öppnade lärjungarnas sinnen mera helt för det arbete ibland hedningarna, som låg framför dem. De såg själar böjda under sorger, okända för dem, som varit mer gynnade. Ibland dem, som de lärt sig att förakta, fanns det själar, som längtade efter, att få hjälp av den mäktige Helbrägdagöraren. De längtade efter sanningens ljus, som på ett så rikligt sätt kommit judarna till del.
I tro kastade sig denna kananeiska kvinna mot den barriär, som hade rests upp mellan judar och hedningar. Trots en nedslående erfarenhet och ett hänsynslöst bemötande, som kunde ha föranlett henne att tvivla, förtröstade hon på Frälsarens kärlek. Det är på det sättet Jesus önskar, att vi skall lita på Honom. Frälsarens välsignelse gäller varje själ. Ingenting annat, än vårt eget val kan hindra oss från, att bli delaktiga i löftet om Kristus genom evangeliet.
Rasfördomar är förhatliga för Gud. Han struntar i allt av sådant slag. I Hans ögon är alla människors själar av lika högt värde. ”{H}an har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo, för att de skall söka Gud, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon enda av oss” (Apostlagärningarna 17:26-27).

Utan hänsyn till ålder eller ras eller nationalitet eller religiösa förmåner, är alla inbjudna att komma till Honom och leva. ”Ingen som tror på honom skall stå där med skam. Det är ingen skillnad” (Romarbrevet 10:11-12). ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri” (Galaterbrevet 3:28). ”Rik och fattiga får leva sida vid sida, Herren har gjort dem båda” (Ordspråksboken 22:2). ”Alla har en och samme Herre, och han ger sina rikedomar åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst” (Romarbrevet 10:12-13).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.