White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 13. Nikodemus

Tidsåldrarnas Längtan

Trettonde Kapitlet: Nikodemus

Grundat på Johannesevangeliet 3:1-17.

Nikodemus beklädde en hög förtroendepost inom den judiska nationen. Han hade fått en god utbildning och ägde en ovanligt stor begåvning. Han var dessutom ärad medlem av Stora Rådet. Jämte många andra hade han blivit djupt gripen av Jesu undervisning. Ehuru rik, lärd och ansedd, hade han blivit sällsamt intagen av den ödmjuke nasarén. De lärdomar, som kommit från Frälsarens läppar, hade gjort ett djupt intryck på honom, och han ville höra mer om dessa underbara sanningar.

Han önskade ivrigt, att få ett samtal Jesus, men ryggade tillbaka för, att söka Honom öppet. Det skulle ha varit förödmjukande för en ledare i Israel, att lägga i dagen sin sympati för en lärare, som ännu var så föga känd. Och om hans besök skulle komma till Stora Rådets kännedom, skulle det ådra honom förakt och klander från dess sida. Han beslöt sig för, att söka att få ett hemligt samtal med Jesus, ursäktande sig med, att ett mera öppet tillvägagångssätt skulle ha till följd, att andra följde hans exempel. Sedan han genom en särskild förfrågan erfarit, var Jesu vanliga vistelseort på Oljeberget var belägen, väntade han, tills staden slumrat in, och sökte upp Jesus i skydd av mörkret.

I Jesu närhet kände Nikodemus en sällsam osäkerhet, som han bemödade sig om, att dölja under ett sken av lugn och värdighet.

”’Rabbi”, sade han, ”vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.’”

I stället för att besvara dessa inledande hälsningsord, fäste Jesus blicken på Nikodemus, som om Han velat utforska djupet av hans själ. I Sin gudomliga vishet såg Jesus framför Sig en sökare efter sanningen. Han kände motivet eller bevekelsegrunden för hans besök, och med avsikt, att fördjupa den inre förvissning, som Nikodemus redan hade, gick Jesus rakt på sak och sade högtidligt, men dock kärleksfullt:

”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa inte blir född på nytt, kan hon inte se Guds rike.”

Den sinnebild av den nya födelsen, som Jesus använde, var inte helt obekant för Nikodemus. Omvändelser från hedendomen till Israels tro jämfördes ofta med ett barns födelse. Därför måste han ha uppfattat, att Kristi ord ej kunde tas bokstavligt. Men han ansåg sig vara självskriven till en plats i Guds rike på grund av sin israelitiska börd. Han var inte medveten om, att han behövde gå igenom en förändring. Detta var anledningen till hans förvåning över Frälsarens ord. Han blev irriterad över deras direkta vädjan till honom själv. Fariséns stolthet kämpade med den uppriktige sökarens längtan efter, att finna sanningen. Han undrade över, att Kristus kunde tala till honom, som Han gjorde, och inte visa större aktning för hans ställning som rådsherre i Israel. Överraskad, trots sin självbehärskning, svarade han Kristus ironiskt:

”’Hur kan en människa födas när hon är gammal?”

Genom denna fråga visar Nikodemus – liksom så många andra, när närgångna sanningar träffar samvetet – att den naturliga människan inte fattar, vad som hör Guds Ande till. De andliga tingen väcker inget gensvar inom henne. Andliga ting måste andligen bedömas.

Men Jesus mötte inte argument med argument. Han lyfte handen med högtidlig, stilla värdighet och riktade sanningens ord till själen med än större, övertygande skärpa:

”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om inte en människa blir född av vatten och Ande, kan hon inte komma in i Guds rike.”

Nikodemus visste, att Kristus här åsyftade vattendopet och ett hjärtats förnyelseverk genom Guds Ande. Han var övertygad om, att han var i Dens sällskap, om vilken Johannes Döparen hade talat. Jesus fortsatte:

”Det som är fött av kött är kött, och det som är fött av Anden är ande.”

Av naturen är hjärtat ont, och en ren kan ej komma från en oren (Job 14:4). Ingen mänsklig ansträngning kan bringa frälsning åt en syndfördärvad själ. ”Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller” (Romarbrevet 8:7). ”Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser” (Matteusevangeliet 15:19). Hjärtats källsprång måste renas, innan dess utflöden kan bli rena. Den, som söker att nå himmelen genom egna ansträngningar, för att hålla lagen, försöker sig på det omöjliga. Det finns ingen säkerhet för den, som blott har en yttre religion, ett sken av gudaktighet. Det kristna livet är icke en lätt förändring eller en förbättring av den gamla naturen, utan en genomgripande förvandling. Det förekommer en död från det egna jaget och synden samt ett nytt liv alltigenom. Denna förvandling kan endast åvägabringas eller åstadkommas genom den Helige Andes verkande kraft.

Nikodemus var fortfarande förvirrad, och Jesus använde nu vinden, för att åskådliggöra, vad Han menade:

”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.’”

Man hör vinden i trädets grenar, hör hur den prasslar ibland blommor och blad, men den är osynlig, och ingen vet, varifrån den kommer, eller vart den går. Så är det också med den Helige Andes verk i människohjärtat. Det kan lika litet förklaras, som vindens rörelser.

En människa kan kanske inte uppge platsen och tiden för eller de olika stegen i omvändelseverket, men det bevisar inte, att hon ej är omvänd. Genom en kraft lika osynlig som vinden, verkar Kristus på hjärtat. Då och då, kanhända omedvetet för oss själva, tar vi emot intryck, som bidrar till att föra oss till Kristus. Kanhända vi tar emot dem, genom att betrakta Honom, eller genom att läsa de Heliga Skrifterna, eller genom att höra Ordet från en förkunnare. Helt plötslig kan vi så, när Anden mera direkt vädjar till oss, med glädje lämna våra hjärtan till Jesus. Av många kallas detta för en plötslig omvändelse, men det är följden av Guds Andes ofta upprepade, bevekande maning – ett tåligt och outtröttligt verk.

Även om vinden i sig själv är osynlig, är dess verkningar dock både sedda och kända. Så uppenbaras även den Helige Andes verk i varje handling hos den, som erfarit Hans frälsande makt. När Guds Ande tar hjärtat i besittning, förvandlas hela livet. Syndiga tankar jagas på flykten, och dåliga handlingar uteblir. Kärlek, ödmjukhet och frid tar vredens, avundsjukans och stridslystnadens plats. Sorg byts i glädje, och ansiktet återstrålar himmelskt ljus.

Medan Jesus talade, trängde några glimtar av sanningen ned i Nikodemus’ själ. Den Helige Andes betvingande och bevekande inflytande utförde sitt verk i hans hjärta. Ändå förstod han inte till fullo Frälsarens ord. Han hade inte stannat upp så mycket inför den nya födelsens nödvändighet, som inför sättet för dess åvägabringande. Undrande sade han:

”’Hur kan det ske?’”

”’Du är Israels lärare och vet inte det”, svarade Jesus. I sanning, en lärare i religiösa ting ibland folket borde inte vara okunnig om så betydelsefulla sanningar. Med tanke härpå tillade Jesus:

”Om ni inte tror när jag talar till er om det som hör jorden till, hur skall ni då kunna tro, när jag talar till er om det som hör himlen till?”

Om Nikodemus inte kunde tillägna sig Jesu undervisning, som så belysande framställde nådens verk i människohjärtat, hur kunde han då fatta den himmelska världens härlighet? Om han inte kunde fatta Kristi verk på jorden, hur skulle han då kunna förstå Hans verk i himmelen?

Nikodemus drogs till Kristus. Då Frälsaren förklarade för honom den nya födelsens under, längtade han efter, att denna förvandling skulle ske med honom. Genom vilka medel kunde detta åstadkommas? Jesus besvarade den outtalade frågan:

”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.”

Här var ett område, där Nikodemus kände sig hemma. Sinnebilden av ormen, som upphöjdes, klargjorde för honom Frälsarens mission. Då Israels barn höll på att dö av de giftiga ormarnas styng eller bett, befallde Gud Mose, att göra en orm av koppar och hänga upp den i församlingens mitt. Sedan förkunnades i hela lägret, att den, som såge på ormen, skulle få leva. Folket visste väl, att i sig själv hade ormen ej någon makt att hjälpa. Den var en bild på Kristus. Liksom sinnebilden, framställd i de dödsbringande ormarnas gestalt, lyftes upp inför Israel, skulle En ”i syndigt kötts gestalt” bli Återlösaren. Många av israeliterna menade, att offertjänsten i och för sig befriade dem från synden. Gud ville lära dem, att den ej hade mera värde, än kopparormen. Den skulle leda deras tankar till Frälsaren. De kunde inte göra något själva, vare sig för att få sina sår helade, eller sina synder förlåtna; de kunde endast visa sin tro på Guds gåva. De måste se och leva.

De ormstungna kunde ha dröjt med, att se på ormen. De kunde ha frågat, hur det kunde finnas kraft i denna kopparorm. De kunde ha fordrat en ingående förklaring. Men ingen förklaring gavs. De måste ta emot Guds ord, som gavs dem genom Mose. Att vägra att se, innebar död.

Själen upplyses ej genom ordstrid och diskussion. Vi måste se och leva. Nikodemus tog emot ordet och bar det med sig. Han rannsakade Skrifterna på ett nytt sätt, inte för att diskutera en teori, utan för att ta emot evigt liv. Han började att se Guds rike, allteftersom han underkastade sig den Helige Andes ledning.

I Sitt samtal med Nikodemus uppenbarade Jesus frälsningsplanen och Sitt uppdrag i världen. Aldrig klargjorde Han i Sina senare samtal så helt steg för steg det verk, som måste utföras i deras hjärtan, som skall ärva himmelriket. I början av Sin frälsargärning lade Han fram sanningen för en medlem av Stora Rådet, för det sinne, som var mest mottagligt, för en utvald lärare ibland folket. Israels ledare i gemen eller allmänhet välkomnade inte ljuset. Nikodemus gömde sanningen i sitt hjärta, men under tre år bar den inte någon synlig frukt.

Jesus kände jordmånen, där Han utstrött säden. De ord, som uttalades denna natt till en ensam åhörare på den ensliga bergssluttningen, var ej förgäves. För en tid framåt bekände Nikodemus ej offentligt sin tro på Kristus, men han följde Hans liv och begrundade Hans undervisning. I Stora Rådet förhindrade Nikodemus upprepade gånger prästernas planer på, att förgöra Honom.

Då Jesus till sist lyftes upp på korset, erinrade sig Nikodemus Jesu ord på Oljeberget: ”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” Ljuset från detta hemliga samtal lyste över korset på Golgata, och Nikodemus såg i Jesus världens Frälsare.