White. Tidsåldrarnas Längtan. Kapitel 41. Lasarus, kom ut!

 Tidsåldrarnas Längtan

Fyrtioförsta Kapitlet: Lasarus, kom ut!

Grundat på Lukasevangeliet 10:38-42; Johannesevangeliet 11:1-44.

Ibland Kristi mest trogna lärjungar räknades Lasarus från Betania. Redan vid hans första möte med Kristus hade hans tro blivit fast grundad. Hans kärlek till Jesus var djup, och han var högt älskad av Frälsaren. Det var för Lasarus Kristus utförde Sitt största underverk. Frälsaren hjälper alla, som söker Honom. Han älskar hela den mänskliga familjen, men Hans förhållande till somliga är av en särskilt innerlig natur. Hans hjärta var förenat med familjen i Betania med starka band av tillgivenhet.

Jesus hade ofta funnit vila i Lasarus’ hem. Frälsaren ägde ej Själv något eget hem, utan var beroende av Sina vänners och lärjungars gästvänlighet. Ofta då Han var trött och längtade efter människors gemenskap, var Han glad att få dra Sig tillbaka till detta fridfulla hem undan de ondsinta fariséernas misstankar och avundsjuka. Här hälsades Han alltid välkommen, och här fick Han njuta glädjen av en ren och helig vänskap. Här kunde Han vara Sig Själv och tala helt fritt och öppet, då Han visste, att Hans ord skulle bli rätt förstådda och uppskattade.

Då Kristus meddelade Sina underbara sanningar, satt Maria vid Hans fötter som en hängiven och vördnadsfull lyssnare. Vid ett tillfälle, då Marta bekymrade sig över tillredningen av en måltid för Honom, gick hon fram till Jesus och sade: ”’Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig ensam att sköta allting? Säg nu till henne att hon hjälper mig.’”

Detta var vid Jesu första besök i Betania. Frälsaren hade tillsammans med Sina lärjungar just företagit den tröttsamma resan från Jeriko. Marta var angelägen om, att sörja för deras välbefinnande, men i sin iver glömde hon bort, att vara artig mot sin gäst. Jesus svarade henne med milda och lugnande ord:

”’Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne.’”

Maria gömde i sitt hjärta de underbara ord, som flödade från Hans läppar. De var mer dyrbara för henne, än världens kostbaraste juveler.

”{B}ara ett är nödvändigt”, säger Jesus, och detta enda, som Marta behövde, var en stilla, hängiven anda och en djupare trängtan efter kunskap om det tillkommande, eviga livet samt den nåd, som krävs för tillväxt i andligt hänseende. Hon skulle bekymra sig mindre för de ting, som skall förgås, och mera för de ting, som skall bestå för evigt. Jesus ville lära Sina barn, att gripa varje tillfälle att erhålla den kunskap, som kan göra dem visa till frälsning. Kristi rikssak behöver ansvarskännande, energiska arbetare. Det finns ett stort arbetsfält för Martasjälarna med deras nit för aktivt missionsarbete. Men först behöver de sitta vid Jesu fötter. Om flit, punktlighet och energi helgas genom Kristi nåd, skall deras liv bli en oövervinnlig kraft i det godas tjänst.

Sorgen kom som gäst till detta fridfulla hem, där Jesus ofta funnit vila. Lasarus blev hastigt sjuk, och hans systrar sände bud till Frälsaren och sade: ”’Herre, den som du har kär ligger sjuk.’”

De såg, hur sjukdomen häftigt angrep brodern, men de visste, att Kristus kunde bota alla slags sjukdomar. De var övertygade om, att Han skulle känna deltagande med dem i deras nöd, därför sände de ingen enträgen begäran, att Han ofördröjligen skulle komma, utan endast denna tillitsfulla hälsning: ”den som du har kär ligger sjuk.’”

De trodde, att Han omedelbart skulle besvara detta budskap och komma till dem, så snart Han kunde nå Betania.

Ivrigt väntade de på en hälsning från Jesus. Så länge som livslågan ännu flämtade, bad de och väntade, att Jesus skulle komma. Men budbäraren återvände utan Honom.

Lärjungarna tyckte, att Jesus tog emot systrarnas hälsning kallt. Han visade inte de tecken till sorg de hade väntat. Han såg Sig omkring på dem och sade. ”Denna sjukdom skall inte sluta med döden. Den är till Guds ära, så att Guds Son blir förhärligad genom den.’”

Under två dagar stannade Han kvar på den plats, där Han nu uppehöll Sig. Detta dröjsmål var en gåta för lärjungarna. Vilken tröst skulle inte Hans närvaro ha inneburit för de prövade vännerna, menade de. Hans stora tillgivenhet för familjen i Betania var väl känd för lärjungarna, och de var förvånade över, att Han inte besvarade detta ledsamma bud: ”den som du har kär ligger sjuk.’”

Under dessa två dagar tycktes Jesus ha bannlyst tanken på vännerna, ty Han nämnde ej med ett ord Lasarus. Lärjungarna tänkte på Johannes Döparen, Kristi förelöpare. De hade undrat, varför Jesus, som hade en sådan makt att göra underbara tecken, hade låtit Johannes försmäkta i en fängelsehåla och sedan dö en våldsam död. Då Han ägde en sådan makt, varför räddade Han inte Johannes’ liv? Denna fråga hade fariséerna ofta framställt och då använt den som ett oemotsägligt argument mot Jesu anspråk på, att vara Guds Son. Frälsaren hade förberett Sina lärjungar på, att de skulle möta prövningar, förluster och förföljelser. Skulle Han lämna dem ensamma i prövningen? Några av dem undrade, om de misstagit sig på Hans uppgift. Alla var djupt bekymrade.

Efter att ha väntat i två dagar, sade Jesus till lärjungarna: ”’Låt oss gå tillbaka till Judeen.’”

Lärjungarna frågade, varför Jesus skulle gå till Judéen, då Han nu dröjt i två dagar. Men ängslan för Kristus och för dem själva behärskade nu deras sinnen. De såg blott fara i den kurs Han nu följde.

”’Rabbi”, sade de, ”nyss försökte judarna stena dig, och nu går du dit igen.’”

”’Har inte dagen tolv timmar?”, svarade Jesus. – Jag står under Min Faders vård. Så länge som Jag gör Hans vilja, är Mitt liv i säkerhet. Min dag på tolv timmar är ännu ej tillända. Min dags sista timmar har kommit, men så länge som ej alla har runnit ut, är jag trygg.

”Den som vandrar om dagen”, fortsatte Jesus, ”snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus.” – Den, som gör Guds vilja, den, som vandrar den väg Gud har stakat ut, kan inte stappla eller falla. Guds vägledande Andes ljus ger honom en tydlig anvisning om hans plikt och leder honom rätt, ända tills verket är fullbordat. ”Men den som vandrar om natten snavar, därför att ljuset inte finns i honom.’” – Den, som vandrar sin egen, självvalda väg, som Gud ej visat honom, han skall stappla. För honom vänds dagen i natt, och varhelst han befinner sig, är han osäker.

”Sedan han sagt detta tillade han: ’Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka honom.’”

”’Vår vän Lasarus sover”. Vilka gripande ord, fulla av medlidande! Tanken på den fara Mästaren utsatte Sig för, genom att gå till Jerusalem, hade nästan kommit lärjungarna att glömma den sörjande familjen i Betania. Men Kristus hade inte glömt den. Lärjungarna tog upp Jesu ord som en tillrättavisning. De hade varit missräknade över, att Kristus inte genast besvarade hälsningen. De hade frestats till att tro, att Han inte hyste den ömma kärlek till Lasarus och hans systrar, som de tidigare trott, ty då hade Han väl skyndat till dem tillsammans med budbäraren. Men Jesu ord: ”’Vår vän Lasarus sover” väckte åter den rätta känslan till liv inom dem. De var övertygade om, att Kristus inte hade glömt bort Sina lidande vänner.

”’Herre, sover han”, sade lärjungarna, ”så blir han frisk.’” ”Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han talade om vanlig sömn.” – Kristus framställer döden som en sömn för Sina troende barn. Deras liv är fördolt med Kristus i Gud, och ända tills den sista basunen ljuder, skall de, som dör, somna in i Honom.

”Nu sade Jesus helt öppet till dem: ’Lasarus är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom.’”

Tomas kunde inte förstå annat, än att döden väntade hans Mästare, om Han nu ginge till Judéen, men Tomas sökte att intala sig mod och sade till de andra lärjungarna: ”’Låt oss gå och dö med honom.’”

Han kände till judarnas hat mot Kristus. Det var deras avsikt, att tillskynda eller vålla Honom döden, men de hade inte kunnat fullfölja den, på grund av att den Honom tillmätta tiden ännu ej var utlupen eller slut. Jesus omgavs av en änglavakt, och inte ens i Judéen, där de skriftlärde rådslog, hur de skulle kunna gripa och döda Honom, kunde någon göra Honom skada.

Lärjungarna undrade över Jesu ord: ”’Lasarus är död. Och för er skull… är jag glad att jag inte var där.” Var det med avsikt, som Jesus hade underlåtit eller försummat, att besöka Sina sörjande vänner? Det såg ut, som om Maria och Marta samt den döende Lasarus lämnats ensamma. Men de var ändå inte allena. Kristus såg allt, som tilldrog sig eller hände. Efter Lasarus’ död var det Hans nåd, som höll de sörjande systrarna uppe. Jesus såg sorgen, som slet sönder deras hjärtan, medan deras bror kämpade sin sista strid med den starke fienden döden. Han kände varje styng av smärta, då Han sade till Sina lärjungar: ”’Lasarus är död.”

Men Kristus hade inte endast Sina kära i Betania att tänka på. Han måste även ta hänsyn till Sina lärjungars fostran. De skulle bli Hans representanter i världen, så att Faderns välsignelser genom dem skulle nå alla. För deras skull tillät Han Lasarus att dö. Om Han hade återställt honom från sjukdom till hälsa, skulle det under, som starkast bevisade Hans gudomliga ursprung, ej ha blivit utfört.

Om Kristus hade varit med i sjukrummet, hade Lasarus ej dött, ty Satan skulle då ej ha haft någon makt över honom. Döden skulle ej ha kunnat rikta sina pilar mot Lasarus i Livgivarens närvaro. Därför stannade Jesus borta. Han tillät fienden, att utöva sin makt, för att sedan kunna driva bort honom som en besegrad fiende. Han tillät Lasarus, att komma under dödens välde och de sörjande systrarna att se sin bror läggas i graven. Kristus visste, att deras tro på Honom som Återlösaren skulle ställas inför ett allvarligt prov, då de såg sin brors i döden stelnade ansikte. Men Han visste, att tron, tack vare den kamp de skulle gå igenom, skulle framstå i allt större klarhet. Han kände varje slag av smärta, som de fick utstå. Han älskade dem inte mindre, därför att Han dröjde, men Han visste, att en stor seger skulle vinnas för dem, för Lasarus, för Honom Själv och för lärjungarna.

”{F}ör er skull, för att ni skall tro”. För alla dem, som sträcker sig uppåt, för att gripa om Guds ledande hand, är den gudomliga hjälpen närmast i missräkningens bittraste timma. De skall med tacksamhet se tillbaka på den mörka delen av sin levnads stig. ”Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen” (Andra Petrusbrevet 2:9). De skall gå ur varje frestelse och varje prövning med fastare tro och rikare erfarenhet.

Jesus hade en nådefull avsikt med att dröja. Han ville ge dem, som ännu inte tagit emot Honom, ett tillfälle till att tro. Han dröjde, för att ge Sitt halsstarriga eller trilskande och otrogna folk ytterligare ett bevis på, att Han var ”uppståndelsen och livet”, genom att väcka upp Lasarus är dödens sömn. Han ville ogärna ge upp allt hopp om de arma, vilsegångna fåren av Israels hus. Hans hjärta var nära att brista av sorg, då Han tänkte på, hur förhärdade de var. I Sin nåd ville Han än en gång ge dem ett bevis på, att Han var Förlossaren. Den, som skulle bringa liv och oförgänglighet fram i ljuset. Häri låg orsaken till, att Han dröjde med, att gå till Betania. Att väcka upp Lasarus från döden, var ett under, som skulle sätta Guds insegel eller sigill på och kröna Hans verk och Hans anspråk på gudomligt ursprung.

Under Sin resa till Betania hjälpte Jesus, som Hans sed var, de sjuka och behövande. Då Han närmade Sig byn, sände Han systrarna ett bud med underrättelse eller besked om Sin ankomst. Kristus gick inte genast hem till dem, utan stannade på en fridfull plats vid vägen. De vidlyftiga yttre anordningar, som judarna iakttog vid en sorgehögtid, tilltalade inte Jesu sinne. Han hörde ljudet av de lejda gråterskornas klagorop, och Han ville inte möta systrarna i en upprörd scen. Ibland de sörjande var släktingar till familjen, vilka innehade höga ställningar i Jerusalem. Några av dem var Jesu bittraste fiender. Kristus kände deras avsikter, och därför tillkännagav Han inte genast Sin ankomst.

Hälsningen framfördes så tyst till Marta, att ingen annan i rummet uppfattade den, inte ens Maria, som var helt försjunken i sin sorg. Marta gick genast ut, för att möta Herren, men Maria, som trodde att hon begav sig till graven, satt tyst kvar i sin smärta och saknad.

Marta skyndade Jesus till mötes. Hon var ett rov för stridiga känslor, men i Hans uttrycksfulla ansikte läste hon samma ömhet och kärlek, som hon alltid funnit hos Honom. Hennes tillit till Honom var obruten. Tankarna gick emellertid till hennes högt älskade bror, som också Jesus hade haft kär. Åter överväldigades hon av sorg över, att Kristus dröjt med att komma, och likväl levde hoppet hos henne, att Han även nu skulle göra något, för att trösta dem.

”’Herre”, sade hon, ”om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött.”

Åter och åter hade systrarna upprepat dessa ord mitt under det oväsen, som gråterskorna förde.

Med mänskligt och gudomligt medlidande såg Jesus in i hennes sorgsna och tärda ansikte. Marta kände sig inte böjd för, att tala om det, som varit – allt uttryckte hon i dessa djupt gripande ord: ”Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött”, men då hon såg in i Jesu kärleksfulla ansikte, tillade hon: ”Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om.’”

Jesus sökte, att stärka hennes tro, genom att säga: ”’Din bror skall uppstå.’”

Han ämnade inte, att med dessa ord väcka hopp om en ögonblicklig förändring. Han förde Martas tankar bort från det närvarande och fäste dem på de rättfärdigas uppståndelse. Det gjorde Han, för att hon i Lasarus’ uppståndelse skulle få en underpant på de rättfärdigas uppståndelse och en försäkran om, att den skulle åvägabringas eller åstadkommas genom Frälsarens makt.

”’Jag vet”, svarade Marta, ”att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen.”

För att åter söka, att ge hennes tro den rätta riktningen, förklarade Jesus: ”’Jag är uppståndelsen och livet.’” – I Kristus är livet, Han är dess ursprung. ”Den som har Sonen har livet” (Första Johannesbrevet 5:12). Kristi gudomlighet är den troendes borgen för evigt liv.

”Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?’”

Kristus ser framåt till tiden för Sin andra ankomst. De rättfärdiga döda skall uppstå oförgängliga eller odödliga, och de levande rättfärdiga skall förvandlas, utan att smaka döden. Det underverk, som Jesus stod i begrepp att utföra, nämligen att väcka upp Lasarus ur döden, skulle vara en bild på de rättfärdigas uppståndelse. Genom Sitt ord och Sitt verk förklarade Han Sig vara uppståndelsens borgesman eller garant. Han, som Själv snart skulle dö på korset, stod som gravens besegrare, med dödens nycklar i Sin hand, och hävdade Sin makt och Sin rätt, att ge evigt liv.

”’Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen’”, detta var Martas svar på Frälsarens fråga: ”Tror du detta?’”

Inte förstod hon hela innebörden av Jesu ord, men hon bekände sin tro på Hans gudomliga utsändelse och sin tillit till, att Han var i stånd till, att utföra allt, vad Han ville göra.

”Då hon hade sagt detta, gick hon och kallade på sin syster Maria och viskade till henne: ’Mästaren är här och kallar på dig.’”

Hon framförde sitt budskap så omärkligt som möjligt, ty rådsherrarna och prästerna var beredda, att gripa Jesus, så fort tillfälle gavs. Gråterskornas klagande skrin hindrade hennes ord från att bli hörda.

Så fort som Maria fått detta meddelande, reste hon sig genast upp och lämnade rummet med ett spänt ansiktsuttryck. De sörjande följde henne, då de trodde, att hon skulle gå till graven, för att gråta. Då hon kom fram till platsen, där Jesus väntade, föll hon på knä vid Hans fötter och sade med darrande läppar: ”’Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött.’”

De sörjandes jämmer plågade henne, ty hon längtade efter några få lugnande ord i ensamhet med Jesus. Men hon kände till den avund och avoghet, som några av de närvarande hyste mot Jesus, och därför måste hon betvinga sig och ej ge fritt utlopp åt sin sorg.

”När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd”. Han kunde läsa de församlades tankar och hjärtan. Han såg, att många av dem, som nu gav så starka uttryck för sin sorg, bara hycklade. Han visste, att somliga i skaran, som nu visade denna låtsade sorg, inom kort skulle lägga planer, för att bringa inte endast Undergöraren om livet, utan även den Han stod i begrepp, att återkalla till livet. Kristus skulle ha velat slita av dem deras mask av hycklad sorg. Men Han höll tillbaka Sin rättmätiga harm. De ord Han i sanningens intresse kunde ha sagt, blev ej uttalade – för den älskades skull, som knäböjde vid Hans fötter i sorg och som verkligen trodde på Honom.

”’Var har ni lagt honom?’”, frågade Han.

”’Herre, kom och se’”, svarade de.

Tillsammans fortsatte de till graven. De var en smärtsam scen. Lasarus hade varit högt älskad, och hans systrar begrät honom med bristande hjärtan, medan de, som varit hans vänner, blandade sina tårar med de sörjande systrarnas. Inför detta mänskliga lidande och på grund av, att Hans prövade vänner sörjde över den döde, då världens Frälsare stod där, grät Jesus. Ehuru eller fastän Han var Guds Son, hade Han iklätt Sig mänsklig natur, och Han rördes vid åsynen av mänskligt lidande. Hans ömma, deltagande hjärtas väcks alltid till sympati med de lidande. Han gråter med dem, som gråter och gläds med dem, som gläds.

Men detta var inte enda orsaken till Hans sorg. Bakom Hans tårar låg ett lidande så stort, som avståndet är mellan himmel och jord. Jesus grät ej över Lasarus, ty Han skulle kalla honom ut ur graven. Nej, Han grät över, att så många av dem, som nu stod där sörjande, snart skulle lägga planer på, att döda Honom, som var uppståndelsen och livet. Men hur oförmögna var inte dessa judar, att förstå Hans tårar! De, som inte kunde se något mer, än de yttre omständigheterna i denna sorgescen, sade stilla: ”’Se, hur han älskade honom!’”

Andra, som sökte att så otrons säd i de närvarandes hjärtan, sade hånfullt: ”’Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha hindrat att Lasarus dog?’” – Om det står i Hans makt, att rädda Lasarus, varför tillät Han honom då att dö?

Med Sin profetiska blick såg Jesus fariséernas och sadducéernas fiendskap. Han visste, att de rådslog om Hans död. Han visste också, att somliga av dem, som nu tycktes vara välvilligt inställda, snart skulle stänga för sig själva hoppets dörr och portarna till Guds stad. Snart skulle något inträffa under Hans lidande och korsfästelse, som skulle ha till följd, att Jerusalem skulle ödeläggas, och då den tiden kom, skulle ingen klaga över någons död. Han såg Jerusalem omgivet av Roms legioner. Han visste, att många, som nu grät, skulle dö under stadens belägring, och i deras död fanns det inget hopp.

Jesus grät inte endast över den sorgmättade syn Han hade framför Sig. Nej, det var bördan av alla tidsåldrars sorger, som vilade på Honom. Han såg de fruktansvärda följderna av, att överträda Guds lag. Han såg kampen mellan det onda och det goda ända från Abels död fortsätta genom hela mänsklighetens historia. Då Han såg framåt i tiden, såg Han lidande och sorg, tårar och död, vilket allt skulle bli människornas lott. Hans hjärta slöts sönder av smärta vid tanken på den mänskliga familjen under alla tider och i alla länder. Den syndbetungade mänsklighetens ve låg tungt på Hans hjärta, och Hans själs tåreflöden vällde fram, som om Han längtat efter lindring i all denna smärta.

”Jesus blev åter häftigt upprörd och gick till graven.” Man hade lagt Lasarus i en urholkning i klippan, och en massiv sten var lagd för ingången.

”’Tag bort stenen!’”, befallde Jesus. Marta, som trodde, att Han endast ville se den döde, gjorde invändning på grund av, att kroppen hade legat där i fyra dygn och förruttnelsen börjat sitt verk. Detta påpekande, innan undret utfördes, uteslöt möjligheten för Kristi fiender att säga, att ett bedrägeri förelåg. Fariséerna hade förut kringspritt falska rykten angående de mest underbara yttringar av Guds makt. Då Jesus väckte upp Jairus’ dotter, hade Han sagt: ”Flickan är inte död. Hon sover’” (Markusevangeliet 5:39). Eftersom hon hade varit sjuk endast en kort tid och strax blivit uppväckt från de döda, hade fariséerna förklarat, att flickan inte var död och att Kristus Själv sagt, att hon endast sov. De hade försökt att göra gällande, att Kristus inte kunde bota sjukdomar och att Hans underverk blott var bedrägliga konster. Men i detta fall kunde ingen förneka, att Lasarus var död.

När Herren vill göra något, söker Satan att få någon att protestera. ”’Tag bort stenen!’”, sade Jesus. Bered väg för Mitt ingripande så långt möjligt är. Men Martas ordentliga och ambitiösa natur förnekade sig inte. Hon ville inte, att kroppen, som redan var stadd i upplösning, skulle blottställas. Människan är senfärdig, när det gäller att förstå Kristi ord, och Marta hade inte fattat den verkliga innebörden av Hans löfte.

Kristus riktade en förebråelse eller anmärkning till Marta, men den uttalades med den största mildhet: ”’Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?’” – Varför tvivlar Du på Min makt? Varför gör Du invändningar mot Mina befallningar? Du har Mitt ord. Om Du vill tro, skall Du få se Guds härlighet. Naturliga hinder kan inte omintetgöra den Allsmäktiges verk. Tvivel och otro är inte detsamma som ödmjukhet, men barnslig tro är sann ödmjukhet, sann självuppgivelse.

”’Tag bort stenen!’” Kristus kunde ha befallt stenen, att förflytta sig, och den skulle ha åtlytt Hans ord. Han kunde ha befallt änglarna, som stod vid Hans sida, att ta bort den. På Hans befallning kunde osynliga händer ha flyttat stenen. Men den skulle tas bort av människohand. Sålunda visade Kristus, att det mänskliga skall samarbeta med det gudomliga. Vad mänsklig kraft kan göra, frammanar man inte gudomlig makt att utföra. Gud ringaktar ej människans bistånd. Han ger henne styrka, Han samarbetar med henne, när hon använder den kraft och de förmågor, som blivit henne givna.

Befallningen åtlyds. Stenen rullas bort. Allt utförs öppet och lugnt. Alla får ett tillfälle att se, att inget bedrägeri förekommer. Där ligger Lasarus’ döda kropp i sin klippgrav, kall och stilla i döden. De sörjandes klagan förstummas. Häpna och förväntansfulla står de församlade runt graven och väntar på, vad som skall följa.

Lugn står Kristus framför graven. En känsla av heligt allvar vilar över alla. Kristus tar några steg närmare graven, lyfter Sina ögon mot himlen och säger: ”’Fader, jag prisar dig för att du hör mig.”

Kort innan hade Kristi fiender anklagat Honom för hädelse och tagit upp stenar, för att stena Honom, därför att Han gjort anspråk på, att vara Guds Son. De anklagade Honom för, att Han utförde Sina underverk genom Satans makt. Men nu gjorde Kristus Sina anspråk på Gud som Fader gällande, och med full tillförsikt förklarade Han Sig vara Guds Son.

Kristus samarbetade med Fadern i allt Han gjorde. Han hade alltid varit angelägen om att klargöra, att Han inte gjorde något av Sig Själv. Det var genom tro och bön, som Han utförde Sina underverk. Kristus ville, att alla skulle känna Hans förhållande till Fadern.

”’Fader”, sade Han, ”jag prisar dig för att du hör mig. Själv vet jag att du alltid hör mig, men för allt folket som står här skall tro att du har sänt mig bad jag denna bön.’”

Här och nu skulle det förhållande, som existerade mellan Kristus och Fadern, klargöras på det mest övertygande sätt inför lärjungarna och folket. Det skulle nu bevisas, att Kristi anspråk inte var ett bedrägeri.

”När han hade sagt det ropade han med hög röst: ’Lasarus, kom ut!’”

Hans röst når klar och genomträngande den dödes öra. När Han talar, genomlyses det mänskliga av det gudomliga. I Hans ansikte, som strålar av Guds härlighet, ser folket beviset på Hans makt. Varje öga fästs på gravens port. Varje öga lystrar, för att fånga det minsta ljud. Med intensivt, nästan plågsamt, intresse väntar alla på beviset på Kristi gudomlighet, det bevis, som skulle bekräfta äktheten av Hans anspråk på, att vara Guds Son, eller som skulle utsläcka hoppet för alltid.

Någon rör sig i den tysta graven, och han, som var död, står nu i gravöppningen. Han hindras i sina rörelser av svepningen, och Kristus bjuder de förvånade åskådarna: ”’Befria honom och låt honom gå.’”

Återigen visas dem, att människan skall samarbeta med Gud. Mänskligheten skall arbeta för mänskligheten. Lasarus frigörs och står framför de församlade, men inte såsom en, som blivit avtärd genom lång sjukdom och med svaga, darrande lemmar, utan frisk och sund i sin mandoms fulla kraft. Hans ögon lyser av intelligens och av kärlek till Mästaren. Han kastar sig själv ned i tillbedjande kärlek för Jesu fötter.

Åskådarna står där först mållösa av förvåning. Sedan följer en obeskrivlig scen av glädje och tacksägelse. Systrarna får sin bror tillbaka som en gåva från Gud, och med glädjetårar stammar de fram sitt brutna tack till Frälsaren. Men medan systrar och bror samt vänner gläder sig över återföreningen, drar Jesus Sig tyst tillbaka. När de ser efter Livgivaren, kan de inte finna Honom någonstans.