White. Kampen mellan Kristus och Satan. Kapitel 33. Det höga Ropet

Kampen mellan Kristus och Satan

Av Ellen G. White

Kapitel 33. Det höga Ropet

”Sedan såg jag en annan ängel komma ner från himlen. Han hade stor makt, och jorden lystes upp av strålglansen från honom. Och han ropade med stark röst och sade: ʼFallet, fallet är det stora Babylon! Det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för alla orena andar och ett näste för alla orena och avskyvärda fåglar.” ”Och jag hörde en annan röst från himlen säga: ʼGå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor.” Uppenbarelseboken 18:1-2 och 4.

Detta Skriftställe hänvisar till en tidpunkt, när budskapet om Babylons fall, som framfördes av den andre ängeln i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel (vers 8), skall upprepas. I tillägg omtalas det fördärv, som har trängt sig in i menigheterna sedan 1844. Här beskrivs den religiösa världens bedrövliga tillstånd. Med alla förkastade sanningar har deras sinnen förmörkats och deras hjärtan blivit hårdare, tills de slutligen förhärdats i vantro. De kommer att förhåna de varningar, som Gud har gett dem, och fortsätta med att trampa på ett av de Tio Buden, tills de slutligen börjar att förfölja dem, som helighåller det. Kristus åsidosätts genom det förakt, som visas Hans ord och Hans folk. När spiritismens lära erkänns av kyrkorna, avlägsnas de hämmande band, som har legat på det köttsliga hjärtat, och människor kommer att använda sig av religion som kappa, för att täcka över de gräsligaste synder. Tron på spiritistiska yttringar öppnar dörren för förförande andar och djävlars lärosatser, och då kommer onda änglars inflytande att göra sig gällande inom de olika trossamfunden över hela landet.

Vid den tidpunkt, som skildras i denna profetia, sägs det om Babylon: ”Ty hennes synder har nått upp till himlen, och Gud har kommit ihåg hennes brott.” Hon har fyllt sin syndabägare, och straffet skall snart drabba henne. Men Gud har fortfarande ett folk i Babylon, och innan Hans straffdomar faller, skall dessa trofasta kallas ut ur Babylon, för att de inte skall ta ”ta del i hennes synder och drabbas av hennes plågor.” Därför uppstår det en rörelse, som symboliseras genom den ängel, som kommer ned från himmelen, upplyser jorden med sin härlighet och med tordönsstämma tillkännager Babylons synder. Jämte ängelns budskap hörs maningen: ”ʼGå ut från henne, mitt folk”. Dessa budskap utgör i förening med den tredje ängelns budskap den sista varning, som ges till jordens invånare.

Ett fruktansvärt öde kommer att drabba världen. Jordens makter kommer att sluta sig samman, för att bekämpa Guds bud, och det kommer att utfärdas en lag, så att ingen kan köpa eller sälja, med mindre han har vilddjurets märke. Och till slut kommer alla, som vägrar att ta emot vilddjurets märke, att dödas. Guds Ord förklarar, att: ”ʼDen som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han skall själv få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare.” Uppenbarelseboken 14:9-10. Men ingen kommer att utsättas för Guds vrede, förrän sanningen tydligt förklarats för honom och han förkastat den. Det finns många i kyrkorna i vårt land (USA), ja, i själva detta land med kunskap och ljus samt alla möjligheter, som aldrig haft tillfälle att höra den bestämda sanning, som gäller för vår tid. Plikten, att lyda det fjärde budet, har aldrig förelagts dem i rätt belysning. Han, som läser allas hjärtan och väger alla bevekelsegrunder, vill inte att någon, som önskar att få kunskap om sanningen, skall bli bedragen med hänsyn till, vad striden gäller. Folk skall inte tvingas till, att blint följa befallningen. Varje person skall ha tillräcklig upplysning, för att kunna träffa sitt val efter moget övervägande.

Då sanningen om Sabbaten är den mest omstridda, kommer den att utgöra det stora trofasthetsprovet. De, som har förkunnat sanningarna hos den tredje ängelns budskap, har setts som olycksprofeter. Deras förutsägelser om religiös ofördragsamhet, att stat och kyrka kommer att gå samman, för att förfölja dem, som håller Guds bud, har kallats för ogrundade och orimliga. Det har ofta påståtts, att Förenta Staterna aldrig kommer att upphöra att vara trosfrihetens försvarare. Men i takt med den stegrade propagandan för Söndagens helighållande genom lag kommer den händelse, som blott ett fåtal velat tro på, närmare, och det tredje budskapet kommer då att framkalla en verkan, som det aldrig skulle ha gjort förut.

Gud har i alla släktled låtit Sina tjänare gå tillrätta med synden både i världen och inom församlingen, men människorna tycker bara om blida ord och värdesätter ej den rena, obefläckade sanningen. Åtskilliga reformatorer beslutade sig för, att uppvisa stor försiktighet, då de angrep kyrkans och landets synder. Genom att leva ett rent och kristet liv hoppades de, att genom exemplets makt lyckas att återföra folk till Bibelns lärosatser. Men Guds Ande kom över dem, liksom den kom över Elia och fick honom att fördöma en ond kungs och ett avfallet folks synder. Dessa män kunde inte avstå ifrån, att förkunna Bibelns klara ord och läror, som de tidigare hade ängslats för att predika. De måste nitiskt förkunna sanningen och den fara, som hotade människors själar. Utan fruktan för följderna uttalade dessa män de ord, som Gud gav dem, och folket blev nödgat, att lyssna till deras varningar.

Den tredje ängelns budskap kommer att förkunnas på samma sätt. När tiden kommer för dess förkunnelse med stor kraft, kommer Herren att använda Sig av ödmjuka redskap och vägleda de människor, som viger sig åt att tjäna Honom. Dessa tjänare kommer att i högre grad bli skickade för sin gärning genom den Helige Andes smörjelse, än genom skolutbildning. Troende och gudfruktiga män kommer att känna sig kallade till att med helig iver förkunna de ord, som Gud ger dem. De kommer att avslöja Babylons synder. Allt kommer att avslöjas – de fruktansvärda följderna av, att genomtvinga kyrkoledarnas förordningar genom de borgerliga myndigheternas hjälp, spiritismens frammarsch och romarkyrkans hemliga, men raska, framsteg. Dessa högtidliga varningar kommer att göra ett djupt intryck på människorna. Tusentals och åter tusentals, som aldrig förut har hört liknande ord, kommer att lyssna uppmärksamt. Fyllda av förundran kommer de att lyssna till vittnesbördet om, att Babylon är kyrkan, som har fallit på grund av sina villfarelser och synder samt på grund av sitt förkastande av den sanning, som sänts den från himmelen. Människorna kommer att uppsöka sina tidigare religiösa lärare och ivrigt fråga: ”Stämmer det, som vi har hört?” För att lugna ned deras rädsla och deras uppväckta samveten, kommer prästerna att förkunna fabler och förutsäga sådant, som är tilltalande. Men då många vägrar att slå sig till ro med människors myndighet och kräver ett tydligt ”Så säger Herren”, kommer de flesta präster, liksom forntidens fariséer, att fyllas av vrede över, att deras myndighet betvivlas, och de kommer med anklagelsen, att budskapet är från Satan och skall hetsa upp massorna, som älskar synden, till att håna och förfölja de män, som förkunnar det.

När striden sprider sig till nya områden och folks uppmärksamhet riktas på Guds förhånade lag, kommer Satan att på allvar skrida till verket. Budskapets kraft kommer bara att förstärka vreden hos dem, som vägrar att tro det. Prästerskapet kommer att göra nästan övermänskliga ansträngningar, för att spärra vägen för ljuset, av rädsla för att det skall komma att stråla på deras hjord. De kommer att använda alla till buds stående medel, för att förhindra diskussion om dessa betydelsefulla ämnen. Kyrkan kommer till sist att be de civila myndigheterna om hjälp, och härvidlag kommer katoliker och protestanter att sluta sig samman. När den rörelse, som förfäktar den tvungna helighållelsen av Söndagen, blir dristigare och ställer skärpta krav, kommer man att kräva, att Guds buds iakttagare skall dömas enligt landets lagar. De kommer att hotas med böter och fängelsestraff, och några kommer att erbjudas höga ställningar eller andra förmåner mot att de i gengäld avsvär sig sin tro. Men de svarar utan att vackla: ”Visa oss vår villfarelse med hjälp av Guds Ord!” Luther gav samma svar under liknande omständigheter. De anklagade framför ett kraftigt försvar för sanningen, och en del av åhörarna låter sig överbevisas av dem och beslutar, att de framledes skall lyda alla Guds bud. På så vis bringas ljuset till tusentals, som annars aldrig skulle ha fått kännedom om dessa sanningar.

Samvetsgrann lydnad mot Guds Ord kommer att betraktas som uppror. Förblindade av Satan, kommer föräldrar att behandla sina troende barn med hårdhet och stränghet, och herrskapsfolk kommer att förtrycka sitt tjänstefolk, som lyder Guds bud. Kärlek kommer att övergå i hat, och barn kommer att göras arvlösa och fördrivas från sina hem. Paulusʼ ord kommer att gå i uppfyllelse: ”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” Andra Timoteusbrevet 3:12. När sanningens förkämpar vägrar, att helighålla Söndagen, kommer många av dem att bli kastade i fängelse, medan andra kommer att bli landsförvisade, eller behandlade som slavar. Mänskligt sett tycks allt detta oss nu omöjligt, men när Guds återhållande Ande dras tillbaka från människorna och de blir behärskade av Satan, som hatar de gudomliga föreskrifterna, kommer det att ske besynnerliga ting. Hjärtat kan vara ack så gruvligt, när det töms på gudsfruktan och kärlek.

När ovädret nalkas, kommer många, som har sagt sig tro på den tredje ängelns budskap, men som inte har helgats genom lydnad mot sanningen, att svika saken och ansluta sig till motståndarna. Genom att förena sig med världen och göra sig delaktig av dess anda, har de nästan omfamnat världens tänkande, och när de ställs på prov, väljer de den lättaste utvägen och ställer sig på flertalets sida. Begåvade och vältaliga män, som tidigare älskade sanningen, använder nu sina förmågor till att bedra och vilseleda själar, och de blir sina tidigare bröders värsta fiender. När de, som håller Sabbaten, ställs inför rätta, för att redogöra för sin tro, är dessa avfällingar Satans främsta redskap. De ljuger om dem och anklagar dem, och med hjälp av falska vittnesbörd och insinuationer vänder de domarna emot dem.

Under dessa förföljelser kommer Herrens tjänares tro att prövas. De har trofast förkunnat varningen och bara hållit sig till Gud och Hans Ord.

De har inte tagit hänsyn till sina timliga intressen eller försökt att bevara sitt goda rykte och sitt liv. Men när en storm av motstånd och försmädelse bryter lös över dem, är det likväl några av dem, som kommer att fyllas av förfäran och utbrista: ”Om vi hade förutsett följden av vår förkunnelse, skulle vi ha tigit.” Svårigheterna tornar upp sig omkring dem. Satan hemsöker dem med otaliga frestelser. Det arbete, de har tagit på sig, tycks dem nu icke utförbart. De hotas med tillintetgörande. Den begeistring, som tidigare uppfyllde dem, är borta; men de kan ändå inte ge upp. De känner sin oändliga hjälplöshet, och därför söker de kraft hos den Allsmäktige. De kommer ihåg, att de ord, de uttalat, inte varit deras egna, utan ingivna av Honom, som befallde dem att förkunna varningen. Gud planterade sanningen i deras hjärtan, och de kunde inte underlåta att förkunna den.

I svunnen tid har Guds tjänare gått igenom liknande prövningar. Wycliffe, Hus, Luther, Tyndale, Baxter och Wesley krävde, att alla lärosatser skulle prövas utifrån Bibelns ord, och förklarade, att de ville avsvära sig allt, som Bibeln fördömde. Dessa män blev svårt förföljda, men de upphörde inte med att förkunna sanningen. Skilda perioder i kyrkans historia har präglats av, att det förkunnats en ny sanning, som motsvarat Guds folks behov vid just den tidpunkten. Varje ny sanning har måst bana sig väg genom motstånd och avsky, och mottagarna av ljuset har blivit frestade och prövade. När folket befinner sig i nöd, skänker Gud det en särskild sanning. Vem vågar då, att vägra att förkunna den? Gud befaller Sina tjänare, att förkunna det sista erbjudandet för världen, och de kan inte hålla sig tysta, utan att riskera att förlora sina själar. Kristi sändebud kan inte ta hänsyn till följderna. De måste göra sin plikt och lämna resten åt Gud.

När motståndet växer till hittills oanade höjder, blir Guds tjänare åter rådvilla, ty de menar sig själva vara skyldiga till den uppkomna krisen. Men deras samveten och Guds Ord lugnar dem och försäkrar dem om, att de har följt den rätta vägen, och fastän deras prövningar inte upphör, får de styrka till att bära dem. Striden skärps, men deras tro och tapperhet växer med vanskligheterna. Deras vittnesbörd lyder så: ”Vi törs inte pilla på Guds Ord eller förvanska Hans heliga lag, genom att kalla ett bud för väsentligt och ett annat för oväsentligt, även om vi därigenom kunde vinna världens gunst. Den Herre, vi tjänar, är i stånd till att befria oss. Kristus har besegrat jordens makter och varför skulle vi frukta en värld, som redan har besegrats?

Olika former av förföljelse är frukten av en princip, som kommer att existera, så länge Satan finns till och kristendomen äger livgivande kraft. Ingen människa kan tjäna Gud, utan att möta motstånd från mörkrets makter. Den man, som tjänar Gud, kommer att angripas av onda änglar, som fruktar, att hans inflytande kommer att innebära, att bytet glider dem ur händerna. Onda människor, som uppfattar hans goda föredöme som en tillrättavisning, kommer att förena sig med onda änglar och försöka, att skilja honom från Gud med hjälp av lockande frestelser. När detta misslyckas, kommer de att gripa till maktmedel, för att tvinga samvetet.

Men så länge som Jesus är människornas medlare i himmelens helgedom, förnimmer både regenter och undersåtar den Helige Andes betvingande inflytande. Anden övar fortfarande ett visst inflytande på landets lagar. Existerade inte dessa lagar, skulle förhållandena i världen vara långt värre, än de är. Många styresmän är Satans villiga redskap, men också Gud har Sina redskap ibland nationernas ledande män. Fienden låter sina tjänare föreslå förhållningsregler, som skulle lägga allvarliga hinder i vägen för Guds verk, men de statsmän, som fruktar Gud, påverkas av heliga änglar till att motverka sådana förslag med oemotsägliga sakskäl. Dessa få män håller således en flodvåg av ondska tillbaka. Sanningens fienders motstånd kommer att hållas i schack, så att den tredje ängelns budskap kan uppnå sin verkan. När det höga ropet ges, kommer det att väcka uppmärksamhet hos de ledare, som Herren nu använder som Sina redskap, och somliga av dem kommer att ta emot det och stå fasta vid Guds folks sida i nödens tid.

Den ängel, som deltar i förkunnandet av den tredje ängelns budskap, skall lysa upp hela jorden med sin härlighet. Här förutsägs en stark och världsomspännande rörelse. Adventrörelsen 1844 var en härlig uppenbarelse av Guds makt. Den förste ängelns budskap fördes ut till all världens missionsstationer, och i vissa länder förekom det en religiös väckelse, som var större, än någon väckelse sedan Reformationen på 1500-talet. Men den mäktiga rörelsen under det höga ropet framförande den tredje ängelns sista varning kommer att orsaka en än större väckelse. Det kommer att uträttas en gärning av samma slag som den, vilken inträffade på Pingstdagen.

Guds tjänare kommer att med ansikten lysande av helig iver hasta från plats till plats, för att förkunna budskapet från himmelen.

Tusentals röster kommer att förkunna varningen över hela jorden. Det kommer att ske mirakel, sjuka kommer att helbrägdagöras, och tecken och under kommer att följa de troende. Även Satan kommer att göra undergärningar, falska sådana, och till och med få eld att falla ned från himlen inför människornas ögon. På så sätt kommer jordens invånare att måsta inta sin ståndpunkt. Vid budskapets förkunnande kommer det att bli som vid midnattsropet år 1844: Sakskälen kommer att inta en mindre framträdande plats, än Guds Andes djupa överbevisning. Sakskälen kommer att redan ha framförts. Säden har såtts, och nu kommer den att spira och bära frukt. De skrifter, som har sålts av missionsarbetare, har haft sin verkan. Lika fullt har många, som dessa har gjort intryck på, hindrats från att helt förstå sanningen och visa den lydnad. Nu tränger ljusets strålar in överallt, sanningen ses klart och tydligt, och Guds uppriktiga barn bryter de band, som har bundit dem. Hänsyn till familjen eller kyrkan är nu ur stånd till, att hålla dem tillbaka. Sanningen är dyrbarare, än allt annat. Till trots för de krafter, som har slutit sig samman emot sanningen, tar ett stort antal människor parti för Herren.